Sveriges Gamla Lagar/Band XIII/H

←  G

Samling af Sveriges Gamla Lagar — Band XIII av C. J. Schlyter H

I  →

...

Haizl, f. (af heta) åkallan. G.*, där det talas om afgudadyrkan.

... ...

Hamber, m. (Isl. hamr) skepnad. i trols ham l. trolzham (N. trollham, skikkelse som er paakommen ved trolddom, A-n), VG.* Jfr. R-t, II. 51.

... baþum, VG.* leþa af -dum sær, n. till fångesman, se Leþa. föra eþ sik af -dum, aflägga ed, ÖG.* vitnæ manni fæ fran handæ, Sk.* — Jfr. Harms-, Vreþs hand; Jæmnaþa hænder.

...

Handaværk, handværk, handaværki, handværki n. 1) gärning som verkställes med händerna. fa fiorlæsting, döia &c. af manna l. mans -kum, ɔ: genom människors l. en människas gärningar l. vållande. VG.* ÖG.* U.* SM.* ME.* Chr.* eig kom þæt af hans -kum, VG.* rinder elder af mans -kum viþari &c. VM.* ai gingin hennar h. til, ɔ: våldsam gärning (som kunnat vålla barnets död), G.* þæt man lægger sit h. op a, ɔ: gör med sina händer, VM.* synis þæt a likinu . . mans h., ɔ: märke af våldsam behandling, ÖG.* (manna l. ængun) h. ær l. synis a (liki), U.* SM. B. 8: pr. not. 43; M. 20: 1; 22: 1; 27: 5; VM.* varþa sinum -kum, ÖG. B. 17: 1; U.* SM. B. 19: 2; VM. II. B. 24: 1; ME.* varþa þy (n. fæ) firi sik ok sinum -kum, ÖG. B. 26: pr. not. 22. liggia ogilder af l. a sialfsins -kum, ÖG.* 2) ett med händer gjordt verk, t. ex. en brunn, fiskdamm, qvarn &c. VG.* ÖG.* SM. B. 19: 3, 5. hus æller annur h. (manna), SM.* ME.* St.* fæ kan koma i mans h., ɔ: snara l. annat giller för vilda djur, ME.* Chr.* fa döþ &c. af (mans) -kum, ÖG.* Jfr. Handaværka drap. — handaværk och -værki förekomma om hvartannat med samma bem:er; och då dat. pl. -kum kan hänföras till hvilken af nämnda nominativer som hälst, så kunna dessa ej skiljas åt såsom särskilda ord. Jfr. Handvirki.

... ...

Hanga, v. n. (Isl. =) hänga (i galge). Se Hugga, Hangi, Hængia.

Hangi, m. (Isl. =, hängd människa) hängning. döma þiuf til -gæ, Sk.* hug ok h., allitt., se Hug.

... ...

Hasl, f. hassel. ÖG.* U.* SM.* VM. II. B. 14: 4; ME. B. 17: 4; Chr. B. 18: 3. Jfr. Hæsle.

Hasla, f. (Isl. =) hasselstång, hasselkäpp. sætia i (n. iorþ) -lu, n. såsom tecken till förbud, ÖG.* jfr. VG. I. J. 20; II. J. 45. föra in l. flytia (n. säd) undan -lu, ɔ: från stället, där hasselstången blifvit nedsatt, s. st.

Hasskaper, se Hæskaper.

Hastighet, f. hastighet, öfverilning. Sk.*

Hastoger, adj. hastig (brått och -gt) modh, Chr.*

Hasæti (hassæti, assæti, a sættære), m. (af har och sitia; Isl. háseti; N. haasete, haaseter, båtsman, matros) eg. en som sitter vid årtullen; roddare; så förklaras d. o. äfven af Thorlacius, anf. st. (se Flat) s. 213. U.* SM.* VM. II. M. 25: 4; H. Kg. 9: 2. och not. 60. Jfr. NGL. I. 98, 99, 180 &c.

... ...

