←  Kapitel 11
Svea Rikes historia/Första delen
av Olof von Dalin

Kapitel 12
Kapitel 13  →


[ 353 ]

12. Cap.

1.

Dygve, som eljest kallas Digner[1], efterträdde sin Fader Domar på Svenske Thronen[2]: Upsala-Öfver-Drottar hade wäl i sielfva wärket et Konungsligt wälde, så snart Upsala-Öde dem blifvit tildömdt, och wördades oförlikneligen högre, än Fylkis, Härads- och Siö-Höfdingar[3], som likwäl redan låtit kalla sig Konungar[4]; men Konunga-namnet hade de dock ännu icke antagit[5]. Om de Svenskes resor genom Chunigård[6] til Constantinopel dertil warit orsaken eller förbindelsen [ 354 ]med Dannemark[7], der nu wid samma tid detta Höga Namn kommit i bruk[8], kan man ej weta; men Dygve war den förste Drott af Ynglinga-ätten i Sverige, som kallades Konung[9]. Han hade ock den lyckan, at smaka en Konungs första och yppersta nöje: Som han intet hämdekrig ärft efter sin Fader, så kunde Riket i hela hans tid fägna sig af stillhet och fred[10]: Det war icke efter tidsens tycke: Man sade om honom efter hans död, at Lokes Doter Hel[11], eller Helwite fådt lof af Gudarne, at wälja honom bland Konungar til sin boning[12], emedan han dödt utan blods utgiutelse tvert emot Odens lära, som redan ofta är omtalad. [ 355 ]Han afsomnade wid pass A. 430. lämnandes Riket åt en Son, som mer behagade Menigheten.

2. Inwånarne i Estland, Lifland, Kurland och en del af Preussen kallades den tiden Reid-Göter; ty Reid-Götaland hette de Götiska orter, som på Redden eller hafs-stranden i Östersiön woro belägna[13]: Desse hade altsedan Göternes uttåg[14] blifvit hållne i wördnad för Sverige, hvilket esomoftast utgiorde ej allenast sine Wareger, som nu begynte komma i stort anseende[15], utan ock sine unge Printsar, hvilka mäst, innan de antogo Regering, woro Wikingar[16], som stundom der inrättade små Riken och giorde desse Reid-Göter skattskyldige[17]; men nu hade detta folk under Dygves fredlighet kommit i annan smak: det wille wara sielfmyndigt och grunden lades förmodeligen nu til et Rike på den sidan, der mäktige Höfdingar en tid efter hvarannan regerat, som GudmundGlysiswall, Haufvuder, Heidrik, Angantyr och Heidrik Ulfhammar[18], hvilkas Ättlingar sutit på åtskillige Scandiske Throner. Dag[19] hette Dygves Son, som efter Fadren blef Konung i Upsala[20]: Han war efter den tidens sätt mycket slug, så at han troddes förstå Fogelsång[21], och kallades Dag Spaka eller den Wise; men hans förnämsta klokhet bestod i en noga upmärksamhet på Grannarne och i de goda kunskaper han hade från alla orter om alt hvad som hände, så at ingenting kunde [ 356 ]honom oförvarandes påkomma[22]. En hans utskickade Siö-Höfding hade nu warit uppe i Reid-Götaland på en ort, som är kallas Wörva, at inhämta antingen nödiga underrättelser eller förfriskning, och blifvit der öfverfallen och ihielslagen[23]: Detta gick Dag så til sinnes, at han offrade Gudarne sin egen Son[24] för en lyckelig hämd och drog med en ansenlig krigshär til Österland[25] der han med svärd och brand höll grymt hus, fångandes och dräpandes alt hvad som ej undflydde; Men på återtåget wid et Pass eller öfverfart, som är kalladt [ 357 ]Skiotans-wad[26], öfverrumplade honom Gramer[27], en af hans låntagande undersåtare i Reid-Götaland[28], wid hvilket tilfälle han sielf af en pil genom hufvudet fick sin bane wid pass A. 445.

3. Man måtte föreställa sig, at sådant i den tiden ej kunde lämnas ohämnadt: Dag hade en Son Agne, som antog Riksstyrelsen i Upsala efter sin Fader, och war en rik, förträffelig och berömlig Höfding[29]. Men ingenting behagade hans undersåtare mer, än at han war en mäktig Strids-Hiälte[30]. Så snart hans åhr och omständigheter tilläto, fortsatte han kriget på östra sidan och lät öfver alt ganska mycket wörda sina wapn: af de rörelser, som då på de orterne skiedde, synes det som de trenne bröder Kiew, Scheck och Korew blifvit en tid derefter förorsakade, at til sit försvar anlägga hvar sin stad[31], hvilka sedan kallades efter dem Kiov, Schovitza och Wicegrod[32]; men huru detta Agnes krig styckewis tilgådt, hafve wi likså liten kunskap om, som om hans första [ 358 ]giftermål, hvaruti han aflade tvenne Söner: Det wet man, at han war så öfvad i lyckeliga Siö-tåg och låg så ständigt på sina härskiepp, at han kallades Siafarbonda[33], Skieps-boe eller Siö-plöjare. Sit sidsta krig förde han emot Finland[34]: Han höll med Finnarne et slag, hvaruti deras Höfding Froste blef på platsen med mycket Folk: Han lade landet under sig och förde med sig som fångar hem til Sverige Frostes begge Barn, Sonen Loge och Dotren Skialfa, i hvilken han blef så betagen, at han oaktadt fångenskapen, hvaruti hon nu war, tog henne til Drotning; men hon emottog den ähran endast, at få hämna sin Faders död på et faseligt sätt. Sedan Agne landstigit wid Stocksund, der nu Stockholm är belägit, och låtit upslå sina tiäll på den högden, der man nu ser Kungeliga Slottet, hvilken då war öfverwuxen med skog; men dock en platt och låg holme[35], emedan watnet den tiden steg öfver tiugo fem alnar högre än nu, tänkte han, at fägna sig af sin Seger: Han war wid så godt lynne, at hans nya Fru tog tilfälle i akt, at bedia honom nu dricka Graföl efter hennes Fader: Detta war wäl en ohöflig begäran til den, som sielf förorsakat Frostes död; men Agne jakade och giorde et stort Gästebud åt sine ypperste Män: Han hade då på sig den Guld-kädian, som fordom Wisbur hade ägt och förhållit sine Finske Söner, om hvilken Hulda spådt, [ 359 ]at hon en gång skulle blifva den förnämligaste Mans död i Ynglinga-ätten[36]: Skialfa bad honom sätta detta kosteliga stycke wäl fast om halsen, at det ej måtte förkomma, hvilket han ock giorde: Om aftonen när Agne lagt sig med godt rus, at sofva i sit tält, knöt Drotningen et starkt snöre om kädian, slog tältstängerne med sin Broders och hemlige Biståndares hiälp omkull och hissade up Konungen i et deröfver stående träd. Detta skiedde wid pass A. 465. Skialfa med sin Broder och anhang flydde strax til skieps, hvartil alt war färdigt, och for hem til Finland igen; men Agnes lik blef brändt och begrafvit på Tauren eller Törn[37], der nu är Södermalm.

