←  Til Läsaren.
Tal, om läckerheter, Både i sig sjelfva sådana, och för sådana ansedda genom Folkslags bruk och inbillning
av Bengt Bergius och Peter Jonas Bergius, Samuel Ödmann
Svar, Gifvet på Kongl. Vetenskaps Academiens vägnar, af Dess Secreterare Pehr Wargentin.  →



[ 11 ]

Nådige Herrar!

Mine Herrar!

När Eder ynnest och oförskylta förtroende, för tre månader sedan, för andra gången uplyfte mig, som villigt anser mig för den ringaste, til Ordförande i detta lysande Samfund, hade jag gerna på samma stund fram­burit deremot min vördsammaste sinnes-ärkänsla, om sådant icke varit stridande mot den här vedertagna plägsed. I dag, då jag för sista gången har den äran at bekläda detta Hederssäte, är detta göromål min första plikt; men i dag är denna plikt långt svårare at värdigt upfylla, ty jag finner nu långt flera ämnen för min tacksamhet, än jag förra gången hade. I [ 12 ]hafven, Nådige Herrar, Mine Herrar, un­der hela den sedermera framgångne tiden, immerfort förnyat Eder ynnest emot mig och förökt Edra välgerningar, medelst Edert kraftiga bistånd och lättelse under förvaltningens tyngd, Edert ädelmodiga tålamod och öfverseende med mina röjda ofullkomligheter, samt Edert lärorika uplysande uti många för mig mörka ämnen. Fördenskull, som min ärkänsla för altsammans ej med få ord kan uttryckas, och jag derjämte vet, at Edra granlaga öron icke tåla något utsväfvande beröm, lärer jag göra bäst, då jag helt kort och upriktigt försäkrar, at Eder ynnest och godhet skall hos mig städse förvaras uti det tacksammaste hjerta.

Jag gör mig sjelf någon förebråelse, då jag nu besinnar, huru föga jag på dessa sista åren kommit at för min andel tilskjuta til denna K. Academiens Handlingar; hvilket eftersättjande jag dock förmodar skola tåla ursäkt, åtminstone af dem som kunna veta, at jag derföre icke varit fåfäng, utan snarare arbetat och odlat mitt pund, äfven uti lärdoms-vägen. Och om jag, vid mitt nu innehafde Heders-ämbete, ej med öpendagad försorg kunnat verka til någon synnerlig vetenskaps eller konsts framgång, hvilket ej heller ibland så rättsinta Medlemmar varit af nöden, är jag dock viss på, at icke med min vanvårdnad hafva stält någon på för­fall, eller i så vådelig belägenhet, som Baron Holberg sade at Metaphysican förföll under det han var dels Professor, nemligen at denna vetenskap aldrig var råkad i större fara, än [ 13 ]under hans förestånderskap[1]. Men min åtgärd må uttydas ehuru som hälst, så tror jag mig åtminstone nu göra Academien en god tjenst, genom det jag öfverlåter denna betydeliga plats åt en så värdig Efterträdare, som nyss bliivit utkorad, hvilken genom sina mogna insigter och drift kan ärsättja hvad som hos mig kan hafva fattats.

Jag har nu at fägna Kongl. Academien med den underrättelse, at Dess Räkenskaper äro behörigen öfversedde, och invärtes hushållnin­gen på god och redig fot befunnen; äfvensom jag ock lär upvisa det Stycke af Dess Hand­lingar, som på det nu förflutne fjerdedels-året blifvit tryckt.

I sen, Nådige Herrar! Mine Herrar! vid första ögnakastet, at Titelen är blefven ändrad, och at Academien härmed begynner en ny kädja af sina Handlingar, likasom Hon börjar ett nytt Tidskifte af år, sedan ett lång­varigt 40 åra Tidehvarf lyckeligen lupit til än­da. I sen dock ingen ändring i dessa Hand­lingars väsendteliga delar, hvilka varit de rätta trappesteg, hvarpå Academien upklifvit til det anseende Hon af hela den lärda Verlden njuter, och de medel, hvarigenom Hon vun­nit vår Svenska Allmänhets kärlek och hög­aktning. Men den lilla ändring, som skedt, har egenteligen syftat på någon beqvämlighet för Förläggaren, som trodt afsättningen skulle blifva mindre qvick i den mån Bandens [ 14 ]tal med en och samma Titel skulle vidare komma at ökas.

Jag kan icke dölja de innerliga fägnads-rörelser, som hos mig upstiga, vid befinnandet af den sällsynta lyckan denna Academie i des­sa 40 år haft, at, utan synnerligt uplyftande genom Öfverhetens arm, eller minsta hjelp af Kronans drätsel, först komma på fotter och sedan ej allenast hafva det jämnaste bestånd, äfven midt uti de bullersammaste skiften och un­der åtskilliga andra goda inrättningars förfall, utan ock i utmärkt måtto kunna tiltaga i förmögenhet, och derigenom vara i stånd, at göra många nyttiga anstalter. Det kan väl icke vara aldeles ur vägen, at vid detta tilfälle nå­got litet om denna lyckliga belägenhet påminna, änskönt den samma tilförne blifvit af en vitter Medlem (*)[2] nog värdigt och til fullt nöje föreftäld.

Hvad är det icke för en dyrbar samling af Handlingar, som Academien i så oafbruten ordning utgifvit, bestående icke at något tomt konst-prat, vurmaktiga tankelekar, upstufvadt gräl, vrängda förtydningar, och lösliga fägner; utan af kärnfulla afhandlingar, sunda och vigtiga utläggningar, utarbetade originala undersökningar, grundade granskningar, samt tilförlåteliga rön och försök! Hvad har ock ic­ke Academiens ställning på välmågans sida blifvit fägnesam, då Hon, jämte det Hon kommit i rolig besittning af tvänne vackra Hus, samt [ 15 ]ett hjelpeligt Bok-förråd, en täck Naturalie-samling, och ståteliga Instrumenter, har förmådt med nog betydeliga redbara medel upmuntra eftertanka och idoghet, belöna Med­borgares förtjenster, understödja torftiga inrätt­ningar, framlåcka många fina Landsmäns in­ombords hafde kunskaper, besörja Resor til nya uptäckters befordrande, så inom som utom Riket, ja uti aflägse verlds-delar, påkosta nyt­tiga arbetens tryckande, med mera: korteligen sagdt, befordra Vetenskapers och Konsters tilväxt och utspridande!

Det såg visst icke så ut några är före Academiens inrättning, som alt detta möjeligen skulle kunna hända, åtminstone ej inom så kort tid. Sådant skulle ock nog kunna visas, medelst afskildrande af det då varande tidehvarfs verkeliga beskaffenhet i anseende til seder, smak, tänkesättt och böjelse, samt åtgärd til nyttiga Vetenskapers och Konsters rykt; men dertil skulle fordras en vitter tolk, som derjämte vo­re måldjerf, hvilket jag icke år. Jag tror näp­peligen, at den teckningen skulle blifva särdeles behagelig, som då komme at göras, om ett långvarigt krigs verkan til Rikets förnedring på flerahanda lått, til allmänna creditens för­fall, til torftiga vilkor och vanmagt i alla mål, til Landtbrukets lägervall, til Bergverkens obestånd, til Handelens förtryck, til Sjöfartens dvala, til Konsters vantrefnad, til Slögders förakt, til snart sagt alla rörelsers matthet och alla näringars uselhet, med mera sådant. Ej heller skulle några angenäma bilder kunna upväckas i sinnet genom föreställning af folkets [ 16 ]deraf förorsakade tunga väsende, mulna anleten och nedfälda händer; af de beklämdas lå­ga tänkesätt, inskränkta begär, och försvagade hopp om upresning; af de mägtigares obekymmersamhet om den svagare hopens uphjelpande; af de utarmades ledsnad vid ett ohjelpsamt Fädernesland, af den rådande Magtens oaktsamhet om Folk-numerns storlek i Riket, och Folk-hopens gagneliga syselsättande och tilväxt; af den sammas efterlåtenhet uti de na­turliga afkomsternas främjande på egen botten; af de Handlandes oförmögenhet at besörja handelen med egna capitaler, och deraf flytande behof af utländskt förlag och förskott; af Penninge-Judarnes enhälligbet uti deras mammons gömmande på kiste-bottnen; af granlåts-älfkarnes benägenhet at förakta all inhemsk tilverkning, och at endast prunka med utländskt kram; af de segsintas afund på de muntras drift och tiltagfenhet; af de lyckligares butterhet emot de mindre lyckliga, änskönt förtjenta, och motvilja at med dem omgås; af de manhaftigas osediga grofhet i omgänget med de spakfärdiga af samma hops otilbörliga van­vördning för bokvett, och nesliga välbehag för en fåkunnig hurtighet; af Läro-Fädernas missvårdnad om de i allmänna lefvernet närmast gagneliga vetenskaper, och större tilgifvenhet för sväfvande tanke-försök och vissa döda språk.

Sådana mörka pensel-drag skulle icke göra målningen särdeles prydelig, hvarföre jag ock gerna undgår, at mig vidare dermed befatta. Jag har allenast med lätt hand vidrört dem, för at dermed få tillfälle til så mycket större [ 17 ]fägnads upväckande, då man nu ser dessa nämnda oarter vara antingen med tidens ström på dessa 40 åren bortförda, eller ock på vägen at kunna undanrädjas.

Om det i allmänhet är sant, at Folket i hvarje tid ofta sjelf tilskapar sin tids lynne, så är äfven det sant, at den Flock af ädelsinta och driftiga Medborgare, som verkade besluten på den näst före detta 40-åra tidehvarf gående Riksdagen, lade med det samma grunden til den malla, och befordrade sedan all denna nyttiga ändring.

Man fick den följande tiden efterhand se och höra, de qväfda snillen fatta mod och gripa sig an, den allmänna rådlösheten försvinna, Folkets tankar uphöjas, feghet föraktas, den rätta äran åtrås, sederna höffas, vänlighet och höflighet pryda alla stånd, smaken förbättras, tycke för vett och vältalighet tiltaga, kunskaper högaktas och göras gagneliga, konster värderas, de närmast til gagn ledande vetenskaper ansas och förkofras , upfostringen ömsintare vårdas, nåringarne upmuntras, landtbruket med förnuft och uträkning härdas, bergs-rörelsen utvidgas och stadgas, fiskeri-farten uprättas, handelen qvickna, sjöfarten med egna skepp utbredas, folkbristen motas, den torftige och idoge få tilfälle til förtjenst, penninge-rörelsen uplifvas, handa-flögder idkesamt skötas, inrikes rå-ämnen förädlas, Svenska Män klädas i egna tilverkningar, lurendrägerier näpsas, andra inritade mifsbruk tyglas, svårigheter på alla håll lindras, och, med ett ord, Friheten upbyggas på Rikets sanskylliga förkofran och sjelfbestånd. [ 18 ]Jag säger icke, at alla dessa förmånliga saker kommo til gångs i en ryck, eller til stadga vid första försöken, än mindre at de vunno fullkomlighet, hvilket ock aldrig kunde förmodas, då krig, söndring i tänkesätt, och sjelfsvåld, med flera anstöter, rubbade planen och gjorde uppehåll i åtskilligt; men grunden var i en god stund lagd, och den står i många hufvudsakeliga delar ännu qvar.

Här ofvanpå bör jag anmärka, at samma patriotiska anda, som hos nyssbemälte muntra Flock verkade så berömlig nit om rikets bästa och nyttiga vetenskapers och konsters uphjelpande, verkade äfven hos några få särdeles hugstora män denna vår academies stiftande, såsom ett ypperligt medel, hvarigenom det påsyftade höga ändamålet, Samtids och efterkommandes uplysning, samt Fäderneslandets dermed förknippade sällhet, skulle i genaste måtto kunna vinnas och evärdeligen fortfara. en afsigt, som nogsamt framlyser ur Academiens visa Grund-reglor.

Huru och i hvad mån detta sedermera träffat in, låter sig ej på en så kort stund styckevis förtälja, och jag vore ej heller skickelig til den sakens vederbörliga undersökande. Jag nöjer mig med den korta påminnelsen, at så naturlig den tankan var, at en förening af många lärda och ansenliga mäns mogna insigter och ädla hugdrift borde kunna åstadkomma en väsendtelig vinning, så önskeligen har ock sedermera en jämn och varaktig fullbordan dermed instämt, så at hvar och en af de Vetenskaper, som höra til Academiens yrke, [ 19 ]blifvit med träget vinnläggande och ogement eftertryck drifven, samt afhandlingarne i allmänhet bygde på oförtruten forskning, på tydeliga rön, på klarsynt upmärksamhet, på noggranna försök, på uplyst förfarenhet, på ömhet för sanning, på ifrig hug för nya uptäckter, och dertil med klädde i en ren och anständig drägt: omständigheter, som man i den föregående tiden sällan vårdade sig om at rätt i akt taga.

Det vore visst billigt, at härvid på värdigt sätt påminna oss de stora och riksberömda, ja ock verldskunniga, heders-män, som, hvar i sitt ämne, med utmärkta lärdoms-alster bidragit til academiens framsteg, och tilskyndat henne glans och upkomst, såsom i synnerhet en C. von Linné, en N. von Rosenstein, en S. Klingenstierna, en C. Polhem, en A. von Swab, en C. De Geer, en A. F. Cronstedt, en A. Celsius, en P. Elvius, en G. Brandt, en H. T. Scheffer, en A. Ehrensverd, en M. Strömer, en M. Triewald, en J. Faggot, en D. Ekström, en O. v. Dalin, en C. R. Berch, en J. Browallius, en F. Hasselqvist, en J. Brauner, en P. Kalm, med flera andra högtförtjenta medlemmar; (i märken väl, Nådige Herrar! Mine Herrar! at jag ej uptager någon af de ännu lefvande, til at ej misstänkas för smicker); men jag skulle då säkert uprifva för många sår, som ännu ömma; äfvensom jag ock skulle upröra en diger saknad, om jag ville utföra en Gref C. G. Tessins, en Baron C. Hårlemans, och en Gref Cl. Ekeblads blänkande egenskaper samt berömliga åtgärd at uphöja vetenskaper [ 20 ]och konster, och framdraga deras idkare, hvarmed de ock gjort sig värdiga til det vackra, men af så få Herrar förtjenta, namnet af Mecænater; och för at ej upreta en altför bitter känsla af sorg, får jag knapt mer än nämna den milde och ärerike ADOLPH FREDRICHS, Academiens hulde Beskyddares, Namn, hvilken, ej allenast på mecænaternas förord, utan ock af egen prisvärd böjelse, plägade hafva ynnest och aktning för snille-bragder och fria konster, samt med Konglig Nåd omfatta dem, som sig deruti utmärkte.

Jag vil häldre vända mig om, för at som hastigast efterse, hvad utsigt det nya Tidehvarf bodar, hvaruti vi, under väntan af den Högstes välsignelse, nu inträde.

Människliga inrättningar kunna aldrig göra så grundfasta, at icke möjelighet äger rum, at någon vanskelighet skall med tiden på dem råda, och således är altid en mörk sak, hvad som möjeligen kan hända i ett helt förestående Tidehvarf. Vi se nu efteråt många i det förra sig tildragna händelser, hvartil vid dess början icke var minsta liklighet. men en inrättning sådan som vår, hvilken ögonskenligen syftar på den Högstas ära, jämte vårt rikes, ja i vissa delar hela Människo-slägtets, redbara förmån, kan med fog lofva sig framgång, ehvad svårigheter som kunna upkomma, när hon med förtröstan innesluter sig uti Försynens fortfarande vård, och med ståndaktig munterhet sköter sina egna värf. en okunnig kunde befara, at ämnen en gång skulle kunna tryta, och göromålen ej väl räcka til; men [ 21 ]naturens förråd är outöseligt, och rymden för eftertankan är oändelig; och då de Vetenskaper, vår academie har at odla, äro verkeligen fruktgifvande, så äro de ej af den beskaffenhet, at de någonsin kunna komma ur moden.

Det är aldeles sant hvad en stor man sagt, at tidernas oart kan qväfva det bästa snille; och skulle visst våra fredliga konster äfventyra mycket til sitt nödiga lugn, i händelse af något bistert och långvarigt krig, hvilken grymma landsplåga man sedt förorsaka andra lärda Sällskaps uppehåll, och somligas ändteliga afstadnande. men hvad glädsamt hopp gifver oss icke vår dyre Konungs fredälskande sinnelag och förträffliga Stats-konst, at få slippa krigs-buller, och at under Fredens ljufva skygd uti stillhet få arbeta på våra plikters upfyllande emot konung, Fädernesland och Vetenskaper! men det är icke nog med det lugn och den lycka denna Stormägtige Herre förmår skaffa riket i gemen, utan som han i nåder åtagit Sig, at för denna vår academie i synnerhet vara en nådig och huld Skydds-Herre, samt redan visat Sig räkna henne för en Juvel i Sin krona, så äger hon dymedelst en glad utsigt, ty hon kan ej allenast blifva i trygghet för vidrigheter, som gemenligen åtfölja snille, ära och goda seder, samt af okunnighet och afvundsjuka underhållas (*),[3] utan ock röna framgång i sina värf och göromål genom den driftighet, som ej gerna kan [ 22 ]uteblifva, då en Konung, som har största magten at upmuntra, nådigt täckes tid efter annan se efter Ledamöternas nit och idoghet, och derjämte kan dömma, så om deras snille-fosters, som öfriga förtjensters värde.

Magnater eller höga Herrar äga altid en mägtig kraft til Vetenskapers främjande i margfallig måtto, synnerligen genom det de hägna, upelda och underhjelpa deras nitiska, och merendels betryckta, stundom ock försagda, idkare. Lyckeligt, när sådane Herrar tillika fått nog insigt i dessa fria konster, för at förstå deras rätta dyrd, ty då saknas aldrig omtankan och viljan at befordra deras upkomst, kunnandes tilfällen dertil gifvas många. Så sinnade Magnater kunna visserligen, utan minsta arbetsamma åtgärd på sjelfa Lärdoms-fältet, obeskrifveligen gagna ett Vetenskaps-Samhälle, med hvilket de sig förbinda, ty de göra dess ädla tänkesätt gällande genom det kraftiga intryck de verka hos Allmänheten med sin upmuntrande föresyn, de pryda och uplifva sammankomsterna med sin flitiga närvarelse, de gifva eftertryck åt författningarna med sitt anseende, och de uprätthålla ordning medelst sin myndighet. För öfrigt kunna de ofta ogement bidraga til en Vetenskaps framsteg, genom någon dess idkares muntrande och framdragande i rättan timma, hvilket ock nogsamt i det förra Tide-hvarfvet visade sig på Natural-Historien, som vann så ganska mycket genom det en torftig och ohulpen Linnæus vardt af Magnater, och tillika Mecænater, framhafd, och satt uti ställning, at få följa sin lust, och uphjelpa sin [ 23 ]älskade Vetenskap. För närvarande tid äro vi lyckelige, at hafva åtskilliga höga Herrar, både på snillets och hjertats sida vördnadsvärda, som i detta lärda Samfund söka sin yppersta vederqvickelse under ledigheten från ämbetsbördor. Jag tror icke, at i en framtid något så förvändt tänkesätt möjeligen skall kunna upkomma, at de då varande Magnater skola finna sig förmörkade af något nedlåtande ibland lärda, fast mindre lysande, Män, til Vetenskapers odlande och hägn. Om nu varande upfostrings-sätt, som så mycket bygges på bokvett, kommer framgent at fortfara, hvartil all liknelse är, så behöfver ingen Svensk Konung någonsin gifva de Förnäme sådan förebråelse, som Kung MAGNUS Ladulås fordom var föranlåten at gifva Folkungarne.

Allmänhetens förtroende för en gagnelig inrättning verkar altid välvilja, och välviljan åstadkommer undertiden välgerningar. Lyckeligt, när förmögenhet tillåter dem blifva rundeliga. Vi hafve på den förledna tiden sedt Medborgare, likasom under inbördes täflan, understödja denna Academies afsigter, och lätta Dess behof, med redbara välgerningar; mycket sannolikt, at enahanda ädel täflan skall förspörjas i den tilkommande. Imedlertid blifver väl altid nog ovisst, om ädelmod och förmögenhet någon gång mera så lyckeligen sammanstöta, som hos en Rosenadler, och en Sahlgren, vårt Samfunds gifmildaste Välgörare. Academien har uptecknat de större med de mindre välgerningar i sin Minnes-bok, och ärnar aldrig släppa dem utur en tacksam åtanka. [ 24 ]Hvad utsigten för det nya Tid-skiftet i lärdoms-vägen beträffar, så är det väl sant, at månge af de dråpelige Stolpar, som uti förledna Tidehvarfvet upreste och uprätthöllo detta vårt Samhälle, äro icke mera til, äfvensom vi ock nog se förut, at en smärtefull saknad efterhand förestår Academien, då de hugstore Heders-Män, som nu stadga Dess anseende, i sinom tid gå til sin hvila; men en nog säker förmodan, at tilgång beständigt skall blifva, ibland det upväxande slägtet, til en ny upsättning af andra dugtiga Män, som i stället kunna värdigt inträda på vädjobanen, gör utsigten behagelig. Hvad som i synnerhet styrker denna förmodan, är det goda tilfälle, som redan blifvit för Ungdomen, så vid Hög-Skolarna, som annars, särdeles här i Hufvud-Staden, at förkofra sig i de delar, som Academien har at sköta; hvarvid ingen tvifvel är, at ju altid någre högtänkte Ynglingar deribland skola träffas, som låta våra afgångne stora Mäns anda och mästerliga efterdömen uplifva sig til at immerfort eftersträfva högd i de påbörjade lärdoms-yrken; blifvandes det altid lättare för dem, at vandra i sina Företrädares lysande fotspår, än det för dessa varit, at utfinna och bana den rätta vägen. Det är ju en förmån för vår och den tilkommande tiden, at man redan lärt at förkasta agnarne, och välja rena säden; at man, i stället för at på skryt upstapla högar af forntidens meningar, infall, ordspråk, griller, gåtor och drömmar, med egen tanke-styrka, utan fördom och utan lånta synglas, följer Naturen på spåren, ransakar dess hemligheter, efterser tingens och ämnenas uphof, [ 25 ]utforskar deras orsaker och drif-fjädrar, undersöker deras halt, beskrifver noga deras skiljemärken, uptäcker deras verkningar både för sig sjelfva och i sammanblandning, utstakar deras lagar, förvissar sig och andra om deras rätta sammanhang, samt af kända och bevista sanningar slutar til andras förhållande, som man icke än hunnit fatta. Och i anseende til alt sådant har vår tid och efterverlden en grundfast väg at gå på, i stället för den slippriga stråt som Förfäderne vandrade.

Jag vet icke, om Academiens sanna flor och trefnad kan bero på någon osvikeligare grund, än Dess Ledamöters kärlek och nitfulla ömhet om Dess anseende, hvaraf sedan naturligen följer deras oförtrutna bemödande, så långt krafter och lägenhet medgifva, om nyttiga Vetenskapers vederbörliga ans och riktande med nya rön och upgifter. Det ser i dessa delar icke sämre ut för Academien nu, än den förbigångna tiden. Hos de nu varande Ledamöter är väl näppeligen någon, som icke bär för Henne en ren och oförfalskad kärlek, hvarpå ock de fleste gifvit Henne tydeliga vedermälen, den ene på ett och den andre på ett annat sätt. Och huru skulle någon vältänkande annat kunna, än hjerteligen älska ett Samfund, där förtjensten endast mätes efter vetenskap, förnuft och flit, utan afseende på ålder, hög tjenst och ämbetes värdighet, eller några andra lyckans gåfvor, och där förtroende, inbördes höflighet och vänskap anses såsom själen af inrättningen, samt följakteligen inga försök emot enigheten tålas? Han kan ju [ 26 ]icke, utan förebråelse för otacksamhet, underlåta at älska och tjena ett sådant Samfund, sedan det honom förut med sin upmärksamhet och förtroende hedrat. Hos de nya tilkommande Ledamöter kan så mycket mindre någon kallsinnighet för Academien befruktas, som Hon aldrig kan behöfva at intaga andra i sitt Sällskap, än sådana Män, om hvilkas upriktiga tilgifvenhet, så väl som skickelighet, Hon förut blifvit försäkrad.

Det kan väl hädanefter, såsom hittils, så bära til, at ej alle Dess Medlemmar blifva lika endrägtige, at jämnt underhålla arbets-driften, så vida hvarjehanda omständigheter, såsom trägna ämbets-sysslor, bräcklig hälsa, ålderdom, resor, trötthet, och flera tilfälligheter, kunna rubba den ståndaktigaste föresats; men sådant tyckes ej kunna medföra någon menlig fölgd för Academiens bestånd, så länge någon hjelpelig mängd gifves af andra Dess Medlemmar, hvilka, såsom rätta Verk-Bi, arbeta så mycket flitigare, och så länge kunnige Män utom Academien finnas, som med sina facklor vilja gå Henne tilhanda, at uplysa Landsmän.

Under alt detta, blifver dock, i det tilkommande Tidehvarf, ja uti alla tider, en hufvudsakelig angelägenhet för Academien, at Hon får sitt betydeligaste Ämbete beklädt med så klarsynta, så driftiga, så ädelmodiga, så ovälduga, ja så önskeliga Män, som de djup-vittre Heders-Män varit, hvilka på den föregående tiden förvaltat Secreterare-Ämbetet. Ty denne ständige Ämbets-Man har grundeligaste kunskapen om alla Academiens angelägenheter; [ 27 ]Han känner alla gjorda författningar och antagna bruk; Han föreslår de lämpeligaste medel och utvägar vid alla förefallande mål och händelser; Han uplyser om nödvändigheten af hvarjehanda hälsosamma beslut; Han leder sedan besluten til verkställighet; Han vakar öfver Grundreglornas behöriga efterlefnad; Han hyser för de fruktbärande Vetenskaperna lika kärlek, och håller jämnvigten dem imellan, så at den ena ej får uttränga den andra; Han pröfvar de inkommande Afhandlingars halt, och befordrar deras skärskådande och gillande af de Medbröder i hvarje Class, som bäst förstå at derom dömma; Han är upmärksam på alla dugtiga Arbetare i lärdoms-vägen, och drager fördel för Academien af deras ifver, medan den räcker; Han upäggar med tjenliga lämpor dem, som tyckas glömma sin förbindelse och förlora lusten at bidraga til det gemensamma ändamålet; Han gifver mogna råd och anvisning på tjenliga Böcker, då någon, som välment förehafver något inveckladt ämne, befinner sig uti tveksam ställning och i förlägenhet om sådan hjelp; Han underhåller, med trägen brefväxling, förenings-bandet imellan vårt och utländska lärda Sällskap; och jag vet icke alt, hvad denne Hufvud-Person icke gör til Academiens fromma, så at Han altså föga annorlunda är at anse, än som Pendelen i Ur-verket.

En Præses kan utan tvifvel göra Academien margehanda goda tjenster, om han för Henne hyser den ömaste kärlek, och har derjämte nog ledighet och drift. Han kan med sin flit och åhuga gifva lif och anda åt alla förrättningar, [ 28 ]samt med upmärksamt öga hålla invärtes hushållningen i sitt rätta skick; Han har ock myndighet nog til Grund-Reglornas och all ordnings handhafvande. Men om någonsin skulle kunna hända, at en Præses upkomme, som ville försöka at bruka olaglig myndighet, til Academiens förfång och obestånd, så kan den samme, til lycka, ingen ting uträtta, ty Grund-Reglorne förmena Honom at göra någon inrättning i Academiens hushållning utan Ledamöternas samtyckes inhämtande, och för öfrigt är Hans välde af så kort varaktighet, at Han, inom dess slut, ej skulle hinna at bringa något menligt försök både til beslut och verkställighet. Jag vet icke, om, vid stadgandet af de täta Styresmans-ombyten, någon så egentelig afsigt varit, at förebygga myndighetens missbruk; men säkert är det, at denna författning äfven i andra mål varit öfvermåttan förmånlig, hvaraf jag i synnerhet nu vil anmärka den högst nyttiga plägsed, som af denna anledning upkommit, at vid styrelsens afträdande hålla något vackert Tal. En sed, som, af den förste Academiens Styresman en gång börjad, har sedan af de flesta följande Styresmän frivilligt blifvit fölgd, och som sjelfve de högste Riksens Herrar icke vedersakat at efterlefva: En sed, som ofta gjort sådana lärda Mäns skickelighet uppenbar, hvilka eljest aldrig hade tänkt, eller varit i ställning til, at den samma offenteligen visa: En sed, hvarigenom många förträffeliga ämnen blifvit utredde och uplyste, som annars torde evärdeligen blifvit liggande i sitt mörker, men som nu, på ett zirligt sätt förestälde, ogement behaga, jämte det de [ 29 ]gagna. På de framlupna 40 åren hafva 135 sådana lärda och prydeliga Tal utkommit af trycket (*),[4] och jag tycker mig se, huru häraf, i den nästkommande tidelängden, på lika många år skall blifva åtminstone ett lika antal, om icke ännu större, til synnerlig båtnad för Vetenskaper och Vitterhet.

Då nu jag, vid min förvaltnings nedläggande, icke vil gå ifrån en så hälsosam plägsed, som redan vunnit häfd och blifvit likasom en lag, kan jag ej heller undgå at orda om något egenteligt ämne. Jag har dertil afskilt ett, som jag trodt skulle falla sig behageligt, nemligen om Läckerheter, både i sig sjelfva sådana, och för sådana ansedda genom Folkslags bruk och inbillning; men då jag redan för länge kommit at uppehålla mig vid de betraktelser, som närvarande Tidskifte förde mig på, måste jag i det tilärnade ämnet låta bero vid några korta Anmärkningar, i stället för en utförlig Afhandling.

När den Högste, vid Människans skapelse, så visligen förordnade, at hon utaf åtskilliga ämnen ur Naturens riken skulle hämta sitt uppehälle och förfriskning, behagade Han ock ej [ 30 ]allenast dertil anslå en ganska stor mängd af sådana ämnen, utan ock dana dem med de egenskaper, at kunna, jämte upfyllande af magens behof, gifva henne en behagelig känsla på tungan och i gommen, eller, med få ord sagdt, at förnöja hennes smak. Människan fick i så måtto tilfälle och förmåga, at genom smaken utröna dessa ämnens större och mindre godhet, och blef dermed i stånd, at välja det behagliga och tjenliga, samt deremot förkasta det motbjudande. Skaparen, som ville, at hon dageligen skulle med mat och dryck lifnära och vederqvicka sig, satte hunger och törst til nog kraftiga påminnare om den skyldighetens i akttagande, hvarigenom också vinnes, at saker, som i sig sjelfva kunna vara tjenliga nog til föda, fast ej af någon särdeles retande smak, ofta åtnjutas med välbehag. Men som Han icke endast ville med tvång leda Människan till at främja sitt egna bestånd, utan äfven på ett låckande sätt förmå henne dertil, inrättande Han, af synnerlig mildhet, många ämnen i Naturen af sådan ypperlig beskaffenhet, at de med en ljuflig känsla och vällust kunna förnöja smaken.

Jag vet intet ämne i hela Naturen, som kan behaga hvar och en lika och på alla tider, ty smaken är så mycket skiljaktig, och rättar sig ofta efter Människornas olika tilstånd i anseende til hälsa eller sjukdom, ofta efter olika åldrar, ofta också efter mode, inbillning och vana. En sjuk kan finna de flesta saker vidriga, som han, då han var frisk, fann öfvermåttan smakeliga. En som icke älskat syror, längtar efter dem, då han har hetsig feber, och [ 31 ]tvärtom en som dem älskat, stygges vid dem, då han plågas af mage-syra. En oren tunga känner antingen ingen, eller ock en helt förvänd smak; likaså en torr tunga. Saliven, som är så hufvudsakeligt medel til de partiklars uplösande, som skola reta smaken, kan tilfälligt-vis förändra sig, och blifva besk, söt eller på annat sätt beskaffad, och sålunda skämma bort smaken på det man tuggar (*).[5] I Människans sundaste tilstånd, gör kroppens skiljaktiga ställning och behof, at hon kan ofta den ena dagen lifligare känna intryck af det angenäma, än den andra, och det aldraläckraste mister genast sitt mästa behag, då hon njuter deraf mer än lagom. Hos Barn är reteligheten större på tungans nerv-papiller, än hos gammalt Folk, derföre tycka de synnerligen om Mjölk, Honung, Såcker och dylika milda saker, men deremot föga eller intet om salt Mat, Ättika, Senap, starka Krydder, och mera sådant, som en åldrig Man finner behag uti; hvilken ock ofta går än längre från barna-smaken, medelst fattadt tycke för Tobak, Bränvin och annat mera, som tilfälligheter kommit honom at vänja sig vid.

Då nu således ingen ting i naturen gifves, som för alla Människor, uti alt slags tilstånd, är välsmakeligt, tyckes det blifva svårt at utstaka, hvad som egenteligen bör kallas läckert. Man kan likväl säga, at Människorna i allmänhet icke för smakens skull älska något beskt (amarum), icke [ 32 ]något kärft (acerbum), icke något sträft (stypticum), icke något skarpt (acre), icke något härsket (rancidum), icke något hett och brännande (fervidum), icke något ruttet (putre), och icke något fade och osmakeligt (fatuum). Äfvenså kan man deremot säga, at hvad de fleste i verlden komma öfverens om, i anseende til smaken, är antingen sött (dulce), eller syrligt (acidulum), eller salt (salsum), eller fett (pingve), eller ock kryddaktigt (aromaticum), men förnämligast sådant, hvaruti två eller flera af dessa smak-arter äro uti någon blandning med hvarandra, kunnandes äfven igenom en sådan blandning en del i sig sjelf obehageliga saker blifva ogement verkande til en angenäm smaks utgörande. Läckerheter böra altså naturligen icke sökas ibland saker af sådana arter af smak, som i förra rummet upräknades, utan ibland sådana, som i det senare nämndes. Men många undantag blifva dock härvid at göra, förmedelst hvarjehanda infallande tilfällen och mellanlöpande omständigheter.

Med Läckerhet förstår jag hvarje sådant ämne, som, då en frisk Människa det njuter, på ett ljufligen förnöjande sätt retar dess nerv-papiller på tungan och i gommen, blifvandes läckerheten ofta förhöjd, då en behagelig lukt dermed instämmer.

Jag förordar med flit, at Människan skall vid åtnjutandet vara frisk, ty då hon är sjuk, har hon, såsom sagdt är, ingen ren och pålitelig smak, så at hennes omdöme kan blifva riktigt. Och som jag under sjukdom äfven inbegriper en qväljande hunger och törst, så fordrar jag, at hon med intetdera deraf skall [ 33 ]vara besvärad, då hon skall pröfva något ämnes läckerhet, emedan en starkt påckande mage kräfver så ifrigt det nödvändiga, at intet rådrum blifver at gifva akt på det angenäma. Man har i hungers-nöd sedt Människor hålla til godo Bark-bröd (*),[6] torra Skinn och Hudar (**),[7] rått Kött (***),[8] [ 34 ] Dufvoträck(*),[9] ruttet Kött (**),[10] Löf af Trän (***),[11] och dylikt (†),[12] samt räkna för läckerhet Paddor (††),[13] Skepps-rottor (†††),[14] Sjö-gräs stufvadt i ljus-talg (§),[15] med mera sådant. [ 35 ]Jag kallade det läckert, som med ljuflighet retar en frisk Människas smak; men man kan ofta med förundran få se, huru flera personers smak olika retas af ett och samma ämne, änskönt de äro alla friska, alla af lika ålder, och alla lika fria från en qväljande hunger och törst, så at hvad den förste tycker vara ganska välsmakeligt, finner den andre passabelt, och den tredje vidrigt. Det går då icke an, at förklara någondera smaken för felaktig, ty så vida alla tala upriktigt, förhåller sig saken verkeligen så som de säga, och dervid måste det väl blifva; om tycket och smaken får man ej disputera. Men detta tycke kan härröra af hvarjehanda omständigheter, som ej altid äro lätte at se. Undertiden blir man varse, at vissa personers natur ogörligen kan förlikas med sådana ting, som annat folk håller för nog smakeliga: såsom t. ex. våra angenäma Smultron, hvaraf några personer hvarken tåla lukten eller smaken, utan at få ondt deraf, hvilket jag en gång såg gå så långt, at en Man fick helt ondt, och just en liten Feber, med röda fläckar öfver hela kroppen, af en sup Bränvin, hvarpå Smultron varit lagde, det han dock ej visste af (*).[16] Samma orsak torde äfven vara [ 36 ]til en del personers afsky för Smör och Ost, som annars största delen ibland oss finner behag uti. Jag har känt en Man, som aldrig tålde Vin, blifvandes helt illa mående bara af de droppar han fick i Nattvarden, så framt han ej strax derpå drack ett helt stop kallt vatten, och dermed utspädde dem. Fruntimmer i hafvande tilstånd kunna hafva leda til sådant, som annat Folk högt värderar, och deremot ifrigt åtrå vissa ting, som andre anse för onaturliga. Annars kan ock en del Människors afsky för vissa välsmakeliga saker ofta härröra af ett vidrigt intryck, de kommit at få, af någon synnerlig händelse i deras barna-år. Om de då någon gång öfverlastat magen dermed, och derigenom fått ondt, kan sedan vämjelse derför alt framgent hänga qvar; likaså om de flera mål å rad råkat at få fet och rörig mat af ett och samma slag, och magen ej haft nog styrka at smälta den undan. Vidare kan jämväl en fördom om vissa Djurs otjenlighet til mat, som hos ett Barn upkommer, antingen af ett förment Religionens förbud at äta sådana Djur, eller af äldre Folks för dem yttrade afsky, ganska kraftigt verka dess vedervilja emot dem för hela dess lifstid, såsom man ser på oss Svenskar, som så starkt sky för Häst-kött, hvilket dock våre Förfäder i Hedendomen så gerna åto (*),[17] och än i dag många Folkslag anse [ 37 ]och än i dag många Folkslag anseför fin smakligaste spis. Sådane fördomar kunna ofta upväcka en afsmak för helt främmande ämnen, när de samma hafva något slags likhet eller kunna jämföras med sådant, som man redan fattat afsky för. Inbillning, mode och vane, som råda så starkt på Människoslägtet, förmå ofta böja Folks smak ifrån den naturliga leden, så at man försöker, fattar småningom behag för, och omsider aldeles vänjer sig vid, en hop nog obehageliga ting, antingen för det man anser dem för hälsosamma, eller håller dem för rara, eller för det man vil följa moden, eller likna de förnäma, eller visa sig karlavulen. Spansk Peppar, (Capsicum annuum L.) som bränner nästan som eld i munnen och svalget, hade aldrig kommit i så allmänt bruk i America (*),[18] så framt den ej [ 38 ]blifvit räknad för mycket sund, såsom den väl ock kan vara i de heta Climaten (*);[19] vanen har sedermera gjort den smakelig (**),[20] så at [ 39 ]man nu nyttjar honom uti alla saucer, och på somliga orter äter den rå til nog myckenhet (*).[21] Det samma gäller äfven om den rätta Pepparen, både den svarta och långa, som man mäst öfveralt i de heta länder i Indien och Africa ej allenast har såsom mat-krydda, utan ock ofta äter rå, gifvandes äfven Benianerne den in, til ganska stor mängd, uti hetsiga febrar, af det de anse den såsom kylande (**),[22] och skola en del Tartarer äta Peppar [ 40 ]nästan lika som vi äta ärter (*).[23] Hvitlök har utan tvifvel för enahanda orsak blifvit til så allmänt bruk vedertagen i Spanien (**),[24] Ryssland, Orienten och flerstädes. Assa fœtida, eller Dyfvelsträck, som har så vedervärdig smak och lukt, måtte väl blifvit hållen för ganska sund af Perserne och Benianerne, innan de togo sig för at blanda den i sin mästa mat, til och med i brödet, oansedt deras andedrägt och hela kropp deraf blifva stinkande (***).[25] Opium är visst icke behageligt med sin beskaktiga, [ 41 ]skarpa och vämjaktiga smak (*),[26] men likväl nyttjas det nog flitigt hela Orienten utåt, Marocco och flerstäds, på det man må blifva glättig, modig och känslolös för faror (**)[27] [ 42 ]Bränvin, den heta och i sig sjelf vidriga drycken, som i så många länder, och äfven hos oss, blifvit begärlig, vidtogs i början, åtminstone här i Sverige, blott såsom hälsomedel (*),[28] som [ 43 ]den ock mästadels än anses före, fast en [ 44 ]igenom elack vana går för långt med dess [ 45 ]nyttjande. Tobaken, som har så motbjudande smak, [ 46 ]såsom hvar och en vet, är dock nu för tiden [ 47 ]i värde nästan övfver hela verlden, oaktadt den [ 48 ]mycken svårighet man har at vänja sig dervid, [ 49 ]hvartil orsaken väl i förstone var ett fattadt [ 50 ]förtrönde för honom, såsom förment ypperligt [ 51 ]hälso-medel, hvilket ock en del ännu kan [ 52 ]tro honom om at vara; men största hopen, [ 53 ]som nu brukar honom, har ofelbart icke [ 54 ]blifvit bragt dertil, utan af moden och af det man velat synas karlaktig (*).[29] Gammalt salt Kött [ 55 ]och Fläsk samt förlegad Torr-fisk är ej för oss någon smakelig kost; men rarheten och moden [ 56 ]kan göra sådant til det smakeligaste, och berättar De la Caille, huru han på Cap var [ 57 ]med på många måltids-gillen, där heders-faten voro hård och gul Stockfisk samt [ 58 ]halfruttna och härskna Skinkor från Europa, hvilka man allmänt med stort behag spisade, [ 59 ]låtandes deremot flera färska Kött- och Fisk-rätter stå orörde; och säger han, huru den [ 60 ]angenämaste föräring, ett på redden ankommande skepp kan gifva sina vänner där på Cap, är några [ 61 ]stycken Europæiskt salt Oxe-kött af den vanliga skepps-kosten (*).[30]

När nu så många skiljaktiga omständigheter kunna regera och förändra människors smak, så finner man lätt, huru föga man i allmänhet kan bygga på enskilda personers yttrade omdömen om det eller det ämnets större eller mindre smakelighet. Ett olika upfostrings-sätt, en olika åtkomst och förfarenhet på något verkeligen läckert, verka ofta ganska olika omdömen, ty en som aldrig haft tilfälle at smaka några läckra saker, kan ogörligen hafva begrep om dem, då deremot en annan, som i kräselighet blifvit upfödd, och sålunda förvärfvat sig fin smak, kan med både kunskap och redighet yttra sig derom, och förtjena at tros när han derom talar. Man skulle derföre kunna hafva skäl, at indela Läckerheter uti tvänne classer, nemligen sådana som behaga människor i lyckliga omständigheter, samt sådana som de ringa och i uselt land upfödde hafva nöje uti. När en Rese-beskrifvare gifver oss berättelser om läckerheterna i de orter han genomfarit, kommer det mycket an på, hvad för Man han varit, och huruvida liklighet är, at han kan haft någon lycklig upfostran och lefnads-sätt, samt tilfällen at förut få riktig smak på något godt, ty derefter bör då hans trovärdighet mätas. För min del har jag större förtroende för de berättelser i detta ämne, som [ 62 ]jag får af en Tracteur i Paris, än dem jag har af en Gästgifvare i Trosa; jag tar häldre för gillt hvad jag om främmande länders behagligheter finner antecknadt utaf personer af hög börd, såsom en Furste Radzivill; af regerande Magters Sändebud, såsom en Busbeq, en Silva Figueroa, en De la Loubere, en Whitelocke, en Nieuhoff; af förnäma och vittra Fruar, såsom en Maria Wortley Montaguë, en Mistress Kindersley; af uplysta Befälhafvare, såsom en Flacourt, en Rumphuis, en Ulloa; af Ambassade-Cavalierer, såsom en Bell d’Antermony; af klarsynta Philosopher, Naturforskare och andra upmärksamma Män, såsom en Kæmpfer, en Bernier, en Sloane, en De la Condamine, en Banks, en Solander, en Pallas, en Forster, en Niebuhr, en Thunberg, en Ekeberg, en Labat, med flere andra, som sedt det inre i de länder de träffat, försökt mycket, och varit med där något godt vankat; än hvad jag ser föregifvas af olärdt, oaktsamt och oförfaret folk; t. ex. af Skeppare, såsom en Kiöping, en Willman, en Berg; af Handtverksmän, såsom en Schwartz, Tunnebindare; af Herre-betjenter, såsom en Hessen, en Schillinger; samt af gemena Soldater, såsom en Saar, en Tappen, en Richshoffer, en Langhans och en Vogel, med flera, som kanske på nog få orter, af dem de besökt, kommit längre up än bara på stranden. Desse senare må dock väl äga vittsord, de anföra hvad allmänna rösten i ett land sagt vara ypperligen godt, men ej så aldeles, då de nämna om hvad de sjelfve tyckt så vara. [ 63 ] De ämnen, som med någon ljuflig känsla och vällust kunna förnöja människors smak, äro allmännast utbredde i Växt-riket, och är väl ingen art af smak, som ej någortäds träffas uti detta vidlyftiga rike, antingen enkel, eller uti någon inbördes blandning. Besynnerligen förekommer här det ymnigaste förrådet af sådana ting, som falla sig ljufliga förmedelst sötma och syrlighet, mer och mindre förenade, samt tillika gagneliga förmedelst födande egenskap. Jag tror ock, samt flere med mig, at våra Stam-föräldrar måtte fölgt bokstafliga innehållet af Vår Herres anvisning på Grönsaker och Frukter, som de fingo sig til föda (*),[31] och at deras barn och efterkommande i de första seclerna måtte trädt i deras fotspår. Stadde i så lyckligt land som Asien, hafva de ock ej haft svårt vid at inskränka sin lystnad inom de många där sjelfmant växande angenäma Frukter, jämte en behagelig Mjölk af deras hjordar och Honing ifrån deras skogar. Icke underligt, om smaken för så milda läckerheter länge sedermera fortfarit, hvilket vi åtminstone kunna tro om vissa slägter, då vi påminne oss GUDS nådiga löfte til Israëliterna, at vilja skänka dem ett land, där Mjölk och Honing skulle flyta (**):[32] saker, som de altså måtte hafva ansedt som de yppersta läckerheter (***).[33] [ 64 ]Det skulle nu blifva för långt, at med Historiens tilhjelp efterse, huru denna smak alla de följande Secler fortfarit, hos det ena folkslaget mer och hos det andra mindre (*).[34] Det kan vara nog, at vi se, huru den samma vidt och bredt i verlden varar och är rådande ännu i vår tid. Rese-beskrifvarne intyga nog enhälligt om Österländska folken, at de äro [ 65 ]måne om at få äta och dricka det som är sött. Turkar och Persianer tyckas utmärka sig häruti aldramäst; men vi finne ej stort mindre smak för sött hos Araber, Morer, Negrer, Indianer i både Ost- och Väst-Indien, Chineser, Tatarer och många Europeér (*).[35] [ 66 ]Honingen, det läckra ämnet i naturen, som [ 67 ]så utmärkt sig för sötma, at man länge [ 68 ]likasom tagit det til måttståck för alla söt-saker, [ 69 ]och ansedt för en underlig begärelse at [ 70 ]någonsin åstunda något ännu sötare (†),[36] har i alla [ 71 ]tidehvarf varit ett vigtigt föremål för människors lystnad, antingen enkel eller til andra ämnen blandad (*).[37] Dess läckerhet, vet man, beror altid på beskaffenheten af de blommor, som Bien hafva at hämta på, hvilka, i den mån de äro ljufliga och på angenämt sätt kryddaktiga, verka på Honingen at han blir så med, hvarföre han ock i södra Europa (**)[38] samt på [ 72 ] [ 73 ] [ 74 ]åtskilliga ställen i de öfriga verlds-delar (*),[39] där [ 75 ]Bien hafva ymnighet af Rosmarin eller andra tjenliga växter at draga på, blir både til smak och lukt ganska fin och förträffelig, då han deremot här i landet, hvarest Bien måste taga tilflygt til mindre behageliga växter, blifver mindre fin och angenäm, särdeles af Ljung-(*)[40] och Bohvete-blommorna, äfvensom han på Corsica och några flera orter (**)[41] skall af andra föga [ 76 ]föga tjenliga växter mista mycket af sin behaglighet.

