←  Kapitel 10
Svea Rikes historia/Första delen
av Olof von Dalin

Kapitel 11
Kapitel 12  →


[ 322 ]

11. Cap.

1.

Innan Oden hade uprört hela Götiska werlden mot Romerska Riket och innan han midt ibland sina stora förslager aflidit i Forn-Sigtuna wid pass A. C. 150, hade han der til Drott och Öfverste Offer-Herre förordnat sin Son[1] Yngue[2], hvilkens Efterkommande äro kallade Ynglingar[3]. Denne hade efter all liknelse skaffat sig detta namn af sin flit och omsorg, at låta uprödia skog och mark; ty Yngue betyder en Äng-rödiare (Upodlare)[4], hvilket namn är i sig sielf likså stort och hederligt som en Segerwinnare; ty den intager Länder på Ädelt [ 323 ]och menlöst sätt, som uptager obrukad mark. Wissa orters uprödiare i wår Nord hade redan förut af samma orsak blifvit kallade Ingevoner[5], Ingermän och Ångerman-länningar, eller Inwånare i Ånge rum[6], Anglar och trängsel, hvaraf ock Anglerne tyckas wara nämnde[7]. Yngue war redan i manlig ålder, när han til Scandinavien ankom med sin Fader, som deraf kan dömas, at han kallas Tyrkia-Konung[8] eller en Drott och Anförare för de Tauriker, Thyrsa-Geter eller Scythiske Bärgboar[9], som i följe med Asarne[10] i denna Odenska flyttning fäste sig i wårt Upland och genom Odens konster satte sig hos Landsens äldre Inbyggare i så stor wördnad och anseende, som för detta är berättadt[11]. Trenne hans bröder woro hans grannar i Ryssland, Dannemark och Norrige: De begge förra Riken styrdes af Sigurlami och Skiold, som genom giften med Heid och Gefjon, Gylfes döttrar, förbundo gamla Fornioterska och Odenska husen[12]: I det senare war Semminger en stor Ätte-fader. Yngues lifstid tycks hafva warit ändad wid pass A. C. 170.

2. Öfversta Domare- och Offer-Herre-Ämbetet i Sigtuna förrättades efter Yngues död af hans Son[13] Niord af Noatuna[14], en mycket älskad och [ 324 ]wördad Höfding[15]: De Svenske gufvo honom så mycket helre skatt och utlagor, som de under honom lefde i en gyllende ålder: En långwarig Fred, ymnighet på all nödtorft och ständigt god åhrswäxt, hvilken altid tilräknades Öfverheten, ådrog honom et anseende af Gudomlighet, så at han wärkeligen långt efter döden hölls för en Gud: Det war ock en Laglig Ed, at svärja wid hans namn[16]. Gamla Guda-namnet Niord, som honom tillades och hvarigenom han efter den då mycket brukeliga seden skulle anses för en gammal Endurboren eller å nyo född Gud[17], betydde den makt, som gifver god wäderlek och lyckeliga Fiskefängen[18]. I hans tid dödde mäst alle de Diar eller Drottar, som med Oden inkommit, hvilka sedan merendels med Gudomlig heder dyrkades: Deras kroppar blefvo i denne Bränne-åldren upbrände efter det Sätt, som Oden infört i hela Nordiska werlden[19]. [ 325 ]Niord blef sotdöd wid pass A. C. 200. och lät på sit yttersta märka sig med Geirs-udd[20], med spiut, svärd eller yx, at derigenom wara Gudarne behagelig[21]: hans aska menas wara begrafven i en stor kulle i Norsunda sokn i Upland, som än kallas Niords eller Nores Hög[22]: men hon må giöma sig hvar man wil, så mister hon dock ej den hedren, at hafva blifvit ledsagad til sit hvilorum af Menighetens tårar[23].

3. Den goda och lyckeliga Tiden warade ännu och äfven föröktes under Niords Son[24] Yngue den andre, som fick det Guda-namnet Frey[25] eller Frode[26], hvilket betydde en klar Himmel, god wäderlek och ymnig åhrswäxt. Denna Yngue war en förnuftig, mild och rättwis Höfding: Hela Scandinavien hade i hans tid, at fägna sig af ro, [ 326 ]fred, wälmåga och allmän trygghet, som sedan efter honom kallades Frode-fred[27]. Menniskiors första menlöshet tyktes då regera öfver alt: Ingen Tiuf eller röfvare war til finnandes: Man kunde lägga guld på stora wägen med all säkerhet: Ingen giorde den andre förnär, och fastän sådant skulle skiedt af wåda, så tänkte dock ingen på at hämnas[28]. Denna allmänna Sällhet kom dels af gode Lagars wärkställighet, dels af Yngues eget förelysande Efterdöme och dels af hans omsorg ej allenast, at upodla jorden[29], utan ock at utwidga handelen på långwäga orter[30], hvarigenom rikedom och äfven främmande penningar i landet infördes: Med sådana medel war denne hedniske Salomon i stånd, at åtaga sig stora och efter hans tycke heliga wärk: Han flytte öfversta offerstället från Forn-Sigtuna til gamla Upsala, der han upbygde et Tempel, som i prakt och heder war det yppersta i hela Norden[31] och blef af Folk från de aflägsnaste orter besökt[32]: Han anlade der bredewid ej allena Disar-Salen, hvaruti så wäl Templets Gudinnor eller Förestånderskor[33] som Afguda -Prästerne wisade sig i sin prydning[34], utan ock sit hufvudsäte, sin hofhållning, sin Fyris-Sal eller Högste-Domstol[35], som wördades öfver hela Scandien. Til desse Inrättningars bibehållande i framtiden förordnade han med de förnämste Svea- [ 327 ]och Göta-rikens Invånares samtycke, at wissa orter, öjar och gods, i deras Landsändar skulle ewärdeligen höra Konunga-Stolen eller ÖfverDrotta-Ämbetet i Upsala omedelbart til, som dels lagliga underhåll, hvilket således af en Öfver-Herre hvarken borde minskas eller ökas utan folkets godtycko och samråd: Detta kallades Upsala-Öde och är förste grunden til Sveriges Crono-ägendom. För detta är berättadt[36], at hela Scandien war den tiden delt i små Herrskaper eller frie Husfäders Regeringar under Fylkis- eller Härads-Konungar, som wäl lefde i en fullkomlig Sielf-myndighet hvad deras enskylta länder och undersåtare angick; men liksom Anglo-Saxiske Små-Konungarne i Engeland[37] och nu Tyska Rikets Förstar, ansågos de dock för Lemmar af hela Svenske Riks-Kroppen och erkände Upsala-Drottar för Yfirbodi eller Öfver-Herrar: orsaken war, at de Upsaliske troddes herstamma från Gudarne och i synnerhet från Oden, som beherskat alle desse små-Konungars hiärtan: I Upsala war nu äfven förnämsta Afguda-offret och framför alt Alshärjar-Ting, til hvilket hela Scandiske folkeslaget både efter samvete och gammal oryggelig Lag skulle samlas hvart nionde åhr[38]. Yngue-Frey kunde nu således giöra en ewärdelig öfverens-kommelse med alle Fylkis-Höfdingarne och Upsala-Öde til Templets, högsta offrets och Öfver-Drotte-Ämbetets widmakthållande, hvarigenom han och hans Efterkommande på ena sidan försäkrades om en ständig arfsrätt til Upsala Thron och jordägarne i landet på andra sidan om deras frihet, lagar och wahlrättighet[39]. Denne berömlige Drott afsomnade wid pass A. 230. [ 328 ]lämnades en Son Fiolner, den han aflat med en mycket älskad maka Gerder Gymis Doter af et gammalt inhemskt hus[40]; men et Lif, så kärt och almänt tilbedit som Yngue-Freys kunde ej gerna ändas i den widskiepliga tiden utan underbara omständigheter.