4. Efter Agnes död kom Sverige första gången i Brödraskifte[38]: Det är ej tilförståendes, at Landet söndrades och deltes emellan Bröderne; ty det hörde icke dem, utan Landsens Inwånare och Frie Husbönder til, som på Alshärjar-Ting derom kunde skipa; men her giordes öfverenskommelse mellan Bröderne om hvarderas laglige del i bolag[39], inkomster, förmåner, heder och Konunga-säte, hvarmed Riks-styrelsen icke hindrades[40]: Sådane Sam-Konungar ansågos således af menigheten som en Enda och wördades lika högt af Fylkis-Konungarne, som ej stort frågade efter Öfver-Konungarnes enskylta angelägenheter; När offret blef wäl wid makt hållit i Upsala, som troddes wara förnämsta orsaken til god tid och åhrswäxt, så läto de gerna i sina Länder uptaga Räntorne af Upsala-Öde. Nu woro tvenne Bröder, Agnes Söner, Alrik och Erik, stigne på Svenske Thronen[41]. De woro mäktige [ 360 ]Stridskämpar och man skulle tro, at de ej underlåtit hämna sin Faders död, emedan de som oftast giorde lyckeliga Siö-tåg: At de hållit käckt krigsfolk, kan deraf dömas, at ej allenast en ryktbar Starkotter[42] åtskilliga gånger fäktat under deras fahna, utan [ 361 ]ock ständigt tolf utwalde Kämpar[43], af hvilka Ulf och Otrig warit de namnkunnigaste[44]: I alla Krigs-öfningar och Ridderligheter woro Alrik och Erik mycket förfarne; men i synnerhet älskade de Ridkonsten och woro ganska ofta til häst: En gång då de ridit ut och skilgt sig wid sit folk, skall man saknat dem länge; men ändteligen funnit dem döde med sönderslagna hufvuden wid pass A. 485. Om någon ryttare-träta dem påkommit, som man gissade, så at de i wreden slagit hvarannan med betslen ihiel, ty wapn hade de icke på sig, eller om förrädiskt folk dem mördat, kan man så mycket mindre weta som man äfven nog trowärdigt berättat[45], at Erik öfverlefvat sin Broder[46]. Alrik har [ 362 ]haft tvenne Söner med Dagheid Konung Dag den rikes Doter, som war Döglinge-ättens Stamfader[47]; men af Eriks Barn är ingen mer bekant, än en Doter Thorborg, som warit mycket stridsam och hiältemodig, föraktandes at kasta sig under en Mans lydnad: Dock måste hon erkänna för sin Herre den tapre Rolf Götrikson af Wäster-Götland, om hvilken jag något wil nämna.

5. I början af 400-talet regerade i Wäster-Götland en mäktig Fylkis-Konung Göte, som war Fader åt Götrik den milde, en ganska tapper och berömd Höfding[48]: Desse hade sina hufvudsäten på Kinnekulle[49], Hunnebärg[50] och flera gamla ställen[51]; men i synnerhet i Götenheds-bygden[52], der Folket i en gammal Ättstupa[53] sielfwilligt ändat sine dagar[54]. Götrik aflade med Ingeborg, en Norsk Herses Doter, Sönerne Kettil Kreid[55] [ 363 ]och denne Rolf, som nu omtalas: Han war en af de störste Kämpar, som gamle Norden utgifvit; men Skalder och Sagoliud hafva i god mening bortskämt hans lefvernes beskrifning med tilsatser: Hvad man säkrast kan säja, är det; at han friade til Thorborg, K. Eriks Doter i Upsala, wid pass A. 483; men denna Prinsessa, på hvilkens födsel Naturen tyktes hafva misstagit sig, hade med Fadrens tilstånd sit krigsfolk och särskilta Hof på Ulleråker i Fierdhundra-land, några mil från Upsala[56], der hon lät kalla sig Konung: Fadrens samtycke fick wäl Rolf; men Dotren föraktade honom, så at han efter den tidens sätt nödgades bruka wåld: Thorborg befäste sig det bästa hon kunde och utstod en af de märkeligaste belägringar, som wåra gamla Skrifter omröra[57], til dess Rolf änteligen blef både Fästning och Prinsessa öfvermäktig, aflandes sedan med henne i god kärlek Sönerne Götrik[58] och Erik. Wid denna tid hade Anglo-Saxerne intagit Engeland[59] och [ 364 ]Rolf Götrikson hade så wäl med dem som på Irland och flera orter mycket at giöra, i synnerhet hade han wänskap med en Ella, som giorde sig til Konung i Sussex A. 491, och dog som Anglo-Saxisk Öfver-Konung A. 514.[60]; men efter många bedrifter i Öster och Wäster skall han i Sverige eller Götaland hafva dödt i ro.