Det har väl altid varit en stor beqvämlighet för människorna, at få så ädelt söt-ämne, som Honingen är, redan fulleligen tilredt och färdigt at genast nyttjas; likväl hafva ej de vällustige dervid hvilat, utan tvärt-om användt [ 77 ]möda på at upfylla Honingens ställe genom hvarjehanda söta safters beredande til likhet med Honing, antingen af det de fruktat brist på den nödvändighets-varan, eller af det den bästa Honing icke altid funnits nog tjenlig för deras afsigter, eller nog passande til flerahanda behof. Härigenom hafva först åtskilliga inkokade Safter och Siraps-sorter upkommit, såsom Cocos-honing (*)[42] i Indien och flerstädes, Drufve-honing, mycket brukelig i Orienten under namn af Pekmes och Duschap (**),[43] Maguey-honing i Nya Spanien (***),[44] Dibs eller Dadel-Sirap i [ 78 ]Arabien (*),[45] Lönnlags-Sirap i Canada (**),[46] Rör-honung eller Såckerrörs-Sirap, o. fl. Omsider har [ 79 ]eftertankan utfunnit, at af Såcker-rörens saft tilreda ett helt sött Salt-ämne, ett Sal essentiale, det vi kalle Såcker, hvilket, såsom hysande renare sötma, samt derjämte torrt och mera handterligt än Honingen, har hos höfsade Nationer vunnit mera tycke, och redan i märkelig måtto utträngt Honingens bruk (*).[47] [ 80 ]Men jag skulle påtaga mig för mycket, om jag nu i detta Tal ville inlåta mig i många sådana ämnens anförande, som konst och arbete bragt til behagelig smak och uphöjt til läckerhet. Jag vil då häldre inskränka mig inom de enkla och okonstlade, som egenteligen igenom den milda Naturens försorg och välgerning blifvit tilredde til vår vällustiga smaks förnöjande. [ 81 ]Ibland de många härliga Frukter, som Skaparen åt Människo-slägtet tilredt, och hvaraf de varma länder hafva fått största antalet på sin lott, gifvas få eller inga så aldeles söta, at icke någon annan smak finnes inblandad, som uphöjer sötman och bidrager til ljufligheten. Jag vil korteligen anföra de förnämsta och märkeligaste, utan at binda mig til någon viss ordning. [ 82 ]Uti Palm-classen äro flera Frukt-slag, som blifvit begåfvade med en god sötma, och känna vi något frukten på Dadel-palmen (Phœnix dactylifera L.) igenom de Dadlar, som pläga [ 83 ]hitföras torra, hvilka dock äro behageligare färska (*),[48] [ 84 ]den grad af värma de fordra, såsom t. ex. de så kallade Muftil, som se ut som Mastix, och [ 85 ]i Otters smak voro förträffeliga (*);[49] ännu mer den sorten som nämnes Khatlan, hvilken samme Man höll för den bästa af alla Dadel-sorter (**);[50] men aldramäst den sort som växer vid Jarun i Persien, hvilken Tavernier utgifver för de yppersta Dadlar i hela Asien, och deruti märkeliga, at naturen, medan de sitta på trädet, öfverdrager dem med en honing, så at man tycker dem vara syltade (***).[51] Cocos-palmen, [ 86 ]det gagneligaste ibland alla träd, så vida det ensamt kan förslå til upfyllande af människans [ 87 ]angelägnaste behof (*),[52] meddelar enkannerligen uti sina ansenliga Nötter en söt och behagelig förfriskning, tjenande at stilla både hunger och törst, ty, jämte det kärnen är god och födande, hyser Nöten, innan den blifvit mogen, en tämmelig mängd af ett vatten, som är både svalkande och af angenäm smak (**),[53] hvarföre ock [ 88 ]en uplyst Resande trodt sig kunna räkna dessa [ 89 ]Nötter ibland de bästa Malabariska frukter (*).[54] Bland de många öfriga Palm-slagen, hvilka ännu til större delen Botanisterne oredigt bekante, äro väl åtskillige dels föga gode, dels aldeles oätelige (**);[55] men ock någre rätt [ 90 ]välsmakelige. Aublet underrättar oss om Nötterna på 3 Palm-slag i Gviana, nemligen Maripa, Comon och Paripou, som både Indianerne, Negrerne och Creolerne med begärlighet äta, och som komma på de bästa bord (*).[56] En Palmiste i akt tog Feuillée på Martinique, med nötter litet större än dufve-ägg, hvilkas kärnar han fann af rätt god smak och föda (**).[57] En annan Palmite i Carthagena omtalar Ulloa, hvars frukt är stor och af utmärkt sötma delebpalm och behaglighet (***).[58] Här lärer ock den Deleb böra uptagas, som Poncet träffade i Sennar i Africa, hvars frukt var rund, växte i klasar, och hyste, inom skalet, men utomkring kärnen, ett ämne, nästan likt honing, som hade balsamisk lukt, och var så sött och ljufligt, at Poncet aldrig visste sig hafva ätit någon ting så läckert (†).[59] Den rara Palm-frukten, som under namn af Maldiviska Cocos-nötter altid kokosnöt hållits i högt värde, har väl icke för smakens, utan för en förment nyttas skull, blifvit så flitigt eftersökt (††).[60] [ 91 ]Meloner (Cucumis Melo L.) förtjena billigt at räknas ibland de söta och läckra frukter, när de anses i deras rätta fullkomlighet, hvilken de icke, eller åtminstone svårligen, annorstädes ärnå, än i de varmare länder, deras egenteliga hemvist. Men äfven där är deras godhet mycket skiljaktig, alt efter olika beskaffenheten af detta frukt-slags många [ 92 ]art-förändringar, såsom ock efter väderlek, jordmån och ans. Norden är dem föga tjenlig til bonings-plats, änskönt man använder mycket bråk at tvinga dem til sin vilja, och det synes som de ej heller väl skulle vilja arta sig i hela öfra halfdelen af Europa, äfvensom de föga vilja trifvas i de heta climaten, så framt de samma ej äro fuktiga (*).[61] Men när de ock [ 93 ]komma at updragas där de efter sin natur vilja vara, och de tillika äro af de bästa sorter, [ 94 ]så tilvålla de sig ett utmärkt rum ibland läckerheter; hvarföre ock Cavazzi nämner de [ 95 ]ypperliga Melon-sorterna i Italien för den utvaldaste läckerhet han någonsin, känt, innan han [ 96 ]fick smaka Niceffo i Angola (*);[62] och P. Browne förklarar Melonerna på Jamaica för så goda, at de räknas ibland den ortens största delicer ur växt-riket (**).[63] När nu dertil kommer [ 97 ]at denna frukt är befunnen vara närande, så blifver icke underligt, at en del folkslag nyttja den såsom sofvel, och äta jämte bröd, såsom Höst säger ske i Marocco, där Meloner utgöra folkets mästa och bästa föda (*).[64] Jag bjuder ej til at utstaka, hvilka Melon-sorter böra räknas för ypperligast, eller om sådane skola sökas ibland de stora eller de små (**);[65] kan dock ej förbigå den anmärkning, at man i det gamla Rom, där man ännu i Plinii tid var nog granntyckt i smak och väl förstod at pröfva läckerheter, höll sig endast vid de små Meloners odling, och lemnade de stora at i Provincerna handhafvas (***).[66] I Paris sättes mera värde på de så kallade Sucrins och flera utvalda små sorter, än på de stora Marechés (†);[67] [ 98 ]särdeles har man både där och flerestäds i Europa en synnerlig begärelse til den lilla artförändringen, som i Florentz kallas Cantalupi, hvilken ock är den samma, som här i vårt Rike mäst och jämnast utmärkt sig för läckerhet, och minst funnits fade och vattig; hvilken äfven Pilati kände så förträffelig i Holland, at han emot den föraktade samteliga [ 99 ]Melonsorterna i Neapel (*).[68] Jag tror likväl säkert, at åtskilliga af de större sorterna äfven gifvas mycket läckra, ty jag ser Rese-beskrifvarne här och där hafva träffat sådana, som varit ogement välsmakande (**).[69] Jag vet icke, huru [ 100 ] stora de Buchariske Melonerne pläga växa, eller om deraf gifvas många sorter; dock har jag anledning at räkna dem ibland de kosteligaste i verlden, emedan de så allmänt eftertraktas i Ryssland, Persien, Indostan, China och flerstädes (*).[70] Men det är visst mycket mera vi icke veta om [ 101 ]artförändringarne af Meloner, ty de lära vara oräkneliga, och blifva väl ännu flera, om [ 102 ]annars Cæsalpini sats håller strek, at de immerfort tilväxa uti antal (*).[71] Chate (Cucumis Chate L.) räknas af til Meloner, och af [ 103 ]somliga til Gurkor, men är likasom midt imellan. Hasselqvist kallar den Regina Cucumerum, och anser den för det förträffeligaste slaget af alla i dess slägte, hållandes den för den yppersta och angenämaste, samt tillika oskyldigaste förfriskning, man i hettan kan njuta, [ 104 ]så at Prinsar och Magnater i Europa borde önska at få denna frukt hos sig planterad, såsom värdig at komma på deras bord (*).[72] J. G. Gmelin såg den samma odlas i Sempalatnaja [ 105 ]Krepost i Siberien under namn af Kalmyckiska Gurkor, hvilka, säger han, sedan de fått mogna, hade en ljuflig Melon-lukt, och voro i hans smak angenämare än alla de Meloner han [ 106 ]någonsin känt (*).[73] J. Amman beskrifver deraf 2:ne sorter, af hvilka den ena är af 1, och ofta 112, fots längd, och kan omogen ätas likasom Gurkor, hvilka den då ej stort öfvergår i smaken, men mogen gifver ingen Melon-sort efter, hvarken i lukt eller smak; den andra är i anseende til smak och fasthet i köttet midt imellan en vanlig Melon och en Renette (**). [74] Hvad annars Gurkor beträffar, så får man deraf i Österländerna så söta och behageliga, at man äter dem rå såsom äplen, äfven oskalade (***),[75] hvilket sker ej allenast af landsfolket, utan ock af Européerne (†).[76] Österländningarne äta dem som delice, säger Tavernier, merendels utan at skala dem (††).[77] [ 107 ]Om detta förefaller oss sällsamt, så finna vi oss bättre vid at höra Vatten-Meloner (*)[78] såsom läckerheter anses, ty ehuru de icke i våra [ 108 ]nordiska orter pläga hinna til någon synnerlig sötma och ljuflighet i smak (*),[79] så utmärka de sig så mycket mer för sådant i de södra och varma länder (**),[80] hvarest de [ 109 ]utgöra en högst angenäm och välsignad förfriskning för folk, som, ofta af qvalm vanmägtige och af törst nära försmäktande, träffa uti dem [ 110 ]det som förträffligen både läskar (*)[81] och svalkar. En så mycket större förmån hvad svalkningen angår, som denna frukts ätande i de heta länder ej beledsagas med svåra påfölgder för [ 111 ]hälsan, när måttelighet brukas, kunnandes äfven uti febrar tillåtas. Försynen tyckes derföre endast ämnat denna frukt för de heta länder, är också troligt, at den derifrån först härstammat, och sedan efterhand utspridt sig (*).[82] Vatten-Melonerne äro den frukt man i Syrien nästan mäst värderar (**);[83] och G. Bosman tyckte dem i Gvinea vara läckrare än Ananas (***).[84] Papaya (Carica Papaja L.) kommer at härpå följa (†),[85] i anseende til dess myckna likhet med Melon både til utseende och smak, fast dess [ 112 ]godhet ej hinner up mot de ädlare Melon-sorter. Denna träd-frukt har i allmänhet ett mjukt och sött kött, som väl i någras tycke har för svag och för litet retande smak, men [ 113 ]i de flestas är så angenämt, at de äta det ofta och med nog nöje. En del sorter finnas ock af Rese-beskrifvarne så berömde, at man [ 114 ]tydeligen ser, det de hållit dem för läckerheter (*).[86] De la Flotte (**)[87] och De la Lane (***)[88] räkna Papaya ibland de förnämsta Indiska frukter.

Fikon (Ficus Carica L.) hafva altid blifvit med synnerlig smak ätne utaf dem som älskat sött, särdeles då sorterne varit goda och de samma fått sin rätta mognad (†),[89] hvilken de [ 115 ]sällan ärnå i de kallare orter (*).[90] I länderna kring Medelhafvet komma de til ansenlig fullkomlighet, och där finner ock folket dem rätt angenäma (**).[91] De äro, säger H:r Duhamel, [ 116 ]då man får dem fullmogna, ibland de bästa [ 117 ]fruktslag man kan äta (*).[92] I fordna tiden höll man Fikon för en läckerhet, som förtjente at ätas af sjelfve Gudarne (**),[93] och de Atheniensiska Fikon retade främmande Konungars lystnad (***).[94] När Moses ville gifva Israeliterne en mycket god tanka om Canaans land, [ 118 ]anförde han som en stor omständighet, at där äfven växte Fikon (*).[95] De räknas med skäl ibland de mäst födande frukter, och mångastäds utgöra de folkets förnämsta hvardagskost (**).[96] Jag kommer härvid ihog en frukt i China, som Du Halde omrörer, men vi ännu föga känne. Efter hans ofullkomliga beskrifning är den så stor som våra Äplen, af aurora färg, och kallas af Chineserne Se-tse eller Tse-tse, men af Portugiserne i Macao Fikon, emedan kaki man där brukar at torka dem, såsom med Fikonen sker i Europa, då den blir mjölaktig och får en såckrad yta; den har helt oförliknelig smak, och man håller den för det [ 119 ]aldrafinaste slaget af Fikon (*);[97] hvaruti man dock felar. Månge hafva också, med orätt [ 120 ]och på nog svag anledning, räknat Pissang (Musa L.) ibland Fikon (*),[98] den förträffeliga och redbara frukten, som de varmaste länder fått på sin lott, och hvaraf gifvas oräkneliga artförändringar, förmodeligen också flera särskilda slag, än de 2 som Botanisterne på sina [ 121 ]listor upfört, neml. Musa paradisiaca och M. sapientum (*). [99] Rumphius, sedan han bekänt sin okunnighet om alla Pissangs slag, gör först en indelning deraf uti tre hufvudslag, neml. det vilda, det halfvilda och det odlade slaget, och upräknar sedan af det sista 17 skiljaktiga sorter, som han dock säger voro endast de mäst bekanta (**).[100] Af dessa angifver han 4 såsom synnerligen tjenliga til at äta rå, ibland hvilka han gifver 2:ne det utmärktaste [ 122 ]företräde uti läckerhet, neml. Pissang Medji eller Tafel-Pissang, och Pissang Radja eller Kongs-Pissang (*).[101] Och dessa 4 äro tvifvelsutan [ 123 ]förnämligast mente med de utvalda sorter af denna frukt, som Rese-beskrifvarne, under särskilda namn, funnit så angenäma at äta rå (*).[102] Icke [ 124 ]utan likväl, at ju åtskillige af de öfriga sorter [ 125 ] [ 126 ]utgifver Bonano för sötare än Plantine, och i smaken mera lik Qvitten: History of the isl. of Barbados p. 82. Pernety förekom Banane-frukten af nästan sådan smak som nykärnadt Smör, hvartil öfvermogna Qvitten skulle blifvit blandade: l. c. T. 1. p. 213. Uti W. J. Müllers smak hade Bananas äro äfven tämmeligen välsmakande (*),[103] om icke altid rå, dock sedan de genom människo-åtgärd blifvit förbättrade, ty man har påfunnit, at medelst kokning, stekning och soltorkning, hjelpa til god smak äfven de mindre [ 127 ]behagliga sorter, ja också de omogna (*).[104] I många länder har man Pissang til dagelig kost, äfven för de spädaste barn, och är altså denna frukt en af de gagneligaste, som människorne [ 128 ]af Försynen fått (*).[105] Hvad de läckra sorterna vidkommer, så kan man snart retas til lystnad, när man läser, huru någre [ 129 ]Rese-beskrifvare gripa sig an at berömma dem, t. ex. då Cavazzi säger om Niceffo, en sort i Africa, at den var den yppersta läckerhet han någonsin känt (*);[106]Navarette yttrar sig om några sorter i Manilla, at de i sötma och god smak öfvergå alla Europeiska frukter (**);[107] då Kiöping tror, at i verlden ej fins ljufligare och välsmakeligare frukt, än en sort han träffade på Ceylon (***);[108] och då Dampier anser en sort på Mindanao såsom Kongen för alla frukter (†)[109] o. s. v. Det är annars anmärkt, at ingen så nitiskt prisat Pissangs läckerhet, som Sjöfarande, hvilka, nyss komne til lands efter långvarigt vistande på sjön, hafva tyckt [ 130 ]sig i denna frukt finna en välsignad förfriskning (*).[110]

Jag går nu til Durio, en tämmeligen stor Indianisk frukt med taggar på, som hyser åtskilliga kärnar, omgifna med ett hvitt kött, icke olikt tjock grädde, hvilket är egenteligen det man på denna frukt äter. Oaktadt detta i sig sjelf är sött och delicat, är det dock så föga retande för alla ovana, at det tvärt-om faller dem helt motbjudande, förmedelst en stark och ond lukt det har med sig, hvilken nästan liknar rutten Rödlök (**).[111] Men [ 131 ]landsfolket i Indien, som altjämnt blifvit vandt vid [ 132 ]lukten, äter denna frukt med stor begärlighet [ 133 ]och håller den i synnerligt värde (*);[112] ja ock alla Européer, som gittat bortlägga den fördom de af luktens vidrighet mot den samma fattat, hafva efterhand ej allenast öfvervunnit afskyn derför, utan ock funnit en synnerlig vällust uti dess ätande, hvilken hos somliga gått långt, och likasom til förkjusning, så at de dels förklarat denna Durio för en af de yppersta frukter i Indien, dels sagt den verkeligen öfvergå alla Indianska frukter, dels [ 134 ]också utgifvit den för den ljufligaste frukt i verlden (*).[113] Nanca (Radermachia Thunb.), en annan Indianisk frukt, bör härpå följa, hvilken på somliga orter blifver ofanteligen stor; har tjockt styft skal, besatt med korta tjocka taggar, och hyser en mängd stora kärnor, som [ 135 ]äro bättre än Castanjer (*);[114] men köttet som omgifver dem är det smakeligaste på frukten, fast en stark och vidrig lukt gör det obehageligt för de ovana (**).[115] Smaken är mer och [ 136 ]mindre läcker, alt efter sorternas beskaffenhet, hvilka äro många och til en del nog skiljaktiga. Nanca Papa och Nanca Barca äro de mäst bekanta, båda ogement söta, den förra helt lös i köttet och mindre begärlig, men den senare stadig i köttet, saftig och synnerligen läcker, med en honings-sötma (*).[116] Dertil kommer Tsiampadaha, som är mycket mindre samt [ 137 ]mycket saftigare och läckrare, och så angenäm til smaken, at man tycker sig ej kunna blifva mätt deraf (*).[117]

Ibland de Americanska frukterna utmärka sig några för synnerlig sötma. Sapotille (Achras [ 138 ]Sapota L.), en frukt snarlik Bergamotter, har hvitaktigt och saftigt kött, mjukt som ett mos, mycket angenämt til smaken, nemligen sedan den begynt ruttna, då den plägar framsättas på alla hederliga bord. Den är helt söt och så ljuflig i de flestas tycke, at den räknas ibland de yppersta Americanska frukter (*).[118] Ja, Nicolson sätter den framföre all annan [ 139 ]frukt i America (*)[119]; men någre gå längre, och föredraga den för alla de heta climatens frukter (**).[120] Mamei-Sapote (Achras mammosa L.), en äggformig frukt, med 1 à 2 breda stenar uti, rostfärgad utvärtes, inuti mjuk, limaktig, röd, söt och tillika något fade, finner många älskare, särdeles en sort deraf, som är ganska angenäm (***).[121] Jos. Acosta berättar, huru Creolerne i Nya Spanien tyckte denna frukt [ 140 ]öfvergå alla Spanska frukter (*)[122], och Dampier säger den somligstäds passera för den bästa frukten i America. (**)[123] Mammi (Mammea americana L.), en nästan rund frukt, brunaktig, med stadigt och mörkgult kött, och några derinom liggande stenar, som hysa ganska beska kärnar (***),[124] är i flera afseenden begärlig, ty, jämte det köttet är mycket födande och sundt (†),[125] har det dels en så angenäm [ 141 ]aromatisk smak, at H. Sloane räknade denna frukt ibland de läckraste Dessert-frukterna på Jamaica (*),[126] ja at Lopez de Gomara [ 142 ]förklarade den för den bästa i America (*),[127] dels ock en lindrig och behagelig aromatisk lukt, hvilken Fermin utgifver för så ljuflig, at man ej kan glömma den på 8 dagar (**).[128] Men denna frukt måste varsamt ätas, så at den under skalet sittande hinnan, som fasthänger vid köttet, väl frånskiljes, och at köttet icke ätas för nära til kärnarne, ty där innehålles ett ganska beskt kådaktigt ämne, som klibbar sig vid tänderna, och kan sitta där ouplöst i 2 à 3 dygn (***).[129] Cainito (Chrysophyllum Cainito L.), en stor rosenröd kärn-frukt, med hvitaktigt, något mjukt och limaktigt kött, af söt och fade smak, faller mycket i Americanernes tycke, men ej så aldeles i Européernas, hvilka dock så värdera den, at de ha den på borden ibland desserten (†).[130] Bland de flera slag och sorter, som [ 143 ]af detta frukt-slägte gifvas, märke vi det så kallade Stjernäplet (Chrysophyllum jamaicense Jacq.), med purpurrödt kött, som Jacquin gifver förträdet för Cainito, och säger räknas på Jamaica ibland de förnämsta landets egna frukter (*);[131]såsom ock Chrysophyllum Macoucou Aubl., som nog liknar Päron, är en läckerhet för Indianerna i Gviana, och var äfven i Aublets smak en ganska god frukt, och bättre än Cainito (**).[132] Goyave (Psidium pyriferum L.), en kärn-frukt, til form och storlek som ett [ 144 ]lagligt Päron, först grön och sedan gul, har stark lukt, samt en söt och kryddaktig smak, som behagar mycket folk (*).[133] Navarette prisar [ 145 ] [ 146 ]denna frukt såsom förträffeligen god (*),[134] och Kolbe såsom öfvermåttan läcker (**).[135] Piso anser den för ogement förnöjande (***),[136] och Ziegenbalg räknar icaco den samma ibland de bästa Malabariska frukter (†).[137] Icaco [ 147 ]Chrysobalanus Icaco L.), en sten-frukt, stor och til utseende som ett Plommon, af åtskillig färg, kan aldeles räknas ibland de söta frukter, fast smaken icke är stark eller särdeles retande, förmedelst någon sträfhet köttet har med sig, hvaraf händer, at det ej strax vinner Européernas tycke (*);[138] men kärnen är så mycket mer välsmakande (**).[139] Americanerne älska denna frukt [ 148 ]högeligen, och bruka Indianerne vid Honduras-viken at beväpnade hålla vakt om buskarne i mognads-tiden (*).[140] Avocato (Laurus Persea L.), en frukt större än en knytnäfve, af mörk färg stödande på purpur, hyser en stor kärne, som man icke äter, men derjämte ett grönaktigt kött, nästan utan lukt, mjukt som smör, och af en egen och ganska angenäm smak, som ej har likhet med någon Europeisk frukt (**).[141] [ 149 ]Gem. Carreri tyckte den öfverträffa alla de Europeiska frukter, och i det tycket trodde han sig hafva många medhållare (*).[142] Jacquin vet sig [ 150 ]aldrig ätit någon Americansk frukt med större begärlighet, än han åt denna, fast han, såsom månge andre nykomne, tyckte föga om den de 2 första gånger han den åt (*).[143] Bancroft går så långt, at han förklarar den samma för den sundaste, mäst födande och angenämaste af alla de heta climatens frukter (**).[144] Om sötman i denna frukt ej skulle tyckas tydelig nog, så finnes den så mycket mer utmärkt i skid-frukten Pacay (Mimosa Inga L.), hvilken dock ej är märkelig för de bönor den hyser, emedan de samma icke äro goda at äta, utan för det hvita och svampaktiga fnugg, som sitter på insidan af skidorna och omgifver bönorna, hvilket har en såckersöt och angenäm smak (***).[145] Det ätes derföre gerna af Indianerna något hvarjestäds i America, där trädet växer [ 151 ]vildt; men i Peru, där man mycket odlar det, finna både Européerne och Creolerne uti detta söta ämne en upfriskande läckerhet, utan tvifvel af det odlingen bidrager til fruktens förbättrande (*).[146] Härvid påminner jag mig Skidorna på Locus-trädet (Hymenæa Courbaril L.), [ 152 ]hvilka likaså hafva på insidan kring bönorna ett hvitt ämne, som är sött som honing och smälter i munnen (*).[147] Det samma ätes gerna af Indianerne i America (**).[148] Printäplet (Annona Sqvamosa L.), som gemenligen är af en knytnäfves storlek, och har liksom fjäll på sig, utmärker sig äfven för synnerlig sötma, under det smaken tillika är aromatisk och vinaktig samt mycket angenäm, varandes köttet hvitaktigt och blött, samt begåfvadt med [ 153 ]ganska ljuflig lukt (*).[149] I America är denna frukt i ogement värde, både hos de infödda och de [ 154 ]Européer (*),[150] likaså på Philippinerna, där den måste hinna til den största fullkomlighet, då Navarette kan efter öfvertygelse säga, at den otvifvelaktigt är en af de ypperligaste frukter, som blifvit skapade, ja at den i smak och lukt öfvergår all annan frukt i verlden (**).[151] Jag vet icke, om denna sistnämnda ej kan vara den samma som Chirimoya i Peru, hvilken Ph. Miller gör til ett eget och särskildt slag (***).[152] Den aktas där, säger [ 155 ]De la Condamine, högre än Ananas (*),[153] och Bouguer fann den hafva en oändelig läckerhet (**);[154] ja, efter Ulloa’s berättelse hålles Chirimoya i Quito allmänt för läckrast af all den frukt, som finnes i båda Indierna och Europa (***).[155] Custard-äplet (Annona reticulata L.), en gulaktig kärn-frukt, större än en knytnäfve, til formen som ett oxe-hjerta, med ränder på [ 156 ]skalet som gå i rutor, har vitt, mjukt och sött kött (*).[156] Den räknas, efter H. Sloanes [ 157 ]utsago, för en rätt läcker frukt (*),[157] och en annan påstår, at den kan jämföras med de aldrabästa frukter (**).[158] Flera andra af de söta Americanska frukter äro ännu Botanisterna så föga bekante, at jag nu allenast i förbigående kan omröra dessa följande. Mutuculicu kallas af Indianerne vid Orenoque-floden en fruk, som [ 158 ]Gumilla håller för den utvaldaste af alla i America vildt växande frukter, blifvandes den af Spaniorerne kallad Leche y miel eller Mjölk och Honing (*).[159] Masarandiba, en stenfrukt i Brasilien, liknande Körsebär, har en ganska söt och angenäm mjölk-saft, som gör den begärlig för alla (**).[160] Vochi, en gulgrön kärn-frukt i Chili, cylindrisk och af 2 tums längd, med hvitt svampaktigt kött, som har förträffelig såckersöt smak, är Indianernas delice (***).[161] Flera slag af Melastoma hafva goda bär, men Melastoma succosa Aubl. tyckes hafva de bästa, efter de så allmänt af Indianerne i Gviana eftersökas, varandes blöta i köttet och söta (†).[162] Posoqueria longiflora Aubl. har gula bär, stora som Kalkon-ägg, med rödt kött, som är saftigt, sött och angenämt at äta (††).[163] 'Saouari glabra Aubl. en äggformig frukt med grönaktigt sött kött, mjukt som smör, samt en ganska välsmakande kärne, odlas i Cayenne, och är synnerligen begärlig för Creolerne (†††).[164] Couma gvianensis Aubl. en rostfärgad frukt, ofta af en valnöts storlek, med 4 à 5 kärnar uti ett mjukt och ganska angenämt kött, räknas [ 159 ]ibland de goda dessert-frukter i Cayenne (*).[165]

De hittils anförde frukter hafva förnämligast funnits läckre medelst den i dem rådande sötman. Men få människor lära så tycka om sötma, at de icke häldre önska sig den samma försatt med någon syrlighet, och af sådan blandad smak ha väl de fleste frukter i verlden, i störrre eller mindre mån, blifvit delaktige. Jag vil då omröra de förnämsta af dem, som fått denne art af smak på sin lott. [ 160 ]Susack-äplet (Annona muricata L.), en tämmeligen stor gulgrön kärn-frukt, har ett hvitt saftigt kött, mjukt som smör, af en egen angenäm smak, som är söt med lindrig syrlighet (*).[166] Flere Scribenter anse den för synnerligen behagelig (**).[167] Sloane säger, at den [ 161 ]samma räknas ibland de mäst välsmakande frukter (*);[168] och efter Adanson’s omdöme kan den passera för en af de bästa frukter i de varma länder (**)[169] Monbin (Spondias lutea L.), en gul plommonlik frukt, har saftigt kött, fast nog litet, hvilket, såsom sötsyrligt och tillika välluktande, behagar mycket folk (***),[170] och [ 162 ]användes til flera nyttiga bruk (*).[171] Oldendorp fann den synnerligen välsmakande på S. Thomas (**),[172] äfvensom Adanson i Senegal (***),[173] och Holländarne hade den i Brasilien til dessert-frukt (†).[174] Ett annat slag af detta Spondias-slägte, som i dessa sista åren blifvit bekant under namn af Evi och Taheitiska Äplen, måste vara ojämförligen läckrare, då G. Forster kan sätta det i bredd med de bästa frukter i verlden (††).[175] Zalack, ett slags Rotting, (Calamus [ 163 ]Rotang Zalacca L.), utmärker sig från dess slägtingar med en frukt, som är lindrigt och angenämt syrlig, och af Rumphius prisas för en förträffelig läckerhet (*).[176] Lansa (Lansium Rumph.), en ljusgul stenfrukt i Indien, til storlek och form som dufve-ägg, har en sötsyrlig smak, hvilken är så öfvermåttan angenäm, at man tycker sig knapt kunna blifva mätt deraf, hvarjämte den ock berömmes för at vara [ 164 ]ganska hälsosam; men stenen är så besk som galle (*).[177] Rambutan (Nephelium L.), en röd sten-frukt af Valnöts storlek, innefattar en hvit [ 165 ]märg, som väl har nog syra, men dock är ganska läcker, hvarföre den ock hålles i mycket värde och med synnerlig begärlighet ätes (*).[178] [ 166 ]Hawkesworth berättar, at dess syra är kanske den ljufligaste som kan finnas (*).[179]

Ibland de frukter, i hvilka sötma och syrlighet äro uti den lyckeligaste förening, tillvällar sig Ananas (Bromelia Ananas L.), särdeles den yppersta sorten, som man kallar Renette-Ananas, ett utmärkt heders-rum (**),[180] hälst också [ 167 ]lukten är öfvermåttan angenäm (*).[181] Det är sant, at denna nämnda sort hyser, likasom de andra, [ 168 ]något skarpt uti dess ymniga saft, som kräfver varsamhet, då man deraf äter (*);[182] men sådant minskar icke läckerheten, hvilken jag [ 169 ]ser hafva så intagit de fleste Rese-beskrifvares smak, at de knapt vetat, med hvad uttryck de den nog skolat uphöja. Man kan snart vattnas i munnen af de loford denna frukt af dem fått, nemligen at vara än den bästa i hela America, än den smakeligaste i hela OstIndien, och än den läckraste i hela verlden, at [ 170 ]nu förtiga flera sådane öfverdrifna omdömen (*).[183] Bromelia Karatas L. kommer ej i någon [ 171 ]jämförelse med Ananas, fast den ock har sin [ 172 ] [ 173 ]goda behaglighet (*).[184] Men Mangostan [ 174 ](Garcinia Mangostana L.) tyckes ej allenast kunna med Ananas jämföras, utan ock den samma föredragas. Denna frukt är stor som ett litet Äple, mörkbrun och på något afstånd svart; köttet ligger i 5 à 6 klyftor, är hvitt, saftigt och til halfs genomskinligt (*).[185] Den har väl den lyckligaste blandning af sött och syrligt, och förefaller derigenom alla människor öfvermåttan ljuflig, hvilken ljuflighet också Rese-beskrifvarne likasom med någon täflan berömma, somlige med så tiltagna ordalag, at vår lystnad deraf lätt kan upretas: såsom, at den ej allenast är den smakeligaste af alla Indiernas frukter, utan äfven den läckraste på jorden, ja ock delicat öfver alt hvad man kan föreställa sig, samt dertilmed lika sund som den är ljuflig (**).[186] Manga (Mangifera indica L.), [ 175 ]en Indianisk sten-frukt, gör äfven nog skäl för sitt rum ibland läckerheter. Deraf gifvas så [ 176 ]många sorter som af Äplen hos oss, och träffas den jämväl af olika färg och storlek. Dess smak är söt med liten syrlighet, samt tillika ganska läcker, hvarföre ock denna frukt [ 177 ]enhälligt af Scribenterne prisas, blifvandes af somliga utgifven för en af de bästa Indianska frukter, af andra för den aldrabästa uti Indien, af andra för läckrare än de Europeiska, o. s. v.(*)[187] Benianerne i Indostan värdera den samma mäst [ 178 ]af alla fruktslag, särdeles som de äfven hålla den för mycket oskyldig, ja ock tro den [ 179 ]vara ett förvarings och bote-medel emot [ 180 ] [ 181 ]sjukdomar (*).[188] Litchi (Lischia Zanon.), en annan stenfrukt, är i föga mindre rop uti China och Tunquin. Den beskrifves af Valnöts storlek, med fjällaktigt skinn, samt en svart sten liggande i ett hvitt, saftrikt och välluktande kött, som smälter i munnen (**).[189] Européer, som fått äta denna frukt färsk af den yppersta sorten, hafva funnit den så läcker, at de likasom med någon förundran omtala den, såsom öfverträffande snart de andra Chinesiska, snart [ 182 ]de Europeiska, snart åter alla frukter i gemen (*).[190] Den plägar årligen, just som den mognat, sändas med courierer från de [ 183 ]provincer, där den växer, til Kejsaren i Peking (*),[191] och i Tunquin låter Kongen emot mognads-tiden sätta sigill på de träd, som lofva bästa [ 184 ]frukten, lika hvem de tilhöra, at dermedelst tilägna sig den samma, då ägarne sedan ej allenast icke få röra frukten, utan äro ock förbundne at vårda den för andras åverkan, och det alt för intet (*).[192] Denna frukt plägar torrkas och med fördel nyttjas; men den mister naturligt-vis mycket af sin läckerhet medelst torkningen (**).[193] Longyven, en annan Chinesisk stenfrukt, tämmeligen lik den föregående, men något mindre och rundare samt mera fjällig (***),[194] har väl af Scribenterna fått sparsammare lof-ord, men ärkännes dock för en verkeligen läcker frukt (†).[195] Gem. Carreri [ 185 ]förklarar den för admirabelt angenäm, både färsk och torrkad (*).[196]

Nabca (Rhamnus Paliurus L.), en stenfrukt i Egypten och Palæstina, gemenligen af de större körsebärs storlek, har sötma, syrlighet och en ljuflig lukt på ett angenämt sätt förenade (**),[197] särdeles det mindre Nabca-slaget (Rhamnus Lotus L.), som Araberne kalla [ 186 ]Sidra (*).[198] De gamle Judar prisade denna frukt såsom den ljufligaste til både smak och lukt, tyckandes den kunna förtjena rum, ej allenast på Konungars bord, utan ock i sjelfva [ 187 ]Paradiset (*).[199] Den ansågs ock, säger Serapion, för så ypperlig på hans tid, at man verkeligen brukade gifva den til present åt Kongar (**).[200] I senare tider har man hört de förnäma Turkar och Egyptier hålla den i stort värde (***).[201] Jambolan (Jambolifera pedunculata L.), en Indianisk frukt, omtrent af en Olivs storlek, röd först och svart sedan den fullmognat, har ej [ 188 ]synnerligen fallit en del Européer i smaken, för någon sträfhet den har med sig, ehuru dock andre funnit den tämmeligen god och läskande; men folket i Indien håller den i värde, särdeles den sämre hopen, som äter den med stor begärlighet, varandes exempel på en Indianska, som kom til Lissabon, och där försmådde de bästa Europeiska frukter, under det hon längtade efter Jambolan. De förnämare i Indien hafva den stundom med ibland desserten (*).[202] Jambu (Eugenia L.) är ett frukt-slägte [ 189 ]i Indien, hvaraf åtskilliga slag gifvas, ibland hvilka 2:ne ifrån Malacca kommit mäst i rop för läckerhet (*),[203] ehuru där i Indien träffas [ 190 ]ett par andra, som icke gifva dessa efter (*).[204] Man räknar i de orterna dessa frukt-slag ibland [ 191 ]de yppersta delicer (*),[205] och efter Rumphii omdöme förtjenar det bästa Jambuslaget at hållas för den förträffeligaste frukten i Indien näst Mangostan, emedan både lukten, smaken och utseendet synnerligen förnöja (**).[206] Vår Linné räknade denna frukt bland Naturens högtidsrätter (***).[207] Carambola och Blimbing, tvänne Indiska frukt-slag af Averrhoæ slägtet, aflånga med djupa fåror, berömmas båda såsom angenäma til smaken och synnerligen upfriskande (†).[208] [ 192 ]Nieuhoff utgifver Carambola för så ganska läcker, at ingen ting kan öfvergå den (*).[209] Caschu eller Acajou (Anacardium occidentale L.) är en frukt i båda Indierna, som i dubbelt afseende bör betraktas, emedan den samma verkeligen är dubbel, nemligen ett kärnlöst Äple, och i dess spets ett slags Nöt, som hyser en Mandel. Båda delarne hafva vunnit allmänt tycke: Äplet för dess sötsyrliga och angenäma vin-saft (**),[210] [ 193 ]samt Nöten för dess småsöta och oljaktiga kärne, hvilken ofta ätes rå, både färsk och torr, men hälst stekt, då han har bästa smaken (*).[211] [ 194 ]Brasilianerne finna i denna dubbla frukt en så ypperlig läskning och föda, at de föredraga [ 195 ]den för all annan frukt (*),[212] och just för dess skull föra många krig sins imellan (**).[213] I det vidlyftiga Granadill-slägtet (Passiflora L.) äro åtskilliga slag och sorter, som fägna Americas invånare med läckra frukter, nog skiljaktiga til storlek och färg, men deruti tämmeligen lika, at de hysa ett mer och mindre tunnt, segt och geléaktigt inkråm, fullt med hårda frön, hvilket man plägar äta på samma sätt som löskokta ägg, nemligen at man gör öpning i ena ändan, och super eller suger ut hvad man kan utkramma. Detta är merendels sötsyrligt til smaken, samt så angenämt och upfriskande, at det ock behagar sjukt folk. Höst räknar ett af dessa slag ibland de läckraste frukter, och Piso förklarar ett annat för så ljufligt til smak och lukt, at ingen ting öfvergår det (***).[214] [ 196 ]Ett annat Americanskt frukt-slägte, nemligen Cactus L., meddelar äfven nog smakeliga [ 197 ]frukter, til formen som Päron eller Fikon, hvilka senare de närmast likna medelst ett mjukt, [ 198 ]saftrikt och med små frön upfyldt kött. Alla slagen och sorterne lära komma öfverens uti at ogement svalka och upfriska, och några af dem prisas tillika för angenäm sötsyrlig smak, hvilket beröm Resebeskrifvarne allmännast pläga tillägga de så kallade Smultronpäron och Prickelpäron (*).[215] De förra af dessa räknar [ 199 ]Du Tertre ibland de förträffeligaste frukter på [ 200 ] [ 201 ] [ 202 ] [ 203 ]Antillerna (*),[216] och de senare säger Bachelier vara så goda, at sedan man en gång smakat dem, retas man at äta mycket af dem (**).[217] Mangaba, en oss altför litet bekant frukt i Brasilien, af ett plommons eller ock hönsäggs storlek, gröngul, har hvitt och mjukt kött, med 6 à 12 deri liggande kärnar, hvilka äro söta, och pläga ätas tillika med köttet, som är helt surt, men har en mycket angenäm vin-smak (***).[218] Piso [ 204 ]fann denna frukt så förträffelig och ljuflig til smaken, at han tviflade på det någon ljufligare gafs i hela America (*).[219] Araca är ett fruktslägte i Brasilien, hvaraf 2:ne slag finnas lösligen af ett par resande beskrifne, men hafva ej än af Botanisterna kunnat uptagas. Det ena, Araca-miri, är stort som plommon, gulaktigt, och hyser en mängd små frön; det andra, Araca-guacu, af ett lagligt äples storlek, grönt til färgen, med hvitt kött, har uti sig åtskilliga kärnar med hårdt skal af små ärters storlek; båda slagen hafva lika smak, som är söt, stödande på Smultron (**).[220] de Laet säger om ett af dessa frukt-slag, at då det fås fullmoget, förtjenar det [ 205 ]främsta rummet ibland de bästa frukter (*).[221] Ibipitanga, en för oss likaså obekant Brasiliansk sten-frukt, rund med 8 djupa fåror, ljusröd och saftrik, har, jämte en angenäm syra, någon liten beskhet och sträfhet, samt hettar i munnen, men hålles dock i det värde, at den nyttjas på borden ibland delicata dessert-frukter, hälst den ock berömmes för at vara synnerligen magstärkande, och äfvenväl för sjukt folk välgörande (**).[222] Cacao (Theobroma Cacao L.), en frukt, som vi så mycket bättre kunne känna, hyser en blöt pulpa, hvilken omgifver en hop mandlar; den samma är sötsyrlig, och nyttjas af många at utsugas, såsom något angenämt och upfriskande. Mandlarne ätes väl icke allmänt rå, såsom beska och litet sträfva, fast derföre icke obehagliga, men man brukar gerna at sylta dem i såcker, innan de fullmognat, då man af dem får en ypperlig läckerhet (***).[223] Labat [ 206 ]säger, at de, på det sättet beredde, blifva den aldraläckraste Confiture, som kan uptänkas, och som öfverträffar de bästa Europeiska Confiturer (*).[224]