4. Yngue-Frey hade en Syster, som war Gydia (Gudinna) eller Blot-offrets Förestånderska i Upsala[41] och kallades, liksom Älskogs-Gudinnan, Freya, så at desse Syskon blefvo hedrade med tvenne gamla Syskone-namn bland Gudarne[42]. Hon hade warit gift med en rik man Odder[43], med hvilken hon haft tvenne Dötrar Hnoff och Gerfemi[44]: [ 329 ]men som hon war högdragen och omskiftelig til sinnes[45]; så tog hon äfven del i regeringen mot slutet af Yngue-Freys lifstid, som den då skulle se hans hus och unge Son til godo: under hans siukdom lät hon ingen annan komma til honom, än någre få Hofmän, til hvilka hon hade förtroende, och imedlertid lät hon bygga et hvalf i en stor jord-hög med en dörr och tre fönster: Så snart nu Brodren war död, hade hon efter den då wedertagna Odenska Gudaläran bordt låta upbränna liket[46]; men hon lät den lönligen införa i den store högen och sade för alle, at hennes Broder ännu lefde, förwarandes honom på det sättet i tre åhr[47]. Derigenom förlängde hon sin myndighet och förökte ansenligen sine skatter; ty som penningar då redan genom främmande handel woro gängse[48], så lät hon dermed betala sig landsens utskylder, inbillandes Folket, at de kommo Yngue-Frey til nytta: at icke en gång de närmaste, som wiste af Drottens död, skulle misstänka henne för annat, lät hon samla alt detta mynt in i högen genom tre särskilte gluggar, genom den ene guldet, genom en annan silfret och genom den tredie koppar-penningarne, hvarmed man trodde, at Frey blef Gudarne alt mer och mer behagelig; ty ju mer Rikedom man fick med sig i jorden, ju större lycksalighet mente man winna efter döden[49]. Som nu landet under de tre åhren hade fred och god [ 330 ]åhrswäxt; så yppades Freys död och långa bisättning för menigheten utan Freyas oro; ty de Svenske tänkte, at den goda tiden deraf hade kommit: De wille derföre ej bränna liket efter Odens Lag: de trodde, at Frey altid på det sättet kunde bland dem lefva och ådraga dem wälsignelse: Han dyrkades ock sedan i lång tid som werldenes Gud[50] och Freya efter sin död som Gudinna. Denna Freys begrafning i en stor hög war förste grunden til Högåldren[51], som sedan fölgde på Bränne-åldren: Läran blef wäl icke ändrad; men genom de ypperstes efterdömen tog Seden småningom öfverhand kring hela landet, som man framdeles får se.

5. Sedan Freya således, som sagt är, i tre åhr regerat, trädde Fiolmer, Filmer eller Waldemar, Yngue-Freys Son, til Thronen och Upsala-Öde[52] wid pass A. 233. Han är också kallad med sit Ätte-namn Ynguer och äfven Hialmster[53] eller med Hiälm bewäpnad, efter han i ungdomen med krig och siö-tåg giordt sig ryktbar både på Chunigårdska sidan i Östersiön och på Brettländska eller Skottska kusterne[54]. Denne Drott styrde wäl och lyckeligen sit rike, som under honom ägde fred och ymnig åhrswäxt[55]; men i synnerhet höll han god grannsämja med Frode den fredgode, som ännu regerade i Dannemark[56]. Af denna tids många dikter är wäl svårt, at utleta Sanningar; men så kan man dock finna, at Frode ingådt med Fiolmer någon fördelaktig afhandling, antingen om Sielfrådigheten eller om Skåne[57], hvartil Fiolmer [ 331 ]wärkeligen warit ägare[58], eller om någon annan förmån, hvaraf Dannemark haft sin upkomst och mycken rikedom[59]. Då Svenske Drotten sedan besökte Frode i Konungs-Gården Ledre på Seland, blef han i gästebudet så öfverflödigt undfägnad, at han der slöt sin lifstid[60] wid pass A. 260: Han skall om natten half-sofvande hafva stigt mistom på et loft öfver et brygghus och fallit ned i et ganska stort kar, fullt af miöd, hvaruti han drunknat[61]. [ 332 ]Om Frode warit misstänkt för Fiolmers död eller om han eljest ådragit fig någon Owän och Hämnare från Sverige eller annan ort, kan man ej weta; men han skall efter denna händelse blifvit öfverfallen och ihielslagen af en Mysing eller Siö-Konung[62], hvarmed Danska Frode-Freden tagit ända. Fiolmers förnämsta maka skall hafva hetat Al-Sol och warit en utländsk Konunga-Doter[63], med hvilken han aflat Svegdur och sedan Hlodver, en Wikinge-Höfding, som wid Sigtuna haft sit hufvudsäte[64].

6. Wid denna tid hade så wäl genom Fiolmers härfärder som genom månge andre wägar ryktet kommit från Stora Sveriges Östra sida til Scandien om de utrikes Göters både segrar och nederlag[65], hvilket ej annat kunde, än upröra den krig-lystne bloden. När då Fiolmers äldre Son Svegdur, som också bar Yngue-namnet[66], efter Fadren antog Öfverstyrelsen i Upsala[67], trodde han sig wid sådana [ 333 ]omständigheter, då han drack sin Brage-Bägare[68], icke kunna giöra hederligare löften efter gammal sed, än at besöka Godhem[69], hans Fäders gamla Fosterbygd wid Svarthafvet, liksom de andre Göter, hans släktingar, denna tiden giordt, och der upsöka Oden den gamle[70]. Han reste ock i början af sin regering med ansenligt följe til gamla Vodiniska orten i Stora Svea-rike eller Tyrkland wid Tauriska bärgen, tagandes med sig sine tolf Diar[71] eller Offer-Herrar, et Råd eller Nämd, som bäst beteknade hans ypperlighet: wägen låg igenom Hulmgård, Chunugård och Wästra Ryssland, der Folket hade samma ömhet för Oden och de då med de Romare stridande Göter: Svegdur kunde således förmodeligen utan möda bringa en stor hop af desse bygders Invånare i harnesk och rörelse mot deras Arf-fiender, från hvilka de ock kunde winna fruktbarare Länder: under hans myndighet och tillika med hans Scandianer[72] upbröt då efter all liknelse den Huniske svärm, som under namn af Heruler[73] wid denna tid begynte blifva ryktbar[74] och sedan efter åtskilliga säten och öden[75] intog Italien A. 476[76]. Svenske [ 334 ]Drotten, som war mycket tapper[77], anförde Herulerne utan tvifvel i början åt Tyska sidan ut med Östersiön; men sedan han satt dem i gång, fortsatte han sin resa til Godhem eller Asahem wid Tanais, der han råkade sine fränder[78] och underrättade sig om Göternes tilstånd: At uplifva så mycket mer de gamla förbindelser gifte han sig i den bygden med en Vanisk Prinsessa, med hvilken han aflade en Son, den de Svenske efter Modren kallade Vanlander

7. Svegdur hade denna gången warit fem åhr utomlands, när han återkom til Upsala[79]; men hans håg war nu redan intagen af hans utrikes anhöriges och Bundsförvanters angelägenheter: Han drögde wäl någon tid hemma i sit rike, at ställa all ting i skick och upfylla den brist, som hans frånwaro kunnat förorsaka[80]; men han tågade andra gången österut med större makt, än förr, och underlade sig åtskilliga länder[81]: Om han då åter anfört Herulerne eller kommit i lottlag med Göterne[82] eller ock fört sin krigshär särskilt, är owist; men det wet man, at han af falske wänner låtit locka sig in i en befäst stad, der han aldeles omkommit, och efter han så hastigt försvunnit, hafva Skalderne sagt, at han der af Dvärgar blifvit [ 335 ]bärgtagen[83]: Denna ort är kallad Sten eller Jotnabygd[84], en fästning i klippor uthuggen[85]; men likast är, at detta skiedt i Olbia eller Alfhem, en gammal Götisk rik Handelstad wid Borysthenes, som äfven fådt namn af Alf eller Sten[86] och warit än en gång et mål för en Svensk Konungs lifstid, som framdeles skall berättas. Svegdurs dagar woro ändade wid pass A: 290.