6. Alriks Söner Alf eller Elfsi och Yngue blefvo Sam-konungar i Upsala wid pass A. 490; men woro af olika sinnen och lefvernes art: Alf war tystlåtig, högdragen, tvär och bitter: Han satt stilla hemma wid Riks-styrelsen och Öfversta offrets förwaltning, förandes aldrig krig; men Yngue war dejelig til skapnad, lustig i sällskap, gifmild på ägodelar, stark til krafter, snäll i alla idrotter och en mäktig Strids-Hiälte[61], som så länge siön war öppen mäst låg ute på sina härskiepp: Han besökte ej allena Rid-Götiska kusterne i Östersiön, utan ock de Skotska, Frisiska och Walliska[62] i Nordsiön och Wästerhafvet: Angel-Saxerne hade nu, som sagt är, begynt jaga ur Stora Britannien det landets gamle [ 365 ]Inwånare, som mäst flyktade til Bretagne[63] i Frankrike[64], och på de orterne war nu mycket at giöra för de Nordiske Siö-Konungar, som ej wille wara sämre, än deras Släktingar[65]. En höst när Yngue kom hem från sina härfärder mycket berömd och namnkunnig, blef han i synnerhet wäl emottagen af Bera, Alfs Drotning, som älskade hans nöjsamma omgänge: De suto långt in på nätterne med sit Hoffolk i Konunga-Salen och höllo wänliga samtal, sedan Alf war gången til sängs, hvilket altid skiedde i god tid: Alf tykte illa derom och tilsade sin hustru åtskilliga gånger med hårda ord, at gå bittidare til sängs: Hon svarade en gång med ifver, at en Yngues maka war mycket lyckeligare, än en Alfs, och hennes tal gick sedan derpå som oftast ut: Svartsiukan och hämdgirigheten intogo då Alfs sinne, hvilket brakte Yngue, at altid lägga en wärja bredewid sig, när han war med Drotningen i sina Natt-samtal; men hans försiktighet war ej tilräckelig: En afton kom Alf oförvarandes in, då alle woro lustige, och stötte svärdet tvert igenom sin Broder; men han nyttiade ej länge sin grymma seger; ty Yngue språng hastigt up och högg honom ned för Beras fötter, så at begge desse Konungar på en stund[66] ändade sin tid wid pass A. 510. Yngues [ 366 ]Doter Ingeborg[67] hade i Fadrens lifstid blifvit gifven åt Hialmar den hugfulle, en märkelig krigs-Höfding, som för sin brud skull blef ihielslagen på Samsö i enwiges kamp mot Arngrim Kempes tolf Söner från Bolmsö i Småland; men i synnerhet mot Hiorvard, som tillika friat til Ingeborg: Dock kunde ej desse kämpar rosa sig af segren; ty de blefvo der alle slagne: Angantyr war af dem den ypperste och blef Hialmars baneman. Odder den widfarne, som ock kallades Arfar-Odder eller den bewäpnade, Hialmars stallbroder, som troligen fölgt honom i striden, förde hans lik til Sigtuna; men Ingeborg af sorg öfver sin Hialmars död giorde af med sig sielf[68].

7. Alf hade i sin ungdom aflat en Son, Hugleik eller den Lustige, som mer förnötte sin tid med gycklare och spelmän, än med Kungeliga och Ridderliga öfningar[69]: Han satt ständigt hemma, utan lust at inlägga någon krigsheder, och war derjemte med all sin rikedom mycket karg, hvilket alt satte honom hos sit alfvarsamma[70] och stridsmanliga Folk i sådant förakt, at Upsala-Öde honom ej blef tildömdt, fast än han war äldste Arftagaren, hvilket som oftast hände med odugelige Printsar wid Konunga-walen[71]: Han blef icke erkänd för Svensk Konung utan i anseende til Yngues Söner, som ännu woro Barn och för hvilka [ 367 ]han skulle wara som Förmyndare[72]: Sin hofhållning och sina gycklerier hade han egenteligen wid Sigtuna, hvaraf han förmodeligen är kallad Sigar-Konung. Hagbard[73] eller Habor Amundson[74], en Prints från Norige[75], skall hafva älskat hans wackra Doter Signild och wunnit hennes hierta, kan hända med förlust af hennes ähra[76]; men blifvit af denne Svärfader så omenskeligen bemött, at han i ställe för bröllop måst dö i en galge wid Sigtuna, hvilket gådt Signild så til sinnes, at hon sielf afhändt sig lifwet. Detta Sorgespel är på åtskilliga sätt berättadt och med wisor besungit; man har ock sagt, at det skiedt i Dannemark[77]; men det må wara händt på hvad sätt eller ställe man wil, så är det säkert, at Habors Broder Hake eller Håkan[78] kort derpå besökte Hugleik, at utkräfja en fulkomlig hämd.

[ 368 ]8. Denne Siö-Konung kom seglandes från Irland, der han sidst härjat, när han fick höra sin Broders död och wille nu anfalla Hugleik oförvarandes: Han skall hafva brukat det krigsgrep, som äfven wid denna tid i Franska Historien finnes[79], at Folket bar stora lösruskor fram för sig, som i dagsbrynen liknade skogen och nalkade sig oförmärkt alt närmer och närmer[80]: Han hade i sin krigshär efter tidsens bruk tolf Slagskämpar och bland dem Stark-Otter den gamle[81], som ännu lefde och utan tvifvel med Svenska Regeringen blifvit missnögd. Hugleik war den tiden som Sveriges Föreståndare i Upsala med en ansenlig krigsmakt, hvaribland woro tvenne namnkunnige Svenske Stridshöfdingar Svipdager och Geigader; men öfverilningen och Hugleiks släta upförande gufvo fienden segren: Svipdager och Geidager blefvo fångne och Hugleik in i sin sköldborg tillika med sine tvenne Söner af Hake ihielslagen[82] wid pass A. 518; Derpå lade Hake en del af landet under sig och satte sit hufvudsäte i Sigtuna på Hugleiks undergång[83]: Han kunde wäl ej til Svensk Öfver-Konung eller Upsala-Ödes laglige besittare blifva antagen, hvilket endast ankom på landsens Fylkis-Konungars och Husfäders fria wahl[84]; men så tyckte han sig dock herigenom wara nog befäst och afskiedade sit krigsfolk, låtandes sine Slagskämpar fara ut i härnad på alla haf.