Citroner (Citrus Medica L.) och deras artförändring Limoner (Citrus Medica Limon L.) äro [ 207 ]oss så tilräckligt bekanta, at de ej til sitt utseende behöfva beskrifvas. De härstamma från Asien (*),[225] och ansågos i fordna tiden, då de i deras naturliga tilstånd lemnades, såsom osmakeliga, och derföre sällan eller aldrig åtos (**).[226] Men en flitig odling jämte flyttning til tjenligare climat hafva til väga bragt den förbättring i dessa frukter, at nu flera smakeliga sorter deraf här och där förspörjas (†).[227] Hvad Citronerna [ 208 ]egenteligen angår, så är nog begripeligt, at de som få tid at mogna på träden skola smaka bättre, än de som til oss pläga föras, hvilka man afplåckat omogna. Annars får man söta och goda på åtskilliga orter i America, äfvensom ock i södra Europa, och skall man i Barbariet träffa dem i synnerlig fullkomlighet (*).[228] [ 209 ]Le Brun tyckte de tunnskaliga han fick i Batavia vara mycket ypperliga (*).[229] Quiqueranus har då ej så orätt, när han räknar Citroner ibland de frukter, som utgöra en människas angenämaste förfriskning (**).[230] Af Limonerna gifvas flera välsmakande sorter, och deribland en, som Ferrarius nämner för oförliknelig (†).[231] Pomeranser (Citrus Aurantium L.) [ 210 ]äro likaledes främlingar i Europa, och tyckas väl ej förtjena namn af så synnerlig läckerhet, då frågan är om dem, som til oss komma genom handels-vägen; men utom det denna sort uti än mildare climat träffas mycket mera väl-smakande, finnas ock åtskilliga artförändringar deraf, som äro ädlare och göra fullt skäl för läckerhets namnet (*).[232] Vi känne något den vi [ 211 ]til oss hämte under namn af Apelsin (Citrus [ 212 ]Aurantium sinensis L.) hvilken dock på vissa orter [ 213 ]vankar mycket bättre (*).[233] Likaså lära månge [ 214 ]af oss känna den stora så kallade Pompelmus (Citrus Aurant. Decumana L.), som äfven varierar i smak och sorter, så aldeles til sin förmån, at den i Indien kan räknas ibland de förnämsta landets frukter (*).[234] Men några [ 215 ]andra af än ypperligare beskaffenhet, som vi icke känne, varda af Resebeskrifvarne prisade med uttryck, som nästan tyckas flyta från förkjusning, såsom i synnerhet då de tala om Kongs-Pomeransen på Ceylon, samt om Cam-chain och Cam-quit i Tunquin m. fl. (*)[235] Granat-äplen [ 216 ](Punica Granatum L.) kunna icke heller vara oss så mycket obekanta, fast de ej hos oss vilja [ 217 ]växa. Til sin trefnad fordra de milda climat, och ärnå derföre ytterst i södra Europa en vacker fullkomlighet, hvilken dock lärer finnas större på en del orter i de andra verlds-delar. Man har deraf både söta, sura och sötsyrliga, hvilka hvar på sitt sätt äro behageliga och upfriskande (*).[236] Lemnius tror sig kunna räkna [ 218 ] [ 219 ] [ 220 ]dem ibland de angenämaste frukter (*),[237] och S. G. Gmelin förklarar dem för den bästa och sundaste frukt, som norra Persien frambringar (**).[238] När Moses ville uphöja Cananeiska landets förmåner, för at få Israeliterna at så mycket starkare längta dit, fann han nödigt at berätta dem, huru samma land äfven bar Granatäplen (***).[239] Angolam, en Malabarisk kärn-frukt, som är rund och går up emot ett stort körsebär, har saftigt och sött kött, hålles för delice, och är mycket begärlig, blifvandes af Holländarne kallad Keyservreugde (†).[240] Hottentots Fikon (Mesembryanthemum edule L.), en frukt på Cap af olika form och storlek, grön til färgen, har ett saftigt kött, som hyser en [ 221 ]mängd fina frön, och är sött och behagligt (*).[241] Hottentotterne njuta i denna frukt en läcker kost, som äfven Européerne gerna hålla til godo, särdeles som den, efter Hr. Sparrmans berättelse, är verkeligen läcker, när den fås fullmogen, i det smaken något stöder både på Smultron och Ananas (**).[242] Bahobab (Adansonia Bahobab L.), en Africansk frukt, stor som en Citron, men mera lik en Cucurbita, har, då den färsk hämtas af trädet, en synnerligen angenäm syra, och är mycket läskande och upfriskande, blifvandes af de förmögnare äten med såcker (***).[243] Can, en af de mäst obekanta frukter, liknar utvärtes ett Granatäple, men har ett så blött inkråm, at man äter det med sked, varandes af en god kryddaktig smak. Borri, som omtalar denna frukt, har endast [ 222 ]träffat den i Cochinchina (*).[244] Mololo, en likaså okänd frukt i Angola, som växer på en buske och liknar Citron, utgifves af Cavazzi för både välluktande och ganska delicat (**).[245]

Plommon (Prunus domestica L.), ett nog bekant fruktslag, som genom människo-åtgärd vunnit mångfaldig förädling, kan ibland sina många vundna artförändringar upte hvarjehanda utvalda läckerheter. Damas-plommona (Pruna damascena L.) hafva längsta tiden varit i rop, såsom synnerligen ypperliga, och äro ännu i anseende (***);[246] men sedermera hafva flera [ 223 ] [ 224 ]andra sorter i de varmare länder framkommit, som endels täfla med dem i godhet, endels också taga förträdet för dem. Fransoserne kunna med skäl berömma sin större och mindre Reine Claude, sina Perdrigons, sin S. Catherine, sin Abricotée, sina Royales, sina Imperatrices, sina Imperiales, sin Monsieur, sin Suisse, sina Mirabelles, med flera andra, som jag ej kan upräkna, utan at falla tröttsam. Ingen ser jag dock så uphöjas, som den större Reine-Claude sorten, hvilken, efter Duhamels omdöme, är utan gensägelse den bästa Plommon-sort at äta rå (*),[247] [ 225 ]och af Liger kallas Drottningen för alla [ 226 ] [ 227 ] [ 228 ]Plommon (*).[248] Vi känne nogsamt de välsmakande Pruneller och behageliga Confiturer, som vi årligen pläga oss tilhandla, och af vissa Plommon-sorter blifvit tilredda (**).[249] Persimon [ 229 ](Diospyros virginiana L.), en Americansk frukt, hos oss föga bekant, stor som ett af de större Plommon, är väl mycket sträf och otjenlig at äta, förr än den fått sin rätta mognad, men [ 230 ]blir då af söt och nog angenäm smak (*).[250] En resande Engelsman, som i Virginien kom at äta den fullmogen, fann den, nyss hämtad af trädet, bättre än något syltadt Plommon han ätit i Engeland, och höll den altså för en [ 231 ]af de raraste frukter i verlden (*).[251] Kaki, en annan Diospyros, som fins i Japan, (Diosp. Kaka Thunb.), blifver äfven berömd såsom mycket välsmakande (**).[252] Om dessa frukt-slag äro oss obekanta, så ha vi här i Europa, särdeles i dess södra länder, den skadan rikeligen ärfatt medelst en mängd ypperliga sorter af Persikor (Amygdalus Persica L.) (***).[253] Vid den frukten [ 232 ]har man i Frankrike afseende på, om den är med fnugg beklädd eller slät, om den har fast eller löst kött, samt om stenen släpper köttet eller ej, och derefter indelar man den uti 4 classer, nemligen Peches, Pavies, Violettes och Brugnons (*).[254] De sorter, som til dessa classer höra, må man ej bjuda til at räkna, då man ser, huru antalet stiger til 43 af dem Duhamel bara i Frankrike funnit vara mäst utmärkta (**).[255] [ 233 ]Nog sagt, at i alla 4 classerna träffas utvalda läckerheter; men hvilka man bör anse för de aldrayppersta, torde vara svårt at säga, då sådant ankommer dels på folks olika tycke, dels ock på hvad ort de växa, så vida både climat och jordmån ha mycket inflytande på detta fruktslag (*).[256] Den så kallade Admirable gifver [ 234 ]Duhamel rang framför alla (*),[257] och De la Quintinye utmärker en tidig Violette för den bästa (**).[258] I Engeland sättes mästa värdet på [ 235 ]Brugnons, hvilka där kallas Nectarines (*).[259] Zückert säger om Persikorna i allmänhet, at de förtjena at räknas ibland de aldraläckraste frukter (**),[260] och Duhamel förklarar dem för [ 236 ]den bästa frukt man kan äta (*);[261] berättandes han dessutom, huru man i Frankrike med större omsorg och kostnad odlar dem, än något annat slags trädfrukt; ty, säger han, denna frukt är ovedersägeligen aldramäst värd vår aktning och omsorg, emedan ingen annan frukt kan disputera den antingen skönhet, läckerhet, sötma eller angenäm lukt (**).[262] För samma goda egenskaper förtjena ock Aprikoser (Prunus Armeniaca L.) at berömmas, särdeles de ypperligare sorter, då de uti tjenliga climat framalstras (***).[263] Ray tyckte denna frukt i [ 237 ]allmänhet vara bättre än Persikor, Nectarinerne undantagne (*).[264] Ibland de Franska [ 238 ]Aprikossorter tildelar Duhamel främsta rummet åt Abricot de Nancy, i anseende til dess storlek och förträffelige smak, som är hög och ganska angenäm (*).[265] Men af resande Européers berättelser om några Aprikoser i Orienten får jag den tron, at der måtte finnas ännu ädlare sorter. Tavernier förmäler om en liten sort han träffade i Ispahan, at den var bättre än de Franska, och dess kärne af angenämare smak, än om den varit syltad, hvarföre ock många plägade köpa Aprikosen blott för kärnens skull (**).[266] Della Valle fann äfven i Persien en förträffelig sort, som var obekant i Italien, och kallades Tocmesch-Schemus, hvilken han för dess ljufliga lukts och såckersöta smaks skull höll värd at räknas ibland de raraste och angenämaste frukter i verlden (***).[267] Qvitten [ 239 ](Pyrus Cydonia L.) kunna väl icke för deras sträfhets skull räknas ibland de läckra frukter, när man talar om den mindre och allmänna sorten här i Europa, som svårligen låter sig ätas rå, hvilket dock nog väl skulle kunna ske med de Portugisiska Qvitten, som falla sig en god del större så väl som bättre. Men när denna frukt genom kokning beredes til Confiturer, Geléer, Compoter, Liqueurer m. m. vinner han en smak, som väl förtjenar at kallas läcker (*).[268] I sådant afseende utropar [ 240 ]Langley, at ibland all den frukt, som man har i köken och annars til hus-provision, är ingen delicatare än Qvitten (*).[269] Ovisst likväl, om denne man haft sig den ypperlige Qvitten-sort bekant, som någre Resebeskrifvare säga sig ätit [ 241 ]i Persien, hvilken icke har någon sträfhet, utan kan ätas ur handen som en annan smakelig frukt. Le Brun tyckte den vara admirable (*).[270] Mispel, (Mespilus germanica L.), en kärnfrukt något lik äplen, som har i yttre ändan likasom en vid nafle, bör jag väl ej utelemna, när åtskillige finnas, som anse den för välsmakande, och derföre ha den i sina trägårdar (**).[271] Den [ 242 ]Europeiske lärer dock få stå tilbaka för en eller annan sort i America, som Resebeskrifvarne tro sig med mera skäl kunna berömma (*).[272] Den så kallade Välska Mispelen (Cratægus Azarolus L.), en af södra Europas frukter, berömmes för läckerhet af de gamle, och hålles ännu i nog värde uti Italien, både at ätas rå och at syltas i såcker (**).[273] [ 243 ] Men intet fruktslag lärer längre tid hållits i värde, än Vindrufvor (Vitis vinifera L.), den man finner Noach strax efter Syndafloden hafva varit angelägen om at odla (*),[274] hvilket jag tror icke endast skedt i afseende på det vin han deraf ville bereda, utan äfven af lystnad efter sjelfva frukten, såsom både välsmakande och födande (**).[275] Den samma har han väl [ 244 ]ock, i det lyckliga climat han sig befann, kunnat hafva tämmeligen god (*);[276] men äfvensom [ 245 ]man med skäl kan tro, at det oändeliga antal sorter, som nu i verlden finnes, är mäst den [ 246 ]påföljande tidens foster, genom eftertänksam odling åstadkommet, så kan man ock sannolikt dömma, at de fleste nu varande ädlare sorter jämväl sedermera upkommit (*).[277] Dessa ser jag [ 247 ]Resebeskrifvare med nog utsökta loford omtala, då de utgifva dem för ganska förträffeliga, för öfvermåttan läckra, för den bästa frukt i landet, för oförlikneliga, ja för admirabla til smaken o. s. v. (*).[278] I våra kallare länder, där [ 248 ]Vindrufvor aldrig kunna upnå sådan ypperlig [ 249 ]godhet, få vi åtnöja oss med dem torrkade, [ 250 ]under namn av Russin (*),[279] hvilka, när de af utvalda Drufve-sorter blifvit beredde, vi så [ 251 ]mycket mindre försmå, som vi ofta nyttja dem ibland Desserten på våra bord. I Indien där [ 252 ]climatet ej heller gynnar denna frukt, är en korg Russin en välkommen föräring til en Furstelig person (*).[280] Uvero (Coccoloba uvifera L.) en Americansk frukt, som med sin hopgyttring af många bär nästan liknar Vindrufvor, kan vid detta tilfälle nämnas, så vida den af flera berömmes såsom angenäm til smaken, upfriskande och hälsosam (**).[281] Jag må ock i förbigående omröra Yaruma (Cecropia peltata L.) från America, som har aflånga bär, rätt behageliga för de flesta Européer, liknande mycket både Smultron och Hallon i smaken (†).[282] Äfvenså Voaverome, ett slags violetta bär på [ 253 ]Madagascar, som utgifvas för söta och ganska behageliga (*);[283] såsom ock Kanden-kara, purpurblå bär af ett träd i Malabar, hvilka v. Rhede beskrifver saftiga, söta och angenäma (**).[284]

Men hvad behöfver jag söka efter smakeliga bär i de andra verlds-delar, då jag finner rätt så goda, om icke bättre, i vår egen fosterbygd? Åkerbär (Rubus arcticus L.), som Försynen endast tildelt öfra Norden (†),[285] utmärka [ 254 ]sig väl icke med någon reslig växt, ty de hålla sig lågt vid marken, men så mycket mer med en angenäm smak och en stark och ljuflig lukt, i hvilka delar de, efter v. Linnés intygande, taga förträdet för alla andra frukter i Europa (*).[286] [ 255 ]Smultron (Fragaria vesca L.) gifva dessa föga efter, hvarken i ljuflig lukt eller angenäm [ 256 ]smak, varande så mycket mer uti alla hus kärkomne, som de just äro förstlingen af våra smakeliga frukter om året (*).[287] Tycket för [ 257 ]dessa bär gör, at vi icke åtnöja oss med den allmänna sort, som så rundeligen finnes [ 258 ]utsådd i vildmarken, til de fattigas så väl som de rikas hugnad och förfriskning, utan vi [ 259 ]hafve ock gerna i våra trägårdar en genom odling tilkommen sort, hos oss Jordgubbar kallad, [ 260 ]som väl är ypperligare til storleken, men ej til smaken, uti hvilken desse skogsbär kunna täfla äfven med de rarare sorter, som i de senare tidhvarf ven blifvit ifrån America uti Europeiska trägårdar inflyttade (*).[288] Hjortron (Rubus [ 261 ]Chamæmorus L.) äro väl til smaken mindre [ 262 ]retande, men dock nog behageliga för at förnöja [ 263 ]många munnar i Norden, hvilket i Norrige [ 264 ]går så långt, at man knapt äter några bär [ 265 ]häldre, varandes där, så väl som i de andra nordiska länder, mycket i bruk at bereda dem til vinter-förråd, äfven för de hederligaste bord (*).[289] [ 266 ]O. von Dalin räknar dem ibland Sveriges [ 267 ]infödda läckerheter (*).[290] I samma räkning uptager han jämväl Hallon (Rubus idæus L.), och får deruti nog allmänt medhåll, så vida ingen lärer finnas, som ej mycket tycker om dessa bär, både at äta rå och med såcker til sylt och confect beredda (**).[291] Mills räknar de stora [ 268 ] [ 269 ]röda ibland de skönaste trägårds-frukter (*).[292] Men de så kallade Blåhallon (Rubus cæsius L.) [ 270 ]hafva icke blifvit i våra trägårdar intagne, ehuru de det kunnat för sin smaks skull förtjena, hvilken månge funnit nog behagelig (*).[293] Kalm omtalar dem såsom ljufliga at äta, både rå och insyltade (**).[294] Det samma kan med lika godt fog sägas om Björnbär (Rubus fruticosus L.), de svarta mulbärlika bären i åtskilliga af våra gärden, hvilka de fleste af oss lära funnit både välsmakande och oskyldiga (†).[295] Ett slags [ 271 ]andra svarta bär, mera lika Hallon, som Kalm berömmer under namn af Americanska Björnbär (Rubus occidentalis L.), utgifvas at vara ännu läckrare, och skola redan finnas i några Svenska trägårdar (*).[296] Jungfrubär (Rubus saxatilis L.), [ 272 ]de täcka röda bären, som vi ofta träffe på våra hårdvalls-ängar, äro äfven af de frukter, som fägna vår gom med en behagelig syrlighet. (*)[297] v. Dalin uptager dem ibland de bär, som komma nära til vårt lands läckraste infödda [ 273 ]frukter (*).[298] Lingon (Vaccinium Vitis idæa L.) lära väl ej til fullt nöje reta hvar och en granntyckt gom, men böra dock ingalunda förbigås, då man talar om smakeliga bär, särdeles som desa bär ätas af en oräknelig hop folk, ja ock hela nationer, endels såsom god och sund frukt, endels ock såsom läckerhet (**).[299] Och på [ 274 ]samma grund kan jag här uptaga Kråkebär (Empetrum nigrum L.), de för oss långt mindre begärliga bär, men som likväl i hela tracter uppe [ 275 ]i Norden äta med ej mindre fägnad än förmån (*).[300] Tranbär (Vaccinium Oxycoccos L.) falla [ 276 ]sig för de flestas munnar altför sura at ätas rå, men genom syltning och annan åtgärd får man deraf tilredningar, som blifva ogement behageliga, äfvensom ock välgörande (*).[301] Blåbär [ 277 ](Vaccinium Myrtillus L.) kunna utan tillagning med nöje ätas, och berömmas af många, i de [ 278 ]lyckligare länder stadde, såsom rätt behageliga at äta rå; icke underligt då, at de af nationer, som bebo torftiga länder, anses såsom stor läckerhet (*).[302] [ 279 ] [ 280 ]