Hema föder, hemfödder, adj. 1) hemmafödd. væria l. sværia at i hans garþi þær var þænni griper h., sværia at þæt var -föt, VG.* væria, vitna, vinna firi -föt, svärja att kreaturet l. trälen hvarom tvistas, är hemmafödt hos den, för hvilken det klandras, VG.* Sk.* Jfr. Fylsvat, Hemföþa. 2) som hemma uppfödes l. underhålles. -föd diur l. villi diur, VG.* SM.* VM.*

Hema giorþer, adj. hemmagjord. gripa til -rt = til hemgærþ, SM.*

...

Hemfylghþ (hemfölghþ, hemfylgh), f. hemföljd, som af föräldrar gifves åt barn vid deras giftermål. VG.* U.* SM.* H. Æ. ind. 8. (jfr. c. 8: 2.); ME.* Chr. G. 12, 13. — VG.* kallar särskildt det h., som vid giftermål gifves åt dotter, )( hemgæf, som gifves åt son; och enligt ÖG.* synes h., likasom fylghþ i allm., betyda hvad som af giftoman gafs åt qvinna vid hennes giftermål. — Jfr. Haim fylgi, Mæþfylghþ.

Hemfærd, f. hemfärd, hemresa. Se Bort færd.

Hemfödder, se Hema föder.

Hemföra, v. a. hemföra. VM.* H. V. 6: pr; Sk.* ME. G. 6: pr; Kp. 5: 1; Chr. G. 6: pr; Kp. 8: 1; Add. D. 3.

Hemföþa, f. det förhållande, att en träl l. ett fäkreatur blifvit födt hemma hos någon viss person. ÖG.* U.* vita (firi) -þu, ÖG.* han a vald (l. vitsorþ vita) til -þu æn (þæt, n. som klandras) qvikt ær til hemgærþ æn döt ær, U.* VM. II. M. 27; ME.* Chr.* væria þæt (n. det klandrade) sik til -þu æller hemgærþ, U.* gripa til -þu (æller hemgærþ), U. M. 43: pr; SM.* VM. I. B. 35: 2; II. M. 27. man a egh -þu sina i tak lata, ɔ: man skall ej i qvarstad sätta kreaturet, hvilket man vill bevisa vara hemmafödt, utan sværia mæþ ofæstum eþe, ÖG.*; jfr. VM. I. B. 35: 2, där samma mening uttryckes med orden vari siælver taks man sin. Jfr. Hema föder.

Hemföþo eþer, m. ed hvarigenom den, hos hvilken en träl l. ett fäkreatur blifvit klandradt, bekräftar att trälen l. kreaturet är hemmafödt (jfr. Hemföþa, Fylsvat). VG.* ÖG.*

...

Hemgæf, f. hemgift, 1) som af föräldrar gifves åt son vid hans giftermål, )( hemfylghþ, VG.* 2) äfven hvad som vid sådant tillfälle gifves åt dotter. VG.* Jfr. Hemgava, Hemgift.

... ...

Heþna (haiþna, G.), f. 1) hedendom. G.* 2) den hedniska tiden, före christendomens införande i landet. bæþi i heþnu ok kristnu, VG.* högha byr ok af heþnu bygder, ɔ: ända från hedniska tiden, VG.*

... Hirþ, (Isl. hirð =; hirða, vårda, förvara) (konungens) hof, hofstat. Se Hirþgarþer, -man; Hirþi, Hærdis lös.

Hirþgarþer, m. gård. där konungens hof hålles. Se Haf.

Hirþi (herde, hyrde, Chr.), m. (af hirþa, vårda förvara; jfr. Hirþ) herde. ME. B. 9: 6; Chr.* halda fæ, gæta, fara mæþ hund ok h., allitt. VG.* ÖG.* Sk.* taka alt saman hiorþ ok h., U. V. 7: 6. Jfr. Kyrkio-, Valgångs herde.

Hirþingi (herþingi, hyrdinge, hördinge, hiordinge), m. = hirþi. VG.* VM.* ME.* Chr.* Jfr. Hiorþ.