8. Men de krigståg, som denne Drott företagit sig på östra sidan, begynte nu som starkast, at wisa sina fölgder: de utländske Göters Konung Hermanrik, som man i Sverige kallat Hernit[87], begynte nu blifva ryktbar och nalkades redan Östersiön med sit wälde[88]: Svegdurs Son Vanlander, som emottagit Svea-Rike och Upsala-Öde[89], underlät icke, at försvara sin Faders sak och utföra det Fränd-wige[90] eller Hämdekrig, som han således [ 336 ]ärft: Han war en mäktig Strids-Höfding[91] och förde sina wapn mot denne Hermanrik långt in i Svidiot hin mikla. Då han war stadd på återwägen til Sverige, kom han til at förnöta en winter i Finland hos den der Regerande Höfdingen Snö eller Nieu[92]. Finland war då en Ö-bygd, som egenteligen hvarken hörde til Sverige eller Holmgårdska Riket, utan hade sine egne Domare af gamla Fornioterska Ätten[93]; men så kunde det dock stundom wara endera af dessa makter antingen til hielp eller hinder: I synnerhet kunde det tiena Vanlander til styrka, som nu i detta Österländska krig war inwiklad: Han förbandt sig derföre Finske Höfdingen Nio och tog hans Doter Drifva til äkta[94], som födde honom Sonen Wisbur; men kärleken förstörde Stats-klokheten: Vanlander hade efter den tidens bruk i Sverige en annan hustru, som låg honom mer på hiärtat: Han lämnade Drifva i Finland och reste til Upsala, lofvandes at komma tilbaka om tre åhr; men på tio åhr höll han icke ord: Han förde imedlertid krig emot Dannemark, utan tvifvel i anledning af den förra tvisten om Skåne[95] och Halland, hvaröfver han skall hafva satt en Landtvärns-man, som hetat Östen[96]. Til at änteligen beveka hans sinne, skickade hans Finska Drifva til honom deras lille Son Wisbur och påminte honom deras äktenskap: dermed fölgde ock Afgudasvar af Jumala[97] eller förbannelser af Hulda[98], Templets Förestånderska, som med sin [ 337 ]Guda-myndighet ej annat kunde, än sätta honom i bäfwan: Han blef deraf så rörd, at han siuknade: Han fick wäl en innerlig orolighet och trängtan til Finland igen; men han hinde knapt tillaga sin resa dit, förän han dog af en stick-fluss[99] wid pass A. 315. Hans lik blef brändt efter Odens Lag och askan begrafven på Skutunge-åbrädden wid Upsala[100].

9. Imedlertid warade ofreden med Hermanrik, som war blifven en Stor Segerwinnare och en altförmäktig granne, så at Wanlanders Son Wisbur, som efter Fadren antagit Öfverstyrelsen i Upsala[101], hade utan tvifvel äfven antagit Arfve-kriget: Hans eget försvar tycks än mer hafva bordt drifva honom dertil: Han hade ock förlikt sig med Finska huset och sökt giöra förbindelsen waraktig, i det han gift sig med Finske Höfdingen Athes eller Aude den rikes Doter[102], med hvilken han aflade Sönerne [ 338 ]Gisl och Audr[103]; men samma willo-anda blandade sig i hans äktenskap som i hans Faders: Han blef kär i en annan qvinna och förskiöt den Finska, förmodeligen af misstanka om hennes trohet[104], så at hon med sine Söner måste resa hem igen til sin Fader, då Wisbur imedlertid höll bröllop med den senare, aflandes med henne Sonen Domalder: Man kan wäl tänka, at Gudarne i Finland då åter anropades om hämd öfver Svenske Drotten: Hulda eller Jumaliska Spådoms-Gudinnan gaf öfver honom sina Guda-svar och förbannelser, med hvilka hans Söner, den ene tolf, den andre tretton åhr gammal, til honom skickades, at utkräfja åtminstone deras Moders morgongåfva: Wisbur hade til Mundur eller hinderdags-gåf[105] gifvit sin Fru Tre stora Byar och en Guld-kädia[106], som nu af Gisl och Öder utfordrades; men de måste resa tilbaka utan betalning, oaktadt den försäkran de giorde på Gudarnes wägnar, at Ynglingarne från den stunden skulle sins emellan strida och Guldkädian en gång blifva en bana för den ypperste Man i deras ätt: De sökte så snart giörligt war, at upfylla detta Orakel: Deras Moder och Hulda samlade alla sina trollkonster och widkiepelser med kokning[107] och besvärjelse til Wisburs fördärf; men deras egna wapn [ 339 ]woro fahrligare: De landstego med en krigshär, hvarmed de ej allena sköflade i Sverige, utan ock upmante landsfolket mot deras Fader, hvilket så lyktades, at den olyckelige Drotten en natt blef innebränd i sit hus[108]. Detta skiedde wid pass A. 340. då Wisbur hade något mer än fyratio åhr[109].

10. Gist och Öder kunde likwäl icke fästa sig på Svenske Thronen: Upsala-Öde tildömdes Domalder, Wisburs Son af andra giftet[110], som ärfde sin Faders krig och war deruti så lyckelig, at han rådde öfver många länder[111]; Han är derföre kallad Jota-Dolge[112], det är Jotnars, Jättars eller Finnars[113] förföljare. De Svenske Drottar hade wäl nu ej så mycket, at giöra med den mäktige Hermanrik, som Holmgårdiska Riket, hvilket utan tvifvel af honom blifvit hårdt ansatt; men så togo de dock på wisst sätt del i det tapra motstånd, som Holmerugerne eller Hunerne giorde, hvilket strax mer skall omtalas. Imedlertid fick Domalder en omsorg af annan art, hvaraf man til den tiden ej sedt prof i Norden: Audæus, Audius, Auden eller Oden[114], en Christen Lärare i Syrien, hade wid pass A. 342. blifvit som en Kättare på Kejsar Constantii befallning drifven i Landsflyktighet up åt Scythiod [ 340 ]hin mikla eller stora Sverige[115]; men som en nitisk Predikare lade han sig der ej ned, utan efter några åhr begaf sig til Scandien och in i Göta-Rike, der han, utan tvifvel med Domalders tillåtelse, begynte lägga grund til Capeller och kloster[116]: Huru detta i en så widskieplig tid kunde uptagas af Scandianerne, som woro så ömse om sin Afgudadyrkan, är lätt at föreställa sig: Til all olycka inträffade nu i tre åhr å rad en stor misswäxt och dyr tid, den de Svenske efter wanligheten skyllade på Öfver-Drotten i Upsala, för det han ej bättre höll Gudarne wid mildt lynne, och äfven förmodeligen på den nya Lära, som Audæus predikade, hvilken ej mindre företog sig, än at kullkasta deras gamla wantro: I börjaden hade de trodt, at denne warit et slags Oden efter deras smak: Men nu höllo de honom för en Bedragare, kallandes honom Mit-Met- eller Mat-Oden[117]: Han måste fly ur Sverige och blef sedan ihiälslagen på Fyen[118]; men med Domalder gick man ordenteligare til wärka: wid slutet af förste hösten, då misswäxten infallit, hade Almogen rusat til Upsala, och låtit anställa et stort Offer af oxar och andra kreatur, at blidka Gudarne: men det hade icke hulpit: Andre hösten hade man offrat menniskior; ty den grymma Seden hade nu warit [ 341 ]i svang öfver hundrade fyratio åhr[119]; men hungren tiltog än mer i landet: då blef menigheten oregerlig: När hvarken oxars eller trälars blod wille hiälpa, mente man sig äga rätt, at offra Drotten sielf, som hölls för en orsak til denna jämmer: Sedan man frågat Prästerne, blef efter Höfdingarnes och Folkets beslut Domalder framförd, ihielslagen och offrad åt de wredgade Gudar, hvilkas altaren blefvo öfverstrukne med hans blod[120] wid pass A. 365.

11. Denna hungers-nöd gaf ej allena anledning til et så faseligt Drott-offer, utan ock til en stor folkflyttning ur Scandinavien: de utsvultne Fiellboar, som äro kallade Viniler[121], Vendler eller Bärg-Finnar, drogo ned åt landet och togo med sig Westgötar, Elfvegrimmar[122] och Hallänningar, tågandes in i Skåne[123], der de satte sig några åhr stilla; men landets fruktbarhet räkte ej til för dem alla: Sedan de Skånske Gothungar eller Gödingar och flere Skåningar under Höfdingen Ajo eller Åke[124] [ 342 ]och dess Broder Ibor, Habor eller Ebbe[125] sållat sig med dem tilsamman, ryckte alle in i Småland eller Möre[126], fastän Asbo-härads Almoge[127] sökte det hindra, och hele svärmen gick derpå wid Calmar til siös[128] wid pass A. C. 370. Första landfästet war på Gottland[129], der desse wandringsmän en tid rastade[130], och det andra på Tyske botnen; wid Elbe-strömmen bodde en lämning af de gamle Seveboar eller Svever[131], som tilförene kommit från Scandien[132], och kallades nu Longobarder[133], hvarefter landskapet Bardingau och hufvudstaden Bardevik behållit namnet[134]: Detta folk war så ädelt och tappert som til antalet ringa[135] och hade wid sine landsmäns Götarnes upbrott ur Tyskland rört sig emot de Romare[136]; men genom denna flyttning ur Scandien fick det nu en ansenlig förstärkning af gamle Släktingar, hvilka äfven antogo Longobardiska namnet, så at hele hopen bröt up, at söka bättre länder och slås med de [ 343 ]Romare, som då war Stora wiset hos de Nordiska folk. Desse Longobarders förste Konung Agilmund, den ofvannämde Åkes Son, blef ihielslagen i Bulgarien, efter hvilken de hade åtskillige Konungar men deras Historia är dock ej så säker[137], förän de under sin Konung Audoin eller Oden[138] fingo fast fot i Pannonien A. 527. Jag wil för Landsmanskapet skull följa dem ännu något längre.