  1. L. Holbergs Trende Epistle om hans Liv og Levnet, pag. 117.
  2. Herr S. Sandels Tal om K. Sv. Vet. Academiens inrättning och fortgång til närvarande tid. I771
  3. (*) Konung GUSTAF den III:djes Tal til K. Vetenskaps Academien, pag. 6.
  4. (*) Utom dessa Præsidii-Talen, hvilka mäst alla finnas beledsagade med vittra Svar af Academiens Secreterare, hafva äfven 45 Inträdes-Tal blifvit tryckte, tillika med de af Præsides eller Secreteraren derpå afgifne Svar. Dessutom hafva 89 Åminnelse-Tal öfver framlidna Ledamöter blifvit hållne och tryckte, samt 10 Tal vid andra tilfällen.
  5. (*) A. v. Haller Elem. Physiolog. corp. hum. T. 5 p. 115.
  6. (*) Detta är den vanliga nödhjelps-kosten här i Norden, och plägar göras utaf inre barken af Tall, som man afskalar, maler och bakar Bröd af, gemenligen med tilblandade agnar, ofta ock med litet mjöl: se A. Ehrenmalms Resa til Åsele Lappmark, p. 37. I Väster-Norrland och Dalarna föranlåter nöden Folket at tilgripa denna sort Bröd, så ofta missväxt infallit; och hade jag nog tilfälle at både se och smaka det om våren 1773, då Dalkarlarne hopetals kommo hit til Stockholm, at få förtjenst, visande då sin väg-kost, som bestod af sådant Barkbröd, hvilket jag fann så flarnaktigt och sträft, at jag ej utan rysning kunde bita deruti. Detta Folk sjuknade derefter, och dödde til stort antal. I Norrige nödsakas Folket likaledes, då års-grödan och fisket slagit felt, at söka lifs-uppehället i denna usla kost: se J. C. Fabricii Reise nach Norwegen, Vorrede, p. 23.
  7. (**) När Tyrannen Dionysius belägrade Rheginenserna, bragtes de omsider til den ytterlighet, at koka up gamla Skinn sig til föda: Diodurus Siculus Biblioth. Hist. l. 14 c. 112. I hungers-nöd efter ett lidet skeppsbrott, hade en Mandarin från Siam ingen annan utväg til lifvets bärgning, än at skära sönder, steka och upäta sina Skor: Seconde voyage du P. Tachard à Siam, pag. 311. På ett Franskt Fartyg tröt skepps-kosten under en lång sjö-resa, hvarigenom Folket nödgades gripa til och upäta sina Skor och Skinn kläder m. m. J. De Lery Hist. d’un voyage en Bresil, p. 405. Och någre Engelsmän af Lord Ansons Folk drefvos af hunger at äta på ett torrt Skäl-skinn: Bihanget til Ansons Resa, p 85. 171.
  8. (***) Man finner flera exempel på Européer, som hunger tvingat at äta rått Kött, men det kan vara nog at här omröra, huru nyssnämnde Engelsmänner nödsakades i 3 månader äta rå Skälar, Armadiller, Hästar och Hundar: se loc. cit. p. 138.
  9. (*) Vid Samariæ belägring. 2. Kon. B. 6: v. 25.
  10. (**) De ofvannämnde Engelsmän måste ock hålla til godo förskämdt och ruttet Skäl-kött, som luktade vedervärdigt: Se det anförda Bihanget p. 83. 171. Men svårare nöd utstod en hop Holländskt Manskap, efter ett lidet skeppsbrott på Bengala-kusten, hvilka hungren dref at äta af ett Buffel-as, som i flera dagar legat i solhettan, och var helt stinkande: se Relation du naufrage du vaisseau Hollandois Ter Schelling, införd i 3:dje Tomen af Les voyages de J. Struys, p. 263.
  11. (***) Sistnämnde Manskap måste ock gifva sig til at äta Löf af trän, til hungrens stillande: l. c. p. 225.
  12. (†) Jag vil ej anföra den onaturliga utvägen i denna grufveliga nöd, som Människor åtskilliga gånger hafva vidtagit, at hämta lifs-uppehälle af sitt eget slägtes kött; Bibelen gifver exempel på Mödrar, som ej fasat för at slagta och upäta sina egna Barn: 2. Kon. B. 6: 29.
  13. (††) Merberörde Holländska Manskap gjorde sig til godo några stora Paddor, hvilka hela hopen tyckte vara förträffliga til smaken: se förrbemälte Relation du naufrage, p. 242. 259.
  14. (†††) Spaniorerne af Pizarros Flotta råkade, igenom långvarig storm, i sådan brist på lifsmedel, at omsider en Skepps-Rotta kostade 4 Riksdaler. Se Ansons Resa, p. 25. På det ofvannämnde Franska Fartyget funnos til slut Rottorne så begärlige, at man gaf flera Plåtar för stycket, och när då någon, som hade förmått skaffa sig ett sådant djur, vid tilredningen afskar och bortkastade fötterna, var en annan strax tilreds at uphämta och med snålhet förtära dem; ändteligen sedan Rottorna blifvit rara, kunde ingen, som råkat få en sådan, förmås at släppa den för något pris, ej en gång emot tilbud af ny Klädning ifrån topp til tå: J. De Lery l. c. p. 407.
  15. (§) Bihanget til Lord Ansons Resa, p. 160.
  16. (*) T. Bartholin anförer exempel på en Man, som, hvarje gång han åt Smultron, föll uti en stark svettning, och fick rödt utslag öfver hela kroppen: Hist. Anat. rar. centur. 3. p. 112.
  17. (*) Det är bekant, at Hästar här i Norden uti Hedna tiden voro med ibland Offer-djuren, blifvandes egenteligen offrade åt Oden; och som dessa Djur då utgjorde en del af välplägningen på de stora och högtideliga Offer-Gillen, så at ock sjelfve Konungarne dermed fägnades, så får man icke tvifla, at ju deras kött blifvit räknadt för mycket välsmakande, och altså med begärlighet ätet. Men när Christna Läran infördes, trodde man sig böra anse dessa Djur för orena, såsom hvarken idislande eller tvåklöfvade, derföre vardt ock Häst-kötts ätande i samma mån aflagdt, som Christendomen i landet tiltog. Sturleson berättar om den myckna nit, hvarmed Norske Bönderne, då deras Konung Håkan den Gode emot deras böjelse ville införa Christendomen ibland dem, sökte förmå honom til at äta Häste-kött med dem, och huru samme Konung på tvänne Offer-Gillen icke slapp dem förr, än han måste beqväma sig til, at på förra Gillet åtminstone gapa öfver kättel-grepen, där Häst-köttet blifvit kokt, och på det senare äta några bitar af Häste lefvern: se Heims Kringla, 1. Delen, p. 145. 146.
  18. (*) Denna mycket skarpa och heta Frukt är flerastäds antagen til bruk i Europa, varandes den allmännaste matkryddan i Spanien: C. C. Plüers Reisen durch Spanien, p. 358. hvarest man ock nyttjar den stekt i blandning med Sallade: l. c. Äfven är den nog i bruk i Asien, och ser jag, huru Chineserne i Batavia pläga starkt krydda sin mat dermed: G. B. Schwarzens Reise in Ost-Indien, p. 68. Långt allmännare tyckes den dock vara vedertagen i Africa, särdeles på Gvinea kusten, derifrån han ock fått namn af Gvinea Peppar, och nyttjas flitigt af Negrerne i Fetu uti deras saucer och soppor: W. J. Müllers Africanische Landsch. Fetu, p. 164. äfvensom ock Negrerne i Loango ymnigt peppra sin mat med den skarpaste sorten häraf, som kan bränna bort huden af tungan och gommen: Proyart Hist. de Loango, Kakongo & autres Royaumes d’Afr. p. 28. Men i hela Spanska America har den vunnit mästa förtroendet, så at den där blifver nyttjad uti alla mat-rätter, Confiturer undantagna: Voyage de l’Amerique merid. par G. Juan & A. Ulloa, Tom. 1. p. 517. Frezier berättar i sin Relat. du voyage de la mer du Sud, T. 1. p. 262. huru Spaniorerne i Peru ej kunna vara denna krydda förutan i någon mat, hvarmed egenteligen menas Creolerne, eller de i America infödde Spaniorer, ty de som ditkomma från Spanien eller andra Europeiska orter, gå rätt nödigt på denna kost, som de i början knapt vilja smaka, ej heller någonsin skulle vilja äta, om någon annan kost stode til fångs: Ulloa l. c. p. 151. Man kryddar ej maten dermed litet eller medelmåttigt, utan öfvermåttan starkt: 'l. c. särdeles Indianerne; såsom Chappe d’Auteroche berättar ske på Mexico-tracten: Voyage en Californie, p. 19. Bancroft i Gviana: Naturgesch. v. Gviana in Süd-America, p. 200. och Gumilla vid Orenoque-floden: Hist. nat. civ. & geogr. de l’Orenoque, T. 3. p. 171. hvilka sistnämnde Indianer betjena sig dervid af den skarpaste sorten.
  19. (*) De heta Climaten tyckas verkeligen fordra heta och skarpa krydder på maten, til at stärka en af svettning mattad kropp och hjelpa magen: P. J. Bergii Materia Medica e regno veget. Tom. 1. p. 28.
  20. (**) Ehuru de til America ankomne Européer i förstone finna den med Capsicum så starkt kryddade maten ganska motbjudande, så händer likväl, at de, sedan de blifvit vane dervid, tycka all annorlunda lagad mat vara altför osmakelig: Ulloa l. c.
  21. (*) Indianerne i Quito bruka, at, jämte rostad Mays eller ock Korn-mjöl, äta rått Capsicum tillika med mycket Salt, och det skiftevis, så at de, imellan hvar gång de taga Maysen eller Mjölet, hämta munnen full af Capsicum och Saltet, ända tils de blifvit mätta: Ulloa l. c. p. 350. Annars skola ock Siamerne äta den rå, likasom vi äta rofvor: Pomet Hist. gener. des Drogues, T. 1. p. m. 227.
  22. (**) Pepparen är väl den allmännaste Mat-kryddan i verlden, och skulle det blifva långt, om man ville upräkna hälften af de länder, där den kommit i bruk. Här i Sverige var den redan öfveralt i bruk, då andra specerier voro ännu föga bekante: v. Dalin Svea R. Histor. 3. Del. 1. B. p. 513. På Minorca är brukeligt, at hafva Peppar, jämte Lök, i brödet: J. Armstrong's History of the Island of Minorca, pag. 210. och i Orienten ingår den med uti all deras Pilau, m. m. Men i Malabar äta Benianerne Lång-peppar uti deras mästa rätter, varandes besynnerligt nog, at, ehuru man lägger hela näfven deraf uti en sauce, den dock där ej märkes hetta: Boullaye le Gouz Voyages & Observations, pag. 269. De Indianske Läkarne gå så långt, at de föreskrifva den samma uti Febrar: De la Flotte Essais hist. sur l’Inde, p. 244. Det skulle tyckas, som man väl någorlunda borde känna denna Kryddas egenskaper på en ort, där den så allmänt växer; imedlertid intygar J. H. Grose, i dess Voyages aux Indes Orient. p. 337. at man i Malabar gifver in Peppar, såsom ett kylande medel, uti hetsiga Febrar, och det icke sparsamt, utan i rätt stor ymnighet; ty, såsom Boullaye le Gouz l. c. anmärker, anse de den samma snarare såsom kylande, än som hettande, hvilket han ock sjelf tror sig där i landet hafva rönt. Man brukar för öfrigt i Indien at hjelpa magen med vatten, som man slagit på en mängd Peppar, och låtit utdraga kraften: Valmont de Bomare Dictionnaire d’Hist. Nat. T. 5. p. 129.
  23. (*) Beauplan Descript. d’Ukranie, p. 83.
  24. (**) Är, jämte Capsicum, den allmännaste Mat-kryddan i Spanien: Plüer l. c.
  25. (***) Det är i synnerhet Benianerne, som pläga inblanda den i brödet, och det af den öfvertygelse de fått, at den skall vara mycket hälsosam; men ehuru dermed kan vara, så känner man i Suratte, at deras andedrägt luktar starkt deraf: Ovington Voyages à Surate &c. Tom. 2. p. 102. Ja, at också utdunstningen genom porerna på hela kroppen blir deraf stinkande, intygar Grose l. c. hvilken hört detta Folk utgifva sin Assa fœtida för at vara hjertstärkande, och ganska tjenlig at befordra matsmältningen.
  26. (**) Herr P. J. Bergii Materia Med. Tom. 2. p. 454.
  27. Opium är egenteligen intet annat, än den Mjölksaft, som utsiprat utur sårade halfmogna Vallmoge hufvuden, hvilken sedan blifvit torkad och samlad. Ett mycket gagneligt hälsomedel för oss Européer, som veta at nyttja det med förnuft, altid i helt liten dosis, ifrån 14 til 12, högst 1 helt gran: Bergius l. c. p. 458. och verkar det då nästan på det sätt som Bränvin, så at det döfvar nerverna; hvaremot om man här toge det i stor dosi, det skulle visa en nog förfärlig verkan, och förorsaka säker och snar död. Men åtskillige Österländske och Africanske Folkslag hafva med sina exempel visat, at Människor kunna småningom vänja sig vid denna farliga drogue, så at de ändteligen tåla ganska starka doses deraf, ända til ett helt unz på en gång, och ändock lefva: Grose l. c. pag. 188. Herr G. Höst säger om Maurerne i Marocco, at de fleste så vant sig vid Opium, at de kunna på en gång äta up ett stycke af en valnöts storlek, blifvandes deraf druckne eller half-förryckte, så at de då inbilla sig vara de lyckligaste Människor på jorden: se dess Efterretninger om Marokos og Fes, p. 104. Fursten Radzivil såg i Cairo, huru en Turk, som tagits igen god dosis Opium, satt derefter helt tyst, och mycket förstäld i ögonen, med händerna upöfver hufvudet, liksom han skulle velat fatta uti något, bärandes sig aldeles åt som han varit fånig: se dess Hierosolymitana peregrinatio, p. 177. Österländningarne hafva af ålder varit begifne på denna vara, och bruka både Turkar och Perser den såsom ett tidsfördrif, dock de senare nu för tiden ej så mycket som de förre: J. Hanway Beschr. Seiner Reisen durch Russl. u. Persien, T. 1. p. 242. Ändamålet dermed är annars hos större delen af de förnäme och rike i Orienten, til och med de Ost-Indiska länder, at åstadkomma ljufliga känslor jämte förvirring och half dvala: Grose l. c. men fattiga Arbets-karlar taga Opium för at blifva muntra och starka til arbetet, kunnandes då stå ut med at bära de drygaste bördor och löpa långa skeden, utan känsla af trötthet: Grose l. c. p. 187. De så kallade Ragipoux i Mogol påsyfta i synnerhet med dess bruk, at de må varda behjertade til strid och känslolösa för faran; också blifva de derigenom så öfverdådige, at de framrusa i striden såsom rasande bestar: F. Bernier Voyages contenant la descr. des Etats du Grand Mogol &c. T. 1. p. 54. Tournefort anmärker i sin Relation d’un voyage du Levant, T. 3. p. 127. huru Turkarne kring Erzeron i Armenien, som ej mägta at skaffa sig det riktiga Opium, hvilket är dyrt, benöja sig med at äta sjelfva Vallmoge-hufvuden gröna, oaktadt de äro helt skarpa til smaken och just bränna på tungan. Sådant skulle visst icke gå an at göra med Vallmogorne i Indien vid Ganges-floden, som falla sig så starka, at då en Engelsman, under spatserandet i en Nabobs Trägård, afbröt en, och, i andra tankar, stack dess hufvud i munnen och sugade derpå, föll han genast i en djup sömn, hvarutur han sedan aldrig upvaknade: Grose l. c. p. 193. Den bästa sorten Opium vankar kring Patna vid Ganges: l. c. p. 192.
  28. (*) At Bränvin i förstone blifvit ansedt såsom medicine, utvisar nogsamt dess första namn Aqua vitae, under hvilket namn det stod til fångs på Apotheken, ifrån den tid det först upkom. Här i Sverige måtte det väl blifvit bekant samma gång Apothek inbragtes, hvilket jag finner hafva skedt emot slutet af K. GUSTAF den I:s Regering; men jag tror dock, at det föga varit i bruk före åren 1579 och 1588, på hvilka Pesten här i landet härjade, då K. JOHAN d. III. sjelf gaf sig til at utarbeta och förordna tvänne Bränvins-compositioner, nemligen en så kallad Aqua vitæ contra oppositum, hvilken skulle, såsom svettdrifvande, vara botemedel för Pesten, såsom ock en Aqua vitæ för Förgift och mångahanda Sjukdomar, hvilken skulle tjena til förvarings-medel deremot, så väl som mot annan farlig smitta. Båda dessa compositioner anföras af Sim. Berchelt i dess Bok om Pestilentien af år 1589, och recenseras af P. J. Bergius i dess Tal om Stockholm för 200 år sedan och Stockh. nu för tiden, i anseende til Handel och Vetenskaper, särdeles den Medicinska, p. 100. 101. Jag finner väl, at O. v. Dalin, vid anförandet af K. GUSTAF den I:s Förbud emot starka drycker år 1551, som nämnes af E. Tegel i K. Gust. Hist. 2. D. p. 285. säger, at derunder begreps i synnerhet Bränvin, Spannemålens farligaste förödare, som då småningom började komma hos oss i bruk: se Sv. R. Hist. 3. D. 1. b. p. 427. men jag anser denna utsaga såsom en ogrundad gissning, från hvilken Auctoren ock sjelf afvikit i dess Tal om Sverige i sitt ämne och Sverige i sin upodling, p .12. där han nekar det hafva kommit i bruk förr än under K. ERIC XIV. Huruvida äfven detta yttrande håller strek, torde nu vara värdt at efterse; då väl först måste afgöras, hvad man förstår med det ordasättet at komma i bruk. Jag vet icke, at man i allmänt tal plägar säga någon sak vara kommen i bruk, som bara en och annan gång, vid ett eller annat synnerligt tilfälle, blifvit vidtagen. Med så mycket mindre fog har man då härtils kunnat påstå Bränvinet uti K. ERICS tid kommit i bruk, som man ej haft at upgifva mer än ett enda document af denna Konungs tid, där Bränvin blifvit nämndt, nemligen Ständernas sanne och rättmätige Orsak til K. Erics afsättande, 1569, hvarest i 20. Artikeln säges, at en part aff Sturarnes tienere bleffue på Swartsiö gård jemmerligen marterede och plågedhe med Brennewijn och andre nyie plåger, som Konung Erich och Jöran Persson uptenckte, ther medh the wille twinge them at bekenne thet som aldrigh war. Men det var förmodeligen ett blott infall af denne elacke Jöran, som såg sig om alla möjeliga utvägar at kunna göra mordet på de oskyldige Herrarne lagligt, at med Bränvin försöka at förvirra deras betjenters förstånd, på det de sedan i yran måtte förmås at fälla några ord dem til last. Man både låckade och trugade dem at supa sig fulla af bränvin, säger J. Loccenius Hist. rer. Svec. p. 397. Häraf följer dock ej, at denna dryck då varit kommen i bruk, aldraminst så länge Ständerne ansågo densamma som en plåga, ja som en ny plåga. Men jag äger ett annat och äldre document, som vid första påseendet tydeligare tyckes bestyrka, at Bränvin på meranämnde tid varit i bruk, nemligen ett så kalladt Länns-Register på alle Slått, Gårder, och hereder sampt alle Beffallningzmän som Räkenschaper plichtige äre at göra inn udi Kong:e Maiestätz wår aller Nådigeste Herres Cammar pro Anno 1566. Mscr. Där uptagas penningar för Brenndewijn, som för Konungens räkning blifvit försåldt år 1566 til krigsfolket i lägret nedre i Riket. Men här blifver at märka, det Bränvinet den enda gången nyttjades blott såsom hälso-medel, allenast på den ort Pesten gick, och icke vidare, ty det blef ej hållet til salu samma tid på Skepps-flottan, hvarest bara Ööl vankade, såsom samma document utvisar. Det uptogs då icke ibland provianten, utan i en och samma class med Skinpeltzer, Skoor, Såckor och Wantar, som manskapet fick köpa, at värja sig med emot kölden; och föreställer jag mig, at afhämtningen af detta Bränvin skedt ifrån det Apothek Konungen höll på Stockholms Slott, som förmodeligen ännu var det enda i hela Riket. Kan ock väl vara, at Konungen låtit annorstädes bränna Bränvin til detta behof. Det är möjeligt, at Bränvinet uti denna Pest-smitta gjorde i något mål god verkan, och det förefaller mig, såsom K. JOHAN, vid den nästföljande Pesten, lärer häraf fått anledningen til de Bränvins-compositioners utstuderande, hvarom ofvanföre nämndes, och af hvilka en sedemera länge hölls uti värde, såsom ses af Arche-B. Laur. Paulini Pestilentz-Spegel af år 1623, där han fol. 83. a. föreslår Aqua vitæ regia eller det Konungzliga Brennewijn såsom en ibland de ädhleste lekamlighe läkedomar uthi swäffwande Pestilentziske Förgifftigheter, samt fol. 73. b. såsom thet kostelighaste Preservatijff för Pestilentzisk Fucht, ja ock såsom ett synnerlighit Recept emot Pestilentz them Kranckom. Kan väl vara, at någre sjuklingar, som tyckt detta så högt utropade hälsomedel bekomma sig väl, fortfarit vidare dermed, såsom ett nyttigt förvarings-medel emot ond luft, som man då trodde medföra Pesten; men äfven så likligt är, at många andra måtte uphört dermed, sedan faran gått förbi, på samma sätt som man i vår tid gör med andra medicamenter, när man är frisk och ej behöfver at medicinera. Åtminstone har ej jag funnit spår til, at något Bränvins bruk upkommit i landet igenom K. ERICS anstalt dermed emot Pesten, ej heller igenom K. JOHANS åtgärd under den första Pesten i hans tid. Intet Bränvin fanns år 1566 i Kongl. Vin-källaren på Stockholms Slott, såsom af förrbemälte Läns-Register skönjes. Icke heller uptages något i Swerigis Riikes Opbördh och Wtgift pro anno 1582. Mscr. där annars hela Kongl. Hof-förtäringen styckevis utföres. Intet sådant nämnes uti Ordinantzien om hele åhret och uthi Månader på Förtäringh &c. stält på Nyköppings Slott åhr 1583, tryckt i H:r C. C. Gjörwells Nya Sv. Biblioth. 2. Band, p. 343. seq. Ej finnes minsta ord derom i Gr. Pehr Brahes Hushålls-bok, skrifven 1585, där Bränvin hade bordt nämnas så väl som alt det andra, om något då varit i bruk. Icke förekommer något Bränvin uti den omständeliga Upteckning, jag äger i handskrift, på hvad som åtgått til Sigrid Stures ganska kostsamma Bröllop med Ture Bielke 1567; ej heller i en annan dylik jag har öfver Anna Stures och Hogensk. Bielkes digra Bröllops-kostnad på 1570-talet. Hertig CARL hade säkert intet Bränvin i hela Hofvet år 1592, då han i Nyköping höll sitt Bröllop med Prinsessan af Holstein, hvilket jag sluter af det M. Heberer, en af Chur-Pfaltziske Ministerns Cavalierer, icke nämner sådant, då han anmärker de Vin-sorter där vankade, och äfven omrörer beskaffenheten af mycken mat och dryck, särdeles Öl, man bekom på Herre- och Prästgårdarna hela Riket ned-åt: se dess Ægyptiaca servitus p. 610. seq. Vid den tiden hade dock Bränvin redan börjat blifva något gängse, så at man tog til at inskaffa det utifrån, förmodeligen för at hafva det för lindrigare köp, än det lärer fåtts för på Apotheket; ty uti 1591 års Tull-Taxa, inryckt i v. Stiernmans Saml. af Commerce- Politie- och Oecon. Förordn. I. Del. p. 373. anföres det för första gången, som en utländsk vara, för hvilken tull skulle ärläggas, och efter detta år-tal nämnes det länge uti alla Tull-Ordningar och Accis-Mandater ibland de främmande drycker. Men jag föreställer mig ändock, at åtgången af denna Vara måtte varit nog obetydlig, så länge man egenteligen nyttjade densamma i medicinsk afsigt, och aldrig at öfverlasta sig med; ty jag finner af ofvannämnde Swerigis Riikes Opbördh &c. fol. 94. at då Svenska Kronan måste det året bestå något Bränvin til sina Garnisoner uti de af Ryssland intagna Fästningar, besteg sig hela åtgången deraf allenast till 312 stop för hela året. Om nu det Bränvin, som utifrån hitkom, hämtades utur någon af hamnarne vid Västerhafvet, som nog likligt kan vara, så må man ock tro, at det måtte varit gjordt af Drufvor eller ock af rent Vin, så vida det ej är troligt, at man på de orter brukat at bränna Bränvin af Säd. Man finner hos R. Hakluyt i dess Principal Navigations, voyages, traffiques and discoveries of the English Nation, T. 2, part. 2. p. 45. huru Danziger fartyg redan på 1570-talet brukade at fara til Bordeaux efter Bränvin, samt huru Engelske Sjö-Capit. W. Towrson år 1577, under brinnande krig imellan England och Frankrike, fråntog 2:ne sådana fartyg vid pass 3 oxhöfd Bränvin, som de för Franska Köpmäns räkning hade där i Bordeaux inlastat, för at föra til Östersjön: man behöfver ej fråga, hvad slags Bränvin detta kan ha varit. Annars ser jag uti Rese-beskrifningen öfver Holländarnes första resa til Ost-Indien 1596, at Rhenskt bränvin då måtte varit något gängse i Holland, ty Auctoren säger om den Arrak, de först lärde känna på Sumatra, at den var äfven så god och stark, som det Bränvin man då i Frankfurt brukade at bereda af det bästa Rhenska Vin: se Recueil des voyages de la Compagnie des Indes de Hollande T. 1. p. 269. Denna utsaga tyckes visa, at man då ännu i Tyskland lärer hållit fort på samma väg med Bränvins-beredningen, som Raymund Lullius kring år 1300 och hans efterföljare hade banat, at distillera det af riktigt Vin. Man vet ju, at denne Lullius i sin Ars operativa medica p. m. 156. säger om Aqua vitæ simplex, at den brännes af bara Vin, utan någon inblandning; at Joh. de Rupescissa, de Consid. quintæ ess. rer. omn. c. 8. p. 31. fordrar, det Aqua ardens skall distilleras utaf Vin, utan afseende på dess beskaffenhet; at M. Savanarola, de conficienda Aqua vitæ c. 3. vil ej allenast hafva Aqua ardens af Vin, utan ock af oblandadt, årsgammalt, starkt, sött och icke skämdt Vin; samt ändteligen at G. Gratarolus, de virib. aquæ ard. äskar til en god Aqua vitæ det bästa spiritueusa Vin, t. ex. något Grekiskt, Malvasir, Corsica-vin o. s. v. Så länge Bränvin sällan eller aldrig nyttjades til öfverflöd, utan egenteligen i medicinsk afsigt, såsom i förstone hela långa tiden skedde, kunde ock det bästa Vin icke anses såsom illa härtil användt; men när ock så godt Vin derpå spenderades, blef jämväl en fölgd, at Bränvinet derigenom skulle falla sig dyrt, och för kostsamt at komma i allmänt bruk. Gratarolus säger väl i nyssnämnde Tractat, som han utgaf år 1561, at Bränvin kunde konstlas med andra saker, såsom med Örter, Gummi och Vin-sten, men fordrar likväl, at Vin skulle vara hufvud-ämnet, hvarföre ock kostnaden ändock lärer varit betydelig. Til äfventyrs måtte väl deraf kommit, at intet Bränvin finnes brukadt på Européernas sjö-resor til styrke-dryck för manskapet, förr än emot slutet af 1500-talet. Väl blir man varse, at Capit. Pinteado, på Engelsmännernas första resa til Gvinea 1553, hade med sig cold stilled water, som otvifvelaktigt var Bränvin; men han hade det blott såsom hälso-medel för egen person, och torde väl ingen annan blifvit deraf delaktig, om hans lås hade fått blifva orubbade af den obändige Capit. Windham: se Hakluyt l. c. p. 13. At J. Horsey 1586 fick af Ryska Zaren, ibland annat, 40 kannor Bränvin til rese-förråd imellan Archangel och London, Hakl. l. c. T. 1. p. 470. bevisar blott denna Zars godhet för honom, och icke at manskapet njutit deraf del. Jag ser deremot, at Capit. Davis, på dess första sjö-resa til Nordväst-passagens upsökande 1585, hade intet Bränvin med sig, så vida det saknas uti upsatsen på alla dess medhafde våt- och torr-varor: Hakl. l. c. T. 3. p. 101. äfvensom jag af ett annat ställe l. c. T. 1. p. 593. finner, at intet Bränvin blifvit brukadt i den stora Spanska Sjö-utrustningen 1588, efter det icke nämnes vid de våt-varors upräknande, som då bestodos. Holländarne tyckas ännu vid år 1596 varit det förutan, ej allenast på deras första Ost-Indiska resa, hvilket framlyser ur det ofvannämnde omdömet om Sumatra Arrak samt jämförelsen imellan den och Frankfurtska Bränvinet, utan ock på deras första resor i Norden; ty man kan tydeligen se af beskrifningen på den tredje deras Nordiska resa 1596, under hvilken de nödgades blifva vinterliggare på öen Nova Zemlja i ishafvet, at intet Bränvin var at tilgå i deras nöd, då det starka Xeres-vinet, som de skulle haft at värma sig med i den bistra kölden, hade frusit til is: se förrbem:te Recueil des voyages &c. T. 1. p. 92. Men just vid den tiden lärer man dock i Holland börjat at förse sina skepp med denna vara, ty man finner, at Jan Cornelissen Ryp året derpå eller 1597 hade Bränvin bland sitt rese-förråd til Kola i Ryska Lappmarken, hvarmed han ock där var i stånd at fägna sina olyckliga Landsmän, som då hunnit dit, sedan de hade förmått rädda sig ifrån nyssberörde ö: se l. c. p. 148. Efter den tiden måtte väl denna dryck altjämnt hafva medfölgt på de Holländska skeppen, som ärnades up uti Nordiska farvattnen. Engelsmännerne hade år 1609 Bränvin med sig up til Cherie-island i is-hafvet: Purchas's Pilgrims T. 3. p. 561. och år 1611 til Peczora floden vid samma haf, så at de den gången kunde sälja 2:ne sorter deraf til Samojederna: l. c. p. 541. 552. Capit. H. Hudson hade, på sin Nordiska sjö-fart 1609, denna dryck med sig, tracterandes dermed vid ett tilfälle några Americaner: l. c. p. 593. och Capit. J. Poole, som gick til Grönland 1610, hade med sig 30 kannor bränvin: l. c. p. 708. I Ost-Indien hade Holländarne, til sitt manskaps muntrande, Arrak, som jag af meranämnde Recueil T. 2. p. 629. finner hafva år 1603 i Bantam blifvit bestådd dageligen, hvarje person dess afmätta del: äfvensom jag af Hakluyt l. c. T. 3. p. 821. ser, at T. Candish redan 15 år förut eller 1588 på Java försåg sig och sitt folk med Aqua vitæ, hvarmed mentes Arrak: En dryck, som vid Européernas första resor til Ost-Indien var där allmänt gängse, och hvars ålder man ej har sig bekant. Om Ryssarne från den kanten först fått lära distillér-konsten, eller genom hvilken väg de i förstone kunnat hafva tilgång på Bränvin, måste vi lemna i sin ovisshet; men säkert är det, at de redan i början af 1500-talet brukade det, ej egenteligen såsom medicine, utan i deras vanliga diét, så at åtminstone de förnäme hvarje middag togo sin appetits-sup, innan de åto, såsom Bar. Sigism. v. Herberstein anmärker i dess Rer. Moscoviticar. Commentar. p. m. 95. hvarest han tillika förtäljer, huru han, såsom Tyska Kejsarens Minister, år 1515 blef ibland annat dermed tracterad uti sjelfva Zarens rum. Annars finner jag ock denna dryck hafva varit med ibland den välfägnad, som den Kongl. Svenska Legationen til Ryska Zaren år 1569, efter ankomsten til Ryssland, åtnjöt; se Bisk. Pauli Juusten Narratio de Legatione sua Russica, utgifven af H. G. Porthan, p. 3. Jag har god anledning at tro, det Zar IWAN WASILIEWITSCH icke lärer underlåtit at sjelf nyttja denna styrke-dryck; åtminstone ser jag den varit genast til hands, när denne Zar sista gången 1584 ansattes af slag, hvaraf han dog, och det första medel man då grep til för at vederqvicka honom med: Purchas’s Pilgrimage p. 984. Han hade en gång förut, då han anförtrodde Horsey ett angeläget bref til Drottn. ELIZABETH, hvilket han förklädd skulle föra til England, gifvit honom med sig en gemen trä-flaska, fylld med bränvin, sedan på dess sida ett lön-rum hade blifvit gjordt, och samma bref deruti inneslutet: l. c. p. 980. Men hans Efterträdare brukade denna dryck likasom på skryt, ty när främmande Magters Sändebud efter audiencen skulle tracteras, inbar man på borden, til en god början, åtskilliga Silfverskålar fulla med bränvin, hvarutur man med tumlare hämtade och kringdelte til alla som skulle äta, såsom P. Petrejus berättar i dess Muskowitiske Chrönika 3. Bok. p. 24. där han ock beskrifver de nämnda Silfverskålarna så ofanteligen stora, at en gås väl kunnat hafva rum at simma deruti. Vi finne af Engelske Ambassadeuren G. Fletchers berättelse, huru de förnämare Ryssar år 1588 hade synnerlig begärelse til bränvin, som de kallade Ryskt Vin, emedan de först söpo en kopp eller tumlare, då måltiden skulle börjas, och sedan inemot dess slut togo deraf sin fulla fats, kyssande hvarandra vid hvarje sup: se Hakluyt l. c. T. 1. p. 496. Intet under då, at den sämre hopen ibland Ryssarne satte så ganska stort värde derpå, som R. Heidenstenius säger, vid det tilfället han i Commentar. de Bello Moscovit. lib. 1. omtalar skantsen Duneburgs äröfrande af Pålackarne 1577, genom deras krigsputs, at til Ryssarne inskaffa bränvin, för at få dem druckna, och dermed oskickeliga til motstånd. Redan vid år 1580 var denna drycks missbruk ibland Ryska allmogen stiget til den största högd, så vida annars det til Dav. Chytræus skrefna Bref, som han utgaf år 1582, må äga vittsord, hvarest orden i öfversättning så lyda: "De dricka Bränvin såsom koer dricka kallt vatten, ja så, at de ej mera likna människor, och gifva qvinfolken karlarne icke efter i det målet, utan snarare öfvergå dem:" se de Russor. religione, ritib. nupt. funer. victu, vestitu &c. & de Tartaror. relig. ac morib. Epistola ad D. Chytræum, fol. 10. Petrejus, som några år derefter hade sjelf tilfälle at se deras benägenhet at öfverlasta sig, säger l. c. 5. bok. p. 6. at de ej visste något maghof, när bränvin vankade, hvarföre ock tvång där i landet måste läggas på en sådan skade-drycks tilverkande, och försäljandet förbehölls Kronan. Inom Seclets utgång var förrådet så stort, at Zaren BORIS GODUNOW kunde år 1597 dermed, jämte annat, tractera en 100000 mans armée: Petrejus l. c. 2. bok. p. 117. De Ryske krigsmän ansågo bränvin nu mera som en nödvändighets-vara på deras fälttåg: 'l. c. 4. bok. p. 13. och man sparde icke mödan, at föra det såsom handels-vara til Siberien och de mäst nordliga Ryska landskap: l. c. 1. b. p. 53. 55. i hvilket värf, neml. at fara kring landet och sälja bränvin, den orätte Demetrius, som bragte sig up til Zar, skall tilförne låtit sig bruka: Purchas l. c. p. 992. Denna muntrande dryck måtte ofelbart först från Ryska kanten blifvit bekant i Crim, hvarest den tyckes kring år 1580 ännu varit ny, och endast gängse ibland de förnäma, ty M. Broniowski, Kon. STEPH. BATHORIS Gesandt til Tatar Chan, berättar, at Chanen på krigs-tåg plägade sjelf föra det bränvin med sig, som han behöfde, och at dess Herrar ofta gjorde så med: Purchas’s Pilgrims T. 3. p. 639. 640. I anseende til förenämnde Bränvinets gångbarhet uti Ryssland i det 16. seclet, blir väl mindre olikligt, än det annars synts, hvad Savanarola l. c. p. 207. säger, at man i Norden redan på 1400-talet älskat och högt värderat samma dryck. Han lärer då förmodeligen haft någon rök om dess bruk i Ryssland, och altså ment det landet, ty, efter hvad jag ofvanföre anmärkt, har han ingalunda kunnat mena Sverige dermed, äfvensom jag ock tiltror mig at försäkra, det han ej heller haft någon anledning at syfta på Danmark. Vi finne ju intet Bränvin vara brukadt på det bröllop, en Krogenos kring år 1500 gjorde åt sin dotter, då vi i Danske Magazin 4. bind p. 318. 319. läse om den yppighet dervid varit; ej heller förmärke vi sådant uti det Förslag, som därsammastädes p. 315. blifvit infördt, på omkostnaden til ett annat bröllop vid år 1550. Det är först år 1598, som jag ser den drycken hafva där blifvit nyttjad, och det på ett Convent-gille i Everdrup på Seeland, då 3 potter eller bouteiller deraf åtgingo: En för stor mängd såsom medicine, särdeles som få eller inga af gästerna lära ditkommit sjuka, men ock icke öfverflödig såsom glättighets-dryck, när dessutom 5 tunnor Öl utdruckos, hvartil måtte fordrats en tämelig hop munnar. Eutropius Philadelphus eller E. Pontoppidan, som detta berättar i dess Oeconomische Balance &c. p. 140. påstår jämväl, at denna dryck då föga ännu var upkommen i Danmark, samt at den ej heller kom där i något allmänt bruk, förrän midt i förra seclet, och det genom det främmande krigsfolket, i synnerhet de Pålska hjelptropparne 1659. Åtminstone skönjes tydeligen af K. CHRISTIAN d. IV:s Skepps-Articlar för den Danska Flottan år 1611, at då intet bränvin där blifvit bestådt, ej en gång såsom medicine, ty dertil nyttjades varmt Öl: se Danske Magaz. 1. b. p. 213. Här i Sverige skall väl bränvin blifvit brukadt vid Kongl. Hofvet år 1608 ibland andra starka drycker, at dermed undfägna en ankommen Rysk Gesandt, hvilket då skall haft en oförmodad påfölgd: se A. Olearii Oriental. Reise p. 124. men intet sådant fanns 1611 på Märta Bielkes bröllop med Gabr. Oxenstierna, icke heller, hvad ännu mer är, 29 år derefter, på Ture Oxenstiernas och Sigrid Oxenstiernas bröllop 1640, båda rätt högtideliga och ganska kostsamma, hvilket jag ser af de utförliga Upsatserna, jag har i handskrift, på hvad til dem åtgått; så at man tämmeligen klart kan sluta, at de förnäme Herrskaperne här i Riket hela långa tiden icke måtte funnit någon smak uti Bränvin. Men här voro väl ändock åtskillige utaf annat folk, och blefvo immerfort flere, som låto sig denna dryck väl behaga, ty vid år 1622 voro redan i Stockholm ordenteliga Bränvins-hus inrättade, dem L. Paulinus l. c. fol. 58. b. särskildt nämner ifrån Öl-krogarne, hvilka senare i Accis-Ordningen för Öl-krögare af samma år, införd af von Stiernman l. c. p. 868., förbödos at sälja främmande drycker, Vin och Bränvin, och pålades at hålla sig endast vid Svenskt Öl. Altså tyckes väl Bränvinet ännu detta år aldeles varit en utländsk dryck i Sverige; men jag menar mig dock kunna sluta af Ordn. för Krögare och Gästgifvare samma år, l. c. p. 872., där de förbödos at sälja främmande bränvin, at något inländskt måtte funnits, som varit dem obetaget at sälja; ty jag anser för troligt, at man här och där i landet måtte, både före och under samma tid, haft försök för händer, at skaffa sig bränvin på egen torfva, och bränna det af säd, hvilken konst jag gissar at vårt Svenska krigsfolk måtte hafva lärt sig i Ryssland, under det fält-tåg som de föregående åren fördes på Ryska bottnen, där folket utan tvifvel då länge hade vetat och brukat det slags bränvins beredning. Denna konst var tvifvelsutan mycket kommen i gång år 1636, ty när bränvin då kunde vara til salu på landsbygden öfver Riket, det man kan sluta af det årets Förordning om Taverner &c. l. c. 2. del. p. 45. må man väl ej föreställa sig annat, än at det mästa bestådt af Svensk tilverkning. Dock blef icke förr än i 1638 års Taxa öfver Accisen någon allmän afgift stadgad för Bränvins-bränning til salu och hus-behof: l. c. p. 137. Man kan se, at folket ej försummat at idka detta handtverk, när Tull-Ordningen af 1648 d. 31. Jul. visar, at Svenskt Bränvin då redan plägade utföras til Ryssland, hvarest, efter Olearii berättelse l. c., både förnämt och gement folk af båda könen år 1643 dageligen, under och imellan måltiderna, söpo bränvin, somlige til sådant öfverflöd, at de deraf togo döden. Jag vet icke, hvad slags Bränvin det kan varit, som Ogerius en gång, under dess vistande i Sverige år 1635, fick af en Präst utanför Stockholm, at upvärma sig med i kölden, och som så synnerligen väl bekom honom, at han fann sig befogad at ärkänna Bränvin för den yppersta hjertstyrkande dryck: se dess Iter Svecic. p. 186. At De la Boullaye le Gouz l. c. p. 475. vid år 1656 berömmer Bränvinet i Irland såsom excellent, anser jag för mindre underligt. På Färöarne hade Bränvin icke inkommit och dragit de oförståndige til fylleri, förr än kort tid före 1673, såsom L. Debes vittnar i Færöernis oc Færöeske indbyggeris beskrifvelse p. 242. Beträffande sluteligen det Brennten Wein oder Wermutwein, som S. Schweigger i dess Reiss-beschr. nach Constantinop. p. 270. på 1570-talet säger gemene man i Tyskland, på Würtenbergs tracten, hafva brukat, at, til magens upvärmande om mornarne, dricka helt varmt, likasom man i Ægypten plägade dricka Caffé, så inbillar jag mig, at han dermed snarare ment glödgadt Vin med Malört på, än Bränvin.
