Horn, n. 1) horn. VG. II. R. 24; ÖG.* G.* Sk. IV. 39. qviki sum h. ok hof haver, allitt., ɔ: nötkreatur och häst, ÖG.* böta baþe fore h. ok fore hof ok fore hunds tan, ɔ: för kreatur som stångar, sparkar l. biter, Sk. I. 100. sva . . sum ytærst ganger h. ok hova i, ɔ: längst ute i marken där hornboskap och hästar gå i bet, H.* þær gange h. gen l. a mot -ne ok hof gen hof, ɔ: båda egarnes nötkreatur och hästar beta om hvarandra i båda betesmarkerna, så att de likasom qvitta med hvarandra, ÖG.* Däraf att oo. h. och hover i sådan mening genom allitt. sammanställas, följer icke att h. för sig själf betyder nötkreatur och hover häst, hvilket ock gäller om Isl. horn; och då det säges: ef horn eða hofr verðr mannsbani, hafva båda dessa orden sin eg. bem., och beteckna just de vapen, med hvilka kreaturen dödat en människa. Jfr. Nötshorn. 2) dryckshorn. sla annan mæþ -num ælla hiæltum, ÖG.*, där h. af Ver. och Locc. öfvs:s: ferrum capuli instar cornu prominens, då h. och hiælt skulle vara synonyma. Jfr Diurs horn. 3) naglar. synis a (n. barni) h. ok har, barn havir baþi h. ok har, allitt. U.* VM. I. Kr. 6: pr; II. Æ. 12: 4, där Ih. tror att h. är sammandr. af horund (Isl. hörund), hud (jfr. Harund), hvilket ej synes sannolikt, fastän Sk. I. 2. har huþ ok har; och att i gamla T. lagar haut und har i helt annan bem. sammanställes (se Hlt. Gl. o. haut), tjenar här ej till någon upplysning. varþa takin (mæþ truldom) mæþ h. ok har &c. VM.* Sm.*, där naglar och hår nämnas såsom redskap för trolldom; jfr. Troldomber. 4) altares hörn, altarhorn. Se Altæræ horn. Isl. och N. horn brukas i bem. af hörn i allm.
...