12. Odens Son Alboin, som ägde Clodosvinda, K. Clotarii I. i Frankrike Doter, regerade som en stor Krigs-Höfding öfver detta folk, när Græske Fält-Herren Narses af hämd mot sin otacksamma Kejsarinna Sophia tilböd Longobarderne Italiens intagande: Alboin war icke sen dertil: A 569. angrep han detta wärk och på halffierde åhr bemästrade han sig hela det landet förutan Rom och Ravenna[139]. Han war af sit folk mycket älskad; men blef på sin andra Drotning Rosimundas anläggning ihielslagen[140]: [ 344 ]Klebe, eller Leif[141] en af de ypperste Longobarder, blef wäl hans Efterträdare; men efter honom föll alt i en hufvudlös regering, så at hvar och en giorde som han wille, under hvilken tid trettio fem Härtigdömen[142] uprunno[143]. Leifs Son Autharis eller Ottar, som ock kallades Flavius[144], en berömlig Herre, uprättade dock thronen igen och försvarade sin rätt med wäldig hand[145] på alla sidor[146]: Hans Drotning Theodelinda[147], Härtig [ 345 ]Garibalds i Bejern Doter, war efter hans död så betrodd och älskad, at hon sielf fick wälja[148] Man och Konung[149]: Hon walde Agilulf, som sedan på hennes inrådande[150] först med sit Folk bekände sig til Catholiska kyrkan A. 597[151]. At upräkna alle Longobardiske Konungar, hemkrig och trätor med Romerske Stolen, blefvo alt för widlyftigt: Sidste Konungen Didier[152] blef öfwerwunnen af Kejsar Carl den Store, som intog Italien och [ 346 ]giorde ända på Longobardiska Riket A. 774. sedan det stådt något öfver tvåhundrade åhr[153] med beröm af goda seder, kärlek til witterhet[154] och en oförliknelig mandom[155]. Konungarne woro genom Lagen Eneväldige[156], liksom i gamla Sverige, och i sin krigshär brukade de ej annat, än inhemskt folk, som mäst war Rytteri[157]. Hela öfra Italien heter ännu Lombardie efter detta folk, som der ofta hade besök af sine gamle anhörige från Scandien, hvilka efter wåre Runstenars intygande reste til Långbarda-land[158]; men wi måste nu wända oss til Upsala igen.

13. Der hade nu Domar, Domalders Son, antagit Riks-styrelsen[159], sedan hans Fader blifvit Afgudom offrad wid lag A. 365. Han war lyckeligare i sin regering: ty innom Scandien kunde han fägna sig af fred och god åhrswäxt så länge han lefde[160], hvilket den widskieplige hopen tilskref Domalders utgutna blod, och utom Riket gick den mäktige Hermanriks wälde i Stora Svithiod til ända, sedan det öfver ottatio åhr oroat de [ 347 ]Holmgårdiske och Scandiske Drottar: Det blef förstört genom de Chunigårdska eller Huniska wapnen och Hermanrik slöt A. 374. en lifstid, som skall hafwa warat hundrade tio åhr[161], hvarpå de utländske Göter deltes i Öst- och Wäst-Göter; men dermed war icke omgänget ute mellan Scandien och de Östra länder: Grækiske Kejsarne i Constantinopel hade nu en tid kommit i smaken, at nästan aldrig bruka annan lifwakt, än af de Nordiska folk[162], i synnerhet Scandianer[163], hvartil Constantinus den Store giordt en begynnelse[164]: Denna wakt kallades Wareger eller Wäringar,[165] antingen af Warega-land[166], Sverige, [ 348 ]eller af wärja och wårda, hvilket kommer på et ut; ty begges bemärkelse är lika Svensk[167]. Som detta war en fördelaktig tienst, hvaruti både heder och ägodelar kunde winnas; så lärde strax de gamle Svenske redan i denna tiden[168] genaste wägen til Constantinopel, hvilket de kallade Miklagård[169]. Wi wele litet närmare beskåda desse Wäringar.

14. Wid Kejserliga Hofvet woro de kände för ganska ährligt Folk: Upriktigheten och huldheten, som de ärft af sine Fäder, wisade de mot Kejsarne så oförfalskade, at de icke kunde låna öronen til minsta otrohet[170]: Deras Syssla war, med deras tweäggade yxor och hillebårder på axlarne[171], at [ 349 ]hålla wakt i Kejsarens innersta Förmak och wid dörren af hans egen Sängkammar, at gå på båda sidor om honom, när han red til kyrkan[172], at stå wid hans stol under Gudstiensten och korteligen, at följa honom öfver alt[173]. Nycklarne hade de til portarne i den Stad eller det Slott, der Kejsaren wistades[174], och wid hans siukdom slogo de wakt om palatset, at ingen utom deras samtycke kunde slippa in eller ut[175]: Hofvet höll dem ganska wäl: De fingo mat af Kejserliga taflen[176] och Grækerne kallade dem af afvund Kejsarens winbälgar[177]: De hade också den förmån, at när en Kejsare dog, hörde alla lösören dem til, som i slottet funnos[178]; men sin mästa winning hade de af byte i fält[179]. Således blefvo månge af dem rike och [ 350 ]skaffade ägodelar åt sine Arfvingar i Sverige[180], hvarifrån dock ingen fick föra arf til Grækeland[181]: Wahnan, at fara från Scandien til Miklagård, blef i denna tid så stark, at de Holmgårdska eller Huniska orter, genom hvilka wåre Wareger mäst reste, blefvo småningom deraf mycket uttömde på folk[182]: deraf blef landet försvagadt och måste sedan mot Sclavonerne söka hielp från Sverige[183], som framdeles skall berättas. Scandianerne reste wäl ock fordom til Grækeland stora Siöwägen genom Gibraltarska Sundet; men ehvad wäg de farit, så är det oförnekeligt, at Waregerne kommit från Scandien[184], och at Sverige ännu i sina Sten-Krönikor har mångfaldiga bewis på detta Grækelands-färder[185], hvilka utan tvifvel redan i Domars tid warit [ 351 ]i bruk. Domar ägde til maka en Dansk Prinsessa, Drotta, Dan den Mikillates eller Stoltes Syster[186], hvilket war första Svågerslaget mellan Sverige och Dannemark: Han aflade med henne Sonen Dygue och sedan han lefvat i sextio sex åhr wid lag[187], blef han sotdöd wid pass A. 400. och bränd efter gammal sed på Fyriswall, der en grafsten[188] [ 352 ]til hans ähra uprestes[189]. Denne war den siste Öfver-Drott i Upsala; ty hans Efterträdare kallades Konungar.