  29. (*) När man vil veta, för hvad orsak Tobaken först har kommit i värde och bruk, måste man vända sig til America, hvarifrån den härstammar, och se efter, hvartil han där af Indianerna nyttjades, när Européerne började med dem omgås. Man finner då, at Brasilianerne, som på 1550-talet satte stort värde på sin Petun eller Tobak, och bäro den ständigt med sig, rökade den, både för at draga flussar ur hufvudet, och at dämpa hunger, förnämligast på deras krigs-tåg, då spisning ej så jämnt kunde vanka, såsom Thevet i Singularit. de la Fr. antarct. fol. 59. och De Lery l. c. p. 201. vittna; tilläggandes A. Knivet, at de värderade Tobak mer än något annat, hade på resor deraf ständigt i munnen liggande imellan läpparne och tänderna, och nyttjade den äfven til at läka sår med: Purchas l. c. T. 4. p. 1226. 1228. Om örten Cohobba är den samma som Petun, hvilket U. Chauveton i sin Hist. du Nouveau monde af år 1579 p. 309. och många flere tro, så brukades Tobaken på S. Domingo til kräk-medel och hufvudets rensning, samt at göra rus, såsom Roman Pane i slutet på 1400-talet anmärkte: Churchill l. c. T. 2. p. 546. seq. Mexicanerne betjente sig af Tobak, som de kallade Yetl och Pycietl, i åtskilliga fall, såsom man ser hos Hernandez Mexic. p. 174. ff. t. ex. at bortrensa slem, lisa och mota andetäppa, afhjelpa moderqvaf, stilla tandvärk, hela elacka sår, bibringa sömn, m. m. och hämtade de röken hälst up i näsan, medelst ett enkom dertil gjordt rör, ungefär likt bokstafven Y, genom hvars öfre ändar, som instuckos i näsebårorne, röken updrogs, blifvandes detta rör af dem kalladt Tabacco, men icke sjelfve tobaken: Chauveton l. c. p. 309. 310. Floridanerna fann J. Hawkins under knapp tilgång på mat vara måna om Tobak, såsom ett godt medel at stilla både hunger och törst, änskönt de arbetade: Hakluyt l. c. T. 3. p. 518. Indianerne i Virginien brukade Tobak, som de kallade Uppowoc, til at utrensa öfverflödig slem ur kroppen, samt at förvara och bota sig för förstoppning: T. Hariot hos Hakl. l. c. p. 271. Canadenserne påstodo, at Tobaken höll dem varma och vid jämn hälsa, hvarföre ock Cartier såg dem ständigt bära Tobak om halsen uti en skinnpåse: Hakl. l. c. p. 224. Med ett ord, det tycktes nästan, som Americanerne ansågo Tobaken som ett universal-medicament. Derföre är ock ej underligt, at den nu så allmänt finnes i bruk i den verldsdelen, up ifrån Eskimantserne ända ned til Patagonerna; de förre, ofta utsatte för Colik och Ref, genom det myckna traniga fett de äta, pläga bota sig med Tobaks-röks nedsväljande: H. Ellis Voy. à la Baye de Huds. p. 242. varandes derföre Tobak den bästa skänk man kan gifva dem: Bacqueville de la Potherie Hist de l’Amer. Sept. T. 1. p. 181. de senares tycke för denna ört är föga mindre: Lettre au Doct. Maty sur les Géants Patag. p. 59. Men ingenstäds i America lärer Tobaken nu för tiden vara uti starkare bruk, än i Carthagena, där alla af både bättre och sämre folk, utan skilnad i kön och ålder, röka, nästan hvar de gå, och tro Fruntimren sig visa gäster, som komma på visite, en synnerlig höflighet och vänskap med det de påtända och bjuda dem Tobak, finnande sig stötta om någon afslår tilbudet: Ulloa l. c. T. 1. p. 35. 36. Man rökar dock ej i hela Spanska America ur pipor, utan af Sigares eller små Tobaks-cylindrer, som påtändas i ena ändan: Pernety Journal hist. du voy. aux isles Malouin T. 1. p. 340. Acadierne röka också allmänt, både unga och gamla af båda könen: Dierevilles Reise nach Port royal in Acad. p. 282. Hvad förtroende denna ört vann, sedan den vardt bekant i Europa, blefve nu för långt at förtälja: det samma gick så vida, om annars Labat må häruti äga vittsord, at man var på vägen at lägga bort alla andra läkemedel, för at endast förblifva vid Tobaken: se dess Voy. aux isles de l’Amer. T. 4. p. 480. hvarest ock nog omständeligen uprepas, i hvad krämpor och sjukdomar denna ört sades gagna, när den i förstone så mycket i Europa utropades. Jag vet icke, om och huruvida afseende på hjelp för hälsan, eller hvad annat som hälst, varit verkande til så allmänt Tobakens vedertagande i de öfriga verlds-delar, som nu spörjes, så at nästan hvart jag vänder ögonen, ser jag den samma brukas, merendels med omåttelig begärlighet. Redan år 1607 var Tobaken så starkt i bruk i Africa, at den planterades vid hvarje koja i Sierra Liona, och tycktes utgöra Negrernas halfva föda: W. Finch's Observations &c. hos Purchas T. 1. part. 2. p. 415. Negrerne i Congo älska Tobaken så högt, at de räkna för största straff, när den betages dem: A. Zucchelli Missions. u. Reise-beschr. nach Congo p. 344. På öen Johanna rökar folket starkt Tobak: Ovington l. c. T. 1. p. 118. och Hottentotterne äro altför mycket begifne derpå: F. Valentyn Beschryv. van de Kaap der Goede hoope p. 105. Huru Tobak i Orienten utgör en hufvud-del vid gästers fägnande, vittna alla Rese-beskrifningar; likaså sker i Japan: Recueil de voyages au Nord T. 4. p. 117. och det äfven hos de förnäma: Valentyn Oud en nieuw Oost-Ind 5. deel. 2. st. p. 138. At folket öfver hela China rökar mycket Tobak, märkte både Navarette och Gemelli Carreri: se Churchill’s Collect T. 1. p. 32. och T. 4. p. 356. H:r Pallas såg i Kiachta, huru Chineserne kunde ingen fjerdedels timme vara utan rök-tobak, men sprungo altjämnt dermed på gatorna: l. c. p. 131. Bell d’Antermony säger, at både det bättre och sämre folket af båda könen röka, och hörde han där i China påstås, at denna ört skall varit brukelig hos dem i flera secler: Voyag. à Pekin &c. T. 1. p. 388. hvilket strider emot den gängse meningen, at Tobaken är Americas eget alster: C. Linnæus i K. Sv. Vetensk. Acad. Handl. Vol. 14. p. 38. men tillika förer oss på den tron, at Chinesiska Tobaken torde vara ett annat och eget slag, särskildt ifrån de Americanska, hälst Bell l. c. intygar, at dess smak är helt olik vår vanliga tobaks, samt röken ganska behagelig til lukten, hvarföre ock stora partier deraf utgå til Mongolerne, som föredraga denna Tobaks-sort för alla andra; likaledes ock til Bucharerna: l. c. T. 2. p. 210. Icke dess mindre sägas Chineserne sjelfve mycket högre värdera en sort fint skuren Tobak, som föres til dem ifrån Corea, än deras egen: Bell l. c. p. 201. äfvensom ock den Japanska: Navarette l. c. hvilka båda sorter jag dock tror vara af samma Tobaks-slag, som vi pläge nyttja i Europa, ty Hamel, som länge vistades i Corea, säger, at kunskapen om Tobak och dess planterings-sätt har kommit dit ifrån Japaneserna, hvilka åter fått sin ifrån Holländarne: Churchill l. c. T. 4. p. 741. Tobaken skall då genast i början fallit Coréerne så ganska behagelig, at de köpte den för dess vigt i silfver; derföre var ock så mycket mindre underligt, at Hamel sedermera år 1665 såg folket därstädes af båda könen, til och med 4 à 5 års barn, så flitigt röka: l. c. När vi gå vidare, se vi, at alle Tatarer, både män och qvinnor, älska Tobak i högsta måtto: Voyages au Nord T. 10. p. 26. De Theleutiske bruka alle at nedsvälja röken: J. G. Gmelins Reise durch Sibirien T. 1. p. 276. hvilket äfven sker af Tunguserna, Samojederna och flera Siberiska folkslag: Voy. au Nord l. c. Ostiakerne älska Tobak öfver alt annat, hälst den Chinesiska, den de ej röka såsom andra, at de blåsa ut röken, utan de taga först litet vatten i munnen, och så röka, sväljandes sedan ned både röken och vattnet, hvilket söker dem faseligen; likväl vänja barnen sig dertil ifrån spädare åldren: se J. B. Müllers Leben u. Gewohnh. der Ostiaken uti Das veränd. Russl. p. 190. Hos Buräterna såg H:r J. G. Georgi äfven de små barnen jämnt gå och röka: Bemerk. einer Reise im Russ. Reich p. 304. I anseende til alt sådant kan man väl säga, at ingen annan växt, ingen vara i verlden, har så allmänt vunnit tycke, eller så vidt utbredt sig, icke heller någon sak så allmänt blifvit dragen til missbruk, som denna oftanämnda ört. Detta missbruk har man sedt de mägtigaste Regenter, i Turkiet, Persien och Ryssland, fruktlöst försöka at hämma med nog skarpa straff. Olearius berättar l. c. p. 126. huru allmän Tobaken var blefven i Ryssland, då han 1643 var där, så at hvar människa, både ung och gammal, antingen rökade eller snusade hvar den gick, och likväl voro då knappt 9 år förlupne, sedan det stränga förbudet där i landet utkom. Huru otilräckelig borde man då icke vänta sig några lägre personers åtgärd emot Tobakens framgång, jag menar de skrifter, som någre Lärde i Europa deremot utgåfvo? Det tyckes som ej heller sjelfve Kon. JACOB I. i England lärer stort förmådt uträtta med den Bok han emot Tobaken författade, ty sedan Engelsmännerne redan på 1580-talet fått til sig från Virginien konsten at röka ur Tobaks-pipor, samt ler-pipor til mönster, som de strax eftergjorde, hade Tobaksrökandet bredt sig ut öfver hela England, såsom C. Clusius Exotic. p. 310. anmärker, och ovanan altså för mycket tagit öfverhanden för at kunna rättas genom Kongens blotta föreställningar, särdeles då denna växt passerade hos dem för godt botemedel emot flussar, och redan 1582 ansågs för så oumbärlig där i landet, at man planterade den på egen jord: Hakluyt l. c. T. 2. p. 165. Det var ju i denna Konungs tid, som Engelska Studenter bragte oseden at röka Tobak öfver til Holland, hvarifrån den snart, såsom en smitta, utspridde sig vidare. Det synes ej olikligt, at Tobaken och dess röknings-sätt kommit från Engelska sidan til Norrige, genom den rörelse imellan dessa Riken plägar vara, och tror sig Pontoppidan kunna utsätta, hvilket är Rök-tobak först blef i Norrige bekant, nemligen 1616, då en aln deraf skall kostat 3 mark Danske: Forsög paa Norg. Naturl. hist. 2. del. p. 433. Från samma hand underrättas vi också l. c. huru den varan därstädes nu för tiden nyttjas, nemligen at Norrska Bonden ej allenast rökar, utan ock tuggar Tobak, varandes icke mindre älskare af Snus, som han kallar Näsemjöl. Historien om Tobakens uphof och fortgång här i Sverige ha vi ingen reda på. Naturligt var, at en vara af sådan beskaffenhet och med så stort rop om sig skulle äfven blifva kunnig i detta land, särdeles sedan hon var kommen så nära i granskapet; men om hon verkeligen ifrån den sidan hitkom, eller från hvad annan kant hon oss påbragtes, derom sakna vi efterrättelser. v. Dalin nämner om Tobaken i dess Tal om Sverige i sitt ämne &c. p. 12. at ”den blef icke bland allmogen begärlig, förrän under Drottn. CHRISTINAS regering: En tid tilförne (tillägger han), då ett fartyg strandade på Halländska kusten, och Bönderne fingo se Tobaks-rullar, togo de dem för snören eller rep, at dermed binda boskap.” Men då Kongl. Regeringen uti Privileg. för Söderländska Compagniet på Tobaks-handelen 1641 kunde säga, ”at Riket redan då upfyldes med Tobak, som blef af den gemene man til missbruk och öfverflöd upköpt och förbrukad, mångom uti margahanda måtto til altsom störste skade och armod,” så tycker jag, det måtte varit före CHRISTINAS tid som Tobaken här fick insteg, emedan jag ej väl kan föreställa mig, at Riket på 8 år hinna at så med Tobak upfyllas, och öfverflödet bland gemene man stiga til sådan högd. Under alt detta gör jag den anmärkning, at då i England Tobakens bruk i synnerhet börjades och kom i full gång ibland Hoffolket, såsom Clusius l. c. säger, så var det här tvärtom ibland Allmogen som detta bruk upkom och fortplantades. I K. Ordn. om Tob. krämeriet 1643 talas om ”det hos gemene man i Riket inritade missbruk och ovana med Tobaken;” äfvenså i K. Patentet om Tobaks frie införsel 1653 säges: ”huru begärlig och mycket afgående vara Tobaket var hos gemene man här inrikes;” och ändteligen i K. Privileg. för Americanske Compagniet at allena få införa Tobak i Riket 1654 säges, at då ”af en inritad ovana och missbruk så vida var kommet, at Tobak fast allmänt öfver hela Riket af den gemene man upköptes och brukades, så at K. M:t fant betänkeligt den helt och hållet afskaffa och förbjuda.” Rummets trånga gränsor tillåta ej at fortfara härmed vidare och til vår nyare tid. Jag vil blott nämna, at, oaktadt vår myckna inrikes Tobaks-plantering, fann Gr. C. G. Löwenhjelm och visade i ett Memorial af år 1746, at hela 6 tunnor guld då plägade årligen gå ur Riket för Tobak: se H:r S. Lagerbring de Commerciis longinqu. P. 2. p. 29. En gräselig kostnad på en ört, som gör långt mera ondt än godt; som är stark, emetisk, purgerande, och i stor grad narcotisk; som altför ofta funnits både slappa nerv-systemet och försvaga magen, m. m.
  30. (*) Se dess Journal hist. du voyage au Cap de Bonne Esp. p. 279. seq.
  31. (*) Orden lyda så i 1. Mos. b. 1. c. 29. v. efter vår nya Bibel-öfversättning: Si Jag hafver gifvit eder alla örter, som fröa sig, på hela jordenes yta, och all trä, som bära frukt med frö uti: til eder föda skall thet tjena.
  32. (**) 2. Mos. B. 33. c. 1. v. och flera ställen.
  33. (***) På sådant sätt finner man Honingen sedermera hafva blifvit af sjelfve Konungarne an sedd. K. David nämner den i Ps. 119: v. 103. såsom något som aldrabäst smakade honom: O huru ljufliga, säger han til GUD, äro mig Tina ord! The smaka mig bättre än Honing.
  34. (*) De gamlas synnerliga aktning och smak för sött kan nog deraf slutas, at de trodde söta saker vara sjelfva Gudarne en vällust, jag menar deras Ambrosia och Nectar. At Ambrosia, som var den förmenta Guda-maten, hållits för söt, inhämtas, ibland annat, af det Columella nämner för saft för Ambrosius succus; och at med Guda-drycken Nectar något rätt sött och ljufligt blividt förstådt, skönjes af det Virgilius Georg. 4. nämner Honing för Nectar, och annorstädes menar dermed sött vin, hvilket ock Statius kallar det Bacchæum nectar. Varro förtäljer, huru man i det gamla Rom började sina gästebud med Honing, och hade den äfven til dessert: de Re rust. l. 3. c. 16. och Diodorus Siculus l. 5. p. m. 281. omtalar, huru Corsicanerne lefde förnämligast vid mjölk och honing. G. Pancirollus visar i Rer. memorab. s. deperd P. 1. tit. 51. at de Romare ofta plägade försöta vin med honing. De kallade sådant Mulsum, och höllo det för delice, börjandes gerna sina måltider dermed: Salmuth Not. in Panciroll P. 1. p. 256. Sådant Mulsum kallades hos Grekerna Oenomeli: l. c. Man var i forntiden något hvarjestädes mån om sötma i dryckerna, och hos de folkslagen, som hade Scythisk härkomst, voro drycker med Honing tilredde en synnerlig läckerhet: J. Ihres Glossar. Sviog. T. 2. p. 183.
  35. När man vet,huru ihängset de Österländske folkslagen fara fort med sina från urminnes tider begynta plägseder, kan man med nog skäl tro, at samma smak, som nu hos dem råder, måtte äfven härskat hos deras urgamla förfäder. Det är all liknelse til, at desse altjämnt måtte varit begifne på sötsaker. H:r C. Niebuhr intygar om de nu varande, at de förnämligast lefva vid milda saker, såsom ris, mjölk, tjock grädde, smör, och goda frukter: Beschr. von Arabien p. 52. Om Turkarne säger S. Gerlach i dess Tagebuch der Gesandtsch & c. p. 373. at de alla äro måne om at få äta och dricka det som är sött. Deras mat, sager O. F. von der Gröben, Oriental. Reisebeschr. p. 383., är merendels helt söt, och äfven sjelfva Brödet faller sig sött. Hvad som ej finnes sött nog i sig sjelf, uphjelpes hos de flesta genom Honing, hvilken af ålder varit mycket i bruk i Turkiet, och nyttjas i alla deras rätter: de Mirone Memoir & avantures secret. & curieus. d’un voy. de Levant, T. 2. p. 85. Andre bruka Manna: Niebuhr l. c. p. 146. andre äter så kallad Rör-honing, eller Såckerrörs-sirap, hvilken aktas högt och ätes mycket i Egypten: J. Staunings Iagttag. over Egypten, p. 108. så at äfven de förnämste kunna låta en hel måltid endast bestå af sönderbetadt bröd, doppadt i sådan Sirap, såsom Pococke förnam, då han fägnades af en Schech i öfra Egypten: se dess Voyages, T. 1. p. 333. Jfr. T. 2. p. 71. Men Honingen är dock allmännast gängse, ehuru den hos de förnäme, där som annorstäds, slås ur brädet af Såckret, som bättre än Honingen synes passa sig til Scherbet, den vanliga favoritdrycken hos Turkarne, som altid är söt. R. Withers nämner, hvad stor myckenhet Honing plägar förbrukas i Constantinopel, til soppor och annan kokad mat, samt jämväl til Scherbet: Purchas l. c. T. 2. p. 1601. När Tyske Kejserl. Ministern v. Kreckwitz efter audiencen hos Turkiska Kejsaren tracterades, var åtskillig mat, såsom ris, smörbakelse m. m. så lagad, at den flöt i honing och såcker: F. Seidels Reisebeschr. bis Constantinop. p. 4. Hos Baschan i Silistria tracterades K. Svenske Ministern Bar. Cl. Rålamb, ibland annat, med många sorter bakelser och vällingar med Honing tillagade: se dess Beskrifn. om Constantinopolit. resan p. 25. Turkarne äta gerna äggkakor stekta i Honing: Sandys Reisen p. 152. och de blanda ofta Honing eller Pekmes i sin hvardagsrätt Pilau, för at få den söt: Grelot Relat. d’un voy. de Constantinople. p. 367. Hos Agan i Cairo åt Lucas åtskilliga rätter gjorda af mjölk och honing: Voyage de Levant p. 137. och i ett Coptiskt Kloster i Egypten sökte man förbättra den redan tillagade maten med det man öste deröfver några skeder honing: Memoir. des Jesuites dans le Levant, T. 5. p. 141. Persianerne afvika icke från Turkarne uti smaken för sött, ty utom det de lika mycket älska Scherbet och andra söta drycker, laga de sina maträtter så, at de blifva ogement söta: F. C. Schillingers Pers. u. Ost-Ind. Reis, p. 200. De älska sötsaker öfvermåtton, säger S. G. Gmelin i dess Reise durch Russl. T. 3. p. 161. brukandes både de och Armenianerne ofta Duschap at göra maten och dricks-vattnet söta med: l. c. p. 282. På vissa tracter i Arabien utgöra Dadlar folkets hufvud-föda; men deras yppersta läckerhet är Honing blandad med Grädda: Salmons und v. Gochs gegenwärt. Staat v. Arabien p. 40. och där tilgång är på Dadlar, göra de Dibs eller Dadel-sirap, som de äta til sitt bröd: Niebuhrs Reisebeschr. nach Arabien, T. 2. p. 226. E. Ives förtäljer, huru Aly Aga i Dewana tracterade några Engelsmän, utom Caffé, med en söt soppa och ett sött, varmt och välluktande vatten: Reisen nach Indien u. Pers. T. 2. p. 57. D’Arvieux säger om de Beduinska Araber, at ibland deras förnämsta föda är Mjölk-mat, Honing, Olja, Ris &c. och at en af deras smakeligaste frukost-rätter är Grädde eller färskt Smör, blandadt i ett fat med Honing: Voy. dans la Palestine vers le Grand Emir &c. p. 192. 197. I Egypten bruka detta slags Araber gemenligen til frukost Smör och Honing: L. A. R. Hist. gener. de l’Asie, de l’Afr. & de l’Amer. p. 568. eller ock en kaka af mjöl, honing, smör och vatten: F. Hasselqvists Resa &c. p. 96. Morerne i Egypten äta vanligen om middagarne honing: Pocoke l. c. T. 2. p. 72. I Barbariet gör man sig kakor af mjöl utaf rostadt malt och honing, dem man sedan rörer sönder i vatten, för at ärhålla den söta läske-dryck man där kallar Samita: Niebuhr l. c. T. 2. p. 373. Om fruntimren i Marocco förtäljer John Windus, at de flitigt äta Zummit, eller bröd gjordt af honing, fint mjöl och krydder; hvilket dock ej egenteligen sker för smakens skull, utan af det de tro sig derigenom kunna blifva feta, som de alla eftersträfva, af den orsak, at ju fetare och tjockare ett Fruntimmer är, dess mer blir det där hedradt och eftersökt: Reise nach Mequinetz, p. 20. I Alger brukar det hederligare folket, vid högtideliga tilfällen, at tractera sina gäster med Palm-honing: Shaw Voy. dans la Barbar. & le Levant, T. 1. p. 291. De förmögnare Maroccaner bruka at fricassera kött med honing och mandlar, eller steka det i olja, och äta dertil någon confect: de S:t Olon Relat. de l’Empire de Maroc, p. 91. Konungen i Marocco skickade en ankommen Dansk Officerare til föräring, ibland annat, en Ägg-ost med honing öfver: W. F. Ravns Underretn. om det Marocc. Slaverie, p. 59. De fattige Morer därstädes, som ej mägta sig deras lif-rätt Kuskusu, göra sin måltid med ett fat olja eller honing, hvari de doppa bröd: G. Höst om Marokos og Fes, p. 102. Annars bruka Morerne i Marocco mycket til frukost Smör och Honing på varmt bröd; ja ock Judarne där i landet anse Honing för en hälsosam frukost, hållande sådana honings-kakor för läckrast, hvaruti Bi-ungarne sitta medan de ännu äro mjölk-hvita: sådana säger Engelsmannen Jezreel Jones sig sjelf ofta ätit, men funnit dem osmakeliga, och stundom ock fått halsbränna efter dem: Philosophical Transactions abridged T. 3. p. 626. Härvid må anmärkas, at detta folk icke är det enda med sådan sällsam smak, ty Herr A. Sparrman berättar om Hottentotterna, at de också äta Honingen hälst på det sätt, at Bi-ungarne följa med, jämte vaxpiporna de ligga uti, och räkna sådant för deras högsta delice. På Madagascar äta ock Negrerne vaxet tillika med honingen: De Flacourt Hist. de l’isle de Madagasc. p. 90. Hvad annars Negrerna i Africa angår, så visa de nog med sin åtrå til det söta Palm-vinet, at de tycka om sötsaker; och om dem i Senegal säger Bruë uttryckeligen, at de mycket älska Honing, i synnerhet qvinfolken: J. B. Labat nouv. Relat. de l’Afr. occid. T. 3. p. 316. På Teneriffa har folket til mat rostadt och malet korn, som de blanda med mjölk och honing: T. Sprat’s History of the Royal Society of Lond. p. 212. Uti Suratte brukar man gerna om middagarne en söt rätt, Dye kallad, bestående af söt grädde med kokadt ris och såcker uti: J. Ovington l. c. T. 2. p. 12. I hela öfriga Ost-Indien röja invånarne nog sin smak för sött med det de så begärligen äta de där varande söta frukter, om hvilka jag nedanföre kommer at handla. Americanerne i flera Spanska Provincer, men särdeles i Quito, vilja gerna hafva sött, och åtgår där en förfärlig mängd Såcker och Honing; de fattigas allmännaste spis är en sort små kakor, liksom tortor, gjorda med honing eller såckerrörs-saft; frukterna användas mäst til Confiturer, hvarpå är stor afgång: A. Ulloa l. c. T.1. p. 251. 262. I Carthagena är favorit-maten Confiturer och Honing: l. c. p. 35. och i Guayaquil ha de mycket Såcker i sitt bränvin: l. c. p. 152. Indianerne i Popayan äta gerna honing: F. Coreal Voy. aux. Indes occid. T. 2. p. 135. och i Cayenne förtära Indianerne, särdeles af qvinno-könet, mycken honing: Des Marchais Voy. en Guinée, Cayenne &c. T. 3. p. 253. Om Chineserne berättar H:r Pallas, at de äro store älskare af sötsaker: l. c. T. 3. p. 128. och J. F. Gemelli Carreri anmärker om Tatarerna i China, at de blanda up Björn-fett med honing, och äta det rått som en läckerhet: se dess Voyages around the world i Churchill’s Collect. T. 4. p. 366. Nogai-Tatarerne älska högeligen honing: Recueil des Voy. au Nord, T. 7. p. 126. och de göra kakor af malet ris och hirs, dem de steka i olja och honing: A. Olearii Beschreib. der Orient. reise p. 244. De förmögnare Bönder och Borgare i Ryssland baka en sort bröd af honing och mjöl, säger P. von Haven i dess Nye og forbedr. Efterrätn. om det Russ. rige, T. 1. p. 521. och knapt får man komma in hos någon af Wotjäkerna i Ryssland, förr än Honing och bröd framsattes til välfägnad: N. Rytschkows Tagebuch über seine Reise durch versch. Prov. d. Russ. R. p. 173. I Sicilien älskar man mat-rätter med Såcker, ja alla söt-saker, framför alt, och ingen måltid hålles utan någon söt rätt: Riedesels Reise durch Sicil. u. Grossgriechenl. p. 174. Neapolitanerne förtära ofta mera Såcker än bröd, säger H. Turlerus de peregrin. & agro Neapolit. p. 21. Plüer säger om Fruntimren i Andalusien, at de förtära mycket sötsaker, Chocolat &c. l. c. p. 514. men d’Ustaritz säger om hela Spanien, i sin Theor. du Commerce c. 94. at åtgången af Såcker til mat och drycker, särdeles Chocolat, är ofatt stor, så at bara det som går ur riket för den artikeln öfverstiger 1 million Piastrer: jfr. Savary Dict. univ. de Comm. art. Sucre. I Frankrike och England menar jag smaken för sött vara något i aftagande, ehuru Geoffroy för en tid sedan nästan var förvånad öfver den mängd af Såcker han i Frankrike såg åtgå, ej allenast til Desserterna, utan ock i köken, så at knapt någon maträtt hölls för god, om den ej var såckrad: Tr. de la Matiere med. T. 4. sect. 1. p. 415. Men P. Kalm säger i sin Resa til Norra Amer. T. 3. p. 403. at han på sina resor aldrig såg, at Fransoser och Engelsmän, vid sin matlagning, Thé- och Caffés-drickning m. m. brukade halfparten så mycket Såcker, som vi här i Sverige, och i vin såg han det aldrig läggas. Hvad vår Nord beträffar, så älskade man länge söta drycker, såsom ej allenast Mjöd, utan ock Öl, som var sött gjordt med Honing, hvarföre vi ock finne hos Sturleson, huru Kong SIGURD i Norrige, då han lagade til ett stort gästebud, skaffade sig ansenligt förråd af korn, malt och honing: Heims Kringla 2. d. p. 281. Den Körsedrank, här i Sverige brukades, finnes ock varit med sött hulpen til god smak: Herr S. Lagerbrings Svea R. Hist. 2. d. p. 719. Uti de här frammanföre åberopade Upteckningar på bröllops-omkostningar i Sture-famillen ser jag, at til Sigrid Stures bröllop år 1567 åtgingo ej allenast 453 kannor luttrad Honing, utan ock 12 tunna, som derefter upföres, dessutom 3 fat Sucade m. m.; likaså til Anna Stures bröllop på 1570-talet först 12 tunna Honing, och sedan 1 fat; til Märta Bielkes bröllop 1611 var Honingen först 1 tunna, och sedan förekommer på upsatsen artikeln Honing å nyo, men utan at mängden deraf står utförd, hvilken saknad äfven finnes vid Syltsakerna. Hvad Såcker på dessa stora Bröllopshögtider åtgick, får jag nedanföre tilfälle at visa. Så mycket tycker jag mig af alt kunna sluta, at smaken för sött den tiden ännu måtte varit nog stark hos vår Svenska Adel; men om så äfven var i Kongl. Hofvet, lemnar jag til andras omdöme. Där finner jag af ofvannämnde Swerigis Riikes Opbördh och Wtgift åtgången 1582 hafva varit, af Honing allenast 1 tunna, af Manna 40 skålpund, och af Såcker 1589 skålpund, utom hvad hos Hertig MAGNUS af Östergöthland särskildt förtärdes, hvilket var 20 kannor Honing, 59 skålpund Canarie-Såcker och 2 skålpund Såcker-Candi, samt dessutom en ofatt mängd insyltad Ingefära, neml. först 2 tunnor och sedan 1 dubbel tunna. I Danmark användes på Riks-R. Krogenoses bröllop åt dess Dotter, kring år 1500, allenast 12 tunna skird Honing: Danske Magaz. 4. Bind p. 318. C. Ogerius från Frankrike fann sig år 1634 icke särdeles nögd, hvarken i Sverige eller Danmark, med den alt för stora mängd af Honing, Såcker och annat sötslisk, man öfveralt brukade på borden: se Iter Svec. Dan & Pol. p. 258. hvilket klart visar, at smaken för sött då varit starkare här i Norden, än i Frankrike. Om vår nu varande tid kan man väl säga, at smaken för Honing allmänt så aftagit här i landet, at den sällan eller aldrig nyttjas i någon matlagning; men at vi dock så mycket mindre aflagt tycket för sött, som vi förbruke en myckenhet Såcker, så til Thé och Caffé, som til åtskilliga mat-rätters, och jämväl Vins, försötande, utom hvad på Confiturer och Såckerverk til dessert plägar användas.
  36. (†) Hvad är sötare än Honingen? frågade Philisteerne Simson, när de afgåfvo uttydningen på hans framstälda gåta: Dom. b.14. c.18. v.
  37. (*) Det lärer väl af de föregående anmärkningar någorlunda kunna skönjas, at Honingen nog allmänt i verlden nyttjas, dels at ätas för sig sjelf och med bröd, dels ock til andra mat-rätters förbättrande. Jag får längre fram anmärka något mera om dess bruk til smakeliga dryckers tillagande.
  38. (**) Jag tager för afgjordt, at af Europeiska Honings-sorter äro de yppersta at söka uti södra Europa; men hvilka egenteligen dertil böra räknas, derom äro Scribenterne oense, och här i vårt land kan ej den tvisten skiljas, då blott en eller annan sort genom Handelen derifrån hitkommer, och det förnämligast ifrån Provence. Men jag ser P. Pomet förklara den Honing, som i Languedoc fås, för den vackraste och yppersta i Frankrike, i synnerhet den som kommer ifrån Narbonne, fast han ej där alstras, utan i Corbiere, 3 mil derifrån. På densamma gifver han den beskrifning, at den är helt hvit, tjock, grynig, af söt och piquant smak, samt söt och litet aromtisk lukt, som stöder på Rosmarin: l. c. T. 2. p. 161. F. C. Lesser går längre i dess Insecto-Theol. p. 347. utgifvandes den för den förnämsta i hela Europa. Men jag har hört en kännare försäkra, at Minorca-honingen har aldeles samma kännemärken, och är åtminstone lika god, om icke ännu bättre. Om den förra sorten säger Lemery, tr. des Drogues simpl. p. 482. at den blir så mycket god utaf Rosmarin-blommorna, som Bien hafva at draga på; hvilket instämmer med hvad andre påstå, at af Rosmarin blir bästa honingen: C. A.R. Synops. Stirp. indig. Aragon. p. 3. G. Cleghorn observerade på Minorca, at Bien i vårens början plägade hämta honingen på Rosmarinen, annars också på 2:ne slag Asphodelus: Beschr. der Ins. Minorca p. 302. Ehuru nu denna Minorca-honing är rätt ypperlig, så säger likväl Brydone i Voy. en Sicile & à Malthe T. 2. p. 230. det han på några ställen i Sicilien, särdeles på berget Hybla, funnit honingen ännu kosteligare, och det af de där befinteliga kryddaktiga växter, hvilka han dock ej namngifver. Men jag ser det til en del verkstäldt af P. Boccone, i dess Museo di Fisica e di esperienze p. 158. hvilken på detta berg i akt tog åtskilliga starkt luktande örter, växande där i stor mängd, såsom Satureja capitata Linn., Lavandula Stæchas L., Teucrium Chamædrys L., Melissa Calamintha L., Origanum Onites L., Cistus creticus L., Serpyllum sativum C. Bauh. Pin. m. fl. Han säger om den honing där fås, at den en viss tid på året smakar den af Pomerans-blommorna, en annan åter af Satureja capitata L. och ändteligen fram på hösten både luktar och smakar af Melissa Calamintha L. Sedermera tillägger han, at denna Honing är ypperligare än någon Honings-sort i Italien. Är detta sant, som kan vara troligt, huru kostelig måste då icke Honingen från berget Hymettus vid Athén vara, när Dioscorides l. 2. c. 75. kan sätta den Hyblæiska 2:ne steg under den? Man behöver då ej undra på, at den var i så stor aktning hos de gamla, så at Plinius Hist. nat. L. 11. c. 13. nämner honom i främsta rummet bland honings-sorter, och L. 21. c. 10. säger honom utropas för den bästa i hela verlden. Ibland de nyare ser jag G. Wheeler i dess Voy. de Dalmat. de Grece & du Lev. T. 2. p. 491. berömma honom för den yppersta i hela Grekeland, med tilläggning, af stora partier deraf pläga förskrifvas til Constantinopel, där den skall finnas tjenligare til försöta Scherbet med, än någon annan honings-sort. Samme Auctor beskrifver denna sort såsom tämmeligen tjock och stadig, guldgul til färgen, och verkeligen mera söt än annan honing, berättandes derjämte, huru han och hans följeslagare där på stället funno honom ganska god, och derföre åto mycket af honom, utan någon påföljande känning af colik eller äckel. Jag påminner mig härvid, huru Plinius L. 11. c. 15. omtalar en lika sådan guldgul och öfvermåttan angenäm honings-sort, hvilken han säger Bien hämtade af örten Thymum; äfven ser jag hos samme Auctor L. 21. c. 10. at detta Thymum växte mycket på Hymettus, och at folk på andra orter, som hos sig saknade samma ört, förskaffade sig den från detta ställe, för at hos sig få lika god honing, som där vankade. Jag blir då förlägen om uplysning, hvad ört-slag med detta Thymum egenteligen må varit ment, och den får jag af Belon i dess Observat. des singularités trouv. en Grece &c. p. 4. hvarest han visar, at denna ört icke är, som månge trodt, Thymus vulgaris eller Thimian, utan en annan de förra Botanisternas Thymus, den han så beskrifver, at jag tydeligen ser, det han menar Satureja capitata L. Och densamma, säger han, växer äfven nog på berget Hybla, hvarom vi ock ofvanföre af Boccone blifvit underrättade. Likligt är, at Tournefort l. c. T. 1. p. 108. menar samma ört med den Thym, han så allmänt träffade på Candia, och som satte lukt på den ortens honing, hvilken i hans smak var förträffelig, och om hvilken Withers l. c. säger, at den är långt bättre och renare än på de andra orter, så at den derföre blifvit anordnad til Kejserliga Serraillens behof i Constantinopel. Til äfventyrs är väl ock denna Satureja med ibland de välluktande örterna på bergen af öen Lissa i Dalmatien, där Fortis säger honingen blir så utvald til smaken: Voy. en Dalmatie T. 2. p. 227. kanske ock ibland dem på Maltha, som gifva smak åt den där varande kosteliga honingen: Heberer l. c. p. 421. Annars tilskrifver Lamberti Melissa, som ymnigt skall växa på en tract i Mingrelien, orsaken til den honings godhet, han där träffade, som han tyckte vara den bästa i verlden: Voyages au Nord, T. 7. p. 196. Jag ser för öfrigt åtskilliga andra orters honing utropas för ypperlig, utan blommornas nämnande, hvaraf sådant härrört. Dioscorides l. c. uphöjer honingen från Cycladiska öarna i Grekiska Archipelagen, och Strabo den Tarentinska. Lesser utgifver den som fås i Appenzel för den bästa i Schweitz: l. c. T. Moufet anförer efter Cardanus, at den som vankar på öen Cephalenia i Ioniska hafvet är den yppersta i Europa, och dernäst den Spanska: Theatr. insect. p. 25. 26. Torde hända, at med denna sista menas Honingen från Alcarria, som skall vara den bästa i hela Spanien, en nectar klar som crystall, ganska angenäm til både smak och lukt: Voyage d’Espagne, trad. de l’Ital. par de Livoy, part. 1. p. 129.
  39. (*) I Africa veta vi Honingen på åtskilliga orter vara kostelig. Adanson yttrar sig om den han fick i Podor i Senegal, at densamma i läcker smak oändeligen öfverträffar den bästa i södra Frankrike, varandes där ständigt flytande och lik brun Sirap: Hist. nat. du Senegal p. 83. På Gvinea-kusten säger väl Barbot at honingen är god, dock ej at jämföra med den Franska: Churchill’s Collect. T. 5. p. 221. men deremot påstår L. F. Römer, i sin Efterretn. om Kysten Gvinea p. 202. at den är ypperligare än i andra verlds-delar, förträffelig til smaken, aromatisk och välluktande, för öfrigt klar och nästan så tunn som vatten, blifvandes af Européerne därstädes nyttjad i stället för Såcker. G. Loyer vittnar om Honingen i Issiny, at den är ganska hvit och läcker: Relat. du voy. du Royaume d’Issyny p. 218. På Madagascar gifvas 4 sorter Honing, dels af Bin och dels af andra insecter, alla ganska välsmakande: De Flacourt l. c. p. 159. På många tracter i America fås Honing af ett slags små svarta Bi utan gadd, hvilken är flytande som olja, och har helt söt och angenäm smak, utan at vara fade. Så beskrifves denna Honings-sort i Cayenne af Des Marchais l. c. hvartil P. Fermin i Descript. de Surinam, T. 2. p. 301. och P. Barrere i Essai sur l’hist. nat. de la France équinox. p. 190. lägga den anmärkning, at den samma är fallen för at snart surna; men ingendera af dem kommer öfverens om färgen, hvilken väl ock lärer vara skiljaktig. Bancroft säger l. c. p. 142. at den har en liten beskhet med sig efteråt; men A. Thevet i Singularit. de la France antarct. fol. 95. b. skrifver om samma sort i Brasilien, at den är bättre än den Europeiska. U. Schmidt omrörer Honingen i Paraguay af de små Bien, som ej stickas, för ganska god: Scheeps-togten na Rio de la Plata, p. 64. och Hernandez instämmer i det samma om de små mörka Biens Honing i Mexico: l. c. p. 333. Otter i dess Voyage en Turquie &c. T. 2. p. 269. omtalar ett slags Jord-Bi i Kiurdistan, som gifva förträffelig Honing och Vax med lukt af Ambra.
  40. (*) Plinius anmärker l. 11. c. 16. at den Honing Bien draga på Ljungen är den sämsta honings-sort.
  41. (**) Honingen på Corsica har rätt länge varit i vanrykte såsom besk, hvilket Plinius l. 16. c. 16. och Diodorus Siculus l. c. p. m. 282. tilskrifva Buxbomen, som där i ymnighet växte, hvaruti de ha medhåll af Thevet i dess Cosmogr. de Levant, p. 213. och tyckes J. Boswell i dess Beschr. v. Corsica p. 44. intet deremot hafva at påminna; men Moufet l. c. p. 26. härleder denna beskhet från det myckna Nerium där växer. På Sardinien, där också besk Honing förekommer, skall man hafva märkt, at sådant endast inträffar om hösten, då Daphne Cneorum L. blommar, hvars blommor altså tros förorsaka beskheten: Götting. Magaz. der Wissensch. u. Litteratur von G. C. Lichtenberg u. G. Forster, 1781. p. 213. De gamle omtala flera sorter Honing, som i större och mindre grad varit obehageliga, ja ock giftiga, hvaraf Moufet l. c. anfört åtskilligt. Den sorten i Pontus, som Plinius l. 21. c. 13. kallar Mænomenon, och som skall kunnat rubba förståndet, hämta Bien, säger han, på den där ymnigt växande Rhododendros, hvilken växt Tournefort l. c. T. 3. p. 75. förklarar vara Rhododendron ponticum L. äfvensom han ock påstår, at med det Ægolethron, som Plinius l. c. säger hafva gjort en annan Honing-sort i samma ort giftig, genom det Bien dragit på dess blommor, förstås Azalea pontica L. Man vet, efter Xenophons berättelse, huru besynnerlig verkan 10000 Grekiske Soldater på deras hemtåg förbi Trapezunt rönte af denna sistnämnda Honing-sort, i det de, som mindre deraf ätit, blefvo liksom druckna, kunde ej stå raka, och fingo upkastning och diarrhée, men de som mycket förtärt, föllo dels i raseri, dels stupade såsom döda, hvilket tilstånd räckte i ett dygn.
  42. (*) Den söta och angenäma saft, som utsiprar af ett Cocos-träd, sedan man afhuggit blomqvisten, brukar man inkoka med små heta stenar til den tjocklek man åstundar, och får man då en sort Honing, lika så god som riktig Honing, eller som den utvaldaste Sirap, gul som vax. Fortfar man med inkokningen vidare, och låter massan sedan torka, får man deraf Såcker: F. Pyrard Voyage, part 3. p. 30. Likaså gifver saften af andra slags Palm-träd Såcker, t. ex. Saguer-palmen svart Såcker: Rumphii Herbar. Amboin. T. 1. p. 62. och Lontar-palmen (Borassus flabellifer L.) rödt Såcker, hvilket är den egenteliga Jagara, som så mycket hos Scribenterna omtalas, fast det svarta Såckret ofta får samma namn, blifvandes detta röda gjordt medelst saftens saktliga inkokning til en Sirap, som sedan slås i aflånga korgar och torkas i rök: l. c. p. 49.
  43. (**) Pekmes eller Pachmatz hos Turkarna är, efter L. Rauwolfs förklaring, Vindrufve-saft inkokad til Honings tjocklek: Beschreib. der Rais in die Morgenländer p. 105.Duschap hos Perserna säger S. G. Gmelin l. c. vara en ihopkokad drufve-saft.
  44. (***) Af Maguey eller Metl (en Americansk Aloë) får man i Mexico en ymnighet af saft, medelst de inre bladens bortskärande, eller, som Gomara hos Clusius Hist. pl. p. 161. säger, medelst urgröpning ända ned i roten, hvilken saft blir genom inkokning söt och går til en Honing, ja ock, igenom vidare åtgärd, til ett Såcker: F. Hernandez l. c. p. 270. I Churchills Collection T. 4. p. 365. ser jag väl, at Gemelli Carreri utgifver denna saft för så söt som Honing, nyss han kommit ifrån plantan; men jag håller sådant icke troligt. J. Hortop säger, at sedan saften blifvit kokad tils en tredjedel försvunnit, och han då tjocknar, blir han så söt som honing: se Hakluyt l. c. T. 3. p. 492. och R. Laudonniere visar, at sedan den samma aldeles blifvit inkokad til Honing, är han ej så söt som Biens Honing, men bättre at äta til bröd: Hakl. l. c. p. 464.
  45. (*) Af alla Dadel-sorterna göres i Arabien Dibs, eller en Sirap, som folket där äter til bröd, varandes de så kallade Helloue, eller de söta, dertil tjenligast: Niebuhrs Reisebeschr. T. 2. p. 226. Zückert utgifver denna Sirap för så fet, at han kan tjena folket i stället för Smör: Mater. alim. p. 178. När Dadlar i Arabien insyltas, sker det med deras egna utprässade honings-saft: Phil. à. S. S. Trinitate Itinerar. orient. p. 298. Likaså i Persien: E. Kæmpferi Amœnitat. exot. p. 704. T. Shaw kallar sjelfva träd-saften Palm-Honing, och säger at den är lik en klar Sirap, samt sötare än verkelig Honing: l. c. p. 292.
  46. (**) Den Canadensiska Såcker-Lönnen (Acersaccharinum L.) är den tjenligaste Lönn at hämta saft af til detta behof. Qvinfolken i Canada göra inskärningar i stammen, och hämta den derutur flytande saften i undersatta käril, hvilken de sedan koka in, tils den blir tjock som Sirap: C. Le Beau Avantures ou Voy. parmi les Sauvag. de l’Amer. Sept. T. 2. p. 45. Denna Sirapen, säger Kalm, är ganska söt, mycket vederqvickande, god för bröstet och magen, samt til smaken den behagligaste man vil hafva: K. Vet. Acad. Handl. vol. 12. p. 158. At man häraf får en sort Såcker, är allmänt bekant.