[ 369 ]9. Svenske Thronens rätte Arfvingar Erik och Jorund, Yngue Alriksons Söner, woro imedlertid mäktige Siö-Konungar och lågo ständigt på sina krigsskiepp[85]: fastän de icke hade warit så utestängde, som de woro, från sit Fädernesland af Hakes Öfverwälde, så fordrade dock tidsens bruk, at de nu i sin blomstrande ungdom skulle på det sättet förwärfva sig heder och rikedom: de hade ej allena öfverwunnit Gudlög, en Fylkis-Konung öfver Haloga-land i Norige[86], och uphängt[87] honom på Strömmö-näs i Dannemark, utan ock härjat på Nederländska kusterne: I Gueldern och up i Mosel-strömmen hade de efter all liknelse en gång giordt ganska rikt byte; men just då de skolat dermed gå til segels, blifvit angripne af Theodebert, Konung Theoderiks i Frankrike Son, som nedlagt en stor hop af deras folk och tagit större delen af rofvet tilbaka wid pass A. 520[88]. Då begynte man först i de orterne, at plågas[89] af Normännerne, under hvilket namn [ 370 ]man begrep alle Scandianer[90], ej allena Norske, utan Svenske[91] och Danske[92] Wikingar[93]: [ 371 ]Desse kallades också Aske-Männer[94] eller Båtsmän[95], af hvilket namn ännu åtskilliga lämningar finnas i Nedre Götarike utmed Wästerhafvet[96].

10. Erik och Jorund wille nu kasta förbemälte Hake utur deras Fäderne-rike och passade på när han släpt sine mäste troppar och kämpar ifrån sig: Så snart de landstigit i Sverige och Landsens Inwånare fådt höra, at Ynglingarne, deras Printsar af gamla blodet, kommit til dem, församlade sig under deras fahna en myckenhet folk, som med dem seglade up igenom Mälaren til Upsala: Hake lät ej öfverrumpla sig: Han mötte dem på Fyriswall med mycket mindre, men utwaldt Krigs-folk, hvilket han så brukade, at han nederhögg större delen af Ynglingarnes krigshär och äfven Erik sielf tillika [ 372 ]med desse Bröders krigsbaner, hvarpå Jorund nödgades draga sig til skieppen tilbaka: Men Hake hade dock fådt sit banesår. När han märkte, at han ej längre kunde lefva, wille han åtminstone giöra sin död ej allena mer namnkunnig, utan ock mer behagelig för Gudarne efter Odens lag: Han lät lasta et skiepp med de Slagnes kroppar och wapn, öfver hvilka han lät sättia et stort bål af torr wed och deruppå lägga sig sielf mer död, än lefvandes: Man satte derpå Skieppet i brand och lät det med en stark wind från landet och med fulla segel drifva ut på hafvet[97] wid pass A 525.

11. Jorund Yngue-Son war ej längre bortwiken, när detta skiedde, än at han strax utan motstånd kunde sättia sig på sin Fäderne-Thron och låta tildöma sig Upsala-Öde Han war en mäktig Höfding, i synnerhet til siös, och rådde, liksom hans Fäder, öfver flera länder, än sielfva Sverige[98], utan tvifvel öster om Balthiska hafvet. Bland hans många Siö-tåg är det sidsta oss mäst bekant: Han härjade på Jutland och när han lade sina skiepp in i Lima-Fiorden i Odda-sund, blef han der innesluten af Guleiger från Halogaland i Norige, en Son af Gudlög, som för detta är omtalad[99], hvilken nu wille hämna ej allena sin Faders, utan ock kan hända sin Släktinge Hagbards död[100], hvaruti Jorund efter tidsens bruk på sin Faderbroders wägnar ansågs för delaktig: Guleiger hade skaffat sig Landsfolkets bistånd, så at Jorund på alla sidor så wäl af Jutarne som denne Siö-Konung blef omringad: Hans folk blef snart nedslagit och hans skiepp plundradt: Han tänkte då frälsa sig med simmande; men [ 373 ]han blef fasttagen och förd up på landet, der han slöt sin tid i en galge[101] wid pass A. 530.

12. Hans Son Aun eller Ane war tio åhr gammal, när han til Upsala-Öfver-Konung blef antagen[102]: Han begynte således bittida en regering, som i lång tid warade; men med ganska många oroligheter war upfyld: Den wishet, för hvilken han berömmes, kunde ej upwäga hvad som feltes i hans stridsmanlighet: Man måste ock tilstå, at Förstånd war i den tiden föga aktadt emot armstyrka: Aune blef åtskilliga resor af mäktige Siö-Konungar drifven från Upsala, så at han i många åhr på andra orter i riket måste sig uppehålla: Halfdan Frodesson, en Prints af Dannemark, kom öfver Aune med en stor krigshär och efter åtskilliga Slag tvingade honom, at draga sig til Wästergötland, der han kunde wara säker och besittia en stor del af Upsala-Öde[103]: Han måste der afbida Halfdans död och kom åter til Upsala wid pass A. 550. Då war ganska dyr tid i landet, så at Ane anstälte et stort Afguda-offer, utgiutandes derwid til Odens ähra sin egen Sons blod så wäl för god åhrswäxt som för sin egen lyckas och lifstids waraktighet: Men hans Gud slog honom snart felt: Danske Printsen Ale Fridleifsson den Raske, ofvanämde Halfdans Broderson, wille i Upsala efterträda sin Faderbroder: Han angrep också Ane och behöll segren, så at denne Öfver-Konung åter måste til Wästergötland flytta sin Regering.