Hirþman, m. (Isl. hirðmaðr) drabant, hofman. U.* SM.*

... Horn, n. 1) horn. VG. II. R. 24; ÖG.* G.* Sk. IV. 39. qviki sum h. ok hof haver, allitt., ɔ: nötkreatur och häst, ÖG.* böta baþe fore h. ok fore hof ok fore hunds tan, ɔ: för kreatur som stångar, sparkar l. biter, Sk. I. 100. sva . . sum ytærst ganger h. ok hova i, ɔ: längst ute i marken där hornboskap och hästar gå i bet, H.* þær gange h. gen l. a mot -ne ok hof gen hof, ɔ: båda egarnes nötkreatur och hästar beta om hvarandra i båda betesmarkerna, så att de likasom qvitta med hvarandra, ÖG.* Däraf att oo. h. och hover i sådan mening genom allitt. sammanställas, följer icke att h. för sig själf betyder nötkreatur och hover häst, hvilket ock gäller om Isl. horn; och då det säges: ef horn eða hofr verðr mannsbani, hafva båda dessa orden sin eg. bem., och beteckna just de vapen, med hvilka kreaturen dödat en människa. Jfr. Nötshorn. 2) dryckshorn. sla annan mæþ -num ælla hiæltum, ÖG.*, där h. af Ver. och Locc. öfvs:s: ferrum capuli instar cornu prominens, då h. och hiælt skulle vara synonyma. Jfr Diurs horn. 3) naglar. synis a (n. barni) h. ok har, barn havir baþi h. ok har, allitt. U.* VM. I. Kr. 6: pr; II. Æ. 12: 4, där Ih. tror att h. är sammandr. af horund (Isl. hörund), hud (jfr. Harund), hvilket ej synes sannolikt, fastän Sk. I. 2. har huþ ok har; och att i gamla T. lagar haut und har i helt annan bem. sammanställes (se Hlt. Gl. o. haut), tjenar här ej till någon upplysning. varþa takin (mæþ truldom) mæþ h. ok har &c. VM.* Sm.*, där naglar och hår nämnas såsom redskap för trolldom; jfr. Troldomber. 4) altares hörn, altarhorn. Se Altæræ horn. Isl. och N. horn brukas i bem. af hörn i allm.

... ...

Huvuþbani, m. dråpare. tunga h., tungan är hans dråpare, U.*

... ...

Hult (holt), n. (Isl. AS. N. holt, T. holz) liten skog, skogsbacke, prov. hult. haita l. troa a h. eþa l. ok hauga, allitt. (jfr. Lunder), G.* Jfr. Bursuholt m. fl. n. pr. VG.*

... ...

Husfrugha, husfruha, husfrua, husfru (husprea, hosprea, VG.* husfroya, G. husfrö, Sk. hustru, St. Chr. husfröa, huströ, hustro &c. ÖG. &c. yngre hss.), f. (Isl. húsfreya) hustru (i förhållande till mannen, uxor), husmoder (i förhållande till huset och husfolket, materfamilias). VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* Bj.* G.* Sk.* ME.* St.* Chr.* )( bonde, VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* H.* Sm. 7: pr; 10: 1 &c. )( husbonde, U.* G.* laghgift h., U. Æ. 18; ME. G. 2: 5. bonde æller bryti æller þera -ur, U.* SM.* til heþer ok til h., se Heþer.

Husfrudöme, n. husmoders stånd, värdighet och rättigheter. U.*, där d. o. dock endast förekommer i gamla ed. af U.; jfr. föret. s. LXII.

Huskaper, se Hæskaper.

Huskona (huskunæ, i yngre hss. husqvinde, Sk.), f. 1) trälinna. VG.* ÖG.* Sk.* )( sætes ambut, Sk.* 2) träls hustru. VG.*

Huskunu barn, n. barn afladt med trälinna. ÖG.*

Husl, n. (Isl. =; AS. husl, husel; MG. hunsl, offer) den h. nattvarden. VG.* taka h., viþ -li taka, VG.*

Husla, v. a. (Isl. =; AS. huslian) meddela den h. nattvarden. VG.*

Huslgipt, f. en afgift till presten vid den h. nattvardens begående, skriftpänningar. VG.* Jfr. Paska pænningar.