  47. (*) Jag uptager här endast det slags Såcker, som beredes af Såckerrörs-saft, såsom det förnämsta och mäst brukeliga, änskönt jag väl vet, at Såcker kan göras af många andra ämnen, hvaraf jag ock redan några nämnt. Det som aldraförst fick namn af Saccharon, hämtades af Mambu eller Bambu-rören, och beskrifves af Dioscorides l. 2. c. 75. såsom en stelnad honing, funnen på vissa rör i Indien, hård och skör under tänderna såsom Salt: hvarvid Matthiolus i sin förklaring häröfver p. m. 219. tillägger, at detta icke varit Såcker sådant som vårt, utan en ur sprickor på rören utsiprad saft, som af solen blifvit torkad liksom ett gummi. Ehuruväl Såckerrören altid varit at tilgå i Ost-Indien, och konsten at deraf göra Såcker länge nog upfunnen, så blef dock i många Secler så litet dervid tilgjordt, at Såcker näppeligen förtjente at i Europa räknas ibland handels-varor, innan Spaniorer och Portugiser, sedan de lärt sig rätta konsten och skaffat sig sjelfva rören, begynte med alfvar cultivera de samma, dels hemma i sina länder, dels ock på Madera och Canarie-öarne. Härom komma flere Scribenter öfverens, och tillägga sedan, at samma Nationer bragte dessa rör öfver til Nya Spanien och Brasilien, och där med mera eftertryck fortsatte deras odling. Men Labat förlägger detta sista, och visar, at Såcker-rören förut funnos växande på åtskilliga ställen i America, fast de ej användes til såckergörande: l. c. T. 3. c. 5. Imedlertid är det ifrån den tid Såckerrörs-planteringen i America kom i gång, hvilket Labat l. c. utsätter vid år 1580, som Såcker börjat något tilräckeligare vanka och brukas här i Europa: Journal oecon. 1758. p. 138. Det var oss just en himmelsk skänk, yttrar sig Maffejus i Hist. Ind. l. 2. p. m. 34. som vida öfverträffar den bästa Attiska Honing! och i Dictionn. du Citoyen säges det vara den bästa skänk Europa fått ifrån de andra verlds-delar. Det är sant, at kort efter nämnde år var ansenlig tilgång på Såcker för Turkiska Kejsarens Serrail, så at R. Withers då kunde säga, at dess mängd var outsägelig, blifvandes där nyttjadt egenteligen til Scherbet: se Purchas l. c. p. 1601. men om ej Turkarne fått all denna Såcker-mängd ifrån västra sidan, så ha de väl, likasom länge förut, kunnat skaffa sig mycket deraf från den östra, särdeles från Bengala, som länge varit, och ännu är, rätta Såcker-orten i Ost-Indien: Bernier l. c. T. 2. p. 329. Uppe i Europa måtte man då ingenstäds haft stort öfverflöd på den varan, så länge den ej var där kommen rätt i mode, om icke uti stora Hof. Dock finner jag, at Såckerbruk före nyssberörde år måtte varit anlagde, ej allenast uti Tyskland, utan jämväl, som mera är, här i Sverige, emedan jag ser både Tyskt och Svenskt Såcker då redan nämnas, som rättnu skall visas, varandes ingen tvifvel, at ju rå-ämnet dertil blifvit hämtadt ifrån Spanien. I de gamla Svenska handlingar påminner jag mig ej hafva sedt något Såcker omröras, förr än vid år 1328, då en anteckning förekommer på omkostningarne vid Riks-R. Birger Peterssons begrafning, hvarvid allenast 4 skålpund Såcker (Zucara) åtgingo: se {{sc|Joh. Peringskiölds≠≠ Monum. Ullerakerens. p. 89. Ett klart bevis, at Såcker då här i Riket varit mycket rart. Sedermera finner jag, på 1400-talet, någon förmögen yppighetsvän i Linköping, förmodeligen Biskopen, i en Hushålls-Kalender hafva föreskrifvit Såcker til at sätta sötma på Körsedrank med: Lagerbring de Luxu Sviogothor. antiquo p. 22. Deraf må dock ingen sluta til något den tiden hos flera andra inkommet bruk af Såcker vid dryckers tilverkning, eller ock vid matlagning, med åsidosättande af den annars til sådana behof vedertagna Honingen, ty det var ju ännu för dyrt och för rart at så begrafvas i köken, då Honingen för de måtteligen kräseliga kunde där göra samma gagn, och Såckret deremot värdigare användas inne på borden, til at strö på vissa mat-rätter och försöta vin med. Jag skulle snart kunna föreställa mig, det mången, på den tid Såcker var så sällsynt, och altid räknades ibland specerier och krydder, torde gerna ätit det ensamt och just som det var, likasom sådant än plägar ske af barn och många ibland vår allmoge. Så tyckes Grefvinnan af Ost-Friesland Catharina, K. GUSTAF d. I:s Dotter, åtminstone i de yngre åren, hafva brukat at äta Såcker, såsom jag vil sluta af ett denna Konungens Bref til henne af år 1560 (infördt i K. Biblioth. Tidn. 1767, utgivne af Hr Gjörwell, p. 262.), hvaruti han skyller hennes sjuklighet på hennes ungdoms-vane, at äta Såcker och annat mera, som skämde magen. Jag vet icke, om mycket socker i K. GUSTAFS tid varit hos oss gängse. Af det ofvan anförde Läns-Registret ser jag Såcker vara uptaget ibland de krydder, som til K. ERICS Hof år 1566 inköptes, fast ej myckenheten finnes utsatt. På det stora Sigrid Stures Bröllop 1567 var hela åtgången 30 skålpund Topp-Såcker och 85 lod Såcker, samt dessutom Confect, hvaraf dock minsta delen i förteckningen står utförd. Men på Anna Stures Bröllop, vid ett halft tjog är derefter, hade yppigheten vackert stigit, så at upsatsen kan visa flera poster af denna vara, neml. först Såcker 30 skålpund, och åter dito 45 skålpund, sedan Såcker til Marsipan 15 skålpund, därefter Tyskt Såcker 33 skålpund och sist Svenskt Såcker 15 skålpund, samt dessutom Confect 56 skålpund, och dito, som Såckerbagaren fört med sig, för 700 mark. Hvad Såcker i K. JOHANS Hof år 1582 förtärdes, har ofvanföre blifvit anmärkt. Det är skada, at i förteckningen på omkostnaden vid Märta Bielkes bröllop 1611 Såckeråtgången blifvit så felaktigt utförd, at ej mer än en Såcker-post af 100 skålpund utsättes, och rummet står tomt för 2:ne andra poster, äfvensom ej heller någon uplysning lemnas om Confectens myckenhet, fast man ser hvaruti den bestådt, nemligen i Marsipan, Mandel, Canel, Fenkol, Anis, Coriander och Fikon. En lika sådan felaktighet företer sig uti upsatsen på Sigrid Oxenstiernas bröllops-kostnad år 1640, så at intet mera til summan utföres, än Topp-såcker 8 toppar och Puder-såcker 35 skålpund; men af titlarne på alla de öfriga Såcker-saker kan man dock hämta någon god uplysning, och se huru yppigheten ifrån de förra åren då hade stigit, hvarföre jag ock nu vil anföra dem. Schauessen af Såcker; stora Marsipaner, at hafva 2 på hvarje bord, och 1 på somliga; Canderad Confect, neml. Canel, Muskotblomma, Neglikor, Cardemummor, Citron, Berberis-bär, Rosmarin, Mars-Violer och andra Blomster; guten Confect i djur, foglar och andra slags beläten; upblåsen Confect i allahanda former; kastad Confect, neml. Mandel, Neglikor, Cardemummor, Canel, Fenkol, Anis, Coriander, Bröd-kumin; allahanda Såckerbröd; Sucade. Af insyltade saker nämnas här Melon, Qvitten, Päron, Pomerans, Citron, Körsebär, Vinbär, Berberis-bär, Lactuca, Andiven och Såcker-rötter; deremot nämnas til Märta Bielkes bröllop inga flere Syltsaker, än Körsebär och Pomerans. Jag får til slut anmärka hvad jag finner anslaget til Såcker på ett Bröllop i Danmark vid år 1550, neml. först Såcker 54 skålpund, och sedan Strö-såcker af det små brokiga at ha på mos 3 à 4 skrin: se Danske Magaz. l. c. p. 315.
  48. (*) De torra Dadlar ifrån Barbariet, som hos oss i senare åren varit gängse, hafva väl icke stort retat vår smak i allmänhet, men derutaf följer icke, at de ju kunna vara goda nog at äta färska, hälst för dem som äro älskare af sådan sötma. Demanet i dess Neue Geschichte des Französ. Afr. T. 2. p. 76. säger tydeligen, at de äro bättre färska än torra, hvarföre ock Morerne synnerligen älska dem; och i Labats Relat. de l’Ethiop. occid. T.5. säges p. 357. om Dadlarne på S. Thomas, at de färske äro oändeligen bättre än de torre, varandes guldgule til färgen, tendre och fulle med en angenäm saft; men, tillägges vidare, de måste då hafva legat i några dygn afplåckade och efteråt mognat; hvilket jag finner at man i America plägar i akt taga med all frukt, som man vil hafva fullgod. I anseende härtil behöfver man ej stort undra på, at E. Irwin, under vistandet i Ginna i öfra Egypten, tyckte de nyss af träden plåckade Dadlar vara mindre goda än de torra, hvilka, ätna til bröd, han fann vara en angenäm och födande spis: Begebenh. einer Reise auf dem Roth. Meer &c. p. 338. Men annars kan ju ofta tycket vara skiljaktigt; mycket kommer ock an på hvad man träffar för Dadlar ibland de många artförändringar deraf gifvas. Kæmpfer påstår i allmänhet, at de färske äro mycket mera lättsmälte än de torre: l. c. p. 750. Phil. à. S. Trinit. fann Dadlarne i Bassora ganska angenäma at äta färska, samt mycket födande, fast nog hettande: l. c. men han säger ej hvad Dadlar han menar af de flera sorter där i Basra förekomma, bland hvilka Niebuhr l. c. tillägger de så kallade Chastaui det främsta rummet, efter de ej besvära magen, ehuru mycket man af dem äter. Fursten N. C. Radzivil antecknade vid Cairo 3:ne skiljaktiga Palmträds-sorter, neml. en lågstammig, bärande sådana aflånga Dadlar, som til våra länder pläga föras; en mycket högstammig, äfvenså med aflånga Dadlar; samt en af ett Päron-träds högd med runda Dadlar, hvilka hade en den bästa smak, men tålte ej at ligga: Hierosol. peregrinat. p. 179. I den förstnämnda Dadel-sorten märkte han, då han åt den färsk, en stark sötma, förknippad med en liten icke obehaglig skärpa: l. c. Jag vil tro, at de som i Barbariet vanka äro af denna samma sort; förmodeligen äfven de som växa i Valencia, änskönt desse i G. Bowles’s tycke äro så vida olika Dadlarne i Barbariet, at de hafva mindre söt, men ock mindre fade, smak: Introd. à l’Hist. nat. & à la Geogr. phys. de l’Espagne, p. 241. Sådant är blott en climatets verkan, ty desse frukter blifva söta, efter den grad af solvärma de växa uti. I Marocco hafva Dadlarne en aromatisk, söt och behagelig smak: Höst l. c. p. 285. och vid Gorea närmare linien fann Adanson dem oändeligen bättre än de bästa Levantiska: l. c. p. 107. Layfield måste väl haft afseende på sådana goda sorter, då han tyckte Dadlar kunna räknas ibland de bästa frukter: Purchas l. c. T. 4. p. 1173. Men när Bruë säger om de Senegalska, at de äro ibland de yppersta fruktslag, se Labat Rel. de l’Afr. occid. T. 3. p. 22. så kan det vara ovisst, om han icke dervid rätt så mycket ser på den stora nytta denna frukt skaffar, som på smaken. Han yttrar sig l. c. p. 13. at de allmänna Dadlarne äro den hälsosammaste frukt man känner; och Demanet påstår förvisso l. c. at de ej allenast äro ganska närande, utan ock af de sundaste i hela Africa, hvarföre ock många folkslag bruka dem til dagelig spis, och stor handel dermed drifves i åtskilliga länder. På en lång sträcka vid Arabiska kusten lefver menige man bara vid Dadlar och salt Fisk: Tavernier Voyages en Turquie, en Perse & aux Ind. T. 1. p. 243. De tycka där mera om Dadlar at äta til sitt sofvel, än om bröd: Ovington l. c. T. 2. p. 131. likasom Morerne i södra Marocco intet bröd bruka, utan allenast Dadlar: de S:t Olon l. c. p. 34. Hos Beduinska Arabernes Emir i Syrien vankade ingen annan mat för några Engelsmän, som skulle fägnas, än Dadlar jämte Camel-kött: Philos. Transact. abridg. T. 3. p. 491. At den låga Palmiten i Spanien, (Chamærops humilis L.), bär ganska välsmakande frukt, som ej gifver Dadlarne efter, ser jag af F. Carters Reise von Gibralt. nach Malaga p. 133. 134.
  49. (*) Voyag. en Turquie &c. T. 2. p. 214.
  50. (**) L. c. T. 1. p. 310.
  51. (***) Six voy. en Turquie &c. T. 1. p. 686. Det är ej allenast vid Jarun, som dessa så mycket ypperliga Dadlar träffas, utan ock på flera andra ställen imellan Schiras och hafvet, hvilket Ives ger tilkänna, då han l. c. T. 1. p. 339. säger, at Dadlarne ingenstäds i verlden finnas så fullkomliga, som i de til Persiska viken angränsande länder. T. Herbert går nogare til väga, och nämner Lar för den egenteliga ort, där de förträffeligaste Dadlar i hela Persien växa: Relation du Voyage de Perse & des Indes p. 210. Men af l’Ambassade de Don Garcias de Silva Figueroa en Perse får man den bästa redan på både orten och sjelfva frukten. Där säges p. 77. at utaf alla de läckra frukter, som i Persien träffas, är ingen som öfvergår en sort Dadlar vid Lar, hvilka i storlek, färg och smak öfverträffa alla andra Dadlar i hela verlden, varandes til färgen som det vackraste Guld, och så stora och söta som de Plommon i Spanien som kallas Cirvelas de Monjes eller Cirvelas de frayles. Vidare berättas l. c. p. 93. at Dadlarne i Jarun och Horum likna dessa; och ändteligen omtalas p. 353. och 354. at i Jarun sågos en del bruna Dadlar och en del helt svarta, dock alla admirabelt excellenta, varandes de aldrabästa små och runda. När Schillinger l. c. p. 263. skall nämna, hvilka Dadlar utropas för de bästa i Orienten, säger han det vara de som växa vid Isharum; men jag anser det för en misskrifning i stället för Jahrun eller Jahrum. Jag vet icke, om Kæmpfer kan mena andra Dadlar än dessa med Churmà Sjahuni eller de Kongliga Dadlar i Persien, som han säger blefvo så kallade för deras läckerhets skull, och voro endast de förnämas bord förbehållne: de hade utseende som en klar Bernsten, och ljuflig söt smak såsom en aromatisk Sirap: l. c. p. 704. Ibland de yppersta Dadel-sorter torde ock den förtjena at uptagas, som en Schech i öfra Egypten fägnade Irwin med, hvilken sort han, som då kom ifrån Indien och hade passerat Arabien, fann förträffeligare än alla de han någonsin känt: se Irwin l. c. p. 314. Mycket ypperliga måtte väl ock de så kallade Camuirri i America vara, då Gumilla trodde sig kunna sätta dem i bredd med de bästa hittils bekanta frukter; de hade, säger han, både til figur, färg och smak, nog likhet med vindrufvor: Hist. nat. de l’Orenoque T. 3. p. 204.
  52. (*) Det gagn, som kan dragas af ett Cocos-träd, är mångfaldigt och redbart. Man kan deraf hafva Bröd, Olja, Mjölk, Smör, Confiturer, Dricks-vatten, Vin, Honing, Såcker, Arrak, Ättika, Läke-medel, Byggningsoch Slögde-virke, Hus-tak, Ämne at skrifva på, Mattor, Tapeter, Skepps-segel, hela Skepp, Parasols, Hattar, Korgar, Qvastar, Bågar, Nålar, Tråd, Rep, Garn til grof väfnad, Luntor, Grannlåts-saker, Nät, Stopp-blår, Skålar, Dryckskäril, Svart färg, Smedje-kol, god Gödsel, m. m. Se derom i synnerhet F. Pyrard Voy. aux Ind. Orient. Maldives &c. part. 3. p. 25. seq. och G. E. Rumphii Herbar. Amboin. T. 1. p. 16. ff.
  53. (**) Cocos-Nöten afviker ifrån andra Nötters art, i det hon i början hyser ymnigt vatten, som efterhand tjocknar kring inre sidorna af skalet, och förvandlas til kärne, hvilken omsider intager hela nöten. I H. van Rhede’s Hort. Ind. Malabar. T. 1. p. 3. ser jag, at denne kärne i förstone är nog tendre, söt och smakelig, blåhvit til färgen och intet oljaktig, men sedan mer och mer hvitnar och hårdnar, blifvandes då smaken stark och något oljaktig. Uti den af Labat i Relat. de l’Ethiop. occid. T. 5. införde Journ. d’un voy. à S. Thom. p. 353. beskrifves dess första utseende som löpnad mjölk, och i Rumph. l. c. p. 4. säges den se ut som is. Men det är icke i det spädare tilståndet som han mäst behagar, långt mindre sedan han blifvit fullmogen, ty då är den svampaktig med en fade sötma: Rumph. l. c. och med en stark och oangenäm olje-lukt: v. Rhede l. c. p. 4. den blir ock då så hård, at man behöfver någon möda til at tugga honom: Rumph. l. c. utan i dess medel-tilstånd vinner den mästa tycket. Då är dess kött snöhvitt och stadigare än i ett äple: Fermin Descript. de Surinam T. 1. p. 178. eller just som i en färsk nötkärne: De la Loubere Royaume de Siam T. 2. p. 73. Då är äfven skalet, som man vet blir sluteligen hårdt som ben, äteligt, ty det är då vekt och så skört som brusk: Rumph. l. c. p. 17. eller som man äte en Chardon: Phil. à S. Trin. l. c. p. 300. til smaken som Valnötter: v. Rhede l. c. Sjelfva kärnen är i den åldern mycket välsmakande: De la Loubere l. c. p. 72. ja rätt söt och närande: C. G. A. Oldendorps Geschichte der Mission der Evang. Brüd. auf d. Caraib. Ins. T. 1. p. 187. De la Boullaye le Gouz tyckte smaken vara såsom Mandlar: l. c. p. 266. Pyrard fann den likaså hafva Mandel-smak och vara ganska god: l. c. p. 28. men hos Labat l. c. säges den hafva högre och delicatare smak än Mandlar. I E. Hessens tycke smakade den som nöt-kärnar: Ost-Ind. Reisebeschr. p. 119. i J. Nieuhoffs föll den sig mycket sötare än något Europeiskt Nötslag: Legat. Batav. ad Magn. Tart. Cham. p. 102. b. Rumphius fann den til smaken nog lik färska Hassel-nötter, men sötare, fuktigare och angenämare: l. c. Fermin förekom den såsom Nötter och Kron-ärtskåckor sammanblandade: l. c. Jag vet icke, om olika Cocos-sorter verkat sådan skiljaktig smak, hvilket nog kunnat hända, ty dessa nötter äro ej allestädes lika. Gemelli Carreri fann dem i Malacca mera tendre och välsmakande än i Goa, äfvensom ock 3 gånger större: Church. l. c. T. 4. p. 257. och J. Cook trodde sig veta, at de verkeligen genom odling förbättras: Voy. dans l’hemisph. austr. & autour du monde, T. 4. p. 259. Torde hända, at några konstgrep vid trädens skötsel kunna göra, at dessa Nötter blifva på somliga ställen mera oskyldiga at äta, än på andra: t. ex. på Maldiviska öarne, där man både förstår och vinnlägger sig om at sköta träden, kan man dageligen utan olägenhet äta Cocos-nötter i stället för bröd, hvilket ock Pyrard säger sig sjelf i 5 års tid gjort: l. c. part. 1. p. 85. hvaremot de på andra ställen finnas svårsmälte för magen, och derföre sällan ätas: G. Dampier Voy. autour du monde, T. 1. p. 309. lärandes utan tvifvel sådant vara orsaken, hvarföre de ej gerna ätas i Batavia: Hessen l .c. icke heller i Carthagena, där endast vattnet i dem eftersökes til at dricka: Ulloa l. c. T. 1. p. 68. Detta vatten varierar efter åldren: i en helt ung Nöt är det väl sött, men blandadt med sälta; sedan nöten vuxit ut, men skalet ännu är vekt och som brusk, är det som bäst, en ädel saft, klar och kall, helt söt och angenäm at dricka; sedan skalet blifvit benhårdt, är vattnet suraktigt; och ändteligen då nöten är gammal, finnes det åter sött, men något härsket, och otjenligt at dricka: Rumphius l. c. Annars fås ock af kärnen, då han rifves eller stötes och sedan prässas, en behagelig Emulsion eller Mjölk-saft, hvilken smakar som mjölk, med någon åtföljande oljaktighet: v. Rhede l. c. I matlagning göra Siamerne sig mera gagn af Cocos-nötterna, än af något annat frukt-slag, nyttjandes kärnen, både rifven och orifven, til at uphöja smaken med på många sina rätter: Turpin Hist. civ. & natur. de Siam. T. 1. p. 236.och i Africa gör man sig af omogna kärnarne, hämtade med sked och upblandade med såcker och krydder, eller med rosen-vatten, ganska läckra rätter: Labat l. c. p. 131. 353.
  54. (*) B. Ziegenbalg i Bericht derer Königl. Dänisch. Missionar. in Ost-Ind. 3. Contin. p. 122.
  55. (**) Ehuru frukten på Borassus flabellifer L. är, sedan den blifvit fullväxt, hård och oätelig, kan den dock väl ätas, medan den är ung och tendre, varandes då inuti blå och klar som gelée, söt til smaken, och ej oangenäm: v. Rhede l. c. p. 12.
  56. (*) Hist. des Plant. de la Guiane Franc. Supplem.p.101.102. De pläga kokas i vatten med litet salt.
  57. (**) Se dess Journ. des Obs. phys &c. T. 3. p. 416. hvarest han kallar denna Palm Palma altissima nucifera, siliquis ventricosis.
  58. (***) L. c. T. 1. p. 46.
  59. (†) Se dess Voyage d’Ethiopie i Lettr. édifiantes & curieus. T. 4. p. 46.
  60. (††) Jag tager mig här frihet, at gå litet utom ämnet, och anföra något om denna märkeliga frukt, som i Indien kallas Tavarcare, och knapt varit at se i Europa, utan i Cabineter. Den är stor, säger N. Grew i Mus. Reg. Societ. p. 197. ungefär af 1 fots längd och 1⁄2 fots bredd, med kolsvart skal och hvit kärne, utan någon synnerlig smak; och liknar Pyrard l. c. p. 163. den samma vid ett par stora Meloner, som gå ihop vid ena ändan, tilläggandes, at hafvet undertiden upkastar den på Maldiviska stränderna, och at, då så händer, den genast, vid stort vite, måste uplemnas til Kongen. A. Clutius förtäljer i sin bok de Nuce medica, huru denne Kong sorgfälligare vårdar den uti sin Skattkammare än något annat, och tror sig ej kunna gifva andra Kongar och höga Ämbetsmän någon kosteligare present, än denna Nöt, hvilken skattas dyrbarare än Ambra. Holl. Amiralen Wolferd Harmans, fortfar han, hade fått en sådan Nöt af Kongen i Bantam för en stor bevisad tjenst, och den samma ville sedan Kejser RUDOLPH II. efter hans död tilhandla sig af arfvingarna, men fick intet, oansedt han böd 4000 Gyllen. J. Lobo berättar i Voy. hist. de l’Abissinie T. 1. p. 53. at samma Nötter vissa tider komma flytande åt Brava och Magadoxo kusterna i Africa, och säljas då i Jubo emot lika vigt i silfver. På Malabariska kusten har den äfven varit ganska begärlig, så at en Nöt af detta slag ibland blifvit betald med 25 pund Sterling: Grew l. c. Hvad som gjort detta ofatta värde, har å ena sidan varit den inbillning man öfveralt fått om en stor hälso-kraft i denna Nöt emot de flesta sjukdomar, särdeles emot förgift, fallandefot m. m. Grew l. c. hvilken kraft Clutius l. c. också trodde henne tilkomma; och å andra sidan en allmän okunnighet om dess rätta hem-ort, så at ej en gång folket på Maldiverna vetat hvarest eller huru den vuxit, utan trodt den framkomma på hafs-bottnen: Pyrard l. c. hvarigenom den ock af många andra fått namn af Hafs-Cocos. Väl hafva somlige kallat frukten af ett slags Palm i Loango Maldiviska Cocos-Nötter, såsom ses af Cavazzi Relat. de l’Ethiop. occid. utgifven af Labat, T. 1. p. 132. men orätt. Omsider fanst sjelfva trädet på en ibland Sechelles-öarne norr om Isle de France, som Fransoserne år 1744 uptäckte, och år 1767 nogare undersökte, hvilken de först kallade Isle de Palmes och sedan Isle Praslin, och är denna lilla ö ännu det enda ställe i verlden, hvarest denna Palm funnits växande: Sonnerat Voy. à la Nouv. Guinée p. 3. 4. Derifrån hafva sedermera både plantor och nötter häraf blifvit satte på Isle de France, där de nu arta sig rätt väl: l. c. p. 9. och har man jämväl skaffat sig ett par nötter til Ceylon och planterat i stranden, hvilka upskutit och växa frodigt: Radermachers Naamlyst der Planten op het Eiland Java; Batavia 1780. p. 18. I Batavia betalte man länge 150 R:dal. för hvarje sådan Nöt; men sedan Fransoserne år 1760 ditbragte stora partier deraf, föll priset til 10 R:dal. l. c. och framdeles bör det väl falla mer. Imedlertid köpa Magnaterne i Indostan den samma ännu til ganska högt pris, och låta af skalet göra sig drycks-käril, som de infatta i guld och pryda med diamanter, drickandes derutur ständigt, i den inbillning de äro, at det starkaste gift då ej skall kunna skada dem: Sonnerat l. c. p. 5.
  61. (*) I de kallare länder göra de allmänna Melon-sorterne, de så kallade Marechés eller Melones vulgares, sällan fullt skäl för namn af läckerheter, ty deras smak blir gemenligen för fade och vattenaktig, såsom på gurkor, med för liten sötma, derest ej tilfälligheter af ovanligt gynsam väderlek, eller ock kanske af synnerliga konstgrep hos skötaren, mellankomma. Igenom sådant kan vissa varma somrar hända, at de i godhet nalkas dem, som i de varmare länder framalstras, hos hvilka altid rönes starkare sötma jämte en hög smak: L’Ecole du jardin potager T. 2. p. 215. Man får dem rätt läckra, säger Bauhinus Hist. pl. T. 2. p. 245. i Italien, Spanien, Provence, Languedoc, Basque, nedra Österrike och Ungern; men icke så i Frankrikes norra del, i England, Holland m. m. ty där ärnå de svårligen sin rätta mognad, och bli deraf insipide eller af fade smak. De fordra mycken sol-värma til sin riktiga trefnad, men de urarta sig i en stark och brännande hetta, hvarföre ock ej var underligt, at Phil. a. S. Trinitate fann dem i Indien så osmakeliga: l. c. p. 308. De Ost-Indiske Melonerne, säger J. H. van Linschoten, stå tilbaka för de Spanska, ty de kunna icke ätas utan såcker: se J. T. & J. J. de Bry Ind. Orient. P. 4. p. 25. Ingen kan i Indostan få goda Meloner, mer än någre Magnater, som skaffa sig kärnar af ypperlig sort ifrån Persien, och med öfverordentelig omsorg låta sköta plantorna; hvilket dock ofta intet hjelper dem til god frukt, åtminstone icke längre än på första året, emedan climatet är dem emot, så at de urarta sig: Bernier l. c. T. 2. p. 24. Likaså händer på Cap de bonne Esperance, at Melonerne ej bibehålla sig goda längre än det första eller andra året efter kärnarnes ditkomst från Europa, urartandes sig alt för mycket på det tredje: De la Caille l. c. p. 281. jag dömmer ej om, hvarutaf sådant där kan härröra. På Amboina falla de sig dåliga och vattiga: Valentyn Oud en nieuw Oost-Ind. 3. deel. 1. afd. p. 254. I Rio Janeiro i Brasilien äro de både mjölaktige och af fade smak: J. Hawkesworth Relat. des voy. dans l’hemisphere merid. T. 2. p. 254. Annars ser jag väl, at i ett af de heta climat, neml. i Surinam, blifva ordinaire Europeiske Meloner af ganska god smak, samt våra Cantaluper både öfvermåttan stora, och af så fin och delicat smak, at man ej kan äta något läckrare: Fermin l. c. T. 1. p. 188. men jag vet ock, at climatet är där nog fuktigt, och at man där, när torka tilstöter, brukar at vattna sina Meloner: l. c. På Americanska öarne, där fuktighet vankar ifrån hafvet, är det så svårt, säger Labat i Voy. aux Isles de l’Amer. T. 1. p. 372. at ibland 50 Meloner träffa en ond, som det i Europa är, at ibland 50 råka på en god, och fann han dem af fin och delicat smak, ljufligt luktande och oskyldiga för magen. Melonerne på Danska Americanska öarne förklarar Oldendorp för söta och ganska välsmakande: l. c. T. 1. p. 156. I Louisiana äro de alla bättre än de Europeiske af lika sorter, säger T. Jefferys i Natural and civil history of the French dominions in North and South Amer. T. 1. p. 155. Melonerne i Valencia föredragas för alla andra Spanska: Plüer l. c. p. 554. ja Höst tyckte de Såcker-Meloner han i Cadiz åt öfverträffa äfven de Maroccanska, hvilka senare han dock fann mycket goda: l. c. p. 288. I Alger rönte Shaw en högre smak på Melonerna, än i England: l. c. p. 290. och han kunde ju intet annat vänta. Underligare var, at C. Patin märkte skilnad imellan Melonerna i Italien och Österrike, hvilka senare han fann nästan så goda som de förra: Relat. de voyages en Allemagne, Anglet. Holl. &c. p. 27. Men åter nog naturligt, at de Meloner, som Tournefort träffade vid ett Kloster i Armenien, och om hvilka han säger at inga bättre gåfvos i hela Levanten, skulle i läckerhet öfvergå dem man kunde få i Paris: Voyage du Levant T. 3. p. 193. Så var också det intet orimligt, at Melonerne på öen Zante i Grekiska Archipelagen, särdeles de hvita som luktade likt Ambra, föreföllo Wheeler bättre, än de han kommit at få i England, Frankrike, Italien och Turkiet: l. c. p. 67. På sistnämnde stället hade väl äfven de kosteligaste sorter kunnat falla honom något obehageliga, ifall han fått dem öfvermogna, hvilket ock måtte hafva hänt, så vida sant är hvad Thevenot säger, at man i Österländerna gerna låter Melonerna bli för mogna, så at de skulle kunna ätas med sked: se dess ferner Verfolg der Morgenländ. Reise p. 76. Turkiska Meloner hafva annars åtskillige synnerligen tyckt om i Italien, fastän Pilati ej tyckte dem kunna jämföras med de förträffeliga som vankade i Lombardiet: Voyag. en differens pays de l’Europe T. 2. p. 199. Åtminstone berömmer Otter dem i Diarbekir för excellenta, änskönt de där med ingen annan åtgärd frambringas, än at man blott nedsätter kärnarne, blandade med dufvo-träck, i stranden af floden, sedan vattnet utfallit: l. c. T. 2. p. 274. Men at komma tilbaka til Archipelagen och ditgränsande tracter, så tyckes som lärer där något hvarjestäds vanka ypperliga Meloner, nemligen där man varit omtänkt at förskaffa sig utvalda sorter. De aldrabästa menar Tournefort skola finnas på öen Milo: l. c. p. 188. och på Cypern förekomma både ansenligen stora och delicata af kostelig sort: F. F. v. Troilo Oriental. Reise-beschr. p. 38. I Athén äro de oförlikneliga: Chandler Reisen in Griechenland p. 180. På Maltha mente Du Mont finnas de bästa i verlden: Nouv. voy. du Levant. p. 150. ty de voro såckersöta och smälte i munnen: se dess Voy. en France, en Italie &c. T. 2. p. 35. Ehuru goda Meloner De la Lande ätit i Languedoc, så fann han dock ypperligare i Bologna, hvarest man brukar at dertil äta en sort korf kallad Bologna-Mortadeller: Voy. d’un François en Ital. T. 2. p. 112. Men i Rom sätter man mera värde på de som odlas i Perugia af en utmärkt sort, än på alla andra i Italien: J. G. Keysslers neueste Reise durch Deutschl., Böhm. &c. T. 1. p. 466. Pilati råkade ej at få smaka några rätt goda Melon-sorter i Neapel: l. c. men at likväl sådane där kunna vanka, ser jag af det D’Arvieux, då han skall mycket berömma Melonerna på Carmels berg, sätter dem i jämförelse med dem i Neapel och America: Merkwürd. Nachrichten T. 2. p. 237. hvarförutan Gem. Carreri säger många räkna Parabito-Melonerna i Neapel ibland de bästa sorter, änskönt han sjelf, efter sin smak, tyckte några sorter i Persien, särdeles de grönskaliga så kallade Puost-Sabs, vara angenämare: Churchill l. c. T. 4. p. 154. Men han är ej ensam i den delen at tycka om Persiska Meloner, ty dem uphöja många flere Scribenter. Man råkar väl, där som annorstäds, åtskilliga af sämre sorter; men man träffar också helt förträffeliga, och det i synnerlig mängd: Tavernier l. c. T. 1. p. 419. varandes sådant egenteligen at förstå om öfra Persien, ty de aldrabästa där i landet, och som hälst sökas til K. Hofvets och Magnaternas bord, komma från Chorasan, ett af de öfversta landskapen, gränsande til stora Buchariet: se Salmons und van Gochs gegenwärt. Hist. von Persien p. 53. Olearius fick näppeligen bättre Meloner i Persien, än de stora gula han åt i Astracan: l. c. p. 240. och Chappe visste sig aldrig smakat så goda och oskyldiga, som han fick i Casan: Voyage en Siberie T. 2. p. 544. Hvem vet, om icke dessa förträffeliga sorterna kunna härleda sig ifrån en och samma moderstam, som til äfventyrs lärer böra sökas i Buchariska länderna, hvilka länge haft namn för at äga de ädlaste Melon-sorter, och hvilkas lyckliga climat gifver anledning at tro detta frukt-slag där snarare förbättras, än urarta sig?
  62. (*) J. A. Cavazzi Relat. hist. de l’Ethiopie occid. publiée par J. B. Labat, T. 1. p. 141.
  63. (**) Civil and Natural history of Jamaica, p. 353.
  64. (*) Efterretn. om Marokos og Fes, p. 288. Sådant kan gå an i de varmare länder, där Melonerne, eller vissa sorter deraf, finnas så oskyldiga, at de utan fara kunna ätas til öfverflöd, hvilket i många Rese-beskrifningar omtalas; men här i Norra Europa är sådant orådeligt.
  65. (**) Det talas här om sådana Melon-sorter, hvilkas art är at altid hålla sig små; annars veta vi nog, at på en planta, som efter sin art skulle bära stor frukt, merendels händer, at någre blifva små, af det de ej växa ut, då åter någre blifva mera store, dels igenom något föresprång de fått, dels med det de drifvas dertil genom flitigt vattnande, dels ock medelst en hop blommors bortskärande, för at bringa de andra til frodigare växt.
  66. (***) Plinii Hist. nat. L. 19. c. 5.
  67. (†) Sucrins-sorterne räknade J Bauhinus l. c. p. 242. för de yppersta Meloner, och beskref dem såsom fasta i köttet och så söta som de skulle blifvit såckrade. Dessa och andra små sorter, t. ex. Cantaluperne m. fl., tilvålla sig företrädet i goda egenskaper framför många stora, emedan de, jämte deras fina och söta smak, pläga vara tidigare, samt bättre tåla kalla somrar och höst-vädret, utan at då förlora smaken: L’Ecole du jard. potag. p. 227. ff. Den lilla Sucrin, som l. c. anföres, synes vara den samma som J. Bauhini lilla runda Muscatell-melon, hvilken han l. c. p. 244. säger äfven kallas Såcker-melon, och vara stor som en Pomerans, ljuflig både til lukt och smak; blifvandes den samma jämväl berömd af Pena och de Lobel i deras Adversar. Stirp. p. 286. såsom mycket delicat, med lukt stödande på Desman. I China träffar man en helt liten och såckersöt Melon-sort, den man kan äta tillika med skalet, likasom ett äple: J. B. Du Halde Beschreib. des Chines. Reichs. u. der Gross. Tart. T. 2. p. 170. Men en annan liten Melon, af ett and-äggs storlek, har man i Persien, som ingen frågar efter för smaken, efter den ej är behagelig, utan för lukten, som är mycket stark och så ljuflig, at Persianerne för den orsaken näppeligen sätta större värde på någon annan frukt: O. Celsii Hierobotanic T. 1. p. 13. Den samma gör v. Linné til ett särskildt slag under namn af Cucumis Dudaim, och i Persien kallas den Schamame. Man brukar där at gå och bära den i händerna, för at altjämnt lukta på: Olearius l. c. p. 369. För samma ändamål har man ock i Tyskland, England och flerastäds i Europa varit mån om at skaffa sig denna växt uti drifhus: Design. plantar. horti A. F. Waltheri p. 133. samt J. Petiver Musei centur. 3. p. 27.och W. Sherard träffade den i Rom växande i fönstren hos åtskilliga Cardinaler: J. Raji Hist. plant. T. 3. p. 333.
  68. (*) L. c. I L’Ecole du jard. pot. upräknas 4 sorter af Melon de Florence eller Cantalupi, neml. en grön med rödt kött, en brandgul, en hvit, och en svart eller mörkgrön, hvilken sista, såsom den mäst söta och vinaktiga, anses för den bästa, och kallas i Italien il Melone degli Santi: l. c. p. 226. P. Skippon fann den förstnämnda af dessa, som han i Florentz åt under namn af Melone di mele, i sitt tycke för den bästa: Journey thro’ the Low-countr. Germany, Italy and France, i Churchill's Collect. T. 6. p. 654.
  69. (**) Det räknas i Paris såsom en förlust för allmänheten, at Melon-planterarne, för sin vinnings skull, mera beflita sig om at få sina Meloner mycket stora, än utvaldt goda, drifvandes dem så med träget vattnande, at de derigenom bortskämma deras smak: Ecole du jard. pot. p. 220. 228. Den som sådant ofta rönt, lärer väl ej lofva sig mycken läckerhet uti stora Meloner. Men en del sorter hafva den art, at vara storväxte och tillika välsmakande, särdeles i sådana climat och jordmåner, som med deras natur öfverenskomma. Ibland de kosteliga Melonerne på Americanska öarne såg Labat en del så stora, at han sedan ingenstäds träffade deras likar, förrän i Terni i Italien: Voy. en Espagne & en Ital. T. 7. p. 97. och Bossu fann dem ovanligt stora och saftiga i Louisiana: Voy. aux Indes occid. part. 2. p. 19. Jurgen Andersen blef varse stora och söta Meloner vid Mosul: Oriental. Reise-beschr. p. 170. och på öen Zante förekommo de Chandler både af ovanlig storlek och förträffelig smak: l. c. p. 425. I Aleppo fick Thevenot dem långa och såckersöta: l. c. Fursten Radzivil visste sig ingenstäds hafva sedt större Meloner än på Cypern, där de hade nästan 3 qvarters längd, och voro rätt delicata: l. c. p. 147. Men J. Bauhinus såg en ifrån Montbeliard, ungefär 4 qvarter lång, krokug som ett ko-horn, rätt söt och god, hvilken han kallade Melo longus, l. c. Dock var detta ännu litet, om den berättelsen var sann, som Busbeq fick om Melonerna i Mingrelien, at de kunde gå til 3 fots längd och vara välsmakeliga: A. G. Busbequii Legation. Turc. Epist. 3. p. m. 162. Chardin utsätter intet visst mått på dem han i samma ort bekom, utan säger blott, at de voro mycket stora, men ej särdeles goda: Journal du Voy. en Perse. T. 1. p. m. 73. J. Bauhinus uptager l. c. under namn af Melo magnus en melon, som var mindre än ett barn-hufvud, hvilken han åt på Beffords Slott, och tyckte vara den bästa han någonsin känt, både til smak och lukt; men huru hade han då icke skolat baxnas, om han fått se en sådan, som Olearius fick til skänks i Moskwa, hvilken gick til 40 skålpunds vigt, och var söt och god: l. c. p. 117. Ja, han torde också ryckt på axeln vid en om 20 skålpund, til hvilken storlek Melonerne ofta gå i Ispahan, varandes derjämte af den art, at de kunna hålla sig året igenom, neml. väl förvarade för värma i täpta käril, som hållas kalla med snö: C. Le Brun Voy. par la Moscovie en Perse & aux Ind. or. p. 229. Jag törs icke omröra de ofatta Meloner Thevet säger sig sedt på Madagascar, hvilka skola varit så stora, som en karl kunnat famna om: Singularités &c. fol. 44.
  70. (*) När Hasselqvist i dess Iter Palæstin. p. 491. berättar om de vanliga Egyptiska Meloner, at de voro blötare i köttet, och ej på långt när hyste så angenäm sötma, som han i Sverige hade funnit uti en af Siberiska kärnar framkommen Melon-sort, synes sådant innebära en smickersam tanka om de Siberiska climaten, såsom voro de mycket gynnande för Melon-växten; men det har aldrig kunnat vara hans tanka, utan har han allenast ment Melon-kärnar, som kommit hit ifrån Siberien, sedan de ifrån annan ort blifvit ditbragte. At den orten måtte varit Buchariet, har jag nog anledning til at tro af det J. Perry säger om några ypperliga Melon-sorter, som han åt i Moskwa, och hvilka han tyckte ej kunde läckrare gifvas i verlden, neml. at Ryssarne hade skaffat sig kärnarne dertil ifrån Buchariet genom Siberiska vägen: Etat pres. de la grande Russie p. 120. Det synes ock nog likligt, at dessa så kosteliga sorter måtte hämtas från Bucharerna til nästgränsande landet Chorasan, där man så starkt äflas med at odla de yppersta Melon-sorter, för at kunna hålla dem K. Hofvet och Magnaterna i Persien tilhanda, såsom ofvanföre nämndes. Bucharerne sjelfve drifva stor handel med sina Meloner in åt Indostan: Schreiben an d. Herrn Colbert von der Grösse des Königr. Industan p. 8. så at Bernier kunde i vintertiden på frukt-torget i Dehli se en stor mängd af den sorten som håller sig hela vintern, hvilken han sjelf fann admirable, som den ock var högst begärlig för Omrahs eller Magnaterne därstädes, hvilka, för den stora svårighet de hade at i sitt climat frambringa goda Meloner, köpte dessa, från Buchara komna, til ganska dyrt pris: l. c. T. 2. p. 23. Han omtalar annars l. c. T. 1. p. 160. huru Usbek-Tatarernes eller Bucharernes Ambassadeurer förde til Stora Mogol, ibland andra rara presenter, några camel-bördor med utvalda frukter, och deribland äfven förträffeliga Meloner, hvilka blefvo mycket välkomne. Du Halde omrörer en Melon-sort från Hami i stora Tatariet, som är oförlikneligen delicat och behåller sin godhet in uti vintern, då den plägar nyttjas på Chinesiska Kejsarens bord: l. c. T. 4. p. 29. Han berättar ytterligare i sin Epitre aux Jesuites de France framför 18:de Samlingen af Lettres édifiantes & curieus. p. 35. at desse Hami-Melonerne är excellente och i 5 à 6 månader bibehålla sig friska, samt at årligen ett stort förråd deraf inköpes för samma Kejsares behof, hvilken äfven deraf plägar göra föräringar åt dem han vil visa synnerliga nåde-tecken. Det var säkert en sådan Melon-sort, som Ryske Residenten Lange, ibland annan frukt, fick i Peking ifrån Kejsaren til sig skickad i November månad, och som han fann öfvermåttan läcker: se dess Journal der Reise nach China uti Verändert. Russl. p. 85. Då jag nu ser efter, hvar detta Hami må vara beläget, finner jag dermed menas Hamil eller Khamul, en stad i lilla Buchariet: Prevost Hist. gener. de voyages T. 6. p. 456.(??) Derföre skrifver ock Christoph. Jac. Schwartz, då han omtalar den Melon-sort samme Kejsare förärade Ryske Ambassadeuren, i hvars följe han var, at den hade kommit ifrån Buchariet, och ansågs för en stor raritet i China: se dess Kurtze und wahrhafte Beschreibung der Reise von St. Petersburg aus bis die Hauptstadt Peking &c. von 1725 bis 1729. Mscr. Det var af de ypperliga Buchariska Meloner, som Engelske Envoyén Whitworth skickade från Ryssland kärnar til en Prins af Danmark: Perry l. c. Vi böre här i landet likaså vara måne om at kunna skaffa oss kärnar af dessa eller andra för läckerhet utmärkta Melon-sorter ifrån deras rätta hem-orter, ty för det de äro benägne at urarta sig uti de kalla så väl som de för heta climat, och ej behålla sin fullgoda art öfver ett eller ett par år, kan man ej lita på at genom kärnars planterande af yppersta hemväxta Meloner få lika så goda å nyo, åtminstone ej uti flera leder.
  71. (*) Hvad A. Cæsalpinus för 200 år sedan i sin bok de Plantis L. 4. c. 5. sade om Meloner, at de hade oräkneliga artförändringar, tyckes vara nog ärkändt för sant genom det ingen Botanist sedermera budit til at hålla lista på dem alla. C. Le Brun berättar l. c. at bara i Ispahans stad räknades öfver 25 utmärkta och namngifvna sorter, de flesta af dem excellenta; och S. G. Gmelin beskrifver korteligen i dess Reise durch Russland T. 3. p. 388. seq. samt äfven afritar 15 sorter, som han på ett ställe i Gilan såg til salu, bland hvilka jag blott vil anmärka 2:ne, neml. Adschiselemi och Kalagork: den förra långlagd, ljusgrön med hvitaktigt nät öfver, eller, som man säger, broderad, köttet rödt, med balsamisk lukt och såckersöt smak; den senare rund med djupa fåror på, köttet rödt och synnerligen läckert. Jag ser väl hos andra Scribenter flera märkeliga sorter omrörde, t. ex. den man i Persien kallar Kischmisch, utan kärnar, ganska god både färsk och torkad: P. Della Valle Reiss-beschr. in unterschiedl. Theile der Welt, 2. Th. p. 46.; en förträffelig sort, som Tavernier fick uti Yezd i Persien, med så fast kött som en Renette: l. c. T. 1. p. 116.; en klotrund med grönt kött, hvilken De Maillet träffade i Egypten, och fann ganska delicieux och admirable: Descr. de l’Egypte T. 2. p. 101.; den så kallade S:t Nicolas eller Melon d’Avignon med rödt, saftfullt, såckersött och vinaktigt kött, hvilken hålles för den yppersta Melon-sort i Frankrike: l’Ecole du jard. pot. p. 221. 222; en sort af broderade Meloner, som föll P. Richelet så öfvermåttan läcker, at han i Dictionn. de la langue Franç. utropade den för un bon, un excellent, un divin Melon; men jag måste komma ihog mina trånga gränsor. Beträffande Cæsalpini omnämnda sats l. c. at Melonernas artförändringar ännu immerfort öka sig, så tror jag den til en del bestyrkas genom det vi vete om denna frukts benägenhet at urarta sig, då den kommer i otjenligt climat, hvilket förändrings-sätt jag menar skall förhålla sig tvärt-om, då den under behörig skötsel får blifva qvar där den gerna vil trifvas. Annars ser jag i Journal de Paris 1780, n:o 258, en märkelig händelse nyligen i Frankrike i akt tagen, til styrka för denna sats. Hr. Mallet omtalar där en ny Melon-sort, som upkommit genom det ett blomstånd af en Engelsk Cantaloupe blifvit fruktsamt utaf frömjölet af ett bredevid växande blomstånd af en Vatten-melon, hvarefter frukten fick gulaktigt kött och carmin-röda kärnar och kärnhus, öfverträffandes i godhet de bästa Meloner Mallet hade ätit i America. Märkeligast af alt, at man har sedan af dennas kärnar fått flera lika beskaffade, som visa at denna nya sort kan fortsättas. Min sluteliga anmärkning om Meloner kunde nu blifva, om så behöfdes, at ingen frukt kan vara sig mera olik och mindre svara emot utseendet, ty på en och samma planta, på hvilken man väntar sig alla frukterna lika goda, efter de se likadana ut, kunna de samma ofta hafva tämmeligen skiljaktig smak, och knapt en eller annan upfylla ens väntan; hvarföre ock en viss Fransk Poët, som ville afskildra påliteliga Vänners rarhet i vår tid, ej kunde af någon ting göra lämpeligare liknelse i det ämnet, än af Meloner:
    Les Amis de l’heure présente
    Sont du naturel du Melon:
    Il en faut goûter plus de trente,
    Avant que d’en trouver un bon.