13. Ale blef af en gammal Stark-Odder, förmodeligen en Son af den förromtalte[104], ihielslagen wid pass A. 570; men Ane fann dock ännu [ 374 ]ingen säkerhet i Upsala: Der hade en Öst-Anglisk Konung Uffa eller Ubbe nu äfven anlagt sit wälde[105], så at man trodt, at denna ort af honom fådt sit namn[106]; men som han der ej kunnat fästa någon fast fot eller för Svea Konung lagligen blifva erkänd; så kom åter Ane til sin Fäderne-Throns besitning, hvilken dock af mycken jemmer oroades: Hela Europa plågades denna tiden af olyckor och elände: Smittosamma siukdomar, jordbäfningar, liung-eldar och wattufloder förödde både Frankrike och flera orter[107], så at ej underligt war, om Norden ängslades under misswäxt och hunger: Heraf nödgades åter Ane, at anställa et stort blod-offer och ännu ej skona sit eget Barn; men at han låtit slakta så månge Söner, som någre föregifvit, och det endast för at hinna til en hög ålder, det är en tilsats af Skalder och Sagoliud[108]. Efter Ane så ofta blef utestängd från sin Thron, efter han ingen Krigsman war, som hölls för mycket skamligt, efter han öfverlefde sådant elände och dyr tid, som kostade honom hans Söner til Gudarnes blidkande, och [ 375 ]efter han tillika blef så gammal, hvilket förmodeligen de Svenske med slika wilkor ej gerna sågo; så sades om honom utan tvifvel på skämt och förakt, at han offrade sina barn för en hög ålder[109]. Han skall hafva giordt någon ny indelning med Landsorterne i Upland, dem han gifvit nya namn, och ärnat skänka dem til Oden eller ewärdeligen lägga dem hans arfvingar til förlust under Afguda-offret[110]; men hvad man om honom säkrast kan säja är det, at han blifvit öfver nittio åhr gammal, då han til krafter och minne så förfallit, at man handterat honom som et spädt Barn[111] och ändteligen satt hans andelöse kropp i en hög wid Upsala[112] wid pass A. 610. Sättet at jorda de döde i högar, hade nu sedan Yngue-Freys tid[113] småningom utwidgat sig och tagit så öfverhand, at man från denna tid mäst kan räkna Bränne-åldrens slut och Hög-åldrens begynnelse.