Huslykil, m. husnyckel. H.* Jfr. Hus nykil.

Hus man, m. = husætis maþer. U.*

Hus nykil, m. husnyckel. U.* Jfr. Hus lykil.

...

Hvin, m. (Isl. hvinn) snattare. VG.*

Hvinska, f. (Isl. hvinnska) snatteri. VG.*

Hvinsku þiuver, m. = hvin. VG.*

... ...

Hyggia, f. 1) sinne, tänkesätt. mild h., VG.* 2) mening, tro. Se Brysthyggia.

...

Hylla, v. a. (af hulder; Isl. =) göra huld. h. guþ at sær ok at (n. sær) græmia, göra Gud (l. bedja Gud vara) honom huld (om man svär sannt) och vred (om man svär falskt), VG.*; detta har afseende på edsformuläret: sva se mær guþ hull ok vattum minum (se Hulder, Vat, Vatter), och kanske på ett äldre formulär, som finnes i de N. lagarne: sva se oss guð hollr sem vær satt segiom gramr ef vær liugum; sva se mer guð hollr sem ek satt segir gramr en ek lygr, NGL. I. 264; II. 30, 31, 397, 398, 423.

... ...

Hængia (af hanga; Isl. hengja), 1) v. a. hänga, a) i allm. dyrr fore (n. hus) h., U.* h. dörræ, leth, Sk.* h. lin a ugn, Chr. B. 35: 1. Jfr. Ut hengæ. b) särskildt: upphänga i galge. VG.* ÖG.* U.* VM.* H. ...

Hær (her), m. 1) en mängd människor. riþa l. fara hem at manne mæþ h. ok hælmning l. hæmpning, allitt., se Hælmninger, Hæmpning. Jfr. Hærvirki. Enligt Eddan skall herr beteckna ett sällskap af hundra personer. 2) här, krigshär. ÖG.* U.* SM.* VM. M. 35: 3; Sk.* ME. Kg. 5: 6; Æ. 6: 3; Egn. 32: pr; H. 7, 8; DrVl. 30. Jfr. Hand 2.

Hær (her; hier, G. hære, Sk.* jfr. Þær), adv. här. VG. I. K. 1: rubr.; Md. 1: 2; J. 13: 1. &c.; ÖG. Kr. 19: pr; Eþs. 20; U. Conf.; Þg. 14: 2; SM. Prol.; Kk. 3; G.* Sk.* h. )( annur laghsagha, VM.* hvat manni sum h. &c., ængin gæster ma h. &c., ɔ: här i staden, Bj.* h. i landeno, St. Kg. 15: 9. utan h., utom i detta fall, U. J. 8: 3. far ækki mera . . hær &c., ɔ: i detta fall, VM.* sum h. ir skrifat i, sum ai hittas h. i, ɔ: i denna lagbok, G.* gör nakat h. af, ɔ: af dessa gärningar, ME. Eþs. 15. h. at, härtill, Sk.* vakta h. at, se At 1 h. h. medh, Sk.* h. a mot, ME. Kg. 22; Chr. B. 19; Kp. 6: 1. h. i mot, VG. III. 144; Sk.* æpter thy h. næst urskils, ɔ: i nästfölj. capitel, St. Kp. 22. h. over, häremot, Sk.* h. viþer, VG. IV. 19: 4. h. um, angående detta fall, St. Kp. 34: 4; R. 26: 1. h. æpter, härefter, i det följande, Sk.*

... ...

Hæraþshöfþingi (hæræþshöfþingi, -höfþongi), m. häradshöfding. VG.* ÖG.* ME.* h. genom skriffel för hæræþsnæmd, ME. Egn. 29: pr. -ga domber, se Domber 2. Jfr. Hofþa 1, Soknari.

... ...

Hæræþs piækker, m. tiggare som stryker omkring i häradet. ÖG.* Jfr. Piækker.