  72. (*) Se dess Iter Palæst. p. 491. Då Prosp. Alpinus de Plantis Ægypti fol. 45. och 46. gifvit särskilda ritningar på Chate och Abdelavi, där frukten på den ena är luden och på den andra slät, har sådant bragt mången at taga dessa båda för särskilda växter; men P. Forsskål uplyser oss om, at det är en och samma som med båda betecknas, neml. Cucumis Chate L., hvars frukt är luden, medan den är ung, men blir slät sedan den mognat: se dess Flora Ægypt. Arab. p. 168. Som Alpinus icke varit kunnig om sådant, har han i sin villrådighet räknat sin Chate, eller den yngre och omogna frukten, ibland Gurkor, men Abdelavi, eller den redan mognade, ibland Meloner; och säger han om denna senare, at den är mindre välsmakande och blötare i köttet än Meloner, men om den förra, at den är sötare och mera lättsmält än Gurkor, hvarföre den ätes mycket i Egypten både rå och kokad, samt föreskrifves äfven för sjuka, såsom hälsosam och oskyldig. Denna växt odlas mycket i Egypten, så at man ser åkrar dermed fulla: Forsskål l. c men den trifs icke annorstäds, än där Nilen nyss flödat och lemnat slam: Hasselqvist l. c. Frukten, säger den sistnämnde, har kött nästan som en Melon, är föga vattenaktig och äfven föga söt, men angenämt svalkande, dock ej med någon så stark kyla, som Vatten-melonerne hafva med sig, i anseende hvartil både Européerne och de förnäme i landet ha den hela sommaren på sina bord. Den är så litet söt, säger De Maillet l. c. at den behöfver såckras, för at blifva smakelig. Han tillägger, at man kan påskynda dess mognad genom det man med ett hett järn bränner den i ena ändan. Forsskål beskrifver l. c. huru man i Egypten vet at af denna frukt skaffa sig en läcker dryck. Man skär i spetsen på mogna frukten, medan den än sitter på, ett hål, hvaruti man införer en käpp, som man omvrider inne i köttet, och sedan väl tiltäpper hålet med vax; böjer så frukten ned och begrafver den så varsamt i jorden, at den icke må brytas från sin stjelk, låtandes den på det sättet blifva liggande i några dygn, då man ändteligen vid uptagningen finner köttet uplöst til en delicat saft.
  73. (*) Se dess Reise durch Sibir. T. 1. p. 222.
  74. (**) Se dessStirpiumrarioruminimperio Rutheno sp. proven. icon. & descript. p. 9. I Sammlung Russ. Geschichte 3. B. p. 611. sägas desse Kalmyckiske Gurkor hafva en helt angenäm, söt och aromatisk smak, och föras af Kalmyckerna med Caravaner til Siberien såsom handels-vara, nemligen skurna i långa rimsor, torkade och hopflätade. De tyckas vara en särskild artförändring ifrån den Egyptiska Chate eller Abdelavi, hvilken beskrifves såsom mindre söt. J. Gesner säger, at Cucumis Chate i Egypten och Persien hålles för den yppersta och mäst välluktande Melon-sort: Phytogr. Sacra i Excerpt. Italicæ & Helvet. litteraturæ pro 1760, T. 4. p. 99.
  75. (***) L. D’Arvieux fick sådana i Aleppo :se dess Merkwürd. Nachricht. T. 6. p. 357.I Egypten träffade Forsskål ett slags söta runda Gurkor, som han kallar Cucumis angulosus: l. c. p. 168.
  76. (†) Thevenot l. c. p. 49.
  77. (††) Relat. de l’interieur du Serrail du Gr. Seign. p. 555. 556. Han tyckes här tala om ordinaira Gurkor, hvilka han säger i Levanten vara af synnerlig godhet, och aldrig göra ondt, fastän de ätas rå. I Asien, tillägger han, utgöra de menige mans vanliga kost i 3 à 4 månader, och när ett barn begärer mat, ger man det en Gurka, som det genast äter rå. Belon fick såsom mat-rätt rå Gurkor med salt til, då han fägnades af Befälhafvaren på Lemnos vid dess bord: Obs. de plus. singularités & c. p. 63. men Gurkorna äro där, säger han, så välsmakande, som de möjeligen kunna finnas, och ätas med bröd til, utan olja eller ättika, varandes i den aktning, at man åt en Vän, som hälsar på i Trägården, kan med heder bjuda en rå Gurka, likasom hos oss sker med äplen och päron: l. c. p. 72. I Kom i Persien såg Olearius en sort tjocka och krokuga Gurkor, af 3 qvarters längd, som man brukade äta rå med salt til: l. c. p. 369. Benianerne äta Gurkor likaså ymnigt som vi äte äplen, utan at må illa deraf: Ovington l. c. T. 2. p. 5.
  78. (*) Vi vete, at Vatten-meloner (Cucurbita Citrullus L.) gifvas både med hvitt och rödt kött, hvilket senare får i de heta länder en högröd eller skarlakans färg. Allmännaste formen på dem är klotrund, fås ock ofta de som äro litet aflånga; men jag ser äfven en sort omröras, som är mera långlagd, hvilken Valentyn träffade på Cap af 2 à 2 1⁄2 fots längd: Oud en nieuw Oost-Ind. 3. d. 1. afd. p. 253. och Rumphius i Indien undertiden såg så stor, at 2 af dem utgjorde en full karla-börda, varandes denna sort at finna både med hvitt och med rödt kött, samt med smala och ljusbruna kärnar: Herbar. Amboin. T. 5. p. 400. Gumilla omtalar Vatten-meloner på tracten vid Orenoque-floden i America, som hafva utvald smak och sötma som honing, men äro hårdare på skalet än de vanlige, och hafva trinda kärnar, stora och skarpa som pepparkorn: l. c. T. 3. p. 175. Om desse ej utgöra ett särskildt slag, så äro de åtminstone en stor artförändring.
  79. (*) Sedan T. Shaw kommit ifrån England til Barbariet, och fått känna huru förträffelige Vatten-melonerne där voro, yttrar han sig om denna frukt, at den aldrig kommer til fullkomlighet i de norra länder: l. c. T. 1. p. 290. Denna utsaga vittnar, at han aldrig i England måtte ätit någon välsmakelig Vatten-melon. I Frankrike, särdeles dess öfra del, blifva de ej heller synnerligen goda: Davies Hist. of the Caribby Islands p. 66. De la Caille fann dem ej på Cap annorlunda än passabla: l. c. p. 282. En som endast smakat ofullkomliga Vatten-meloner, som han ej tyckt om, kan lätt fatta sådan fördom emot denna frukt, at han förskjuter äfven de bästa sorter; och torde väl något sådant förorsakat hos Labat den svårighet han hade at vänja sig vid Vatten-Melonerne på Martinique: Voy. aux. Isles de l’Amer. T. 1. p. 87. kanske ock hos Skippon gjort, at han tyckte dem i Florentz smaka vattenaktigt och obehagligt för en ovan; ty desse måtte ju ej varit så oäfne, då sjelfva fruntimren åto dem begärligt, drickandes derpå Grekiskt vin: l. c. i Church . Coll. T. 6. p. 654. Men en grof smak tilskrifver jag det, at Langhans, en gemen Soldat, tyckte de han fick i Batavia smaka vidrigt, fast de svalkade i hettan: se dess Ost-Indische Reise p. 231.
  80. (**) Man finner en synnerlig enhällighet hos Resebeskrifvarne uti denna frukts berömmande i de varmare länder, och torde väl icke vara ur vägen, at visa huru någre sig derom yttrat. Uti Indien, säger Rumphius, hållas de Vatten-meloner för bättre, som hafva högrödt kött, än de som hafva hvitt, och äro de derföre allmännast, varandes deras kött sött och vattigt, af ganska angenäm smak: l. c. p. 400. seq. I Amadabat fick Ovington ganska stora och delicieusa: l. c. T. 2. p. 5. På Ceylon hafva de en muscat-smak, och man äter dem som äplen: I. Biervillas Reisen nach d. Malabar. Küsten &c. p. 112. Tavernier fick af Kongen i Bantam helt såckersöta och invärtes skarlakans-röda: Voy. en Turq. &c. T. 2. p. 536. På öen Formosa äro de söta och goda, dock ej at förlikna med dem i Fernambuco i Brasilien: Lettres édif. & cur. T. 14. p. 26. I Rio Janeiro i Brasilien äro de förträffeliga, med en liten behagelig syrlighet: Hawkesworth l. c. I Lovisiana öfvermåttan goda, bättre än de Africanska, och til äfventyrs de bästa i verlden: Jefferys l. c. I Gereges i Africa fick Brue dem högröda inuti och helt såckersöta, delicata och upfriskande, samt derjämte oskyldiga: Labat Rel. de l’Afr. occid. T. 5. p. 24. På Gambia tracten gå de til 50 à 60 skålpunds vigt, hafva glänsande rödt kött med högst såckeraktig saft: Demanet l. c. T. 2. p. 78. Vatten-melonerne i Marocco tyckte Höst vida öfvergå de Americanska i sötma och god smak: l. c. p. 288. På Minorca äro de, efter J. Armstrongs intygande, så kylande, saftiga och läckra, at de icke nog kunna berömmas, och de besvära ej magen, ehuru mycket man af dem äter, hvarföre ock Spaniorerne våga at ge dem åt barn som ha feber: History of the island of Minorca p. 180. På Maltha äro de excellenta: Du Mont voy. du Levant p. 150. I Cairo likaså: C. D. S. M. Nouv. voy. de Grece, d’Egipte &c. p. 102. I Smirna äro de i högsta grad välsmakande, ock så oskyldiga, at ock sjuka i feber kunna äta dem: Chandlers Reisen in klein Asien p. 96. I Constantinopel likaså oskyldiga och helt angenäma: de Mirone l. c. T. 1. p. 161. På Sarons fält gå de til 10 skålpunds vigt, och äro utan gensägelse de bästa i hela Palæstina: Memoir. des Jesuites dans le Levant T. 5. p. 29. Vid Aleppo hafva de högrödt och delicat kött, som uplöser sig til ett såckervatten, hvilket är rätt kylande och likväl oskyldigt: D’Arvieux Merkwürd. Nachrichten T. 6. p. 357. ja, de gå där til stor fullkomlighet, säger A. Russell i Natural History of Aleppo p. 25. I Armenien äro de så saftrika, at man förspiller hälften, då man biter dem som äplen: Tournefort l. c. T. 3 p. 193. Vid Cauvrestan på Lar-tracten ha de högrödt såckersött kött, och äro de yppersta i hela Persien: Tavernier l .c . T. 1. p. 752. I Noterna til Abulgasi’s Hist. generale des Tatars p. 632. säges, at de aldraläckraste Arbuser eller Vatten-meloner fås i stora Buchariet och Charass’m, fastare i köttet och af angenämare smak än Meloner, samt derjämte oskyldiga; men efter Bell's omdöme fås i Astracan de bästa i verlden: l. c. T. 3. p. 46. hvilka Hanway tyckte mycket likna de Portugisiska: Beschr. Seiner Reisen durch Russl. u. Pers. &c. T. 1. p. 87. men Perry mente uti godhet öfvergå dem som vanka i Europa: l. c. p. 119. Le Brun säger dem vara admirable och öfverträffa de Persiska: Voy. par la Moscovie en Perse &c. T. 1. p. 94. De äro just bons par excellence, säges i Voyages au Nord T. 10. p. 246. P. J. v. Strahlenberg berättar om Vatten-melonerna i både Astracan, Azow och Kiow, at de äro saftrike och smälta i munnen nästan utan tuggande, ha en rätt angenäm sötma, och äro sunda, så at man kan äta mycket af dem på fastande mage: Nordu. Ostl. Theil von Eur. u. Asia, p. 318. Chappe fick i Casan dem som voro delicata och angenäma: l. c. T. 2. p. 544.
  81. (*) Huru läskande denna frukt är, kan nog ses af det D’Arvieux berättar, det han sjelf tilbragte väl en hel månad, under sitt vistande bland Beduinska Araberne, utan at smaka en enda droppe vatten, emedan där var öfverflöd af Vatten-Meloner och flera saftrika frukter: Voy. dans le Palestine, publ. par De la Roque , p. 47. Man kan just dricka af denna frukt, om man midt-uti utholkar en grop, och låter saften tilflyta. Så gör man ock ofta i Egypten, hvarest folket, den tid Vatten-Melonerne vanka, ej allenast nyttjar dem til läskning för törst, utan ock til sin mästa spis och föda: Hasselqvist l. c. p. 489. Kärnarne duga ock at äta: Rumph. l. c. I Africa bruka Negrerne at steka och äta dem: Brue l. c.
  82. (*) At denna frukt måtte kommiti från Indien, när den först vardt bekant i Persien och Arabien, kan slutas af det Perserne kalla den Hinduanæ: Olear. l. c. p. 430. och Araberne Battich Hindi: Rumph. l. c.
  83. (**) Särdeles den med röda köttet, och som där kan hålla sig hela vintern: L. Rauwolf Rais in die Morgenl. p. 73.
  84. (***) Voyage de Guinée, p. 317.
  85. (†) Denna i de heta climaten lätt odlade, och derföre i båda Indierna mycket allmänna, frukt, som hela åren igenom står til fångs, har haft lika öde med alt annat i verlden, som blifvit allmänt, neml. at i samma mån blifva mindre aktadt. Linschoten berättar, huru Papaya i Ost-Indien hölls af alla uti stort värde, när den nyss hade blifvit ditförd ifrån America, men sedermera förföll, af det den blef där så allmän: l. c. p. 24. och G. Marcgrav säger, at den icke heller i Brasilien hölls i stort värde, blott för dess ymnighet skull: Hist. rer. natural. Brasil. p. 103. Rese-Beskrifvarnes skiljaktiga omdömen om Caricæ Papajæ smak gifva tilkänna, at deraf måste gifvas åtskillige varieteter eller sorter. Nya species eller slag af Carica hafva ej ännu blifvit stadgade, mer än allenast Posoposa, hvars smak Feuillée säger vara sötaktig: l. c. T. 3. Hist. des plant. medic. p. 52. och är det ock alt hvad vi i den delen med visshet vete. Papaya förekom W. Smith i Gvinea såsom nästan utan smak: Voy. de Guinée T. 2. p. 66. och så tyckes den ock vara, säger Phil. à S. Trin. l. c. p. 356. då man först börjar äta deraf, men finnes sedan helt söt, eller, efter Valentyns utsago, är af fade söt smak: l. c. p. 170. J. B. Du Tertre berättar om den samma, at den är stor som en knytnäfve, med kött liksom på en Melon, af fade och sötsmickrig smak: Hist. des Antilles habitées par les François, T. 2. p. 187. A. Ulloa omrörer en sort, som är hvit i köttet och trådig, med syrlig smak: l. c. T. 1. p. 67. Deremot anförer Fermin en sort af guldgult kött, som är god at äta, dock något starkt kylande: l. c. T. 1. p. 185. och Fru M. S. Meriaen säger den samma ha behagelig smak, och just smälta i munnen: de Voortteeling en wonderbaerlyke Veranderingen der Surinaemsche Insecten p. 40. J. Wilson fann Papaya rätt angenäm at äta: Purchas Pilgrims T. 4. p. 1264. Tavernier förklarar den han åt i Tunquin för delicieux: Recueil de plus. relat. &c. p. 175. och samma omdöme om en Africansk sort ser jag i Voyages aux côtes de Guinée & en Amer. par N. p. 299. Proyart träffade den i Loango såckersöt och angenäm: l. c. p. 26. A. Kircherus visste at omtala en ganska söt sort, som för dess blöthet skull ätes med sked: China illustrata p. 186. och en dylik mycket söt finnes i Surinam: J. D. HL. Beschryvinge van de Volkplantinge Zuriname p. 222. såsom ock i Angola: Zucchelli l. c. p. 153. Man är intet ense om, hvad fruktslag Papaya kommer närmast öfverens med i smaken, men merendels har man tyckt den deruti likna Meloner. Pyrard säger, at den kommer nära til Meloner: l. c. part. 3. p. 20. Gumilla påstår, at den liknar Melon både i smak och lukt: l. c. T. 3. p. 201. Samma tycke har Gem. Carreri i anseende til smaken: l. c. p. 212. Men Baron påstår intet mer, än at den til någon del liknar Meloner: Churchill’s Collect. T. 6. p. 124. Marcgrav säger den hafva färg och smak som Meloner, men ej komma up emot dem i godhet: l. c. p. 103. Deremot ser jag en annan utgifva den för så söt som en Såcker-melon: M. W. Descript. of the Mosqueto Kingdom, i Churchill’s Coll. T. 6. p. 310. och Della Valle träffade en sort i Indien, som var sötare och välsmakeligare än Meloner: l. c. 4. Th. p. 48. Jag vet ej på hvars ord J. Gesner bygger, då han säger Papayas smak vara midt imellan Meloner och Fikon: l. c. p. 101. Annars ser jag, huru den i Oldendorps tycke kommer tämmeligen öfverens i smaken med Morötter, dock så at den är mycket mjukare, tendrare och sötare: l. c. T. 1. p. 181. I Lettres édif. & curieuses T. 10. p. 399. säges, at den kommer nog nära in til Päron. All denna olikhet i omdömen kan til en del härröra af skiljaktiga sorter, til en del också komma af skiljaktigt tycke hos dem som deraf ätit. Men äfven de allmännare och mindre läckra sorter falla sig så behageliga, at mycket folk tycker om dem, såsom P. Browne säger ske på Jamaica: l. c. p. 360. I Gesner utgifver denna frukt för Indianernas mästa spis: l. c. Européerne i Indien finna den rätt smakelig, särdeles Portugiserne: Pyrard l. c. berättandes G. Carreri, at den var så kommen i de Portugisiske Jesuiters tycke, at de åto den dageligen: l. c. hvarigenom också hände, at den vardt kallad Jesuiter-Melon: Histoire gener. des voyages T. 11. p. 658. Man brukar mycket at koka Papaya, och är den då bättre än rå: Oldendorp l. c. I Brasilien kokas den ofta ensam, ofta ock ihop med kött: Marcgrav l. c. Fransoserne i Africa nyttjade den grön at koka i soppa: Loyer l. c. p. 197. På många andra orter äter man den ock gerna halfmogen och kokad, då den smakar som de bästa Rofvor: M. Sybilla Meriaen l. c. Jag vet icke, om Smith menar mogen eller omogen Papaya, då han omtalar, huru man i Gvinea brukar at koka den med smör och peppar, och äta til salt kött: l. c. Européerne, säger han vidare, pläga upblanda den med Limon-saft och såcker, och baka denna massan som pastej uti ugn, då den får smak och färg som äple-torta. Papaya ses mästerligen afritad i G. D. Ehret’s Plantæ & Papil. rarior. Tab. 3. samt i C. J. Trew’s Plantæ selectæ pictæ ab Ehret, dec. 1. tab. 7.
  86. (*) En särskild art förändring af Papaya träffas på Americanska öen S. Croix, gul med gröna ränder, rätt angenäm til smaken, och en så utvald frukt til välfägnad, som någon annan på de öarne, varandes den så fast i köttet, at den kan skäras i skifvor som en Melon: Davies l. c. p. 30. Den samma är söt och delicieux, säger De Rochefort Hist. nat. & morale des Antill. p. 66. til storleken som de största Franska Meloner, och mycket bättre än de andra Papaya-sorter: Du Tertre l. c. T. 2. p. 188. Den var först endast funnen på nyssnämnde ö, men när Fransoserne drefvos bort af Engelsmännerna, fortplantades den af dem til Guadeloupe: l. c. och sedermera har den väl vidare blifvit kringspridd.
  87. (**) Essais hist. sur l’Inde &c. p. 536.
  88. (***) Lettres édifiantes & curieuses l. c.
  89. (†) Fikonen i Södra Europa menar H:r Duhamel gå til hela 30 slag och sorter, hvaraf han endast beskrifver några få, de minst kinkuga: Tr. des Arbr. fruit. T. 1. p. 210. ff De äro rätt välsmakande färska, i de climat de trifvas, men hälsosammare torra: Zückert l. c. p. 169. af hvilka de som blifvit torkade i solen altid äro bättre til smaken än de i ugn torkade, hvilket torknings-sätt brukas i Archipelagen: Duhamel l. c. p. 217. De stora gula, så väl som de violette, äro på långt när ej så välsmakelige, som de smärre Marseille-Fikonen, hvilka pläga föras inlagde i små korgar: v. Linné Amoenit. Acad. T. 1. p. 45. De små gula i Provence och Italien säger J. Bauhinus öfverträffa alla andra: l. c. T. 1. p. 133.
  90. (*) At Fikon i mycket varma somrar kunna i Holland komma til vacker mognad, ser jag af det L. Lemnius berättar om de färska Fikon, som i Julii månads slut 1540 presenterades Kejsar CARL d. V. då han kom til Ziriczée i Zeeland, neml. at Kejsaren undrade, huru de där kunde fås så goda, försäkrandes, at de ej skulle kunnat bättre mogna i Spanien: Herb. bibl. expl. fol. 50.
  91. (**) Rese-beskrifvarne tyckas likasom kommit öfverens om Fikonens berömmande i länderna kring Medelhafvet, hvar på sitt ställe. En Fransk Fru, som reste i Spanien, fann Fikonen därstädes excellenta: Relat. du voy. d’Espagne 1691. T. 1. p. 114. och F. Carter tyckte dem vid Mallaga vara så förträffliga, at inga i hela Europa kunde komma up emot dem: l. c. p. 367. Fikonen i Provence öfvergå mycket i godhet dem man får på en del Grekiska öar: C. D. S. M. Voy. de Grece &c. pref. p. 13. 28. och efter Tourneforts omdöme växa i Marseille de bästa i verlden: l. c. T. 1. p. 19. Man utropar i hela Italien Fikonens godhet i Pesaro, hvilka M. Misson tyckte öfvergå all den andra frukt där var: Voyage d’Italie T. 1. p. 300. men J. Ray fann dem öfveralt i Italien öfvermåttan delicata, när de fingos fullmogna, så at han jämförde dem med den bästa Marmelade: Observat. made in a Journey through the Low-Countr. Germ. Italy and France p. 406. Brydone fick synnerligt behag för de som vankade på berget Ætna i Sicilien, hvilka voro helt stora och delicatare än alla andra: l. c. T. 1. p. 127. och Pilati säger dessa vara de största och läckraste på hela den öen: Voy. en differ. pays de l’Eur. T. 2. p. 290. men Labat gör ingen skilnad, utan tillägger de Sicilianska Fikon i allmänhet en läckerhet, som man ej finner i andra länders Fikon: Voy. en Espagne & en Ital. T. 5. p. 163. På Maltha tyckte Du Mont finnas de bästa i verlden: l. c. p. 150. I Thessalien fick E. Brown dem ganska stora och välsmakande: Reisen durch Niederl. Teutschl. Hungarn, Serv. Bulgar. &c. p. 144. Athén är af ålder utropadt för at äga ypperliga Fikon; Greken Lynceus höll dem för mycket bättre än andra, och Antiphanes utgifver dem för de bästa i verlden: se Athenæi Deipnosoph. l. 14. p. 485. hvarest man ock p. 486. läser, huru Aristophanes bedyrar, at ingen ting är sötare än den tractens Fikon. Pocoke fann Fikonen ganska goda på öen Mycone: l. c. T. 6. p. 276. De la Mottraye trodde de bästa i hela Turkiet fås på öen Tenedos: Voy. en Europe, Asie & Afr. T. 1. p. 431. och de yppersta i Grekiska Archipelagen på öen Metelin: l. c. p. 198. hvilka dock Tournefort mente böra sökas på öen Milo: l. c. p. 188. Fikonen i Smirna förtjena storligen at berömmas, säger Chandler: l. c. I Syrien vid Sayd och Sarepta tyckte D’Arvieux Fikonen vara långt förträffeligare än vid Marseille: Merkw. Nachr. T. 1. p. 302. I Cairo får man dem excellenta: C. D. S. M. l. c. p. 102. och i Alexandria förekommo de de Maillet admirabla: l. c. p. 107. Fikonen i Barbariet hafva något särdeles läckert framför de Europeiska, som man ej kan säga hvari det består: P. D'Avity Descr. de l’Afrique p. 39. Efter Fru M. Wortley Montaguës omdöme äro Fikonen i Tunis så läckra, som de kunna gifvas: Lettres pendant ses voy. en Europe &c. T. 2. p. 163. och i Marocco fick Höst dem oförlikneliga: l. c. p. 268. Man finner Fikonen äfven arta sig väl uti än varmare länder. I Surinam äro de helt angenäma at äta, och en del ofanteligen stora, blodröda både utan och innan: Fermin l. c. T. 1. p. 178. På Jamaica äro de mjälla och delicata, hvarföre de ock hållas i synnerligt värde: P. Browne l. c. p. 109. Ibland de bästa frukter i Tunquin räknas en sort röda Fikon, som skulle kunna hedra sitt rum på ett af de kräseligaste bord i Paris: Lettr. édif. & cur. T. 30. p. 51. Där är ock en annan sort, nog lik Provence-Fikonen til form och smak, men deruti sällsam, at den ej växer på grenarne, utan på stammen af träden: l. c. p. 52. Besynnerligt nog, at Fikonfrukten, som Portugiserne fordom infört på Japan, blir där bättre än i Portugal: M. van Goch Gegenw. Staat von Japan, p. 136.
  92. (*) Traité des Arbres & arbustes & c. T. 1. p. 240. J. Mocquet måtte visst hafva träffat denna frukt i stor fullkomlighet, då han, vid det han omrörer Ananas, kan säga, at den är så ljuflig i smaken som Fikon: Reise-begebn. in Afr., Asia, Ost-u. West-Ind. p. 36.
  93. (**) Så säger den gamle Greken Alexishos Athenæus l. c. p. 57. Annars vil Pierius bevisa af ett gammalt mynt, at forntiden med Ambrosia och Nectar intet annat ment än Fikon: L. Zaccagnii Notabilia Medicinæ p. 112.
  94. (***) Det påstås, at de ypperliga Fikonen i Athén, som Xerxes i Persien råkade at få smaka, varit en stark bidragande orsak til hans fiendtliga inbrott i Grekeland, på det han måtte kunna få äta en så kostelig frukt såsom alster af sitt eget land: Dinon hos Athenæus l. c. p. 485. En Kong i Indien säges haft sändebud til Grekeland för at tilhandla sig något förråd af dessa Fikon, såsom ock af sött vin: l. c. p. 486. Men Greken Ister säger, at det var i Athén förbudet at föra ut de goda Fikon där växte, på det invånarne måtte få njuta dem sjelfve: Athenæus l. c. p. 57.
  95. (*) 5. Mos. b. 8. c. 8. v.
  96. (**) At Fikon äro ganska födande, synes nog på åtskilliga Foglar och Djur, som i genom deras ätande blifva på kort tid helt feta; annars blir ock sådant synbart på de usla Vingårds-vaktarne i södra Europa, som ej lefva vid annan spis, än Fikon och Vindrufvor, jämte litet bröd, men likväl på 2 månaders tid blifva feta: v. Linné l. c. p. 47. Avicenna tiltror sig deraf kunna påstå, at Fikon föda starkare än någon annan frukt. Deras söta, mucilagineusa och välsmakande saft, säger R. A. Vogel, är mycket närande, hvarföre ock folket i Grekiska Archipelagen nyttjar dem til sin förnämsta dageliga spis: Hist. Mat. med. p. 249. Turkarne hafva ofta sofvel af denna frukt, som de äta bröd til, säger Busbequius l. c. Epist. 1. p. 68. och något hvarjestädes i de södra Europ. länder äro de en vanlig folkets spis, både färska och torra: Geoffroy l. c. T. 3. p. 114. De ätas i Provence och Italien dageligen til frukost med salt til: v. Linné l. c. och J. Parkinson berättar, huru man också i England för någon tid sedan brukade, då man ville fägna en ankommen vän med något läckert, at framsätta färska Fikon med salt och peppar til, jämte ett godt glas vin: Garden of Flowers &c. p. 567.
  97. (*) Sådan är Du Haldes beskrifning om Setse-frukten l. c. T. 1. p. 19. 204. Men at den ogörligen kan vara något slags Fikon, ser jag af den uplysning Missionairen Jacquemin derom lemnar, neml. at den är af ett äples storlek, slät på ytan med tunnt och fint skinn, och har blött och rödt kött, med 2 à 3 långa och flata stenar uti. Den är, säger han, den bästa frukt som fins på öen Tsong-ming i Nanking, angenäm til smaken, mycket upfriskande och oskyldig: se Lettres édif. & cur. T. 11. p. 249. Missionairen Dentrecolles talar utförligare om denna frukt, som han kallar Chi-tse, och tror höra til Mispel-slägtet, änskönt han beskrifver den at hysa 3 à 4 aflånga stenar eller kärnar. Formen, säger han, är olika, än rund, än aflång, än på annat sätt; storleken och färgen som Pomerans; skinnet tunnt och glatt; köttet i förstone fast och sträft, men efter mognaden mjukt, rödaktigt, ganska sött och angenämt. Denna frukt mognar dock sällan på trädet, utan behöfver efteråt något ligga på halm eller dylikt. Man torkar den i solen, sedan man uttagit stenarna, då ett såckermjöl sedermera utvittrar, som gör likheten med Fikon. Den är då så sund, at den kan gifvas åt sjuka. En sort häraf med grönt skal, som odlas i Provincen Tschekiang, finnes än ypperligare til smaken: se härom m. m. l. c. T. 24. p. 360. ff. Man se ock klart, at M. Martinius menar samma frukt med sin Suçu, som, efter hans utsago, är ett slags äple i China, med mjukt och rödaktigt kött, af rätt ljuflig smak, torkas som Fikon och säljes öfver hela landet: Atlas Sinens. p. 55. Den Sucu Nieuhoff beskrifver Legat. Batav. p. 104. b. tyckes vara en annan sort Setse, ty den hyser 5 til 10 stenar, alla runda och stående åt ena sidan; annars är dess kött, då den är färsk, rödt och rätt angenämt, och på den torkade af såckersöt smak, samt til utseende som det vore syltadt. Den gröna sorten, hvilken denne äfvenledes omtalar, har ej mjukt kött, utan fast som i äplen. Ändteligen kan man väl se, at också Gemelli Carreri menar denna meranämnde Setse med den Seyzu han uptager ibland de 3 Chinesiska fruktslag, som han säger hafva den förträffeligaste smak; den är i skapnad och färg lik en Pomerans, har kärnar lika Pistacher, är mycket söt och mägtig, ätes äfven torr, då den är likasom canderad: Churchill l. c. T. 4. p. 365.
  98. (*) At stor och väsendtlig skilnad är imellan Musa och Ficus, så til blommor som frukt, behöfver icke något bevis; icke dess mindre har man gifvit Musa namn af Fikon, af Adams-Fikon, af Paradis-Fikon, af Indianska Fikon, af Martabans-Fikon, och af Americanska Fikon. Hela anledningen til sådant har blifvit tagen af smaken, ty en del sorter komma nog nära i smaken til Fikon. C. F. Behrens fann den Pisang, som vankade på en ö i Söderhafvet, i smaken lik Fikon, men söt som Honing: Reise-beschr. um die Welt p. 85. Rumphius nämner en sort, som, då den kokas, har mycken smak af den frukten: l. c. T. 5. p. 133. Nieuhoff säger, at Pyzang kan så torkas i solen, at den smakar så väl som Portugisiska Fikon: Churchill l. c. T. 2. p. 267. och J. Merolla fann så torkad Banana mycket lik ett torkadt Calabriskt Fikon: Voyage to Congo hos Churchill l. c. T. 1. p. 529. Den Musa, som drefs i Cliffordska Trägården, hade någon likhet til smaken med Fikon: C. Linnæi Hort. Cliffort p. 467. Men De la Loubere fann Figue d’Inde i Siam hafva ingen smak af Fikon: Royaume de Siam T. 2. p. 68. och de fleste andre Scribenter tala icke om någon sådan smak.
  99. (*) Til det förra af dessa slag plägar man räkna de större sorterne, som äro något stadiga i köttet och kunna stekas, blifvandes de merendels omtalte under namn af Pisang, Plantain, Chincapalones, Mauz, Musa &c. men til det senare de mindre sorter, som äro mjuka i köttet, och svårligen tåla at stekas, utan måste ätas rå, hvilka pläga nämnas Senorins, Bacoves, Gvineos, Adams Fikon, Niceffo &c. Banane-namnet ser jag många bruka, då de tala om någon af de större sorter, många också då de handla om någon af de mindre.
  100. (**) Herbar. Amboin. T. 5. p. 130. ff. Valentyn upräknar lika många: l. c. T. 3. p. 243. ff. Men Rumphius säger sig hafva råkat folk i Batavia, som trodt sig kunna räkna hela 80 sorter Pissang i sina trägårdar: l. c. p. 133. Ibland de nämnde 17 sorterna hafva alla det gemensamt at växa i klasar, samt til formen mer och mindre likna Gurkor, men färgen är skiljaktig; en del äro hårdaktiga och torra i köttet, en del åter helt mjuka. Smaken är på somliga nog syrlig, på andra austere eller amper, på andra åter fade, men på de begärligaste sorterna söt och angenäm. Dock tyckes en och samma sort icke hålla sig allestädes lika god, utan tvifvel af det climatet är för den samma tjenligare på den ena orten än på den andra, ty jag bör tro, at, när Ovington säger Bananas på S. Jago vara bättre än på Madera, han då ment en och samma sort på båda ställen: l. c. T. 1. p. 36. Navarette yttrar sig om denna frukt, at den fås mycket bättre på Manilla, än i Nya Spanien: l. c. p. 35. och en annan påstår, at Plantain och Bananas äro i Mosqueto landet i America bättre än på de Engelska Americanska öarne: M. W. descr. of the Mosqu. Kingd. hos Church. T. 6. p. 307. Den Plantane, som finnes i Caile på Celebes, håller Navarette för den bästa i verlden: l. c. p. 235. Alla frukterna mogna ej på en gång, utan hvar efter annan, varandes de bästa sorterne länge gräsgröna, tils de i öfra ändan börja gulna, hvilket sedan sker öfveralt; men af fruktan för åverkan låter man dem ej få länge sitta på, utan afplåckar dem så fort de börja gulna, eller afskär man hela klasen, doppar den i hafs-vatten, och hänger den up i hus, då de sedan efter hvarandra mogna: Rumph. l. c. p. 127.
  101. (*) Den förra af dessa 2:ne sorter beskrifves af Rumphius at vara en tvärhand och ibland också ett qvarter lång, rundaktig, med tjockt skal, mjuk at taga på, utvärtes gulaktig, köttet hvitaktigt, och mjukare än på de andra, glittrande som såcker då man afbryter frukten, innerst som märg, söt både til lukt och smak, hvilken senare är såsom man äte stekta äplen med såcker och smör, och liksom något rosen-vatten vore inblandadt, jämte någon åtföljande Fikon-smak; måste ätas rå, och kommer mäst på borden ibland desserten; tjenar ej väl til at steka, om den ej bara är halfmogen. Den senare sorten är, säger han, af samma substance och form, men mycket mindre, knapt 1 finger lång och 1 tum tjock, glatt och med tunnare skal, ännu sötare och angenämare än den förra, hvarföre man i Batavia håller den för den bästa at ha på borden och äta rå: se l. c. p. 126. 127. 131. De 2:ne andra sorter, som Rumphius nämner Pissang Canaya Puti och P. Canaya Kitsjil, beskrifver han såsom hårdaktiga i köttet och syrliga til smaken, samt bättre at steka och koka, än at äta rå: l. c. p. 132. ff.
  102. (*) Det är intet rart, at se Scribenterne yttra synnerligt tycke för denna frukt. J. Leo Africanus beskrifver Musa at vara stor som små Gurkor och öfvermåttan läcker til smaken: Beschryv. van Africa c. 9. p. 224. Likaså utgifver Hessen Pisang för ganska välsmakande: l. c. p. 118. Herbert beskrifver Plantane såsom den angenämaste frukt både til lukt och smak, guldgul til färgen, och klar som Windsor-päron: l. c. p. 38. ff. På Maldiverne fås Banane ogement delicat och kostelig, säger Pyrard l. c. part. 3. p. 17. och R. Hawkins förklarar Plantan för så välsmakande, at ingen Conserve är bättre: Purchas l. c. T. 4. p. 1371. Det är de smärsta sorterne som jag ser blifva tydeligast utmärkte för läckerhet. G. Piso beskrifver Bacoba i Brasilien såsom kortare och rundare, äfvensom mera saftig, fet och lättsmält än Banana, hvarföre den ock räknas ibland de bästa Dessert-frukter: Medicin. Brasil. p. 76. Fermin säger om Bacove i Surinam, at den är oförlikneligen delicatare än de andra Banane-sorterne: l. c. T. 1. p. 146. Zucchelli beskrifver Niceffo såsom hälften mindre än Banana, och mycket delicatare, tendrare och sundare, tilläggandes, at den var en af de bästa och sundaste frukter han träffade i Brasilien: l. c. p. 85. Dampier , som kallar den minsta sorten Banane, säger den vara mycket smalare och hälften kortare än Plantain, äfven tendrare och sötare, mindre fade och mera delicat, varandes tjenligast at äta rå såsom frukt, utan tillagning: l. c. T. 1. p. 332. L. Wafer omtalar denna sort under samma namn, såsom kort och tjock, söt och mjölig, samt den bästa at äta rå, likasom Plantain är at äta kokad: Voy. and descript. of the Isthmus of America p. 88. D'Arvieux fann Adams-fikon i Syrien hafva blött kött af delicat smak; de smälte, säger han, i munnen, och voro mycket upfriskande: Merkw. Nachr. T. 2. p. 275. De la Loubere beskrifver sina Indianska Fikon at hafva stark smak, något syrligt och sött på en gång: l. c. T. 2. p. 68. Bancroft säger om sin Banana, at den aldrig ätes utan fullmogen, då den är välluktande, söt, ljuflig och delicat: l. c. p. 19. Du Tertre beskrifver sina Americanska Fikon at vara tjocka som ägg och högst 4 à 5 tum långa, först gröna och sedan guldgula, köttet blötare än i fullmogna Aprikoser, och smaken förträffeligen delicat: l. c. T. 2. p. 140. Den mindre Musa-sorten tillägger Munting mycket mjukare kött än de större, jämte sötma och ljuflighet i smaken: Beschryv. der Aardgewassen p. 28. Sötman i dessa läckraste Pissang-sorter synes förnämligast hafva ådragit sig de resandes upmärksamhet. Plinius hörde en sort i Indien under namn af Pala så mycket utropas för sötma, at han tyckte den var förundransvärd: L. 12. c. 6. F. Fabri beskrifver Musi så söt som honing: Reisbuch des Heil. lands. T. 1. p. 317. J. Tucher säger den vara mycket sötare än Fikon: l. c. p. 690. H. Sloane fann Plantain, både den längre och kortare sorten, rätt söt och mägtig, men den kortare aldramäst: Voyage to Jamaica &c. T. 2. p. 141. 147. C. Langhans tyckte Pisang hafva såckersöt smak: Ost-Ind. Reise p. 233. Mause är helt söt och välsmakande, säger C. Fürer, såsom ett sött äple, och har midtuti en honings-smak: Reis-beschr. in Egypten, Arab. &c. p. 25. J. W. Vogel förekom Pisang ganska ljuflig och söt: Ost-Ind. Reise-beschr. p. 215. M. Baumgarten fann Musa i Syrien hafva helt söt lukt och angenäm smak, nog liknande honing: Church. l. c. T. 1. p. 367. Den samma föreföll J. Mocquet öfver all måtta ljuflig och söt: l. c. p. 530. Gonzales säger, at smaken på Musa ej är angenäm, såsom altför söt, men at den med Limon-saft til, blir så delicat, at man näppeligen kan afstå ifrån at äta den: F. van Sterbeeck Citricult. p. 63. Den Musa paradis. som mognade hos Clifford i Holland, var söt som honing och limaktig: Linnæus l. c. Carter berättar, at den kan mogna i Mallaga under bar himmel, och at månge tycka den är för söt: l. c. p. 377. P. Laval fann Banane i Louisiana ha en fade sötma: Voy. de la Louis. p. 57. Likaså J. Brown på öen Bourbon: Lettr. édif. & cur. T. 30. p. 345. men P. Osbeck tyckte Pisangs sötma vara angenäm: Dagb. öfv. en Ost-Ind. Resa p. 193. När nu frågan blir, hvad smak denna frukt har jämte sötman, så äro Scribenterne derom icke ense. Någre hafva deruti funnit Fikon-smak, såsom förut blifvit anmärkt; men åtskillige andre hafva haft annat tycke. Fermin, som utgifver smaken på Banane för öfvermåttan angenäm, tycker sig ej bättre kunna likna den vid något, än vid Päron eller Qvitten: l. c. p. 144. Phil. à S. Trinit. fann Ficus indicus til smaken som ett öfvermoget Päron, men dock delicat: l. c. p. 296. I Nieuhoffs tycke var Pyzang til smaken icke olik Såcker-päron: l. c. E. Terry säger Plantain vara i smaken lik ett Norwichs Päron: Purchas l. c. T. 2. p. 1469. J. Sanderson tyckte den i Egypten smaka som en sort mjuka Päron i England, men vara mindre vattig och mera söt, dock ej såckersöt: l. c. p. 1617. Fursten Radzivil fann Mauza i Syrien både lukta och smaka lika med en sort Päron i Pålen, som kallas Vryantowki: l. c. p. 36. Holländarne på van Necks escadre tyckte Bananes hafva smak som Bergamotterne i Holland: Rec. des voy. de la Comp. d. Ind. de Holl. T. 2. p. 160. Labat menar sig vid intet bättre kunna likna mogna Bananes, än vid Qvitten och Bonchretien sammanblandade, neml. sådana som blifvit för mogna och börja ruttna, men denna smak, säger han, är dock ej obehaglig, man vänjer sig lätt dervid, och då äter man den med nöje: Voy. aux isl. de l’Amer. T. 3. p. 105. ff. R. Ligon likhet med färskt Smör och Semla: Afr. landsch. Fetu p. 205. Dapper skrifver, at den smakar ej olikt såckrade Smultron: Beschr. des Kayserth. Sina p. 133. och man har äfven tyckt några sorter i Indien hafva Smultron-smak: J. L. Niecamp Hist. de la Mission Dan. dans les Ind. or. T. 1. p. 47. Plantain, säger Harcourt, är en rätt god frukt, och liknar i smak ett gammalt Pippings-äple: Purchas l. c. T. 4. p. 1275. Banane är helt angenäm, säger Nicolson, och kommer i smaken nog nära intil stekt Renette: Essai sur l’hist. nat. de. S. Domingue p. 160. och Herbert yttrar sig om Bananas i Malabar, at den smälter i munnen och har en rätt excellent smak, som öfvergår Bonchretiens och Windsorska äplen: l. c. p. 461.
  103. (*) Hawkesworth angifver 2:ne andra sorter af den Rumphius upräknat, som jämte Pissang Radja egenteligen förtjena at hållas för goda i Batavia, neml. Piss. Mas och P. Ambou, hvilka ha en vinaktig smak, som är ganska angenäm: Voyages autour du monde T. 4. p. 253. I Roggewins Resa omtalas en sort Pissang på Påsköen i Söderhafvet, som var stor och grön utvärtes, samt söt som honing: de Brosses Hist. des navig. aux Terr. austr. T. 2. p. 233. ff. och Hawkins såg på öen Placentia i Brasilien en liten rund sort, grön sedan den mognat, hvilken han ansåg för den yppersta sort: Purchas l. c. p. 1371.
  104. (*) De Pissang-sorter, som äro stadiga i köttet, äro egenteligen de man brukar at koka och steka, och de samma påsyfta ock Portugiserne med namnet Figos de assar, eller Fikon at steka: G. Carreril. c. p. 211. De syrligare sorterna, säger Rumphius p. 135., plägar man i Indien steka i askemörja eller koka i vatten; men de amprare steker man i smör eller olja, sedan man skurit dem på längden och vältrat i mjöl, eller ock skär man dem i skifvor på tväran och steker med ägg-smet öfver, då de bli smakeligast; ätandes då Holländarne dem som delice: Nieuhoff l. c. Man finner också de söta blifva stekta. C. Leiste vittnar om dessa, at de blifva bäst då de stekas: Beschr. des Britt. Amerika p. 383. Oldendorp säger, at de blifva både kokta och stekta, men få på senare viset bästa smaken: l. c. p. 184. De la Loubere säger om Bananes i Siam, at de äro ej aldeles så delicata rå, men igenom stekning lägga de bort den myckna sötman, och få smak som stekta Renetter: l. c. Du Tertre tyckte dessa efter stekningen hafva smak som Bonchretiens stekte i askemörja: l. c. Om en sort af denna frukt säger Garcias ab Horto, at då den stekes och lägges i vin med påströdd Canel, smakar den mycket bättre än stekta Qvitten: Aromatum & simpl. Ind. hist. p. 190. Man kan vända sig denna frukt til gagn på många sätt, och göra Engelsmännerne sig ofta Pudding deraf: Dampier l. c. p. 330. Man nyttjar den ofta omogen at steka och koka, samt sedan äta som bröd: l. c. och är den god, medan den är grön, at koka: Langhans l. c. Den är ock rätt god at äta, då den plåckas grön och genast stekes: Hist. de la Jamaique par M. p. 70. På Jamaica ätes den merendels grön, neml. skalad och stekt, och äta månge den i stället för bröd: P. Browne l. c. p. 363. Sådant sker äfven i Gviana, och blir den då antingen stekt på halster eller kokad: Bancroft l. c. I Guayaquil, säger Ulloa, brukas, at äta den omogen i stället för bröd, neml. stekt och varm inburen på bordet, ätandes man häldre denna så lagade frukt, än något bröd där vankar, ty den har tämmeligen god smak: l. c. T. 1. p. 151. I Carthagena förtäres en stor mängd deraf til at ätas för bröd, och man nyttjar den ock i alla saucer: l. c. p. 66. Mycket folk äter den omogen i stället för Rofvor och Morötter: Fermin l. c. På Mindanao plägar man ofta röka och koka den omogna frukten, när man vil ha den såsom bröd: Salmon u. van Goch Gegenw. Staat der Oriental. Inseln p. 24. När denna frukt torkas i solen, blir den rätt delicat: l. c. och kan den då passera för en excellent confiture: Garciilasso de la Vega Hist. des Yncas Rois de Perou p. 442. Man gör, säger Du Tertre, Confiturer deraf utan Såcker, i det man klyfver den i 4 delar, och torkar i ugn eller solen; den har då sitt såcker med sig, och ger ej Provence-Fikonen efter: l. c. Äfven den gröna frukten, skuren i skifvor och torkad i solen, kan ätas som Fikon, och har rätt god smak: Dampier l. c. p. 331.
  105. (*) Det är icke utan skäl, som Valentyn påstår Pissang vara, ej allenast af de läckraste, utan ock af de gagneligaste och redbaraste frukter, som folket på Amboina kan önska sig, hälst som det derutaf har sina förnämsta lifsmedel: l. c. p. 244. Spaniorerne, säger Dampier , föredraga den för alla andra frukter, såsom den för lifvet oumgängeligaste; hela Indianska Familier til flera tusendtal lefva af den samma, ja ofta af den allena, kunnandes ock ha den at tilgå större delen af året: l. c. p. 329. Européerne börja sina nybyggen i America med denna växt: l. c. v. Linschoten säger Pisang vara folkets mästa spis öfver hela Indien: l. c. p. 26. men Rumphius inskränker sådant til Vatten-Indien, eller Indien på hinsidon Ganges, där mindre tilgång är på Ris; där har man Pissang til daglig kost; ja ock alla barn i de första 7 à 8 månaderna, innan de kunna njuta Ris eller annan kost, plägar man där föda med denna frukt, hvilken modren steker i askemörja, tuggar och gifver barnet: l. c. p. 134. På Maldiverna är äfven i bruk, at tillaga Pissang åt de späda barnen i stället för barn-välling: Pyrard l. c. part. 1. p. 85. Denna frukt föder starkt, säger P. Alpinus, men tynger i magen: de Plant. Ægypti fol. 32. b.
  106. (*) Relat. de l’Ethiop. occid. publ. par Labat, T. 1. p. 141.
  107. (**) Han säger, at ibland de många Plantain-sorterna i Manilla äro de så kallades Biskopar bäst, dernäst Dominicanerne; de för figurens skull så kallade Gethorn öfvergå alla i sötma och lukt; och dessa nämnde sorter öfvergå alla Europeiska frukter i sötma och god smak: Churchill l. c. T. 1. p. 35.
  108. (***) Denna sort Pisang ser ut, säger han, som Kospenar, med ett tunnt skinn, som man afdrager med fingren; den smakar mägta söt, men är ej fast eller tät, utan liksom man bete uti en deg: Resa genom Asia, Afr. &c. p. 107.
  109. (†) L. c. T. 1. p. 328.
  110. Rumphius l. c. p. 127.
  111. ** Af denna frukt gifvas flere artförändringar, dem Valentyn l. c. p. 159. til en del korteligen omrörer, hvaraf han dock håller 2 för de märkeligaste, neml. den runda och gröngula, samt den långlagda och guldgula. Rumphius beskrifver l. c. T. 1. p. 100. Duriofrukten til storleken som ett litet mans-hufvud, och til utseende som en hoprullad Igelkott, med tjockt skal och styfva taggar; inom skalet, säger han, äro 5 afdelta rum, och i hvarje 2, 3, à 4 kärnar, stora som dufve-ägg, hvilka äro beklädde med ett hvitt och löst kött, som, efter Valentyns anmärkning l. c. finnes på hvarje kärne öfverdraget med ett tunnt skinn, som hindrar kärnarne från at hänga ihop. Den aflånga sorten hyser färre kärnar, blott 1 à 2 i hvartdera rummet, och i samma mån mera kött än som fås på den runda, där köttet endast kan hämtas med afsugande från kärnarne, hvilka sällan ätas. Man äter frukten rå och helt färsk, ty den tål ej at ligga öfver 1 à 2 dagar: Dampier l. c. p. 336. Uti denna frukt är den underligaste contraste imellan en helt vidrig lukt och en rätt angenäm smak. Man kan nog sluta til luktens vidrighet af det somlige personer, som en god tid vistats i Indien, och ständigt hört frukten berömmas för läckerhet, likväl aldrig förmått sig til at smaka den samma, som Valentyn om sig sjelf bekänner l. c. ja ock ej utan svårighet kunnat sitta där den blifvit äten: Rumph. l. c. De la Loubere berättar, huru han för sin del funnit lukten odrägelig: l. c. p. 69. och Herbert säger den är vedervärdig och nästan olidelig: l. c. p. 462. Rumphius intygar, at den är nog stark för at fylla hela rummet, äfven innan skalet öpnas: l. c. men Turpin säger allenast, at då det öpnas, är den så stark, at den kännes ett långt stycke: Hist. civ. & nat. de Siam T. 1. p. 238. Pyrard vittnar, at Durio har samma lukt som Rödlök: l. c. part. 3. p. 18. Nieuhoff utgifver den för at stinka som Hvitlök: Legatio Batav. p. 106. b. Valentyn berättar den hafva en stark Rödlöks-lukt: l. c. J. W. Vogel säger, at den luktar rätt starkt, nästan som Rödlök: l. c. p. 210. Hessen tyckte den ha en liten lukt af Rödlök: l. c. p. 117. I Recueil de voy. de la Comp. des Ind. de Holl. T. 1. p. 387. säges lukten vara stark, såsom Rödlök, stekt på glöd. Rumphius l. c. Herbert . . och Gem. Carreri l. c. p. 257. beskrifva lukten såsom af rutten Rödlök; hvaruti flere instämma, såsom v. Linschoten l. c. p. 33. Philipp. à S. Trin. l. c. p. 297. och C. Borri Account of Cochinchina hos Church. l. c. T. 2. p. 703. hvilka tillägga, at det är vid fruktens öpnande som den lukten egenteligen besvärar. Valentyn hörde allmänt påstås, at denna lukt ganska mycket går bort, så snart man börjat äta frukten l. c. De som komma sig til at äta deraf, säger Rumphius, finna lukten alt mindre och mindre motbjudande: l. c. Då man äter första biten, yttrar sig Navarette, framkommer en liten löklukt, som i förstone bjuder emot, men den förgår i ett ögnablick, och då qvarblifver en söt delicat smak: l. c. p. 36. och just den smakens läckerhet lärer, jämte vanan, kunna göra, at man omsider äfven finner nog behag i lukten, såsom Dampier måtte haft, då han kunde säga, at lukten på den fullmogna frukten var excellent, änskönt han beskref den samma såsom af stekt Rödlök: l. c. Nieuhoff anförer l. c. at de som en gång fått smak på Durio, tycka sedan at den både luktar och smakar bättre än någon annan mat. Hvad nu smaken vidkommer, så kan ej vara underligt, at en och annan person, som, under afsky för lukten, med motvilja börjat äta denna frukt och strax hållit up, tyckt den samma vara föga god: de Choisy Journal du voy. de Siam p. 298. Det är mycket vanligt, at Européerne finna den obehaglig första gången de den äta: Hawkesworth l. c. T. 4. p. 257. men ju oftare man äter frukten, ju angenämare plägar smaken falla sig: Dampier l. c. Altså vil jag gerna tro, at intet Langhans ofta måtte deraf ätit, då han kunde säga smaken vara frän: l. c. p. 231. icke heller D. Tappen, då han blott beskref smaken såsom på stekt Rödlök: OstInd. Reisebeschr. p. 187. ännu mindre Schwarzen, när han blott fann den såsom rutten Rödlök, fast han tilstår at sådant icke länge räckte: l. c. p. 47. Hos de fleste andra, som beskrifvit smaken, ser jag den berömmas såsom ganska förträffelig, hvilket egenteligen bör förstås om den långlagda och guldgula sorten, hvilken Valentyn och Rumphius förklara för den bästa. Hawkesworth säger l. c. smaken komma något när intil en blandning af Grädde, Såcker och Rödlök. I förrberörde Recueil des voy. Holland. l. c. nämnes Durio såsom en af de yppersta frukter i Indien, til smaken icke sämre, men väl bättre, än Spaniorernas Manjar blanco, som skall vara ett Gelé af ris, capun-kött och rosen-vatten, eller, som Garcias ab Horto det uttyder, en Creme af stötta mandlar, mjölk, hvetemjöl, såcker och rosenvatten: l. c. p. 192. Borri, sedan han visat denna frukts lika utseende med samma sort hvitmat, som i Italien kallas Mangiáre bianco, förtäljer, huru man en gång i Malacca ville dermed fägna en från Europa nyss ankommen Prelat, som dock för den vidriga luktens skull ej kunde förmås at ens smaka derpå, hvarföre man, när måltiden hölls, och Mangiáre bianco ibland annat kom på bordet, satte, i stället för den, något af denna frukt för Prelaten, hvilken, i mening at det var hvitmat han fått, blef förvånad at finna den så öfvermåttan läcker, tils man ändteligen sade honom at det var Durio han åt, då han likafullt fortfor at äta, och tyckte sig näppeligen få nog deraf: l. c.
  112. (*) Indianerne tyckas icke finna lukten i denna frukt på något sätt motbjudande, då de så högeligen tycka om den samma, som åtskillige berätta. De la Loubere vittnar, at de hålla den i ogement värde: l. c. och Pyrard tillägger, at de anse den såsom den läckraste och bästa i hela Indien: l. c. Siamerne fika efter den samma med synnerlig begärlighet, säger Turpin l. c. och på Amboina åtrår folket den med ursinnighet, och äter sig sjukdomar på halsen, så at man vissa tider nödgas förbjuda dess försäljande: Valentyn l. c. I Siam brukar man at göra mos af de hvita klimparna, hvilket man kokar och sedan förvarar til nyttjande hela året öfver: Turpin l. c. Macassarerne veta at conservera denna frukt torkad i rök, säger Navarette, och köpte han sjelf stundom sådan af dem, hvilken han fann så god, at den kunnat passa för ett Kongligt bord: l. c. p. 36. Af det Durio är hettande, har folket i Batavia, som måste hålla sig på sjön, den samma til sin smakeligaste frukost: Radermacher Naamlyst der Planten op Java p. 23.
  113. Af Européer, som högeligen berömt denna frukts läckerhet, påminner jag mig åtskilliga. Turpin fyttrar sig, at den har den utvaldaste smak: l. c. Rumphius säger, at, altsom Européerne efterhand vänja sig dervid, tycka de den blir den aldraläckraste i hela Indien: l. c. Choisy hörde alla, som vistats någon tid i Indien, instämma deruti, at sedan man 4 gånger ätit af Durio, tycker man den vara bättre än all annan frukt i verlden: l. c. Vogel säger, at den smakar ganska delicat, och hålles för en af de angenämaste frukter i Indien; den som först en gång ätit den, vil ha den om igen: l. c. Hessen intygar, at sedan man en gång kommit at äta den, tycker man den är sötare och bättre än någon annan frukt; man kan knapt få sin fyllnad deraf: l. c. Walt. Schulzen (Schouten) försäkrar likaledes, at sedan man en gång ätit den, tycker man den vara den sötaste och bästa frukt ibland alla, så at man ej kan bli mätt deraf: Ost-Ind. Reise p. 236. likaså säger Acosta hos J. Bauhinus l. c. p. 115. Den öfvergår i mångas tycke alla andra frukter, säger Navarette, och tillägger sjelf, at den verkeligen är admirabelt god: l. c. Gem. Carreri säger, at den har förträffelig smak, och at sedan främmande en gång vant sig vid lukten, kunna de ej vara denna frukt förutan: l. c. Herbert förklarar den samma för så angenäm, at man kan, utan at skära i växten, säga, det man finner uti den alt det goda förenadt, som alla andra Indianska frukter hysa: l. c. Den vidtbereste Vinc. Le Blanc försäkrar, at han aldrig ätit något som haft bättre smak: Voyages p. 153. Alla komma öfverens om, säger Linschoten, at sedan man en gång fått smak på denna frukt, tycker man at ingen så ljuflig kan finnas i hela verlden: l. c. och tillägger Paludanus, at den samma förmedelst sin myckna ljuflighet och nectarsmak vida öfvergår alla andra Indianska frukter, äfven de aldrayppersta: l. c. Ändteligen förklarar Borri Durio för en af de aldraläckraste frukter i verlden, sägande, at den har en söt och outsägeligen god smak: l. c.
  114. (*) Denna frukt, som äfven är bekant under namn af Jaca och Sursak, växer ut på sjelfva träd-stammen och de tjockaste hufvud-grenar, til utseende som en långlagd Pompa, och är väl den största frukt i verlden, så vida den i Tunquin kan gå til 100 skålpunds vigt: Richard Hist. nat. & polit. du Tonquin T. 1. p. 63. ja på Amboina ofta blir så stor, at en karl knapt mägtar lyfta den up: Rumph. l. c. p. 105. annars vanligen väger 20, 30 à 40 skålpund. Skalet är så hårdt, at man måste gå på det med yxa: Nieuhoff l. c. p. 105. b. och utsiprar då derutur en hvit saft, så seg som fogellim, hvilken man plägar borttorka med cattun, innan man äter sjelfva köttet: Langhans l. c. p. 235. Frukten ätes rå, men är ganska svårsmält. Kärnarne brukar man koka och steka, och smaka de då excellent: Recueil des voy. de la Comp. d. Ind. de Holl. T. 1. p. 399. nästan som Castanjer, säger Turpin , varandes helt söta, men starkt luktande: l. c. T. 1. p. 239. Jag ser Pyrard l. c. Rhede l. c. T. 3. p. 18. och Biervillas l. c. p. 112. ingen skilnad göra i smaken imellan dem och Castanjer; men De la Loubere tyckte dem vara ännu bättre: l. c. p. 69. I Malabar ätas de på borden ibland desserten: Rhede l. c. p. 19.
  115. (**) Lukten på den allmänna sorten säger Valentyn vara ganska obehaglig, nästan såsom något ruttet, spridande sig starkt omkring: l. c. p. 160. Biervillas tyckte den var som gammal Ost: l. c. och för sådan utgifves den ock i Voy. à l’Isle de Fr. T. 1. p. 231. Rumphius liknar den vid halfruttna Äplen: l. c. Hawkesworth säger denna lukt vara rätt vidrig för en ovan, något lik ett ruttet äple blandadt med hvitlök: l. c. p. 257. Men vanan måtte kunna göra sådant godt, ty Richard säger, at den mogna frukten luktar väl: l. c. äfvenså Rhede l. c. och i Recueil d. voy. Holland. l. c. nämnes samma lukt för admirable.
  116. (*) Sådana beskrifver Rhede dessa 2:ne sorter, som han gör til särskilda slag, tilläggandes om den senare eller läckra sorten, som han kallar Varaka, at den i Malabar ätes som delice: l. c. Rumphius säger om Nanca Papa, den han nämner för Nanca Bubur, at den är slemaktig och lös i köttet som en gröt, och at smaken är såsom en blandning af honings-drufvor och pomeranser, tillika med något fränt och mägtigt; men om Nanca Barca, hvilken han kallar Nanca Bilulang och förklarar för den bästa, säger han, at den har hårdt, skört, gult, helt saftigt och ej slemaktigt kött, hvars smak mycket stöder på mogna drufvor, dock at någon honing tyckes vara inblandad: l. c. Richard tyckte denna Barca i Tunquin smaka som Melon: l. c. p. 64. och är det ofelbart samma sort, som Dellon säger smaka såsom våra bästa Meloner: Relat. d’un voy. aux Indes orient. p. 89. och som A. Kircher beskrifver söt som honing och bättre än Meloner: Chin. ill. p. 186. Scaliger anförer smaken såsom en blandning af Såcker-melon, Persika, söt Pomerans och Honing: J. Bauhin. l. c. p. 116. Det måtte väl varit denna sort, som Vogel träffade i Batavia så ganska ljuflig til smaken: l. c. p. 209. Richard säger om Papa, at den är fade, och står mycket tilbaka för Barca: l. c. Nog troligt, at Valentyn ment Papa med den Nanca på Amboina han omtalar såsom helt söt, men tillika fade, stödande på söta Limoner jämte liten honings-smak: l. c. Jag vet ej, om andra än dessa nämnde sorter menas i förrberörde Recueil d. voy. Holl. då om Jaca säges, huru den i smaken varierar, så at den fås än smakande som Melon, än som Persikor, än som Honing, och än som de yppersta Citroner: l. c. Men med alt detta är dock Nanca mindre i värde än Durio, änskönt den är tämmeligen angenäm: Dampier l. c. p. 337. och för dess sötma behagar mycket folk i Batavia: Le Brun l. c. p. 347. ja ock verkeligen där räknas ibland de bästa frukter i Indien: Verhandelingen van het Bataviaasch Genootschap der Konsten en Wetensch. 1. deel, p. 26.
