Den här sidan har korrekturlästs
6
Sven Söderberg.
-
Om a svarande till fno. ǫ och ǫ́ se paragr. 14.Exempel: taka 13: 5 = fno. taka, gar 6: 1 = fno. gǫrr, raþa 37: 1 = fno. ráða, siar 36: 1[1] = fno. sjǫ́r. - A svarar till fno. ę, i-omljud af a, i sakr 4, fno. sękr, starkr 19: 10,
fno. stęrkr, och maga 1, fno. męga. Om sakr och starkr, som äfven i fsv.
hafva a, se § 3 mom. 5. I maga har fgutu., äfvenledes i öfverensstämmelse
med fsv., bevarat den urspr. vokalen (got. magan).[2]
Vidare har GL. a för fno. ę i pron. hvar, fno. hvęrr, t. ex. ”ier hvart har af” 62, ”huar sum haggr” 63 pr. Det är emellertid blott i lagens yngre kapitel,[3] som detta pronomen har a; i lagens äldre delar göres bestämd skilnad mellan hvar, fno. hvárr, och hver, fno. hvęrr. Man iakttage vexlingen mellan hvar och hver kap. 19: 25. "Slar þu manni tendr yr hafþi þa bytir þu so huern sum han dyrir (för dyr) ir; yfru fremstu tva bytir at tueim marcum pennjnga huarn, en þa tva sum þar nest sitia at marc pennjnga huarn, en siþan huern at marc pennjnga”.
Om a för fno. ę uti kar, fno. kęr, se § 15; se der också om a för fno. ę́ uti orden þar och tvar, fno. þę́r och tvę́r.
- A förekommer omvexlande med e i lagens äldre delar uti præsensformerna af verben vera och verþa, fno. vera och verða. Dessa äldre former med e äro dock här allmännare än de förmodligen genom analogi med præt. var och varþ uppkomna formerna vara och varþa (Rydq. I 284), men i lagens yngre kapitel och i Gutasaga äro vara och varþa enrådande.[4]
- ↑ Detta ord förekommer blott på det anförda stället och i dat. sing., styrdt af præp. af: af sia. Jag anför emellertid alltid substantiv i nmt. sing., adj. i nmt. sing. mask. och verb i præs. inf., om dessa former också icke förekomma i texten, men otvunget låta bilda sig af dem, som förekomma.
- ↑ I fno. męga härleder omljudet sig förmodligen från præs. konj., hvarifrân det inträngt i de andra præsensformerna. Konj. męga = got. *magjau, liksom konj. skyla (af skulu) = got. skuljau.
- ↑ Säve har uppvisat, att språket icke är likformigt detsamma i hela GL, utan att sagan och kap. 62, 63 och 65 af lagen utmärka sig genom en språkform, som i flere punkter är yngre än den, som förekommer i lagens öfriga kapitel. Se ”Urkunderna” pagg. VII—X, der de yngre ordformer, som träffas i sagan och de nämnda kapitlen af lagen, uppräknas. I det följande skall jag på behöriga ställen anmärka dessa skiljaktigheter mellan GL:s äldre och yngre delar.
- ↑ Enligt Säves räkning (Urk. p. X) förekommer i lagens äldre kapitel inf. vera 7 ggr, men inf. vara 5 ggr. I denna del af lagen träffas præs. sing. varþr 7 pr., præs. pl. varþa 14: 2, 60, men annars blott præsensformer med e: verþr (36 ggr enligt Säve Urk. pag. 62 not.), verþi, verþin (præs. konj.).