  1. v. supr. c. 4. §. 19.
  2. Sched. Arii Polyhist. & Buffæus in not. ad Eund. p. 76. Verel. not. ad Herv. p. 44. cfr. Catal. Reg. in Monum. Er. Benz. p. 68.
  3. Liksom Merovinger, Capetinger, Carolinger &c. Äldste Danske Konungarne kallades Skioldungar efter Yngues Broder Skiold. Således skildes grenarne af Odens stam genom Sönernes namn.
  4. Med detta gamla ord Yngua (upodla) är et annat i nära skyldskap, som nu är mer brukeligt, nemligen Ung, Yngling &c. Ynga (förnya) och Yngla (föröka) komma på et ut med Yngva (upodla).
  5. Plin. Hist. Nat. L. 4. c. 13. Tacit. de Germ. c. 2. &c.
  6. Mångfaldiga bonings-platsers namn i Sverige lyktas på Inge, som Tillinge, Skyllinge, Snäfringe, Risinge, Gödinge &c. hvilket är alt det samma som Hels-Inger, Hamr-ånge, Enånger, Sel-ånger, Ul-ånger, Löf-ånger &c. &c. som i början betydt uprödde och upodlade land-stycken.
  7. v. supr. c. 3. §. 14.
  8. Sched. Arii Polyhist. ap. Kil. Stob. in Dynast. Yngling.
  9. v. supr. c. 4. §. 15.
  10. Herv. S. init.
  11. v. supr. c. 4. §. 20. &c. &c.
  12. v. supr. c. 4. §. 19. cfr. Herv. Sag. &c.
  13. Er. Olai ap. J. Wilde ad S. Puffend. c. 4. p. 111. Kil. Stob. Dynast. Yngl. Peringsch. Ättart. T. 2. p. 8.
  14. Denne Niord, som eljest är kallad Nearch, Neorch, Nordian &c. (v. J. Wilde ad S. Puffend. c. 4. p. 112.), bör icke förblandas med en annan Niord, den rike kallad, som af Vanerne war gifven Ode til gisslan och blef hans följeslagare hit til Scandien (v. Sturl. Yngl. S. c. 4. & 9.): Den Vaniske Niord war äfven Afguda-offrets Föreståndare i Sigtuna (v. Peringsch. Ättart. T. 2.); men hvilkedera af desse med rätta kallas Niord på Noatun eller Nontuna wid Upsala, är ej aldeles afgjort. Peringschöld (L. c.) säger, at Niord den rike bodt på Noatun; men jag håller mig wid Sturleson (Yngl. S. c. 11.), som skrifver den senare Niord til Noatun (Noachs-stad eller Hafvet), hvilket namn förmodeligen blifvit hans boningsplats gifvit, liksom den gamle Wäder- och Wattu-Gudens blifvit tillagdt honom sielf (v. supr. c. 5. §. 11.).
  15. Sturl. Yngl. S. c. 11.
  16. v. supr. c. 7. §. 8.
  17. v. supr. c. 6. §. 26.
  18. v. supr. c. 5. §. 11.
  19. v. supr. c. 6. §. 24.
  20. cfr. Sturl. L. c.
  21. v. supr. c. 4. §. 23.
  22. Peringsch. Ättart. Tab. 2. p. 8.
  23. Sturl. L. c.
  24. Sturl. Yngl. S. c. 12.
  25. v. supr. c. 5. §. 11.
  26. Frey och Frode är et och samma namn. v. Ol. Petr. Chron. MS. Peringsch. Ättart. p. 9. Wid samma tid skall ock en Frode hafwa regerat i Dannemark, så at man wäl warit i owisshet, af hvilkendera Frode-freden fådt namn; men man kan i detta mål trygga sig wid Sturlesons berättelse (Yngl. S. c. 12.). Kan ock hända, at det ingen annan warit, än den Svenske Frode, som äfven blifvit wördad i Dannemark; ty Ynglingar och Skiöldungar woro ännu så godt som samma hus. Åtskillige Lärde hafva jämkat denne Frode öfver 200 åhr tilbaka eller til wår Frälsares födelses tid, då en sådan fred regerade ej allena öfver Norden, utan öfver hela werlden; men det passar sig ej med en rätt tide-räkning: Man wet ej heller någon ofred af i Norden, när den hugnerika Födelsen skiedde: I Tyskland war wäl ej särdeles fredligt, i synnerhet kort derefter, för Vari Legioner (v. supr. c. 4. §. 1.). Men så war dock Jani Tempels dörr tilsluten i Rom.
  27. Sturl. L. c.
  28. Sturl. Edd. P. 1. Mythol. 66. ed. Resen.
  29. Yngue hade samma namn som hans Farfader, hvilket betydde en jordens upodlare. Man måste märka, at alla Nomina propria förut warit appellativa.
  30. v. supr. c. 8. §. 12. 13.
  31. v. supr. c. 6. §. 19. cfr. Peringsch. Monum. Upl. P. 1. c. 2. p. 134. &c.
  32. v. supr. c. 6. §. 11.
  33. v. supr. c. 6. §. 18.
  34. Wid denna tid begynte man för alvar i Norden den faseliga seden, at offra menniskior til Afgudarne. v. supr. c. 6. §. 8.
  35. Sturl. Yngl. S. c. 12. cfr. J. Wilde ad S. Puffend. c. 4. p. 106.
  36. v. supr. c. 4. §. 13.
  37. v. supr. c. 7. §. 5.
  38. v. supr. c. 6. §. 11.
  39. cfr. J. Wilde Præp. Hod. P. 1. §. 29. &c.
  40. Hon war af Rim-Thussa-ätten eller af det släkte, som bodde i landet innan Oden och hans Drottar kommo dit. Freys frieri och kärlek til denna maka tycks hafwa warit jämkade efter Eddas 32. Mythologie, som för detta är anfördt. c. 6. §. 2. in not. Deras bröllop tycks hafva stådt på Gottland, hvaraf då ej stort mer war ofvan watn, än hvad då kallades Barö och nu heter Bare-bärg. Eljest säger Peringschöld (Ättart. Tab. 2.), at Yngue-Frey ägde Marsibil (Marcia Sibilla), K. Margarii doter i Syrien, hvilkens Fader i Romerska Historien kallas Marcus Vipsanius Agrippa och ägde Tullia, Kejsar Augusti dotter, som war förlofvad med Cotison Göternes Konung; Men detta lämne wi derhän.
  41. Sturl. Yngl. S. c. 13.
  42. v. supr. c. 5. §. 11.
  43. Messenius kallar denne Odder Stark-Odder: kan wäl hända, at han ock warit den förste af detta namn, som sedan blifvit ofta uptagit; men icke bör han blandas med en stor Kämpe eller flere, som så hetat och framdeles skola omtalas: Odder betyder eljest den rike.
  44. Dessa Döttrar woro så rika arfvingar, at klenoder och smycken i gamla werlden efter dem fådt namn. v. Sturl. Yngl. S. c. 13.
  45. Sturleson säger, at hon war Margarlynd, månglynnig, mångsinnig, föränderlig och äfven lysten til regering. cfr. J. Wilde ad S. Puffend. c. 4. p. 116.
  46. v. supr. c. 6. §. 24.
  47. Sturl. Yngl. S. c. 12.
  48. v. supr. §. 3.
  49. Sturl. Yngl. S. c. 8.
  50. Sturl. L. c. c. 13.
  51. v. supr. c. 6. §. 25. cfr. J. Wilde ad S. Puffend. c. 4. p. 115.
  52. Sturl. Yngl. S. c. 14.
  53. Peringsch. Ättart. Tab. 2. p. 9.
  54. cfr. Sched. Arii Polyh. & Hialmt. Sag. ap. Peringsch. L. c.
  55. Sturl. L. c. c. 14.
  56. v. supr. §. 3. in not.
  57. Saxo Grammaticus och andre berätta om denna afhandling mellan Fiolmer och Frode på et mycket gåtefullt sätt: Frode skall hafva besökt Fiolmer och upköpt et par starka trälinnor FENJU och MENJU, dem han satt wid en tung handqvarn, kallad GROTTA, som hade den underliga egenskap, at hon äfven söndermol hvad under arbetet söngs eller berättades, hvilket kallades GROTTESÅNG. Dessa trälinnor måste ouphörligen mala åt Frode guld och god tid, och fingo ej längre hvila, än Göken gol, hvaraf de blefvo så förtörnade, at de molo honom krig och olycka öfver hufvudet, så at han strax blef öfverfallen och dräpen af en Siö-Konung, som tog bort qvarnen och pigorne, dem han lät mala salt, til dess de i skiepsbrott förgingos, hvaraf Siön blef kallad SALT, EISTRA SALT (Östersiön) &c. cfr. J. Wilde ad S. Puffend. c. 5. p. 120. Det är svårt, at uttyda denna dikt: mig tyckes at Frode tilhandlat sig Skåne, der namnet ännu fins af Fenja-siön &c. och brukat det så på något sätt til sin nytta, at han skaffat sit land rikedomar: han kan antingen hafva inrättat qvarnar eller uptagit Malm-ådror (ty Menju betyder guld och skatter), hvaraf han haft winning, som giordt honom fiender, så at han blifvit ihielslagen och landet således Dannemark ifråntagit, liksom Fenjan och flera dess Siöar bortfly och blanda sig med Eistra-Salt eller Östersiön.