  1. Er. Olai. Chron. Rhytm. Joh. Magn. Puffend. &c.
  2. Sturl. Yngl. S. c. 20
  3. De kallade sig stundom Konungar, som ägde några bärg, dem ingen kunde taga ifrån dem: man har exempel på en dylik Drotning, hvars ägendom bestod i en hop Getter, dem hennes Doter Prinsesan waktade, och hela måltiden bestod i et grötfat: Hon war Drotning på en ort i Jotna- eller Jätte-hem, hetandes Arnefia och Dotren Skinwefia. v. Eigil. & Asm. Hist. ed. Salan. c. 3. Den, som förestår och styrer winter-noten, kallas ännu hos Almogen Not-Konung.
  4. cfr. J. Wild. ad S. Puffend. c. 7. p. 134.
  5. Mess. Sc. Ill. T. 1. p. 19. Sturl. L. c. &c.
  6. v. infr. in not.
  7. v. supr. c. 11. §. 14.
  8. Sturl. L. c.
  9. Detta ord, som på Svenska, Danska, Tyska, Anglo-Saxiska &c. heter Kunungr, Konung, Köninge, Kunge, König, King (hvartil man wäl kan räkna det Engelska Queen, Drotning, och wårt Svenska Qvinna, som betyder Mannens hielp och Medherskarinna &c.), alt detta, säger jag, kommer af et gammalt Scythiskt ord Chun, Chuen (makt, wälde, förmåga och äfven Konunga-säte eller Residenz), hvaraf Chunugård ock har sit rätta namn (v. Henr. Bangert. p. 3. in not. ad Helmold. Chron. Slavor. p. 1. & Strahlenberg. Descr. Russ. p. 95. &c.), warandes af samma ursprång som det gamla Götska och Ulfilanska Kind, Kindin (Kännare, Höfding, Domare. v. supr. c. 7. §. 3.) och wåra nu brukeliga Svenska ord Kunna (posse), Kynne (medfödd förmåga), Kynnig (munter), Kunnog (wetande) &c. &c. Deraf är ock ordet Chan hos Tartarer, Turkomaner, Ostiacker &c. som n kalla en hufvudstad Chue, Chuotse &c. Chunernes eller Hunernes Hun, Han (sedan man lagt bort C.) har således betydt Mäktig, Rådande, hvarmed orden Han och Hon (Mas & Fæmina), de naturliga förmögenheter, tyckas wara i släktskap.
  10. cfr. J. Wild. L. c. p. 132.
  11. v. supr. c. 5. §. 5. in not. &c.
  12. Thiodolf, ap. Sturl. L. c.
  13. v. supr. c. 4. §. 17.
  14. v. supr. c. 10. §. 2.
  15. v. supr. c. 11. §. 13. 14.
  16. v. supr. c. 4. §. 7.
  17. Chron. Sclav. p. 260. 267. it. Renterf. de reb. Muscov. c. 4. p. 19. cfr. Dass. Veränderte Russland. p. 340. &c. & Schurzfleisch. Diss. 20. 12. &c.
  18. Hervar. Sag. &c. cfr. J. Floræi Flor. Antt. Scan. p. 84.
  19. Yngue war hans Släkte-namn; men man menar, at han blifvit kallad Dag för sin wishet skull, liksom Dagsens lius förjagar mörkret. cfr. Edd. Isl. Resen. Mythol. 8. ap. J. Wilde ad Puffend. c. 7. p. 135.
  20. Sturl. Yngl. S. c. 21.
  21. v. supr. c. 6. §. 21.
  22. cfr. J. Wild. ad Puffend. c. 7. p. 137.
  23. I den mörka och diktfulla tiden är denna sak berättad på Skalde-sätt. Sturl. Yngl. S. c. 21. K. Dag skall hafva ägt en Sparf, som berättat honom många tidender från åtskilliga orter, der han kringflugit: När han wid Wörwa i Rid-Götaland flög på Bondens (Karls) åker at hämta sig mat, slog Bonden honom ihiel med en sten: K. Dag, bekymrad om sin Sparf, offrade Gudomen sin Son, at få weta hvar han omkommit, och sedan han det fådt, drog han til Wörwa och straffade de brottslige &c. Detta är alt ganska wäl förklaradt af J. Wild. ad Puffend. c. 7. p. 138. Man kan strax finna, at Sparfven warit en K. Dags utskickade Höfding, som antingen sielf hetat Sparf eller seglat på et skiepp af det namnet; ty at K. Dag skulle offrat sin Son för en Tätting skull, det är otroligt.
  24. Sturl. L. c.
  25. Det är underligt, at wåre Historie-skrifvare trodt, at detta tåg skiedt åt Danska sidan, hvilket kommit af den förutfattade inbillningen, at Reid-Götaland omöjeligen annat kunde wara, än Dannemark: Men Thiodolf den wise säger tydeligen i sit qväde, at det skiedde i Austurweg, i Österland, hvarmed mentes Finland, Carelen, Lifland, Estland &c.
  26. Skiotans- eller Skutans-wad är ock kalladt Wapne-wad, som af denna händelse lär hafva fådt namn.
  27. Thiodolf. Cant. 11. ap. Sturl. L. c.
  28. Sturleson säger, at en Träl giorde detta skott och strax säger han, at Gramer war en Höfding: När man nu jemförer Thiodolf, så ser man, at Gramer warit en Vasall, en undersåtare under K. Dag, som nu war förrädare och derföre är kallad wärsta Träl? v. Sturl. L. c.
  29. Sturl. Yngl. S. c. 22.
  30. Sturl. L. c.
  31. Constantin. Patriarch Polon. de Reb. Russ. ap. Strahlenb. Descr. Russ. p. 172.
  32. Den gamle Ryske Scribenten Constantin, en Patriarch och til herkomsten Polack, säger, at detta skiedt efter Ryska tid-räkningen A. M. 6001. hvilket betyder A. C. 492. Desse 3 bröders Syster Lebed (Svan) skall ock efter hans berättelse wid samma tid hafva anlagt en stad.
  33. Landfedga-Tal ap. Verel. ad Herv. p. 39.
  34. Sturl. L. c.
  35. En sådan låg holme eller plan ut med siön kallas på gamla språket Fit eller Fitia, hvilket namn ännu är qvar på några orter i Sverige. Efter Agnes död kallades detta ställe wid Stocksund Agne-Fit; men det namnet är nu aldeles utgångit.
  36. v. supr. c. 11. §. 9.
  37. Sturl. L. c.
  38. Sturl. L. c. c. 40.
  39. cfr. Westm. L. Ärfd. B. c. 26.
  40. cfr. J. Wild. Hist. Pragm. c. 3. §. 4. n. 3. it. Ejusd. Ann. ad Puffend. c. 8. p. 146.
  41. Sturl. Yngl. S. c. 23.
  42. Detta namn hafva åtskillige brukat och äfven en Kämpe wid pass 370 åhr efter denne: Sådan sed hade de gamle: den ene ryktbare personen fick den andres namn lång tid derefter, at synas Endurboren eller på nytt född, som för detta är berättadt. Om Starkotter Aludräng, Storwärks Son, som war född på Alö wid Alu-Potta i Medelpad (cfr. Tuneld. Geogr. p. 279.), af Rim-Thurse- eller Jätte-släkt, säges, at han haft otta händer, hvilket betydde hans färdighet til at slås, och at han bortröfvat Hergrim Halftrolls Fästemö Ogn Alfa-foster från Jättehem, sedan han slagit Hergrim ihiel (v. Herv. p. 2. &c.): sedan skall han hafva röfvat Alfhild, K. Alfs Doter i Alfhem, när hon beströk Afguda-beläten, och derföre blifvit dräpen af Guden Thor (v. Herv. L. c. & Rolfs Hist. p. 18.). Med Alfhild aflade han Dotren Bögred, som fick Grim på Bolmsö i Småland, Arngrim Reses Son och Arngrim Kempes Fader: Äfven aflade han med henne Storverk, en arg Siöröfvare (v. Hist. Rolf. L. c.). Storverks Son skall denne Stark-Otter warit, som ofvantil omtalas: Han skall hafva haft skiägg, då han warit 12 åhr, och fölgt en Norsk Fylkis-Konung Wikar på siötåg som hans förnämste Höfding och fådt af honom en guldring af 3 marker. Oraklet dömde en gång Wikar til döden för folkets bästa och Stark-Otter hängde up honom, hvarföre han föll i menighetens ogunst: Gudarne Thor och Oden sades då träta om Stark-Otter: den förre förklarade sig emot honom: den senare tog honom i försvar; men han måtte då fly til Sverige, följandes sedan Alrik och Erik Agneskefs Söner i krig (v. Hist. Rolf. p. 38.). Desse Konungars Kämpar giorde ofta narr af Stark-Otter, kallandes honom Jätte-byting; men han teg: Wikars död ångrade honom altid och han giorde hans Grafskrift, den han skar i träd och kallade Wikars balkar. v. Rolfs S. L. c.