Hæraþsræfst, f. häradsförbud l. fredlysning (mot skogsåverkan). skogher ær lagaþer l. taks i l. innan h., VG.*

...

Hæriansun (herians son, hærienson), m. eg. Odens son; djefvulsson (ett oqvädinsord). SM.* Bj.* St.* Chr.* Så hafva redan Locc. och Ver. förklarat d. o., hvilket utan tvifvel kommit af herian, ett binamn som, enligt Eddan, tillades Oden; och att Oden och andra hedniska afgudar blifvit af de christna ansedde som onda andar, är en känd sak (jfr. Geyer, Svea Rikes häfder, I. 267, Saml. skrifter I. 205); detta är orsaken därtill, att o. herian blifvit i åtskilliga sammansättningar användt i ond bem. Äfven Isl. har herjans-sunr, herjans-kerling och adv. herjansliga; i D. skrifter förekommer likaledes heriensön, hærgenssön, och, såsom öfvs. af Lat. nequitia, hæriænskeeth (herinsketh, herenskiedh, hærinske), för hæriænskhet (se Mb. D. Gl. oo. hæriænsön, hæriænsked), hvilket senare ord, då det skrifves herrenskedt (jfr. Herrenskedt), KR. tror betyda ”fornærmelige yttringer eller bagvaskelse mod sin herre” (GDL. IV. 524), och det T. heriensliken, VSt. II. 13, svarar mot Isl. herjansliga. Att o. hæriansun på en nyare tid, då dess eg. bem. var okänd, blifvit ändradt till horenson (se Chr.), tjenar ej till förklaring af ordets ursprung och verkliga betydelse. Hvad Ih. (GL. I. 817, 818) och KR. (anf. st. V. 586) m. fl. oriktigt anfört om d. o., är onödigt att upprepa. I det Mythol. Lex., som är bifogadt Sæm. Edda, III. Köpenh. 1828 s. 692, öfvs:s herjans-sunr rätteligen ”Herianis sive Odini filius”, och äfven Cl-V., Fr. och EJ. härleda ordet från Odens namn.

Hærlænsker, adj. (af adv. hær och land) inom detta land (n. Västergötland) född l. boende. VG.* )( utlænsker, VG.*

Hærman, m. (Isl. hermaðr) krigsman. SM.*

Hær op, n. (Isl. heróp, krigsrop) rop, hvarigenom ankomsten af en fiendtlig krigshär tillkännagifves. U.* SM.*

... ...

Hærramot, n. herremöte; förekommer om de tre konungarnes möte på Danholmen. VG.*

Hærskaper, se Hæskaper.

Hærskiold (dat. -skildi), m. (Isl. herskjöldr, ɔ: härmärke, krigsfana, )( friðskjöldr, EJ.) krigssköld. riþa til mæþ -di, ɔ: väpnad såsom i krig (Isl. fara með herskildi, utöfva fiendtligheter, plundra, härja, EJ.), Sk.*

Hærskip, n. eg. krigsskepp (Isl. herskip); förekommer här om fartyg med beväpnad besättning, sjöröfvarefartyg. löpa a h. ok gæras bunkabrytari, VG.*

... Hæræþ, hæræþe, se Hæraþ.