  58. cfr. Sax. Gr. L. 4. p. 53.
  59. cfr. Edd. Isl. P. 1. Mythol. 66. ap. J. Wilde ad S. Puffend. c. 5. p. 120.
  60. Sturl. L. c.
  61. Enfaldig och ganska tarflig bygnads-konst i den tiden, (v. supr. c. 9. §. 5.) då Brygghuset war i samma wåning som Konungens Säng-kammar. Sturleson L. c. säger, at Fiolmer blef ledd til härberge i den nästa öfver-Sal och hans folk med honom: om natten behöfde han gå ut och när han wille gå in igen, gick han yr af sömn och ganska drucken fram efter Svalarne genom en annan lofts dörr, der han skrednade med fötterne och föll i miödkaret, som war många alnar högt och hopslagit med timmer-stockar. Han drunknade då, säger Skalden Thiodolf, i windlösa wågor. Heraf har Saxo Grammaticus tagit tilfälle, at giöra sin Saga om Hunding och Hading &c. v. J. Wilde L. c.
  62. cfr. Edd. Isl. Mythol. 66. & J. Wilde L. c.
  63. Peringschöld (Ättart. Tab. 2.) säger, at hon war K. Ptolomæi Doter i Arabien, och at hennes Broder Ring, Konung i Arabien, war gift med Hervora, Konungens Doter i Hunaland, til hvilken sin Svåger K. Fiolmer skall hafva utrest med 100 skiepp &c. Men jag törs ej antaga hvad jag ej finner grundadt.
  64. Peringsch. Ättart. L. c.
  65. v. supr. c. 10. §. 6. 7. &c.
  66. Peringsch. L. c.
  67. Sturl. Yngl. S. c. 15.
  68. v. supr. c. 7. §. 24.
  69. Sturl. L. c.
  70. Upsöka Oden den gamle war eljest det samma som at dö eller fara til andra werlden: Svegdurs löfte tycks derföre hafva warit, at antingen giöra någon nyttig och märkelig färd til Godhem eller dö deröfver; ty så war gerna orda-laget, när man giorde löften.
  71. Sturl. L. c.
  72. cfr. Procop. Hist. Wand. c. 3. Torf. Ser. R. D. p. 88.
  73. Herjedalen i Sverige kallar Ol. Rudbeck (Atl. T. 1. c. 7. §. 5.) Herul-dalen, och är mycket likt, at Heruliska namnet derifrån kommit.
  74. J. J. Mascow. Gesch. der Teutsch. L. 6. §. 1.
  75. Procop. Hist. Goth. L. 2. berättar, at då Herulerne en gång i et upror mördat sin Konung Ochon eller Håkan, ångrade de det strax och beslöte, at hämta sig en ny från Konungsliga Ätten i Thule eller Scandien.
  76. v. supr. c. 10. §. 12.
  77. Tappre och stridsmanlige mäns wapn, i synnerhet Svärd, fingo altid fordom wissa namn: Så kallades Svegdurs wärja Snarwendel, den han ärft efter sin Fader. v. Peringsch. Ättart. Tab. 2. in Svegd.
  78. Sturl. L. c.
  79. Sturl. L. c.
  80. cfr. J. Wilde ad S. Puffend. c. 5. p. 122.
  81. cfr. Hialmt. S. & Orv. Odd. ap. Peringsch. Ättart. Tab. 2. in Svegd.
  82. cfr. J. Wild. L. c.
  83. Gamla Sagan har warit, at Svegdur, då han war i Stene (en by, der sten fins så stor som stora hus) och skulle gå från dryckestugan om aftonen til sin sofve-kammar, fick se en dvärg under den största stenen, til hvilken han lopp hel drucken tillika med sit folk: Dvärgen ropade på Svedgur och bad honom komma in, om han wille finna Oden den gamle: Svegdur gick då in i den öpnade stenen, som strax slöts efter honom igen (v. Sturl. Yngl. S. c. 15.). Åtskillige hafva welat uttyda denna dikt; men förwärrat den mycket mer: de hafva sagt, at Svegdur warit så stark, at han slagit handen diupt ned i en sten, som warit orsaken til hans död (cfr. Chron. Rhytm. min. Er. Ol. Hist. L. 1. p. 27. Verel. L. 1. c. 9. p. 35.). Verelius har dock tänkt förbättra alt, då han sagt, at Svegdur fallit af hästen och slagit sig mot en sten til döds.
  84. Thiodolf ap. Sturl. L. c.
  85. v. supr. c. 8. §. 20. cfr. J. Wild. L. c.
  86. v. supr. c. 3. §. 16.
  87. Eric. Ol. Messen. Chron. Puffend. Introd. &c.
  88. v. supr. c. 10. §. 9.
  89. Sturl. Yngl. S. c. 16.
  90. v. supr. c. 7. §. 11.
  91. Sturl. L. c.
  92. Chron. Finl. Anon. ap. Nettelblad. Biblioth. Svio-G. p. 96.
  93. cfr. J. Wild. ad S. Puffend. c. 5. p. 124.
  94. Sturl. & Chron. Finl. ap. Nettelbl. L. c.
  95. v. supr. §. 5.
  96. Messen. Scond. Ill. T. 2. p. 34. cfr. J. Floræi Flor. Ant. Scan. p. 73.
  97. v. supr. c. 5. §. 8. & c. 6. §. 18. 19.
  98. Huld, Hulda, eller Velda, som Tacitus kallar Veleda (Hist. L. 4. c. 61. & de Mor. Germ. c. 8.), har så wäl hos de gamle Svenske som Hebræerne (v. J. Wilde ad S. Puffend. c. 5. p. 125.) betydt en Prophetissa, Spådoms- och Troll-Gudinna. (v. supr. c. 5. §. 2. in not. ad Voluspa), hvilket kommer öfverens med det, som Fransoserne kalla en Fée. Hulda war således i gemen en offrets och Templets Förestånderska, som utgaf de wördade Guda-svaren v. supr. c. 6. §. 18.
  99. En så hastig död wid sådana omständigheter kunde i den tiden ej hållas för annat, än Trolldom. Finska Krönikan (supracit.) säger, at Hulda skickade Wanlander et Tyre eller skott, hvaraf han fick en faselig lystna til Finlands-resan; men dog på wägen i sveda och ångest. Sturleson (c. 16.) säger, at han genom Huldas Trollkonst blef ihielriden af Maran: En tiock blods förqväfning kallas af gemena folket Mara och hålles för et Spöke, som kommer af frånwarande personers häftiga kärlek. cfr. Keisl. Antt. Sel. in diss. de Mulierib. fatid. p. 497.
  100. Sturl. L. c. Peringsch. Ättart. in Wanl. &c.
  101. Sturl. L. c. c. 17.
  102. Sturl. L. c. Chron. Finl. ap. Nettelblad. L. c. p. 96.
  103. Finska Krönikan (supracit) kallar Gisl och Audr Gris och Amund.
  104. J. Wild. ad S. Puffend. c. 6. p. 129.
  105. v. supr. c. 2. §. 12.
  106. Denna morgongåfva war således större än den, som fins stadgad i gamle Westgöte-Lagen (c. 1.) nemligen Två Byar och två marker guld.
  107. Denne Trulldom genom kokning kallades Seid (Såd, Skiudning) och war af Oden införd. v. supr. c. 4. §. 18.
  108. Thiodolf. ap. Sturl. Yngl. S. c. 17.
  109. cfr. J. Wild. L. c. p. 127.
  110. Sturl. Yngl. S. c. 18.
  111. Sturl. L. c.
  112. Thiodolf. ap. Sturl. L. c.
  113. Finland kallades fordom Jätteland. v. Peringsch. Ättart. T. 8. &c.
  114. Denne Audæus har hittils i Svenska Historien aldeles warit förtegad; men efter tideräkning, omständigheter och trowärdiga utländska bewis inträffa, så har jag ej hållit för betänkeligt, at införa honom på detta ställe. Epiphanius talar wäl mäst om hans wärk i Stora Sverige; men han säger ock, at han for til innersta Göta-Rike.
  115. Hist. Eccl. Magdeb. Cent. 4. c. 6. p. 477.
  116. Epiphanius adv. Hæres. L. 3. c. 14. cfr. Hist-Eccl. Magdeb. L. c.