  43. Efter gamla bruket, at tolf Drottar altid förrättade Afguda-offren och tolf Män altid suto i Rätten, hade nu gemenligen alle Konungar sine tolf Kämpar både til siös och lands. Intil senare tider hafva Förstar och Mäktige Herrar haft sine tolf manhaftige, hvilka ätit wid sit särskilta Bord, som är kalladt Karl-bordet.
  44. Hist. Götr. & Rolf. p. 38.
  45. Götriks och Rolfs Historia, som berättar, at Erik öfverlefvat Alrik, har man welat betaga all sin trowärdighet (v. Tors. Hist. Norv. P. I. L. 9. c. 13. ap. J. Wild. ad Puffend. c. 8. p. 146.) för det, at hon är upfylt med så många Poëtiska dikter om Gudarnas täfling, om Troll och Resar, om otrolig styrka &c. men utan tilräckeliga skiäl: De gamles sätt at beskrifva war aldrig annorlunda: Skulle man ej giort sig möda, at utleta sanning från dikt i gamla Historier, så wiste wi nu ingenting: När man ej will giöra sig omak, at eftertänka en sakt, så är det lätt sagt, at alt är falskt. Götriks Saga har många goda underrättelser och personerne komma öfverens med en rätt tideräkning.
  46. Hist. Götr. & Rolf. p. 40. & Not. Verel. p. 76.
  47. Sturl. Yngl. S. c. 24.
  48. Hist. Götr. p. 17. 40. 66. &c.
  49. Kinnakulle är en af de högländaste och liufligaste orter i hele Norden, der hvarjehanda behageliga frukter wäxa wildt. v. Tuneld. Geogr. Sv. &c. Namnet är af Kind (Domare, Höfding) eller Konung, King (Rex), emedan Landsens Förstar der haft sit tilhåld.
  50. Hunnebärgets namn har samma uprinnelse: Hun eller Chun är det samma som en maktägande, hvaraf ock Konung är kommit. v. supr. §. 1.
  51. v. infr. c. 14. §. 7.
  52. Tuneld. Geogr. Sv. p. 186.
  53. Luth. Annot. ap. Tuneld. L. c. it. Rhyzel. Diss. de Sep. Vet. P. I.
  54. v. supr. c. 5. §. 13.
  55. Han kallades Kreid, säger Sagan, för det han war liten til wäxten; men eljest har detta namn (Crida, Kreid) warit bekant i Engeland, då Anglo-Saxerne öfverströmmade det landet: En Crida, som räknade sin ätt från Oden, landsteg der med en ansenlig Flotta på A. 580-talet och anlade Markiska eller Merciska Riket. v. Rap. Thoyr. L. 1. p. 135.
  56. Somlige hafva welat, at detta warit strax bredewid Upsala; men likare är, at Thorborgs Slott legat i Simtuna Sokn åt Westerås-sidan. v. Törn. Coll. Ant. Sv. G. ap. Tuneld. Geogr. p. 53.
  57. Hist. Rolf. p. 123. 137.
  58. Denna Götrik säges hafva regerat på Irland. v. Götr. & Rolf. Hist. p. 238. Om Konungarne i Wästergötland genom honom eller hans Broder Eric eller hans Farbroder Kettil blifvit fortplantade, kan man ej weta; men denna stam utspridde der sine grenar under samma namn af Göte, Götrik &c. snart i trehundrade åhr derefter.
  59. Första landstigningarne hade der skiedt A. 449 och 50 under Saxiske Konungen Witigisles Söners Hengsts och Horfas anförande, på Britanniske Konungen Wortigerns anmodan, som det sedan ångrade. v. Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. L. I. p. 94.
  60. Rap. Thoyr. Hist. d'Angl. L. 1. p. 112. & 200.
  61. Sturl. Yngl. S. c. 24.
  62. Gamle Inwånarne i Britannien, som utdrefvos af Angel-Saxerne, woro Waller eller Gualler, hvaraf en del drog sig in i den delen af Engeland, som efter dem heter Wallis, Galles (v. Rap. Thoyr. L. c. p. 137.), så at jag med Walliska kusterne menar både de Engelska, Franska och Flanderska. Til Skottland och Orknöjarne wiste de Nordiske Siö-röfvare så wäl wägen och woro der så hemma, som i sit eget land.
  63. Den delen af Frankrike kallades då Gallia Armorica af gamla Götiska ordet More, Mar, Haf, Siö &c. som utmed stranden belägen. v. Rap. Thoyr. L. c. p. 130.
  64. Rap. Thoyr. L. c. p. 130.
  65. At Angel-Saxerne woro i förwandtskap med Sveverne eller Sveveboarne från Scandien, är på sit ställe wisadt: de hade samma Guda-lära, Språk och Seder som Scandianerne. v. supr. c. 7. §. 4. 5.
  66. Sturl. L. c.
  67. Man har giordt denna Ingeborg öfver 200 åhr äldre och til Yngue-Freys Doter i Upsala; men när jag jämförer alle her inlöpande personers tideräkning, så finner jag ej annat, än at hon warit Doter af Yngue Alrikson.
  68. Hervar. Sag. cum. not. Vetel. p. 51. 72. &c.
  69. Sturl. L. c. c. 25.
  70. v. supr. c. 9. §. 8.
  71. v. supr. c. 7. § 22.
  72. Ari Prästs Ättarboge och Langfedga-tal, samt Noriges upfindelse och flera gamla Handlingar gå honom aldeles förbi; men Sturleson och någre med honom hafva för ofvannämde orsak skull infört honom i Konungalängden.
  73. Sturl. L. c.
  74. cfr. Sax. Gr. L. 7. p. 119.
  75. Lyschand. Geneal. R. Dan. p. 158. ap. J. Wallin. Sigtun. St. & Cad. Ær. 1. cfr. Torf. Ser. R. Dan. p. 277.
  76. cfr. Hvidfeldt. Chron. Dan. p. 12.
  77. Wormius (in Literat. Dan.) brukar mycket hårda ord mot Messenius för det han satt denna händelse wid Sigtuna, säjandes liksom Hvidfeldt (Dan. Chron. p. 12.) och flere Danske, at det skiedt på Seland wid Ringstad, der K. Sigar skall hafva haft sin boning Sigerstad på en ort kallad Waldbrynde; men om Hake hämnat sin Broders död (v. And. Spol. M. Hist. cfr. Hvidfeldt L. c.), när han slog Hugleik (Sturl. Yngl. S. c. 25.); så är saken klar nog: dessutan finnas wid Sigtuna olika mycket flera gamla tekn och bewis af denna händelse, än i Dannemark (v. G. Wallin. Sigt. St. & Cad. Æt. 1.): Der är Habors galge, Signilds hög, Signils bärg &c. &c. I Halland wid Asige ej långt från Falkenbärg är också tekn och namn af denna sak, som ock Hvidfeldt (L. c. ) anförer: händelsen har blifvit så ryktbar, at hon delt sina minningsmärken på flera orter.