Hæskaper (hasskaper, ÖG. hærskap, Sk. Chr. huskaper, Chr. hiskepr, G. hi-, hiidskaper, ME. Chr. i yngre hss.), m. de olika former, hvari d. o., som dock under dessa former och med olika bemärkelser synes vara det samma, förekommer, vitna att eg. betydelsen af dess första stafvelse länge varit okänd; och då ordets olika bem:er ej synas stå i förbindelse med de olika sätt, hvarpå det skrifves, så kunna dessa olika former ej åtskiljas, utan måste hänföras till ett och samma ord, hvars ursprungliga form troligen varit hiu- l. hiskaper, som närmast öfverensstämmer med Isl. hjú, hjon, hvaraf hjúskapr, hionalag, l. AS. hiwa, hushåll, hvaraf hiwscipe; men Isl. herskapr, krigsväsende &c., hör icke hit; i D. skrifter förekommer hærskap, herske, hæske, hædske, och i D. folkspråket finnas ännu liknande ord i bem. af husfolk (se Mb. D. Gl. o. hædske och Dial. L. o. hæske); häske, häsk, häskap har äfven bibehållit sig i bem. af hushåll, matlag, på några orter i södra Sverige (Rz. s. 285; PM. o. häske). 1) hæskaper, hiskepr, familj, husfolk, hus. 'agha baru i h., hema i husum ok h., allitt., vræka bröt leghoman af h. ok af vist sinni, VG.* lit kristna barn sin ok h. sin allan, G.* 2) hasskaper, hæskaper, huskaper, ett helt härads invånare. siter alder h. qvar, ɔ: underlåter att betala mordgäld, ÖG.* ME.* Chr.*; då hela häradet skulle betala mordgäld, kan alder h., )( man, här icke betyda ett hushåll, ehuru, då på sist anf. st. tillägges: gælde thera del ut af mordgældet, detta tyckes visa att förf:ne af Chr. förstått d. o. så, att därmed menas de som bo i samma hus l. gård, hvilket också de gamle öfvs:rne antagit; men Abr. anmärker vid häskaper (såsom det läses i gamla edit. af Chr.): ”härmed förstås hela häradet”, hvilket är riktigt, ehuru ordet icke i sig själft, såsom han tror, betyder härad. 3) hærskap, område, land l. gård som lyder under någons välde, Sk.* 4) hærskap, herrskap, herrar. för sit h., = til hærræ sinnæ, ɔ: konungens l. ärkebiskopen, Sk.* alt hymerikes h., ɔ: de aflidna helgonen, hvilka äro föremål för katolska kyrkans afgudadyrkan, Chr.*

Hæsle, n. (af hasl; Isl. hesli) hasselbuskar. -les hug, SM.*

Hæsle skogher, m. hasselskog. SM.*

Hæstafoþer, n. hästfoder. VG.* ÖG.* SM.* ME.* St.*

Hæstakorn, n. hafre. ÖG.* SM.* ME.* St.* Chr. Kg. 24: 1

... ...

Högha byr, m. gammal by, som ända från hedniska tiden varit bebygd. h. ok af heþnu bygder, allitt. VG.* h. ok heþnu byr ÖG.* h. )( afgærþis byr, ÖG.* En yngre hs. af VG. har höxter byr; men förra delen af d. o. är ej af adj. högher, utan af subst. högher, grafhög (jfr. Ih. Gl. oo. hedenhös, hög); då n. våra hedniska förfäder begrofvos i högar, har däraf följt att, sedan dessa minnen af den hedniska forntiden ensamma qvarstodo, orden högher och heþna blefvo nästan likbetydande. Jfr. Höghæ man.

Höghæ man, m. hedning, eg. en människa som är begrafven i hög. Sk.* Jfr. Högha byr.

Höghe sylf, n. silfver, som är funnet i en ättehög. Sk.*

Högher (haugr, G.), m. 1) hög, kulle. ÖG.* 2) särskildt: grafhög. ÖG.* Jfr. Hult, Högha byr, Æta högher.

... ...

Höghtiþ, m.? högtid. U.* där fæm dagha h. förekommer om de helgdagar, som voro prestens offerdagar, ME.* Chr. G. 8: 1, 4, 5. not. 78, där o. h. brukas om bröllopp m. fl. enskilda högtidliga samqväm.

Högtiþis dagher, m. högtidsdag; så kallas 1) prestens årliga offerdagar. U.* SM.* 2) helgdag i allm. Sk.*

Höka funder, m. fynd af hökar (l. falkar). VG.* Jfr. Höker.

Höker, m. hök (l. falk). VG.* Sk.* riþa, beta man i hæl mæþ h. ok hunde, VM.* Däraf att h. nämnes i fråga om jagt, kan ej säkerhet slutas att h. äfven betyder falk, enär äfven hökar varit brukade vid jagt.

Hölaþa, f. hölada. H.*

Hölia, se Hylia.

...