  117. Mit-Oden har man uttydt som den medlerste Oden (Odinus medius); men jag ser ingen grund dertil; ty ingen Oden wete wi af efter denne, som utan tvifvel är kallad Meat- eller Mat-Oden, en Mat-liugare, ehuru litet han det förtiente. Någon ändring syns dock efter hans tid hafva blifvit införd i offersättet. cfr. Sax. Gr. H. Dan. L. 1. p. 12. O. Worm. Mon. Dan. L. 1. c. 5. Joh. Magn. L. 1. c. 10.
  118. cfr. Brynolf. Svenon. Ep. Scalh. in conj. ad Sax. & Sheringh. de orig. Angl. c. 12. p. 255.
  119. v. supr. c. 6. §. 8. it. huj. Cap. §. 3.
  120. Sturl. L. c. cfr. J. Wild. ad S. Puffend. c. 6. p. 130.
  121. Paul. Warnefr. de Gest. Longob. L. 1. c. 7.
  122. Så kallades folket i Alfhem, mellan Göta-elf och Rom-elf, hvilken trakt nu heter Bohus-län.
  123. Paulus Warnefridi de gest. Longob. L. 1. c. 7. talar om detta första ubrott, kallandes Skåne Scoringia och Möre Mauringia. Denne Auctor, som ock kallas Paulus Diaconus, är mycket i ogunst hos J. J. Mascow. (Gesch. der Teutsch.), som kallar honom osmakelig: Orsaken lär wara, at Paulus leder sine Longobarder från deras rätta Fädernesland Scandien, eller ock, at han ej rätt förstås af Mascow, som ej så wäl kändt de Scandiska orter.
  124. Ajo, Åke eller Håkan war i Göinge-Härad född. v. Paul. Diac. L. c. L. 1. c. 14.
  125. I Gotländska Krönikan kallas han Ebbe, hos Joh. Magn. Hibbo och Ibbo, hos Paul. Diac. Ibor. Kanskie Ib eller Jacob, om Bibliska namn redan kommit i bruk genom Audius (v. supr. §. 10.). cfr. J. Flor. Flor. Antt. Scan. p. 166. Desse Bröders Moder skall hafva hetat Gunborg. v. Paul. Diac. L. c. c. 1.
  126. Paul. Warnefr. L. c. c. 11. cfr. Sv. Bring. Monum. Scanens. P. 1. &. 6. in not. &c.
  127. Asboarne kallar Paul. Diac. (L. c. c. 11.) Assapitter. cfr. Sv. Bring. Mon. Scan. P. 1. §. 6. in not.
  128. P. Warnefr. L. c. c. 3. Jon. Magn. Synops. Hist. Univ. Wattrang. Theat. Sveo-Goth. p. 55. Messen. T. 1. p. 58. ap. A. Svebil. diss. de Calmar. Ups. 1717.
  129. P. Warnefr. L. c. c. 13.
  130. Gotländska Krönikan talar nog derom: man har ock ännu en gammal wisa om Longobardernes utfärd til Gotland &c. v. Ar. Hvitfeldt. Hist. Dan. P. 1. p. 15.
  131. Strab. Ptolem. Tacit. ap. J. J. Mascow. Gesch. der Teutsch. L. 11. §. 49.
  132. v. supr. c. 3. §. 12.
  133. Namnet lär wara kommit af wissa långa wapn, Barder eller Bardisaner. v. supr. c. 8. §. 18. in not.
  134. Leibn. not. ad Tacit. & Eckard. R. Franc. L. 1. 1. 10.
  135. Tacit. de Germ. c. 40.
  136. v. supr. c. 10. §. 4.
  137. cfr. J. J. Mascow. Gesch. der Teutsch. L. II. §. 49.
  138. Dynast. Longob. ap. Peringsch. ad Vit. Theod. p. 637.
  139. Le Pere Dan. Hist. de France. T. 1. p. 150.
  140. Alboin hade öfwerwunnit och ihielslagit en Gepidernes Konung, hvars Doter denna hans andra maka Rosimunda war: då han en gång i Verona gaf et stort gästebud, frambars et käril, som war giordt af hans Svärfaders hufvudskål, efter en gammal Scythisk och Scandisk wahna (v. supr. c. 9. §. 6.), hvarmed man mer tänkte hedra, än wanwörda de dödas minnen: han drack sin Drotning til; men det gick henne til sinnes: Hon lofvade en af Krigshöfdingarne, som suckat för henne, at älska honom igen, om han wille slå ihiel Konungen: Dagen derefter, då Alboin tog sin middags-sömn, lät hon wäl förbiuda alt folket ingången på den sidan i huset, at ej giöra buller; men släpte dock mördaren hemligen in, sedan hon först fastlimat Konungens svärd i slidan: Alboin blef då mördad efter hennes åstundan och hon tog hans dråpare til sin Man; men hon kunde än mindre lida honom: Hon gaf honom förgift; men han märkte det strax och tvingade Rosimunda, med darten på bröstet, at utdricka det öfriga, så at de begge ömkeligen dogo. v. Le P. Dan. L. c. p. 227.
  141. Ett gammalt Scandiskt namn. v. Sturl. T. 1. p. 312. 606. &c.
  142. En af desse Härtigar Drott-Ulf, som war af Svevisk börd, höll i hemlighet med Græske Kejsaren; men blef af Longobardiske Konungen Ottar öfwerwunnen. v. Le P. Dan. L. c. p. 228.
  143. Le P. Dan. L. c. p. 228.
  144. Flavius war Constantini den Stores Familie-namn, hvilket nu som en heders titul tillades Ottar och behölls sedan af alle hans Efterträdare. v. Le P. Dan. L. c. p. 228.
  145. Han giorde stort nederlag på Fransoserne A. 586. och 588. Det Hofvet hade slagit honom felt i förlofningen med K. Childeberts Doter Clodosinda, som blef gifven åt K. Riccard i Spanjen. v. Le P. Dan. L. c.
  146. Le Pere Dan. L. c.
  147. När han friade til Theodelinda, fölgde han sielf med til Beyern; men obekant och som andre Gesandten i ordningen: Sedan förste Ambassadeuren talat, begärte han på sin Konungs wägnar, at få se Prinsessan, som honom bewiljades, hvarmed han war mycket nögd; ty hon war wacker: Wid måltiden föreslog han, at Prinsessan wille på gamla Scandiska (Sturl. Yngl. S. c. 41.) och Longobardiska sättet sielf bära Skålen til gästerne: han fick då tilfälle, at röra wid hennes hand och gifva et tekn, som satte henne åtminstone i tvifvelsmål: När Gesandterne redo bort och Beyrarne skildes wid dem et stycke på wägen, reste han sig på sine stigböglar och kastade sin handsax (v. supr. c. 8. §. 18.) med mycken wighet långt bort och diupt in i et träd, bedjandes dem jemte sin hälsning säja Härtigen och Prinsessan, huru de sedt K. Ottar bruka sina wapn. v. And. Presb. Ratisb. Chron. Bav. p. 5.
  148. Theodelinda sammankallade wid det tilfället alle Riksens Herrar: När Agilulf då wille, som de andre, kyssa hennes hand, sade hon: det skall ej den giöra, som bör blifva min Herre och Maka. v. Chron. Bav. L. c.
  149. Andr. Presb. Ratisb. Chron. Bav. p. 5.
  150. Blond. ab incl. Rom. decad. 1. L. 8. P. Warnefr. L. 4. c. 6.
  151. Som Hedningar gingo Longobarderne ur Scandien och sådane woro de länge, tilbediande Oden och Frigga (v. Paul. Warnefr. L. 1. c. 9.): sedan blefvo de Arianer och nu Catholiquer under Agilulf och Theodelinda.
  152. Carolus Magnus hade gift sig med Didiers Doter; men förskutit henne: Icke dess mindre hade han giordt honom stora tilbud af fred och goda förmåner, om han allenast wille återställa Romerske Stolen de orter han tagit från honom; men Didier war enwis och fick det omgiälla.
  153. Sigon. L. 3. &c.
  154. cfr. Onuphr. Panvin. Antiq. Veron. L. 5. c. 1. ad 13. P. Warnefr. Gest. Longob. Hackenb. Germ. Med. &c.
  155. Bernhard Sacco in Hist. Ticin. säger, at intet Svärd i hela Europa fördes på tvåhundrade åhrs tid med större ähra och tapperhet, än det Longobardiska.
  156. cfr. Mand. Aistulfi ad Grimald. Duc. Viterb. ap. Sigon. L. 3. &L.L.Longob. L. 1.
  157. Blond. P. Warnefr. Saccus &c. ap. Carol. Wattrang. diss. de R. Longob. Ups. 1709.