  78. Sturl. L. c. cfr. Ar. Hwidfeldt. L. c. Sax. Gr. L. 7. p. 119. & Laur. Petr. Neric. in Mess. Sveop. p. 12.
  79. Le P. Dan. Hist. de France. T. 1. p. 249.
  80. And. Spole. Hist. MS.
  81. v. supr. §. 4.
  82. Sturl. Yngl. S. c. 25.
  83. cfr. J. Wild .ad Puffend. c. 8. p. 151.
  84. J. Wild. Præp Hod. P. 1. § 20. it. P. 2. §. 52. cfr. Ejusd. Hist. Pragm. c. 2. §. 35.
  85. Sturl. Yngl. S. c. 26.
  86. Efter all liknelse en släkting af Hake, som nu skulle omgälla deras Farbroders Hugleiks död; ty så wida sträkte sig hämde-krigen.
  87. Märkeligt, at i de äldsta tider war detta döds-sätt icke nesligt: I Afguda-offren räknades det för hederligt, at blifva hängd til Gudarnes ähra, sedan man först med Geirs-udden blifvit stungen: deraf hade denna döds-art blifvit så förnäm som hon nu är skamlig. cfr. J. Wild. ad Puffend. c. 8. p. 153. &c.
  88. Aimoin, Hist. France. L. 2. c. 2. LeP. Dan. Hist. de Fr. T. 1. p. 56. cfr. Du Chesne Fr Hist. Script. L. 3. p. 26.
  89. Dessa Nordiska folk foro mäst ut til de orterne i afseende til at plundra och röfva: sällan tänkte de på, at intaga länder, än mindre at behålla dem: Folken i Nederland, Engeland och Walland brukade sedan i deras böner: Från Normännernes raseri: bevara oss milde Herre Gud. v. Rap. Thoyr. H. d'Angl. L. 1. p. 280.
  90. I Walland kallades de mäst Normänner; men i Engeland hette de mäst Daner, Dacer, Sveder, Getter, Gother, Jutter, Norveger, Wandaler och stundom Friser. v. Rap. Thoyr. H. d'Anglet. L. c.
  91. Utan grund säger en Dansk Auctor Pontoppidanus (in Gest. Dan. extr. Patr.), at Normännerne endast kommit från Dannemark. Albert. Stadens. in Annal. säger, at alle, både Danske och de som bo ofvan för Dannemark, kallas NORMÄNNER. Eginhard in Vit. Car. M. säger: Danske och Svenske, dem wi kalle Normänner. Adam. Bremensis brukar samma ord: han säger än uttryckeligare, at Franske Scribenter kalla Danske, Svenske och hela Nordens inwånare NORMÄNNER: Äfven säger han på et ställe: I NORMANNIEN eller Sverige brukar förnämt Folk Herde-lefvernet, och på et annat: Det grymma Danska, NORMANNISKA eller Svenska folket. I Krönikan från Pipini til Ludovici 7. tid läser man: Danske och Svenske, som Tyskarne kalla NORMÄN. I Magdeburgiska Krönikan, som i Manuscript fins i S. Germains Bibliotheque i Paris: Danske och Svenske, dem wi kalle NORMÄNNER: Äfvenwäl: Danske och Svenske och alle, som bo ofvanför, kalla de Franske NORMÄNNER. Hos Du Chesne in Collect. ab. A. 837. &c. p. 1. NORMÄNNERNE, som kommo från Scandien &c. Det samma står i Geneal. Duc. Norm: A. 896. kommo Danske Siöröfvare ur Scandien &c. v. Diss. Lund. Vindic. veræ Patriæ Norman. sub Sv. Bring, resp. A. Lidholm. A. 1745.
  92. Utlänningarne kallade mäst desse Wikingar Danske, efter Dannemark war dem närmast, liksom Skåne fådt behålla namnet af hela Scandien. Alle Nordiske kallas Danske in Instit. Acad. Paris. der nämnes ock in Annal. Sec. 13. & 14. en Petrus af Dannemark, Rector Academiæ Parisiensis, som dock war Svensk född i Wisby på Gotland. J. Eckard. Script. Ord. Præd. T. 1. p. 407. säger tydeligen, at under Danska namnet begreps både Svenske och Norske.
  93. Albert. Standens. in Annal Eginh. in Vit. Caroli M. Ad. Brem. de Sit. Dan. Chron. Magdeburg. MS. in Biblioth. S. Germ. Paris. ad An. 952. Du Chesne Collect. ab An. 837. ad A. 896. p. 1. Geneal. Duc. Norm. &c &c. cfr. Mezerai. Extr. de l'Hist. de France. T. 2. p. 184.
  94. v. supr. c. 4. §. 6. cfr. Adam. Brem. Hist. Eccl. L. 2. c. 22. & 57. al. 73. it. Helmold. Chron. Slav. c. p. 15. m. 47.
  95. Askur eller Ask betyder en Båt på gamla språket. v. Herv. c. 5. ap. J. Wild. ad Puff. c. 21. p. 378. förmodeligen efter båtarne giordes af Asketräd, liksom små träkäril ännu deraf heta askar.
  96. I Bohuslän i Sotenäs-Härad ligger Askums Sokn: wid Göteborg ligger ej allena en Sokn, utan et helt Härad, som heter Askimb (cfr. L. Böckers bref til Ol. Rudb. MS.): I Halland i Åhrstad-Härad fins Askome-Sokn &c. så at hela den Siökanten mellan Norige och Skåne warit Askemännernes säkraste hemwist, hälst som den ock warit dertil belägligast.
  97. Sturl. Yngl. S. c. 27.
  98. Sturl. L. c. c. 28.
  99. v. supr. §. 9.
  100. v. supr. §. 7. & 9. in not. cfr. Thiodolf. ap. Sturl. Yngl. S. c 28.
  101. Sturl. L. c. c. 28.
  102. Sturl. L. c. c. 29. p. 31.
  103. cfr. Fragm. ad Cod. Westrog. de Jur. Reg.
  104. v. supr. §. 8.
  105. Denne war förste Stiftaren af Est-Angliska Riket i Engeland och dog A. 578. (v. Rap. Thoyr. H. d'Anglet. L. 1. p. 185.): Om denne Siö-Konung af kärlek til rof eller til det stora offret i Upsala, Oden til ähra, från hvilken han räknade sin stam, blifvit ditdragen, kan man ej weta; men namnet lär han ej kunnat gifva åt Upsala, som tycks wara äldre, än hans: Nog har det kunnat wara möjeligt, at Uff-Sala eller Uffes Strand efter honom blifvit nämd, sedan den förut warit bebodd; men personliga namn i dylika mål äro, som för detta sagt är, ej så säkra som de naturliga.
  106. Alberic. Monsch. Fr. Font. ad An. 616. ap. Er. Benz. not. ad Vastov. p. 26.
  107. Le P Dan. Hist. de Fr. T. 1. p. 177.
  108. cfr. J. Wild. ad Puffend. c. 9. p. 162. 163.
  109. Utan tvifvel har likwäl denne Konung för sin nitiska Afgudadyrkan skull stådt ganska wäl hos Odenske Prästerne, efter han så länge och under så många ändringar blifvit bibehållen wid Thronen: Han hade eljest lätteligen sielf i de svåra tiderne kunnat blifva offrad: Man kan döma, at Afguda-Prästerne haft mycket hos honom at säja, när han welat lägga hela sit Rike under Oden.
  110. cfr. Sturl. & J. Wild. L. c.
  111. Thiodolf. ap. Sturl. c. 29. p. 32.
  112. Sturl. L. c.
  113. v. supr. c. 11. §. 4.