Sida:Forngutnisk ljudlära.pdf/18

8

Sven Söderberg.

3. Fgutn. har dock e för fno. é i följande ord:

   sei, sein[1] = fno. sé (præs. konj. af vera),	retr 60 = fno. réttr,
   fé[2] 2: 2 = fno. fé,	retta 31 = fno. rétta,
   lerept 65 = fno. lérept,	reþ S: 4 = fno. réð (af ráða).

   I fsv. heter præs. konj. af vera se (Rydq. I p. 154), men i de öfriga här uppräknade orden har det långa e öfvergått till æ i fsv. (se Rydq, fæ II 162, rætter II 52, lærept II 116, ræþ I 163), och förmodligen har äfven gutniskan tidigare här haft ä-ljud, då det långa ä-ljudet i detta språk öfvergått till e, medan det långa e-ljudet öfvergått till i.^[3]

4. E svarar till fno. a (ǫ) eller á (ǫ́):
   1. I et, fno. at (ὁτι), och þet, fno. þat. Någon yttre grund till öfvergången från a till e i dessa ord fins icke, utan har e här uppkommit af a genom försvagning. At förekommer med samma betydelse som et i lagens äldre delar sex ggr (2 pr., 3: 3 bis, 6 pr., 18 pr., 22 sl.), men i sagan är at lika vanligt som et (jfr. Säve Urk. p. IX).
   2. I elin (eln),^[4] fno. alin (alun, ǫln). Uti detta ord har e helt visst uppkommit genom i-omljud. Stammen är alina,^[5] som jag antager hafva en gång böjts som i fno. en del af stammarne på -ila (kętill, lykill m. fl. Wimmer Fno. Forml. § 37 anm. 2) och liksom dessa fått i-omljud i de osammandragna

hiskepr (hiskep allan S: 4) har i sannolikt uppstått af ett långt e, ty fsv. har hæskaper (Schlyters Lexikon p. 311), och såsom den gemensamma grundformen till detta och fgutn. hiskepr synes man böra antaga *hēskapr (jfr. fgutn. vitr och fsv. væter, begge för *vēttr). Första stafvelsen är uppenbarligen stammen hīva-, got. heiva- (i heivafrauja), och i afledningen *hēskapr är det urspr. ī behandladt på samma sätt som ī framför hv i fsv. lea, læa (Rydq. I 440 not.), af *līhva, got. leihvan. Det till hiskepr, hæskaper svarande fno. hjúskapr synes hafva uppkommit i st. f. *héskapr (el. hískapr?), derigenom att man velat omedelbart härleda det af neutr. hjú (hjún). Äfven i fsv. förekommer af detta ord flere dylika folketymologiska bildningar (se Schlyters Lexikon a. st.).

1. Den yngre handskriften B har ofta si = sei, enligt Schlyter GL. p. 11 not. 14. För öfrigt anser jag de fgutn. konjunktifformerna sei och sein vara yngre analogibildningar för *sē och *sēn.
2. Dock har detta ord fått i för ē i sammansättningen fileþi 40, S: 1, fsv. fælaþi eller fælæþi. Se Schlyters Lexikon p. 206.
3. För fno. véla och vę́la har GL. vela (vela um 14: 1), hvilket närmast svarar till den sistnämnda fno. formen. Fsv. har liksom fno. både vela och væla, se Rydq. IV P. 95.
4. Af detta ord förekommer i GL. blott formerna elna (gt. sing. för elnar och gt. pl.) 19: 9 och elnar (acc. pl.) 20: 14. På gutaalnen (Säve Urk. p. 81) heter nmt. sing. eln, men detta hindrar icke, att på den tid, GL. nedskrefs, den äldre formen elin ännu kan hafva varit i bruk.
5. Got. aleina med lång pænultima är helt visst en egendomlig gotisk utveckling för *alina. Grek. ὠλένη, lat, ulna visa, att pænultima är urspr. kort (W).