  158. Til ex. i Tåby Sokn i Upland fins på en Runsten, at Gudleik låtit den rista åt sin Son Humle, eller Hulmo, som dog i Langbarda-landi. Peringschöld (in not. ad Vit. Theod. p. 479.) framwisar en dylik, nemligen af en Inge, som låtit rista stenen åt sin Son Olof, hvilken for åt Österland i krig och dog i Langbarda-land. Dock måste man märka, at Italien ej kallades Lombardie förän i Caroli Magni tid eller senare. v. Paul. Æmil. ap. Ol. Cels. Mon. Sveo-G. in Act. Lit. Sv. Ups.
  159. Sturl. Yngl. S. c. 19.
  160. Sturl. L. c.
  161. v. supr. c. 10. §. 9.
  162. Cinnam. Historiar. L. 1.
  163. Anna Comnena. Alexiad. p. 62.
  164. v. supr. c. 10. §. 8.
  165. Grækerne kallade dem Βάϱαγγοι eller Baranger; ty deras Β. lät nästan som wårt V. och Italienarne hafva kallat dem Guaringer: Detta namn har mycket öfvat de Lärdas hiärnar, som ej warit kunnige om wåra Historier.
  166. At de gamle Ryssar aldrig annat kallat de Svenske än Wareger, är för detta berättadt (v. supr. c. 10. §. 8. in not.) jemte orsaken dertil. Finske wiken kallade de också Waretzkoje-more eller Waregiska hafvet (v. Sigism. Herbertstein. Rer. Muscov. p. 3.) och wi hafve ännu på Åland Warg-hamn, Warg-gata, Warg-sund, (v. L. Hallborg. diss. de Alandia. Ups. 1730.), alt en lämning af detta namn, som Finnar och Ryssar gifvit. Ordet kan wäl hafva kommit af wärja, wårda (custodire); men snarare tyckas Varegerne wara så kallade af sit land, än af sin tienst; ty Barangerne skildes från Franker, Angler, Britanner, Celter, Germaner, Flemingar &c. fastän alle kunde tagas til lifwakt (cfr. Sturl. T. 2. p. 397. 398. Scyliz. in Rom. Diog. p. 823. Cedren. in Constant. Monom. p. 787. &c.): Dessutan säger Anna Comnena (Alexiad. p. 62.), at Barangerne woro komne från Thule (en del af Scandien v. supr. c. 3. §. 6.).
  167. v. supr. L. c. in not.
  168. T. S. Bayer in Act. Petrop. T. 4. p. 304. säger i anledning af Cedren: &c. at Wäringarne ej woro bekante i Constantinopel förän i Kejs. Michaël Paphlagonis tid och efter A. 1034. Spelman in præfat. ad Vit. Ælfred. säger ock, at man ej märkt dem der för än A. 1070; men Cinnamus (Historiar. L. 1.) säger, at de tient Kejsarne från Constantinopels äldsta tider, hvilket kommer öfverens med wåra gamla Scandiska Historier och Runstenar.
  169. Mikla-gård, den Store Gården eller Staden, kallades det af Scandianerne; men Ryssarne kallade det Zar-gard, Zarens eller Cæsars gård eller Stad. v. J. Helsing. diss. de orig. Vareg. Åbo. 1734. Ordet Zar är på Sclavonska det samma som Konung: I Sclavonska Biblen, som af Græskan är öfversatt för mer än 700 åhr sedan, kallas Pharao, Saul, David &c. Zaar, och således långt förän Zariske tituln antogs i Ryssland. I Math. 22. kallas ock Kejsaren Zaar; men i svaret på frågan: hvars beläte och öfverskrift &c. brukas Cæsar i ställe för Kejsare. v. Strahlenb. Descr. Russ. p. 267.
  170. Anna Comnena. Alexiad. p. 62. cfr. Cantacuzen: p. 339.
  171. Bipenniferi och Securigeri, ferrum ex humeris suspendentes, kallas de af Anna Comnena och Cantacuzeno. L. supracit. d. ä. Hillebårds- och Yxe-förare, som buro gevären på axlen.
  172. Blaternarum Templum, Blaterniska Kyrkan, säger Codinus L. c.
  173. Codin. p. 65. 113. 125. &c. Nicet. in Vit. Andron. L. 2. Joh. Cantacuzen p. 123. cfr. Zonar. p. 308. Pachymer. in Mich. Palæol. p. 257. Sax. Gram. Ed. Steph. p. 228. Sturl. T. 2. p. 395. &c. ap. Ol. Cels. Monum. Sveo-G. in Act. Lit. Svec. Ups.
  174. Cantacuzen. L. 2. c. 13.
  175. Zonaras in Annal. L. 18. berättar det samma om en Efterträdare til Kejserlige Thronen, Johannes Comnenus, när han fick höra, at Barangerne eller Wäringarne slagit wakt om Slottet så at ingen kom in eller ut: Han skickade til dem; men de svarade, at så länge Kejsaren lefde, fick ingen slippa in på Slottet: Johannes försäkrade dem, at Kejsaren war död; men han måste gifva dem sin Ed derpå, innan han fick slippa igenom. Huru ansenligt det således blef wid alla Hof, at wara Wäring, kan dömas af de gamle Westgöte-Lagar i Spanjen, til ex. (in Constit. Vambæ & Ervigii Reg. L. 9.), om det är någon förnämare person, som Härtig, Grefve eller ock WÄRING &c.
  176. Codin. p. 92.
  177. Sturl. T. 2. p. 307.
  178. Sturl. L. c. p. 74.
  179. Ib. p. 67.
  180. Wid Urlanda-by i Tillinge Sokn i Upland läser man på en Runsten: Karl upreste stenen åt Fadren Mursa och Kabe åt sin Måg Fugfile, som aflade ägendom i Grækeland åt sine arfvingar. Om flere Grækelands-farare skall strax mer nämnas.
  181. Westg. L. Ärfda-B. 12. Cap. säger: Ingen mans arf tage den Man, som i Grækeland sitter. Intet starkare bewis kan gifvas på de gamle Svenskes tienst och tilbrakta tid i Grækeland.
  182. cfr. Strahlenb. Descr. Russ. p. 194.
  183. Chron. Vet Russ. Nom. Poviest. Vremianich. & Kniga Stepannaja ap. J. Helsing. Diss. de Orig. Vareg. Åbo. 1734.
  184. T. S. Bayer. in Act. Petrop. T. 4. p. 280. cfr. Cedren. p. 758.
  185. Följande Runstenar kunna tiena til exempel: I Eds-Sokn i Upland wid Ed-stigen: RAGUALD upreste stenen efter sin Moder FASTVIONEMS Doter: sielf war han Krigsfolkets anförare i GRÆKELAND. Wid Hanstad i Sponga Sokn: Stenen är uprest efter IGORAS Söner, dem hon sielf ärfde: men deras Bröder ärfde henne: GIADARS Bröder dogo hos GRÆKERNE. Wid Löfsta-by i Bälinge Sokn: FASTVI reste stenen efter Sönerne GERDER och UTRIK: den ene dog i GRÆKELAND. I Husby-Skådre Kyrkedörr: ERIK, HÅKAN, INGUAR och KRAGUILTER reste stenen åt ENAR (cfr. L. Sepel. diss. de Roslagia. Ups. 1721.) som dog i GRÆKELAND: Gud och Guds Moder hiälpe Siälen. Genom sådana resor blef Christendomen mer och mer bekant. Wid Tible i Wäster-Ryd Sokn: BIÖRN och STENFRID reste stenen efter GOSILAS Man, som föll i krig hos GRÆKERNE. Wid Fiukeby i Ärentuna-sokn: LIUTR Skiepsstyraren reste stenen efter sine Söner: ÅKE dog utrikes styrde skieppet (Knari eller Galeyan) åt GRÆSKA hafvet; men NERI dog hemma. I Angarns kyrkemur: DIAKN, GUTERFR, SUNATR och DURULF efter Fadren TYKE, som dog i GRÆKELAND. I Upsala Domkyrka: JARL och WIGBIÖRN reste stenen åt Fadren GUAST, Styrmader (Gubernator), INGEMUND och THORD, som foro ut til GRÆKELAND, och JORIS Son åt INGELBIÖRN. I Wedyxe-by i Danmarks-Sokn: STAILT efter sin Man WIDBIÖRN, som reste til GRÆKELAND. v. Ol. Cels. Monum. Sv. G. in Act. Lit. Svec. Ups. Sådana bewis om Grækelands färderne äro owedersäjeliga.
  186. Sturl. Yngl. S. c. 20.
  187. J. Wild. ad Puffend. c. 6. p. 131.
  188. Peringschöld (Ättart. p. 10. cfr. Ejusd. Monum. Ullerak. p. 9. & 322.) har en afritning af en grafsten, som han menar wara Domars, men som det allenast är et afbrutit stycke, hvarpå ingen runa finnes, så kan man intet wisst derom döma.
  189. Thiodolf. & Sturl. L. c. c. 19.