  117. (*) Rumphius, som detta berättar, säger, at Tsiampadaha kommer närmare i smaken til mogna Vindrufvor eller Smultron än Nanca, och har gulare kött samt mycket bättre lukt, varandes äfven mera lättsmält, hvarföre den ock ogement värderas; den frukt som får mogna på trädet är bäst, och har en angenäm syrlighet, men den som förut afskäres och mognar efteråt inne i hus, förlorar mycket i smaken och får en fade sötma: l. c. p. 108. Sluteligen vil jag anföra hvad Radermacher uptecknat om detta ofvannämnde fruktslägtet i Batavia. Af Radermachia, säger han, äro 4 sorter, neml. 1. Nanca eller Soorsak; 2. Tjampeda, som har smärre och mera långlagd frukt; 3. Benda, som har än smärre frukt; och 4. Mandelique eller Cossir, ej större än ett stort äple, den läckraste af alla, hvilken nyligen blifvit uptäckt i Batavia: Naamlyst &c. p. 31.
  118. Denna frukt fann Dampier vid Carthagena mycket lik Päron, fast mera saftfull: l. c. p. 45. men på en ö vid Panama til färg och storlek lik en Bergamotte: l. c. p. 218. Den hyser, säger Jacquin, några flata svarta stenar, hvilkas kärnar äro ganska beska, då deremot sjelfva köttet är hvitaktigt, blött, sött och rätt angenämt: Select. Stirp. Americ. hist. p. 58. Men denna angenämheten visar sig ej genast då frukten hämtas af trädet, änskönt den ock hunnit at mogna, ty den är då kärf och så obehagligt sträf, at den snörper munnen, och altså ej kan ätas, varandes så full af en mjölklik saft, at den den flyter om fingren då man sönderskär frukten: Sloane l. c. p. 171. När den först aftages, säger Dampier , är saften hvit och vidhängande som lim, samt köttet hårdt; men 2 à 3 dygn derefter blir frukten delicat och full med en klar saft af utvald läckerhet: l. c. Jag vet icke, om den på så kort tid skall kunna hinna at ruttna, men säkert är, at sådant fordras innan den blir god at äta: Sloane l. c. Den kan icke ätas, intygar Jacquin, förrän den börjar ruttna, hvilket kan ske på sjelfva trädet, om den så länge får sitta på: l. c. Köttet liknar då ett mos, och har en honingsöt samt något fade smak, hvilken så behagar folket i Surinam, at man anser denna frukt för en af de bästa i hela America, fast den i Fermins smak föll sig altför söt: l. c. p. 181. G. Hughes tyckte sig finna den något lik Bergamotter, äfven til smaken, dock sötare: Natural History of Barbados p. 133. På Jamaica blir den, sedan den på trädet eller efter afplåckningen nog fått mjukna, ganska läcker med en honings-sötma: P. Browne l. c. p. 200. Den nyttjas där til Dessert, och vinner allmänt tycke igenom dess ljufliga smak: Sloane l. c. p. 172. Raveneau de Lussan fann den vid Panama smaka admirabelt väl: Journal du voy. à la mer de Sud avec les Flibustiers p. 75. och Wafer förekom den på Americanska öarne rätt ljuflig: Voyage and descr. of the Isthm. of Amer. p. 89. C. v. Linné anförer derföre med nog skäl Sapotiljen såsom en den aldrasmakeligaste frukt: Plant. Surinam p. 7.
  119. Hist. nat. de S. Doming. p. 306. Jacquin berättar, huru den på Caraiberne, där trädet med flit odlas, kommer på alla bord, och hålles för den förnämsta ibland Americanska frukter, ja af många föredrages för sjelfva Ananas: l. c. Prefontaine säger, at den med skäl räknas för en af de bästa frukter i America: Valm. de Bomare l. c. T. 5. p. 488.
  120. Så sker det i Nya Spanien, säger Gemelli Carreri l. c. p. 516.
  121. Se N. J. Jacquin l. c. p. 57. hvarest den beskrifves af 3 à 5 tums längd. Auctorerne äro något skiljaktige angående färgen, äfvensom ock angående smaken, hvilket lärer komma af olikhet i de sorter de haft för sig. Icke utan at ju smaken i de båda bekanta är något fade jämte sötman, ty Sloane, som ofelbart talar om den bättre sorten, säger det samma om den, och at derföre de, som ej älska den starka sötman, bruka at upblanda denna frukt med Limon-saft, fast åter andre finna den angenäm nog at äta sådan som den är: l. c. p. 125. Men orternas lägen, climat m. m. kunna väl ock något verka på fruktens godhet, så at den somligstäds kan falla sig mycket läcker, såsom jag ser måtte hända på öarne i Panama bugten, där Raveneau de Lussan fann den helt såckersöt med en förkjusande godhet: l. c. På Mexico-trakten fann Gage 2:ne sorter af honingsöt smak, den ena så saftrik, at då man åt den, dröp deraf likasom honings-droppar: Relat. du voy. dans la Nouv. Espagne T. l. p. 79. Annars är den på Caraiberne af den smak som Bergamotter, helt saftig och söt: Oldendorp l. c. p. 168. Leiste säger den samma smaka nästan som Bergamotter: l. c. p. 383.
  122. (*) Sloane l. c. Jämför P. D’Avity descr. de l’Amerique p. 7. som omtalar dess stora sötma samt likhet i färgen med Qvitten-mos.
  123. (**) L. c. T. 1. p. 219. hvarest han sjelf säger, at den är ganska angenäm och sund at äta.
  124. (***) Se Oldendorp l. c. p. 172. och Fermin l. c. p. 186. Storleken är, efter Jacquins beskrifning, från 3 til 7 tums diameter: l. c. p. 269. och köttet säger Sloane vara gult som på en Morot samt hårdare än i Äplen: l. c. p. 123.
  125. (†) Af denna frukt hämta Mosquiterne i America samma nytta som af Pissang-frukten, at de dermed nära sig på sina tåg och resor: M. W. Descript. of the Mosqu. Kingd. hos Churchill T. 6. p. 310. Huru synnerligen födande den är, visar sig nog på de vilda Svinen i skogarna, som blifva i högsta måtto feta under den tid den samma för dem vankar: Sloane l. c. Wafer utgifver den för hälsosam: l. c. p. 88. men Oldendorp säger, at den är svårsmält: l. c. p. 173.
  126. (*) L. c. Om dess läckerhet intyga utomdess Dampier l. c. 202. Wafer l. c. och Hughes l. c. Oviedo förklarar den för den läckraste frukten på hela S. Domingo: se J. Bauhin. l. c. p. 172. och Fermin räknar den ibland de bästa han någonsin känt: l. c. Dess godhet är dock något skiljaktig, efter orternas olika beskaffenhet, så vida den, efter Benzonis utsago, är bättre på fasta landet i America än på S. Domingo: Chauveton p. 337. och ligger väl deruti någon orsak til det olika tycke, som en och annan fattat om dess egenteliga smak. M. W. fann denna frukt vara rätt söt: Churchill l. c. Men det gifves deraf, som D’Avity berättar, ej allena söt, utan och små-syrlig, alt med en ganska god smak: l. c. Oldendorp säger, at den i smaken liknar goda Qvitten, och är för de flesta ganska angenäm: l. c. Efter Layfields tycke har den någon likhet i smaken med Morot, men är många resor bättre: Purchas l. c. T. 4. p. 1172. Arn. Montanus berättar, at dess smak är som på den aldrabästa Melon: Sterbeeck l. c. p. 30. hvaruti äfven Petr. Martyr instämmer: J. Bauh. l. c. p. 173. och Oviedo liknar smaken vid en sort Persikors: l. c. Jacquin gör ingen jämförelse med någon annan frukt, utan säger blott, at denna frukts smak är på ett eget sätt angenäm: l. c. Fermin förtäljer, at man i Surinam brukar at häraf göra Marmelader och Tortor, som man omöjeligen skulle kunna få så goda med våra bästa Europeiska frukter: l. c. Dylikt Mos lärer det vara, som på Martinique göres af denna frukt med tilblandad Sirap, hvilket Jacquin säger blifva mycket godt, och länge behålla både smaken och lukten af denna angenäma frukt; af hvars blommor man där äfven brukar at med bränvin distillera en Liqueur under namn af Eau Creole, som är den yppersta spiritueusa dryck man där har: Jacquin l. c.
  127. (*) H. Sloane l. c. p. 124. hvarest ock en utlåtelse anföres af en Portugis, at meranämnde frukt var den bästa han träffade i Brasilien, hvarföre den ock där hölls uti stort värde.
  128. (**) L.c.Annars berömma ock Dampier l.c. och Hughes l.c. denna lukt såsom ganska god. Jacquin säger den samma vara aromatisk och ljuflig, samt derjämte lindrig: l. c.
  129. (***) Jacquin l. c. Man brukar gerna, såsom medel emot beskheten, at skära denna frukt i tunna skifvor, och lägga dem i såckradt vin en timma förr än man äter de samma: Labat Voy. aux isl. de l’Amer. T. 1. p. 341.
  130. (†) Jacquin l. c. p. 52. Til denna sort hörer utan tvifvel den Cahimite, som Labat anförer, änskönt han beskrifver den höggrön med fläckar af rödt och aurora-färg. Den är, säger han, rund, af ungefär 3 tums diameter, köttet hvitt, mjukt, svampaktigt, fullt af en honing-söt saft, som i förstone ej behagar Européerna, men som de finna excellent, så snart de litet blifvit vane dervid, ty ingen ting är mera angenämt och upfriskande, kunnandes man utan olägenhet äta deraf så mycket man vil, och äfven utan fruktan gifva den åt sjuka: l. c. T. 3. p. 40. Oldendorp beskrifver sin Cainit rund som ett Äple, med mjölkhvitt och ganska sött kött: l. c. p. 167.
  131. (*) L. c. Han tillägger om denna frukt-sort, huru den är nog limaktig på läpparne, och huru han sjelf tyckte föga om den samma. Men Browne intygar, at den, när den blifvit fullmogen, har, jämte sötman, en behagelig limaktighet, och är rätt mycket i värde: l. c. p. 171. Sloane säger, at den är söt och ej oangenäm, blifvandes nyttjad ibland desserten: l. c. p. 171. Det tyckes varit en annan sort Raveneau de Lussan träffade vid Panama, som liknande stora violetta Plommon, och var öfvermåttan saftfull och upfriskande: l. c. Den på Martinique så kallade Gros Bouis (Chrysophyllum caeruleum Jacq.), som har blått kött, mjukare än Cainito, men nästan af samma smak, kommer där såsom dessert på borden: Jacquin l. c.
  132. (**) Aublet l. c. p. 234.
  133. (*) När man ser Scribenterna på skiljaktigt sätt omtala Goyave-eller Guayava-frukten, efter de anledningar de kunnat hämta af figur, färg, storlek, smak och lukt, kan man snart föreställa sig, at här gifvas flera särskilda slag uti Psidii slägtet, än de 2 utmärkta, som Botanisterne redan känna under namn af Ps. pyriferum och Ps. pomiferum. Men det är icke annat än blotta varieteter, som föga betyda. Psidium pomiferum tala vi nu icke om, ty derom kan ingen fråga blifva, då det slaget sällan träffas, och näppeligen plägar ätas: Jacquin Obs. botan. P. 2. p. 7. Men at en Goyave-sort har hvitt, och en annan rödt kött, en annans art är at växa större, och en annans at hålla sig mindre, sådant är icke nog för at utgöra något särskildt slag. Labat försäkrar, at han ingen skillnad funnit i köttets smak på den frukten som haft hvitt kött och den som haft rödt, när bådas mognad varit lika och ställningen emot solen enahanda: l. c. T. 2. p. 212. Köttet har vanligen 1⁄2 fingers tjocklek, utom en klump hårda kärnar: Rumph. l. c. T. 1. p. 140. hvilka ligga i en välling, som är lika god i smaken som sjelfva köttet: De la Loubere l. c. T. 2. p. 68. Beträffande lukten, så ser jag den olika beskrifvas, och många deruti sammanstämma, at den är stark, ja så, at den fyller hela rummet, där frukten ligger: Rumph. l. c. Hawkesworth omrörer, huru stark och tillika obehagelig den föll sig i Batavia för en del Engelsmänner, så at de befunno sig illa deraf, hvilket föranlåter honom at tro, det man på Americanska öarna måtte hafva en bättre sort Goyave, efter man så mycket värderar den: l. c. T. 4. p. 254. Nicolson, som på S. Domingo fann lukten stark, klagar ej öfver den samma såsom obehaglig: l. c. p. 241. icke heller Jacquin på Martinique, hvilken intet mer derom säger, än at frukten har en egen lukt: l. c. p. 6. Marcgrav tyckte sig i Brasilien känna någon Hallon-lukt i den fullmogna frukten: l. c. p. 104. H. v. Rhede beskrifver den i Malabar såsom angenäm, sedan frukten mognat: l. c. T. 3. p. 31. Men Rumphius, som fann lukten besynnerlig och liksom höaktig, tyckes ej berömma den, då han berättar, huru den samma kan förorsaka ond andedrägt, efter den länge hänger qvar i munnen: l. c. I Voy. à l’Isle de Fr. p. 229. säges lukten stöda på väggelöss; och det samma nämner ock Ximenes; men förmäler tillika, at sådant icke hindrar denna frukt at komma på borden och ätas af de flesta med nöje: De Læt Nov. orb. p. 227. Man håller den allmänt för mycket sund, och äter den gerna vid måltidens slut; icke så mycket för smakens skull, säger Phil. à S. Trin. l. c. p. 297. som mera för at hjelpa matsmältningen. Labat försäkrar, at den äfven utan olägenhet kan ätas omogen: l. c. p. 214. hvilket också Dampier bestyrker, tilläggandes den anmärkning, at sådant är mycket rart med de Indianska frukter: l. c. T. 1. p. 238. Marcgrav säger, at den omogna faller sig sträf, men får, sedan den längre avancerat, sin behagliga smak, och finnes då tjenligare at äta, än om den får gå til full mognad: l. c. Den bör ej lemnas at fullmogna på trädet, ty då blir den mindre angenäm: Rumph. l. c. Man behöfver ej vid ätandet frånskilja skalet l. c. ty hela frukten kan ätas: Sloane l. c. p. 163. väl förståendes, at de benhårda kärnarne uttagas, så mycket möjeligt är. Den ätes ofta rå, ofta också kokad, och intygar Fru Merian, at den på båda sätten är angenäm: l. c. p. 19. fast Piso förmenar, at den rå ej skall vara så sund, eller så god til lukt och smak, som den man kokat eller syltat i såcker: l. c. p. 75. Navarette fann den i Manilla excellent, både rå, kokad och ibland annan mat lagad: l. c. p. 230. Men Européerne på Jamaica lära mindre tycka om den rå, efter de gemenligen pläga koka pulpa, tils den blir tendre, och så äta den, sedan den kallnat, med grädde, likasom vi göra med Smultron: Browne l. c. p. 239. Labat beskrifver åtskilliga sätt, af dem som på Americanska öarne brukas, at laga goda rätter af denna frukt; men mäst plägar man där, säger han, äta den rå, sedan man skalat och skurit den i skifvor, och låtit dem en half timma ligga i vin med påströdd canel; varandes märkeligt, at Fruntimren häldre äta frukten grön än mogen: l. c. p. 214. ff. Smaken berömmer Jacquin såsom söt, aromatisk och angenäm: l. c. v. Rhede och Nicolson säga likaså, at den är söt och behagelig: l. c. Denna sötma är, efter Rumphii omdöme, nästan sådan som i Päron eller stekta Qvitten: l. c. Richard säger frukten smaka som ett öfvermoget Päron: l. c. T. 1. p. 62. och Langhans ungefär såsom Qvitten, men sötare: l. c. p. 231. Froger tycker den ha smak af Persikor: Relat. d’un voy. de la mer du Sud p. 81. och Layfield af ett väl moget hvitt Plommon af den större sorten: Purchas Pilgrims T. 4. p. 1172. De la Loubere säger, at köttet i denna frukt har någon smak af Smultron, då det stickes i munnen, men at den smaken genast förgår, af det han blir för stark: l. c. Vare huru det vil, så ätes Goyave-frukten rätt begärligt på Americanska öarne, både af Européerne och af de infödda: Jacquin l. c. och är den ock där en ganska god frukt: Labat l. c. p. 210. äfvensom den i Surinam är en mycket angenäm frukt: J. D. HL. l. c. p. 204. På öen Johanna fick Grose Goyaver, som lemnade en ganska god smak i munnen uti några minuter efter det han ätit dem: Voy. aux Ind. orient. p. 32. Du Tertre säger, at ju mera man äter af denna frukt, dess mer finner man den excellent: l. c. p. 182.
  134. (*) L. c.
  135. (**) Beschreib. des Africanischen Vorgebürges der Guten Hoffnung p. 134.
  136. (***) L. c. hvarest han tillägger, at Goyave-trädet väl vore värdt at föras til Europa uti Prinsars och Magnaters trägårdar.
  137. (†) L. c.
  138. (*) Denna frukt är skiljaktig til färgen, så at den träffas hvitaktig, gul, röd, purpurröd: Jacquin Stirp. Amer. Hist. p. 154. ja ock svart: Plumier Nov. Plant. Amer. gen. p. 44. men köttet är hvitt, föga ymnigt, mjukt och nästan utan lukt, sittande väl fast vid stenen: Jacq. l. c. Browne l. c. p. 250. och Loyer l. c. p. 192. säga, at Icaco icke har någon synnerlig smak, och Marcgrav omrörer sin så kallade Guajeru såsom söt, men af svag smak: l. c. p. 77. Labat säger, at denna frukt har en fade sötma, förenad med nog sträfhet och en framstickande syrlighet, och altså är föga angenäm i början, men blir god genom vanan, så at man äter den med nöje: l. c. p. 42. ff. Jacquin vittnar, at smaken är söt och sträf, dock ej obehaglig: l. c. Nicolson utgifver dess kött för saftigt, med en söt och litet syrlig smak, hvilken undertiden träffas sträf: l. c. p. 249. Davies l. c. p. 33. och Rochefort l. c. p. 74. hafva intet mera om smaken at berätta, än at den är helt söt. Hughes förklarar den för rätt söt och angenäm: l. c. p. 179. I Voy. aux côt. de Guin. & en Amer. par N. p. 391. säges frukten vara ganska söt med en hög smak, och således ej allenast rätt behaglig at äta rå, utan ock excellent då den blifvit insyltad. Den föres til salu på torgen at ätas rå, berättar Jacquin, som sjelf fann den så oskyldig, at änskönt han en gång för törst skull åt deraf mycket, kände han dock ingen olägenhet derefter; den syltas ock i såcker, och värderas högt, äfven i Spanien, dit en stor mängd deraf årligen plägar öfverföras: l. c. p. 155.
  139. (**) Kärnen är söt: Jacquin l. c. och kommer i smaken öfverens med Mandel: Oldendorp l. c. p. 172. Den är rätt välsmakande, och ärsätter hvad som i köttets smak kan fela: Browne l. c. När den stötes och upblandas med såcker och Pomerans-blomme-vatten, blir deraf en ljuflig dryck: Labat l. c. p. 43.
  140. (*) Davies l. c. De Rochefort l. c.
  141. (**) Jag följer här Jacquin i dess Observat. Botan. P. 1. p. 38. än skönt jag ser andra i några mål derifrån afvika. Färgen på ytan säger Dampier efter mognaden vara gulaktig, och inuti gulgrön: l. c. p. 218. De Laet beskrifver den såsom utvärtes mörkgrön, ja ock svart, samt invärtes gräsgrön: l. c. p. 226. och Raveneau de Lussan säger färgen på inkråmet vara snöhvit: l. c. Men på en del orter lära väl finnas så beskaffade varieteter. Formen är som på en Bonchretien: Fermin l. c. p. 173. Köttet är tämmeligen stadigt, medan frukten sitter på trädet, derföre låter man den ligga och mjukna i några dygn efter afplåckningen: Jacquin l. c. hälst som köttet annars är föga godt at äta: Dampier l. c. men då blir det ej allenast mjukt som smör, utan ock så blött, at det kan ätas med sked: Labat l. c. T. 1. p. 343. ja verkeligen plägar af Spaniorerne i Panama ätas med sked: Rav. de Lussan l. c. Smaken på denna frukt kan ej vara stark, då Dampier l. c. och H. Sloane l. c. p. 133. kunna skrifva, at den har föga smak; det vil utan tvifvel säga, at den ej är på sådant sätt retande, som de flesta andra frukter, uti hvilka syra eller sötma mycket råda; men den kan väl på annat sätt kittla gommen, som den också gör. Den är helt oljaktig och söt, säger Gem. Carreri, och af utvaldaste smak, så väl rå med salt äten, som kokad: l. c. p. 516. Den är så fet, skrifver De Laet l. c. at den nära liknar smör, til smaken som färska Nötter, rätt angenäm at äta. Dess smak är, säger Frezier, då den ätes med salt, ej mycket olik Smör och Nötkärnar tilsammans: l. c. p. 303. Labat fann den i smaken hafva nog likhet med Märg-torta: l. c. och Bancroft tyckte den med skäl kunna kallas en vegetabilisk märg: l. c. p. 23. Raveneau de Lussan säger smaken vara såsom Grädde: l. c. och Oldendorp nästan som gulan i ett hårdkokt ägg: l. c. p. 169. Jacquin vet ingen frukt i Europa at jämföra denna med; men om ändock något skulle nämnas, som den til någon del liknade i smaken, så vore det Kron-ärtskåckor och Hassel-nötter ihop: l. c. Ehuru härmed må vara, så blir det en sanning, at den är af delicat smak, som ock D’Avity säger: l. c. Hortop intygar, at den är af en förträffelig godhet: Hakl. l. c. T. 3. p. 492. Man brukar på Jamaica, där denna frukt ätes bland desserten, at uphöja smaken med Limon-saft och såcker: Sloane l. c. likaså på Barbados: Hughes l. c. p. 130. samt i Peru: Frezier l. c. p. 303. I Quito hjelper man den mäst med litet salt: Ulloa l. c. p. 247. och i Surinam med salt och peppar, äfven ock med såcker och vin: Bancroft l. c. På Martinique plägar man äta denna frukt ihop med oxe-kött, antingen med salt och peppar til, eller utan krydder, och kommer den där dageligen på de bästa bord: Jacquin l. c. Jag ser hos Labat, at man kan, innan den aldeles mognat, skära den i skifvor och äta med peppar och salt, då dess smak skall vara som Kron-ärtskåckor: l. c.
  142. (*) Churchill’s Collection T. 4. p. 516.
  143. (*) L. c. Han tillägger, at denna frukt är icke allena för alla Människor en läckerhet, utan äfven för alla slags djur, varandes lika begärlig för Höns, Boskap, Hundar och Kattor m.fl. Jfr. Sloane l. c.
  144. (**) L. c. Om dess närande egenskap komma flere Scribenter öfverens. Dampier berättar, huru man på Panama tracten gör sig goda mål af köttet i denna frukt, arbetadt ihop i en skål med såcker och citron-saft, och ätet med salt och stekt Pissang til: l. c.
  145. (***) Denna frukt, som kallas i Peru Pacay och Pacaes, i Quito Guabas, och på Caraiberna Inga, blifver olika beskrifven til skidornas figur och längd, hvilket tyckes utmärka flera slag, hvadan ock Aublet l. c. p. 944. stadgar häraf 3 särskilda slag, neml. Mimosa Inga, Mim. sinemariensis och M. Pacay; men som dess beskrifningar äro altför ofullkomlige, för at deraf kunna se, om de samma ej äro blotta varieteter eller art-förändringar, uptager jag dem alla under Mimosa Inga L. hälst de komma öfverens i det hufvudsakeligaste. Hvad sjelfva bönorna beträffar, så ehuru Cat berömmer dem för ganska god smak: Lettr. édif. & cur. T. 30. p. 253. tror jag dock tvärt-om, på Garciilassos ord l. c. p. 438., at de icke äro goda, hvaruti jag styrkes, då jag ser Marcgrav intyga at de icke ätas: l. c. p. 111. När Plumier l. c. p. 13. säger frukten vara söt, menar han ej sjelfva bönorna, utan det omkring dem vid skidorna sittjande hvita fnugg eller fjun, hvilket Aublet säger vara sött och godt at äta, hvarföre ock Creolerne i Franska Gviana nämna dessa skidor för Pois Sucrés: l. c. p. 944. Ulloa kallar det samma en söt och upfriskande märg: l. c. p. 247. Feuillée nämner det likaså för en märg, tilläggandes, at det smakar som Såckerrören: l. c. T. 3. Append. p. 28. Frezier säger, at det mycket liknar Bomull, men är intet annat än en crystalliserad olja, hvilken man äter för at upfriska sig med, då den sedan lemnar i munnen en ganska angenäm sötma: l. c. p. 304. Äfven Garciilasso förklarar det vara likt bomull och til smaken ganska sött, med tilläggning, at det samma kan hålla sig länge, om det torkas i solen: l. c. Det är til märkandes, at dessa Scribenter handla egenteligen om Pacay i Peru. Marcgrav skrifver i Brasilien, at detta fnugg är snarlikt Silke och af söt och helt angenäm smak, samt at man plägar frånskilja det med tänderna, då man det äter: l. c. Nicolson säger, at man på S. Domingo med nöje suger ut saften ur detta svampaktiga och såckersöta ämne: l. c. p. 297.
  146. (*) Om än ingen annan skilnad i sorter skulle gifvas af denna frukt, så måste den dock vara olika god på de orter den endast träffas vild, och de orter där den aktsamt odlas. På Jamaica och vid Orenoque-floden, hvarest den endast fås vildtväxande, nämna Sloane l. c. och Gumilla l. c. T. 2. p. 10. inga andra älskare deraf, än Indianerne och Negrerne. Deraf bör jag sluta, at den samma är långt sämre där än i Peru, hvarest flere resande Européer beskrifvit den såsom delicat, och alt hederligt folk i orten, som har smak, äter den med begärlighet, ja där träden i hufvudstaden Lima til mängd odlas uti alla trägårdar, såsom Feuillée l. c. berättar. C. G. Ortega uptager denna frukt ibland Perus välsmakande frukter i dess Instruccion sobre el modo mas seguro de transportar plantas vivas por mar y tierra á los paises mas distantes, p. 46.
  147. (*) M.W. Descr. of the Mosqueto Kingd. L. c. p. 310. hvarest säges, at detta ämne har synnerlig kraft at stilla hunger, hvilket ock Du Tertre bestyrker, då han visar, at det i en hungersnöd på Guadeloupe lät bereda sig til bröd, och frälste lifvet på mycket folk: l. c. p. 190. Bancroft beskrifver det såsom mjölaktigt och såckersött: l. c. p. 40. och Du Tertre säger, at det smakar som en sort pepparkakor: l. c.
  148. (**) M. W. l. c. Indianerne i Gviana äta det med stor begärelse, säger Bancroft l. c. tillläggandes, at det verkeligen har en angenäm smak. Om Jetaiba, som Piso l. c. p. 60. afskildrar, är samma träd som detta, hvilket v. Linné i Spec. pl. p. 537. tror, så äro äfven sjelfva bönorna välsmakande, och väl så goda som Mandlar i Europa.
  149. (*) Jag följer här Jacquin i dess Observ. botan. P. 1. p. 13. ff. såsom hvars beskrifvning jag finner mäst noggran. Han säger vidare, at denna frukt är nästan af ägg-form, hyser omtrent 40 svarta kärnar, och at färgen är grön stödande på gråblått. Den samma plägar altid ätas rå och sådan som den är. Det tyckes, som den ej lärer förhålla sig lika uti alla climat, emedan den i Batavia skall bestå bara af en hop stora kärnar med litet kött öfver, som man suger saften af: Hawkesworth l. c. p. 454. hvaremot den i Indostan ätes med sked: G. Carreri l. c. p. 212. och äfvenså i Tunquin: Richard l. c. p. 61. hvilket vil utmärka någon större mängd af pulpa. Navarette förmäler om den i Manilla och deromkring, at derutur utsiprar en den förträffeligaste sort Rosen-vatten: l. c. p. 35. det jag ej annorstäds finner anmärkt. Hvad smaken beträffar, så är den mycket söt: Hawkesw. l. c. hvilket ock D’Avity Amerique. p. 6. och flere bestyrka. I Voy. à l’Isle de Fr. par un Offic. T. 1. p. 227. säges köttet vara en såckersöt Creme. Denna sötma tycker Oldendorp på Caraiberne vara för stark, så at den lätt kan blifva äckelaktig: l. c. p. 173. men Sloane klagar ej öfver sådant på Jamaica: l. c. p. 168. icke heller Jacquin, som på Martinique fann smaken ganska angenäm: l. c. p. 14. v. Rhede tyckte i Malabar smaken vara behagelig: l. c. T. 3. p. 21. Valentyn förekom den på Amboina läckrare än Custard-äplet: l. c. p. 165. hvilket G. Carreri säger gifva denna frukt efter i sötma: l. c. Rumphius förklarar denna för så söt och läcker, at man ej tror sig kunna bli mätt deraf: l. c. p. 139. tilläggandes, at smaken stöder på Rosenvatten, äfvensom ock lukten, hvilken dock af Carreri l. c. beskrifves såsom af Ambra och Rosenvatten ihop, och i Voy. à l’Isle de Fr. l. c. såsom af Pomerans-blommor. På sistnämnde ställe berättas denna frukts blomma ha en solid substance och smaka som Pistacher.
  150. (*) Jacquin l. c. p. 13. hvarest ock berättas, at trädet för den orsaken cultiveras i de flesta Caraibiska trägårdar. På Jamaica är denna frukt nog mycket i värde hos många af Fruntimren, men brukas dock sällan på borden: Browne l. c. p. 256. utan tvifvel af det Engelsmännerne ej gerna tycka om mycket söta saker.
  151. (**) L. c. p. 35.Samme Navarette förmäler ock, at den där öfveralt högt anses, tilläggandes, at han sjelf aldrig vet sig känt någon frukt, som haft sådan sötma och ljuflighet i både smak och lukt: l. c. p. 36.
  152. (***) Miller gör i dess Gardeners Dictionary art. Annona denna Cherimolia eller Chirimoya til ett särskildt species, under namn af Annona foliis latissimis glabris, fructu oblongo squamato, seminibus nitidissimis. Han skrifver väl annars i ett Bref til Trew, at Spaniorerne pläga kalla flera Annonæ species Cherimolia: se C. J. Trew Plantæ selectæ G. D. Ehret p. 18. hvilket jag lemnar i sitt värde; men icke har jag funnit någon annan Annona nämnas för Chirimoya, än den som i Peru så synnerligen för läckerhet utropas, hvilken ock är den samma som Miller menar. Bouguer beskrifver den samma såsom ofta större än våra största Äplen, skalet något tjockare, men ej starkare, än på Fikon, til färgen mörkare och liksom fjälligt, köttet hvitt och trådigt: Voyage au Perou framför La figure de la terre p. 63. Efter Frezier’s utsago, innehåller den en hvit och stadig substance, jämte kärnar af Turkiska bönors storlek: l. c. p. 406. Deremot säger De la Condamine, at köttet är mjukt och trådigt: Valm. de Bomare l. c. T. 2. p. 152. Om smaken säger Ulloa, at den är söt med en helt lindrig inblandning af syrlighet, samt derjämte en ganska ljuflig lukt, som uphöjer smaken: l. c. p. 246. De la Condamine utgifver den för såckersöt och vinaktig: l. c. Den Chirimoya han åt vid Tarqui fann han mycket öfverträffa Printäplet på Antillerna, både i smak och lukt: Journal du voy. à l’Equateur p. 183.
  153. (*) L. c. Frezier säger, at Chirimoya är den i Peru mäst estimerade frukten: l. c. och Feuillée omtalar, huru man i Peru sätter stort värde på den samma, såsom den bästa i landet, och såsom hälsosam och oskyldig, så at man kan utan fruktan gifva den åt sjuka: l. c. p. 25.
  154. (**) L. c. Den var, säger han, den läckraste frukten han träffade i Quito, och vil han nästan gifva den samma förträdet för all Europeisk frukt.
  155. (***) L. c. Sådant hindrar icke, at ju i orten en mängd af denna läckra frukt måste årligen uteblifva, för medelst blommornas afplåckande, hvilka ur trägårdarne pläga säljas til Fruntimren, som högeligen fika efter och ganska dyrt betala dem, och det för luktens skull, hvilken ingen annan lukt kommer up emot: Ulloa l. c. Ortega berättar, at de delicieusa Chirimoyos från Peru trifvas väl uti öpen luft i Valencia i Spanien: l. c. p. 4.
  156. (*) Denna Annonæ frukt finner jag olika af Auctorerna beskrifven, icke så mycket til dess yttre beskaffenhet, som fast mer til dess inre och dess smak. Rumphius, brydd öfver det samma, tilskrifver sådant de länders och climats skiljaktighet, uti hvilka dessa olika frukter vuxit: l. c. p. 137. Utan tvifvel kunna ock deraf, såsom ock af det något fruktslag ur dess vilda tilstånd ryckes och sorgfälligt cultiveras, stora art-förändringar upkomma. Custard-äplet har, efter Jacquins berättelse, då det på Caraiberne växer vildt, hvitaktigt, mjukt och sött kött, som är nästan utan lukt, och så fade, at inga Européer vilja äta det, utan endast de infödde, och ej heller de alle: l. c. p. 15. Rumphius tyckes haft en bättre sort på Amboina, hvars kött han beskrifver såsom hvitt, mjukt och ej särdeles saftigt, utan ungefär såsom Pottkäs eller ock sådan rätt som Spaniorerne kalla Manjar blanco, med något fade sötma, som dock är nog behagelig, nästan såsom i stekta Qvitten: l. c. p. 136. Valentyn ger en lika beskrifning på köttet, men säger at det är ganska sött, och så mägtigt, at man blir mätt af en enda frukt, fast den ej är större än en laglig Limon, likväl af somliga rätt mycket prisas, ätandes man denna frukt ur handen rå: l. c. De la Loubere kallar dess pulpa en sort hvit Creme, af nog behagelig smak: l. c. T. 2. p. 69. Men ännu förmånligare föreställes detta fruktslag uti en Portugisisk Jesuits beskrifning, som Fr. Redi inryckt i sina Experimenta naturalia, hvilken nog tydeligen pekar på en särskild och ädlare sort än Jacquins. Han säger, ibland annat, at köttet är rätt angenämt til smaken och svalkande, snarlikt så til smak som stadga Manjar blanco, en rätt gjord af sönderstött höns-kött, mjölk och såcker, eller ock tjock grädde blandad med såcker, kunnandes derföre ej väl ätas utan med sked: se l. c. P. 2. p. 65. Spaniorerne i America pläga jämväl utmärka ett slags Annona med det namnet Manjar blanco, såsom De Læt, efter Garciilasso, intygar, beskrifvandes dess smak såsom söt med helt liten syrlighet, och ganska läcker: Nov. orb. p. 403. Samma frukt påstår Rajus Hist. pl. p. 1651. verkeligen vara Custard-äplet, och det på Tancr. Robinsons ord, som hade skaffat sig uplysning derom ifrån America. T. Gage menar säkert den samma med den frukten i Mexico, som han kallar Croissant blanc manger, och som i smaken skall hafva likhet med Spaniorernas Manjar blanco. Den är, säger han, söt som honing, och uplöser sig i munnen til en öfvermåttan ljuflig saft: l. c. T. 1. p. 179. När denna frukt blifvit fullmogen, säger Du Tertre, är den invärtes snöhvit och blöt som grädde, smakar ock som såckrad grädde, liknande den samma så, at, då man lägger pulpa på ett fat, sedan man hämtat den ur skalet och frånskilt kärnarne, ingen är som ej äter den för verkelig grädde: l. c. p. 179. Rochefort vittnar äfven, at köttet liknar Grädde, och är ganska sött til smaken: l. c. p. 69. Namnet Custard har detta äple deraf fått, at köttet är, såsom Sloane säger l. c. p. 167., til färg, stadga och sötma lik en Engelsk Custard; hvarmed skall förstås en sort rätt, gjord af ägg, grädde, mjölk, hvetemjöl, såcker och canel. Ligon säger denna frukt vara lik en excellent Custard, men förträffligare än alla med konst gjorda Custards, medelst dess frukt-smak, som gör den admirable, och tillägger han, at man på Barbados brukar at skära hål derpå och äta den med sked: l. c. p. 72.
  157. (*) L. c. p. 168. Hawkesworth säger, at det är en rätt god frukt:l.c.ochDampier förklarar dess kött för ganska sött och angenämt: l. c. T. 4. p. 29.
  158. (**) Fr. Redi l. c.
  159. (*) Hist. nat. de l’Orenoque T. 2. p. 10.
  160. (**) Piso i dess Hist. nat. Brasil. p. 120.
  161. (***)Feuillée l. c. p. 69.
  162. (†) AubletL. c. p. 420. ff. Härvid ärindrar jag mig Kadali' '(MelastomamalabaricaL.), hvars bär äro saffransgula, med mjukt purpurblått kött af söt och angenäm smak, fulla med små hvita frön: Rhede l. c. T. 4. p. 88.
  163. (††) Aublet l. c. p. 135.
  164. (†††) L. c. p. 600.
  165. (*) L. c. Supplem. p. 39. ff. hvarest dennas saft sägas vara skarp och mjölkaktig före dess mognad. Barrere håller denna växt för en Ficus: l. c. p. 52. Här kunde ännu flere söta frukter tilläggas, lika så litet bekante som de nu nämnde, men det kan vara nog med en eller annan, som i hast förefaller mig. Besleria incarnata Aubl. har bär med helt fina frön uti ett sött och angenämt kött: Aublet l. c. p. 636. Guettarda coccinea Aubl. har röda saftiga bär af Körsebärs storlek, söta och goda at äta: l. c. p. 319. En Annona, som Hermannus i Prodr. Parad. Bat. kallar curassavica, beskrifver Sherard söt som såcker: Raji Dendrol. p. 79. Af samma slägte äro 3:ne andra frukt-slag ännu obekante til deras egenteliga smak, neml. Annona discreta L., som är kryddaktig och mycket smakelig: v. Linné Plant. Surin. p. 11. Annona punctata Aubl., som är delicat och ätes med nöje: Aublet l. c. p. 615. samt Annona longifolia Aubl., som är ganska välsmakande och en delice för Indianerne i Gviana: l. c. p. 616. Jag vet ej hvart jag skall föra ett slags frukt, som De Champlain säger skola finnas vid Mont Royal i Canada, och som han utgifver för excellent, snöhvit til färgen, med såckersöt smak, stödande på den Pissang har; sjelfva växten, säger han, kryper utåt marken, och slingrar sig äfven up omkring närstående trän, bärandes blad som likna nätsle-blad: Voy. de la Nouv. France occid. 168.
  166. (*) Se Jacquin i dess Obs. botan. P. 1. p. 11. hvarest ock flere kännemärken anföras. Denna frukt får icke, yttrar han sig vidare p. 12., mogna på trädet, så at den faller ned, ty då slås den sönder til en gröt, hvarföre den förut bör afplåckas, då den på några dagar mognar efteråt; men så snart den blifvit nog mogen, bör den genast ätas, ty sedan håller den sig intet. Fermin förmäler, at dess kött är af den stadga, som helt tjock Grädde: l. c. T. 1. p. 176. Du Tertre berättar, at dess kött är snöhvitt och något trådigt, smälter i munnen, och uplöser sig til ett vatten, som har Persike-smak, hvilken uphöjes genom en ganska behaglig syrlighet, som är öfvermåttan upfriskande: l. c. p. 177. Detta kött har sådan syrlighet som vindrufvor, säger Fru Merian, och är ganska angenämt: l. c. p. 14. Efter Oldendorps utsago stillar denna frukt på en gång både hunger och törst: l. c. p. 173. På Martinique hålles den för mycket tjenlig til förfriskning för sjuka, berättar Jacquin l. c. som ock anmärker, at den ej kan skalas med knif, utan plägar brytas sönder med handen, då pulpa hämtas med sked eller med munnen. Den ätes gemenligen rå, dock låter sig ock genom kokning med med vatten och såcker lagas til en god rätt, men den frukt som skall kokas får ej vara mogen: M. S. Merian l. c. p. 14. Marcgrav förtäljer om Araticu Ponhe i Brasilien, som tyckes vara den samma Annona vi här omtale, at den har uti sig vid fruktstjelken en klimp, hårdare än det öfriga af frukten, hvilken man frånskiljer och äter som läckerbit på de förnämsta bord: l. c. p. 94.
  167. (**) T. ex. De Rochefort säger, at igenom det sötman af en liten syrlighet uphöjes, blir frukten mycket behagelig, öfvermåttan upfriskande och läcker: l. c. p. 68. Härmed instämmer Davies: l. c. p. 31. I Voy. aux. côt. de Guin. &c. p. 394. förklaras denna frukt för rätt delicieux. Den är ganska delicat och smälter i munnen som Grädde, säger Oviedo hos Rajus l. c. p. 1651. och D’Avity förmäler, at den är söt och i all möjelig måtto god, uplösande sig til ett angenämt vatten, som är upfriskande och oskyldigt: l. c. Jacquin förtäljer, at den på Martinique kommer in på borden och hålles i tämmeligt värde, men faller ej nykomna Européer i smaken: l. c. hvilket efter Browne’s intygande förhåller sig tvärtom på Jamaica, i det den är där i allmänhet angenäm för alla nykomna, men sällan kommer på de förmögnas bord, hvartil likväl ingen annan orsak är, än at den blifvit där så allmän, at Negrerne kunna esomoftast göra sig den til godo: l. c. p. 256.
  168. (*) L. c. p. 167.
  169. (**) Hist. nat. du Senegal p. 47.
  170. (***) Denna frukt kallas allmänt Monbin-Plommon, för dess stora likhet med Plommon, fast den invärtes är nog skiljaktig från dem, genom det den har så litet kött emot sin sten eller nöt, hvilken förekom Labat ofantelig: l. c. T. 6. p. 313. Färgen nämnes af de flesta blott för gul; men Labat föreställer den rödaktig på sol-sidan: l. c. hvilket dock ej på alla träffar in: Jacquin Stirp. Amer. hist. p. 139. Smaken beskrifves l. c. för syrlig; af Du Tertre för syrlig och derjämte litet fade: l. c. p. 179. af Piso för angenämt syrlig: l. c. p. 68. af Sloane för sötaktig, balsamisk eller aromatisk: l. c. p. 126. af Labat för syrlig, litet aromatisk och söt: l. c. af Adanson för syrlig, aromatisk och ganska angenäm: l. c. p. 59. Frukten ätes derföre allmänt af Creolerne eller de infödda: Labat l. c. och värderas mycket af en del folk på Jamaica: Browne l. c. p. 229. Pigafetta skrifver om Ogegha i Congo, som man nogsamt ser vara samma frukt som denna, at den har den bästa smak och lukt: Descr. regni Cong. p. 30. Hvad nu lukten angår, så säger Fermin, at den är nog behagelig: l. c. p. 187. och P. Löfling, at den är angenäm, men mycket stark: Resa til Spanska länd. p. 209. Du Tertre utgifver den för så stark, at den, sedan frukten nedfallit, kan kännas på 100 stegs afstånd från trädet: l. c. p. 180. Lopez de Gomara anmärker, at denna frukt är lättsmält och hälsosam: J. Bauh. l. c. p. 199.
  171. (*) Man kan t. ex. af köttet göra ett ganska angenämt Mos, som har smak af Raisiné: Nicolson l. c. p. 275. äfven ett rätt behageligt och sundt Gelée: Labat l. c. såsom ock en mycket upfriskande Limonade: Aublet l. c. p. 469. För öfrigt kan man också af trädets unga löf, som hafva en behaglig syra, bereda ganska välsmakande Saucer: Marcgrav l. c. p. 129. ja ock nyttja knopparne til at äta som Sallade: Du Tertre l. c.
  172. (**) Geschichte der Mission &c. T. 1. p. 171.
  173. (***) L. c.
  174. (†) Piso l. c.
  175. (††) Detta frukt-slag blef af Engelsmännerne funnet på öen Otahiti, eller rättare Taheiti, i Söderhafvet, och vardt oss sedan genom dem först bekant. S. Wallis säger som kortast, at det liknar ett äple, men har något bättre smak: Hawkesw. l. c. T. 2. p. 100. J. Cook brukar äfven korthet, då han intet mera säger, än at det har nog likhet med Äplen, och är ganska angenämt, sedan det ärnådt sin mognad: l. c. p. 446. Men Hr G. Forster underrättar oss något tydeligare i sin Reise um die Welt T. 1. p. 211. at denna frukt, som han där kallar Vih eller Taheitiskt Äple, hörer til Spondias-slägtet, är af förträffelig godhet, och liknar Ananas i smaken. Sedermera omtalar han den vidare i Götting. Magazin d. Wissensch. u. Litterat. 1780. p. 424. under namn af Evih (Spondias dulcis), och förnyar sin utsaga om likheten i smaken med Ananas, berättandes derjämte, at Spaniorerne begynt jämföra den med Chirimoya, deras bästa frukt i Peru; och tillägger han omsider sjelf, at den räknas ibland de heta ländernas bästa frukter, och verkeligen kan disputera om förträdet med våra smakeligaste träd-frukter. Ändteligen får jag af Hr A. Sparrmann den uplysning, at denna Evi til utseende och storlek liknar Äplen; at den är guldgul til färgen, när den väl mognat och fås af yppersta sorten; samt at den då har en rätt god sötsyrlig smak och smälter i munnen.
  176. (*) Så bekant detta slägte är oss blifvet genom Handelen under namn af Rotting eller Spanska Rör, så föga kunnige äro oss ännu dess frukter. De flesta slagen hafva dem små och obetydliga, samt föga eller intet goda at äta. Så mycket märkeligare är då detta slag, som, efter Rumphii beskrifning, har tämmeligen stor frukt, och den icke allenast ätelig, utan ock öfvermåttan delicat: l. c. T. 5. p. 113. Nieuhoff säger den vara til storlek och form som en liten båll, beklädd med ett hårdt och skört skal, hvarunder möter ett til smaken småsyrligt och ljufligt kött, som innefattar en hård kärne: Legat. Batav. p. 90. b. Rumphius nämner 1, 2 à 3 kärnar, nog liknande bösse-kulor, beskrifvandes för öfrigt frukten til formen nästan lik Päron, skalet castanjebrunt, samt köttet hårdaktigt, dock tillika saftigt, begåfvadt med en ljuflig syrlighet i förening med en lindrig sträfhet, ungefär som i Muscatell-drufvor eller Ananas, fast i högre grad: l. c. Han tillägger, at detta slags Rottang plägar på Moluckerna cultiveras endast i afsigt på den läckra och upfriskande frukten, hvilken man både äter rå, och inlägger i sallake, för at nyttjas på sjö-resor: l. c. p. 114. varandes den samma, efter Valentyns utsago, ganska hälsosam och i synnerhet välgörande för magen: l. c. p. 241. Hr. C. P. Thunberg. berättar mig, huru man på Ceylon fattat synnerligt tycke för denna frukts lindrigt syrliga pulpa, och äter den samma med begärlighet.
  177. (*) Se Rumphius l. c. T. 1. p. 151. efter hvars beskrifning köttet i frukten är hvitt och tilhalfs genomskinligt, samt ej allenast stenen besk som galle, utan ock litet af köttet näst intil honom. Frukten sjelf tyckes vara en ibland de läckraste i Indien, ehuru den ej så mycket plägar omtalas, som en del andra; men sådant torde härröra deraf, at den på åtskilliga orter, där Européerne färdas, ej kommer til riktig mognad, och kan altså där icke få sin rätta goda smak. T. Forrest berättar, at den ej kan mogna på Sumatra, men ganska väl på Sooloo: Voy. aux. Moluques & à la Nouv. Guin. p. 366. är således naturligt, at den på förra stället måste finnas föga god, då den på det senare blir delicieux, såsom Forrest ock fann den vara: l. c. p. 365. På Amboina vinner den fullkomlig mognad, och är då sötsyrlig til smaken och ganska angenäm, ungefär på det sätt som Vindrufvor, ja så läcker, at man näppeligen tycker sig få nog deraf: Rumph. l. c. hvilket ock Valentyn besannar, med tilläggning, at den ej bekommer illa, änskönt man äter mycket deraf: l. c. p. 165. Nieuhoff , som fann den på Gilolo fullmogen, säger den hafva nog ansenlig sötma, jämte en liten sträfhet, sådan som åtföljer våra röda vinbär, alt på så angenämt sätt, at man knapt tror sig kunna stilla sin lystnad: Voy. to the East-Ind. hos Church. T. 2. p. 278. Derföre plägar också folket i de orterne fika efter denna frukt, hälst den är mycket upfriskande och tjenlig äfven uti feber-hetta: l. c. varandes den ock ansedd för ganska sund, såsom både Forrest l. c. och Rumphius l. c. anmärka. Den ätes rå.
  178. (*) Denna frukt är taggig som en Castanje, skalet mörkrödt samt tämmeligen tjockt och segt, köttet helt hvitt och nästan som Gelée til utseende, inneslutande en stor sten: W. Funnell Voy. round the World p. 286. Kärnen deruti liknar Mandel, jämväl til smaken: Pyrard l. c. part. 3. p. 18. Det nämnde köttet beskrifves af Radermacher som en ganska läcker märg: l. c. p. 30. och Pyrard säger, at det smälter i munnen, har öfvermåtton angenäm smak, och värderas mycket i Indien: l. c. På Java ätes denna frukt begärligt, berättar Hr. Thunberg., för pulpæ angenäma, fast tämmeligen starka, syra. Men det är ej mycket, säger Hawkesworth, man i den samma får at äta: l. c. p. 257. Funnell intygar, at den verkeligen är en rätt delicat frukt: l. c.
  179. (*) L. c. p. 258. Han anförer utan tvifvel detta efter den uplysning han hämtat ur Hr. Jos. Banks’s anteckningar.
  180. (**) Ananas är, som man vet, en guldgul frukt, ungefär af en knytnäfves storlek, melon-lik, men rundare, beklädd med breda veka fjäll i likhet med en tallkotte, utvisande, då den blifvit skuren i tu, ett saftfult kött, med fina fibrer, som utskjuta i strålar från centrum til peripherien, i likhet med en målad Sol: Rumphius l. c. T. 5. p. 227. Scribenterne omtala 3:ne synnerligen utmärkta sorter af denna frukt, nemligen Renette-Ananas, Såckertopps-Ananas och den stora hvita, af hvilka den första förklaras för den yppersta, både til smak och lukt; se Davies l. c. p. 59. Du Tertre l. c. p. 129. och Nicolson l. c. p. 148. Det är samma sort som Ligon kallar Drottnings-Ananas: l. c. p. 83. och Oviedo Jaiama: Chauveton l. c. p. 359. Man bör gerna tro, at de som i hög grad berömt Ananas, hafva egenteligen ment denna utsökta sort dermed. Imedlertid måtte ofta en och samma sort kunna vara sig sjelf olik, då en del orters climat tyckas vara tjenligare än andra, at bringa frukten til högsta fullkomlighet. Ulloa försäkrar, at Ananas vid Porto-belo öfverträffar all annan, både til storlek, smak och lukt: l. c. p. 97. Navarette påstår, at den är oförlikneligen bättre i Manilla än i Nya Spanien: l. c. p. 35. Den samma är ej när så god i Gvinea, säger Barbot l. c. p. 199. som på Caraibiska öarne, särdeles Dominica. På Malabar-kusten och flera ställen i Indien är den excellent, men har på Coromandel en nog medelmåttig godhet: Poyvre Voyage d’un Philosophe p. 39. Ananas på Ceylon öfvergår annan Ananas, åtminstone den som fås på Java: Nieuhoff l. c. p. 271. I Batavia är den ej bättre än den kan fås i de Engelska drifhusen, säger Hawkesworth l. c. p. 251. men om Ananas i Peru intygar De la Condamine, at den där smakar långt bättre än den vi updrage i våra drifhus: Journ. du voy. à l’Equateur p. 183. hvaremot den i Rio Janeiro uti Cook s smak ej på långt när kom up emot den han ätit i England, ty ehuru den väl var saftigare och sötare, hade den dock ej så ljuflig smak: Hawkesw. l. c. p. 254. På Barbados brukar man at afskära Ananas, innan utsidan mycket mjuknat, och äta den strax derpå: Hughes l. c. p. 231. Men i Vera Crux hämtar man den omogen och hänger up i husen, då den gulnar och mognar sig til godo, så at den blir sötare än honing: Gage Relat. &c. T. 1. p. 44. Man plägar merendels äta Ananas rå, annars också insyltad, och utgör den på båda sätten en prydelig och läcker dessert: Piso l. c. p. 87. Gage säger, at bästa tillagningssättet är at sylta den med Såcker, då deraf blir den bästa Conftituren de ha i Mexico: l. c. p. 180. skolandes den genom sådan åtgärd kunna hålla sig länge: C. Barlaeus Hist. rer. in Brasilia gestar. p. 70. Clusius tyckte denna så insyltade Ananas vara nog angenäm, men alt för söt, så at den nästan gjorde äckel: Exotic. p. 285. Chr. Acosta förtäljer, huru denna frukt först blef funnen i S. Crux i Brasilien, och derifrån sedan spridde sig til de öfriga länder i America, samt omsider äfven til OstIndien, där hvar planta i början kostade 10 Ducater: de las Drogas y medicinas de las Indias Orient. p. 350. 351.
  181. (*) Dess lukt, sedan den fullmognat, prisas nog enhälligt för ganska ljuflig, och skrifver De Læt, at den är nästan som på Persikan Melocotone: Nov. orb. p. 6. hvaremot De Lery tyckte den stöda på Hallon: l. c. p. 200. P. Laval åter på Smultron: Voy. de la Louisiane. p. 57. men Rumphius på Äplen: l. c. och De la Loubere på stekta Äplen: l. c. T. 2. p. 71. Den samma sprider sig vidt omkring: Ulloa l. c. T. 1. p. 65. och är så stark, at hela rummet fylles då frukten upskäres: M. S. Merian l. c. p. 2. ja, at den ock utanföre röjer i hvad hus frukten ätes: C. Acosta l. c. p. 350. förmenandes C. v. Linné, at ingen annan frukt har så stark och god lukt som denna: Obs. in Mater. med. p. 3.
  182. (*) Åtskillige Scribenter råda til varsamhet vid denna frukts ätande, emedan det skall vara äfventyrligt, at äta deraf för mycket. Valentyn påstår, at den är en ganska hettande och farlig frukt: l. c. p. 248. H. Sloane säger, at den ej allenast gör en ömtänd, utan ock lätt kan sätta en brånad i halsen: l. c. p. 191. Den angriper tungan, så at där upstå blåsor: Hessen l. c. p. 118. och kommer ofta tand-köttet at blöda: Labat l. c. T. 1. p. 402. kan ock taga huden af tungan och gommen, så at bloden går ut: Nieuhoff hos Church. T. 2 p. 271. Om den ofta ätes allena, gör den äckel: Barbot l. c. p. 200. och omåtteligen brukad uptänder den inflammationer: C. Acosta l. c. p. 351. kan ock förorsaka obotelig diarrhée eller rödsot: W. Schultzen l. c. p. 237. Grunden ligger uti saftens fina och med skärpa förbundna syra, hvilken är så stark, at den genast angriper den knif, hvarmed frukten skärs, så at märken derefter synas: Sloane l. c. ja skall ock kunna, om knifven lemnas i frukten qvar, upfräta den samma på 1⁄2 dygn: C. Acosta l. c. Denna frätande egenskap visar sig väl i synnerhet uti den omogna frukten: Sloane l. c. men Nieuhoff anmärker l. c. at den ock vil hänga qvar hos den mogna. Dock lärer väl något ankomma på sorternas olikhet i art, ty Du Tertre l. c. berättar om Renette-Ananas, at den kommer tänderna mindre at ömma och blöda än de båda andra sorterne. Man brukar nu nog allmänt, innan man äter denna frukt, at skala den samma, skära den i skifvor, och lägga dessa uti något som skall utdraga, eller åtminstone lindra, den nämnde skärpan, och dertil nyttja somlige vatten, hvilket dock ofta ej kan förekomma en i halsen påföljande hetta: Nieuh. l. c. varandes exempel på Ceylon, at munnen har sprungit up i blod af sådan Ananas, som, skuren i skifvor, länge hade legat i vatten: J. J. Saar Ost-Indianische Kriegs-dienst p. 74. Andre bruka derföre, at en liten stund förut saltspränga skifvorna, och sedan hafva dem i friskt vatten innan de ätas, såsom Valentyn l. c. och Gage l. c. berätta. Andre åter finna Vin tjenligast at utdraga skärpan med: W. Schultzen l. c. och nämner Du Tertre dertil Spanskt vin, som deraf skall få ljuflighet både i smak och lukt: l. c. Labat l. c. p. 403. och Laval l. c. omröra, huru Ananas-skifvorna pläga läggas i vin med Såcker til. Månge lägga också Canel dertil, hvilket dock blott lärer ske för at höja läckerheten, ty efter Borbots utsago l. c. hålles Ananas i Indierna för synnerligen läcker genom det den ätes med Canel, Såcker och Vin; hvilket ock instämmer med Bosmans tycke: Voy. de Guinée p. 316. I Italien bruka Magnaterne at äta denna frukt såckrad och à la glace: G. Bonelli Hort. Roman T. 1. p. 23. Ingen tvifvel, at ju Ananas, måtteligen nyttjad, också är välgörande. Ibland andra dess förmånliga egenskaper, som Piso anförer, anmärker jag, at den är öfvermåttan upfriskande för en som är dufven och vanmägtig, samt at den botar en äcklig mage: l. c. p. 88. Benzoni hade i en sjukdom fått afsmak för all ting utom Ananas, och den samma återgaf honom appetiten: Chauveton l. c. p. 337.
  183. (*) Det lärer förmodeligen roa mången, at få se en hop af dessa omdömen och loford anföras, hälst som läckerhetens beskaffenhet igenom några kan uplysas. Det är icke nog, at Gumilla l. c. T. 3. p. 195. jämte många flera berömmer denna frukt för en ganska ljuflig smak. A. O. Oexmelin utgifver den ock för en af de läckraste frukter i hela America: Hist. des Avanturiers dans les Ind. T. 1. p. 76. och Nieuhoff för en af de läckraste i båda Indierna: l. c. Barlaeus berättar, huru Holländarne i Brasilien föredrogo Ananas för alla andra där varande frukter: l. c. Laval förklarar den för den bästa på Martinique: l. c. och Leiste tror, at på Antilliska öarne ingen frukt är, som i smak kommer up emot denna: l. c. p. 382. Froger säger, at den med skäl kan passera för den bästa frukt i hela America: l. c. p. 79. också håller De Lery den samma för den förträffeligaste i den verldsdelen: l. c. p. 200. Den förtjenar, skrifver A. Ulloa, främsta rummet ibland de inhemska frukter i America: l. c. p. 65. och Barrere påstår, at den utan gensägelse är både den vackraste och läckraste Americanska frukten: l. c. p. 12. Yttermera förklarar Barbot Ananas för den bästa frukten i Gvinea: l. c. p. 199. och i Rec. d. voy. de la Comp. d. Ind. de Holl. T. 1. p. 383. säges den vara den förnämsta i Batavia; hvilket M. Wallenberg medgifver, då han på sitt lekande vis skrifver, at Ananas är den ljufligaste föda på Java, smakar som Vällusten, har ock samma påfölgder, ty den skadar hälsan: Ost.-Ind. Resa p. 111. E. Terry lägger ännu til, at den är den aldrabästa frukten i Indien: Scheeps-togt na Oost-Ind. p. 20. och för sådan säger Richard at den ock där anses: l. c. p. 60. instämmandes Kircherus i det samma, då han säger den hafva så utvald smak, at den kan sättas i främsta rummet ibland alla Ost-Indiska frukter: l. c. p. 188. Efter Fermins omdöme om Ananas, kommer ock ingen af alla Europeiska frukter up deremot: l. c. p. 164. hvilket är nog enligt med Oviedo’s yttrande l. c. at den samma är ojämföreligen ljufligare än våra yppersta frukter. Åtminstone tyckte många Spaniorer, som kommo til Vera Crux, at Ananas därstädes var så god som någon frukt i Spanien, om icke bättre: Gage l. c. p. 43. och Ligon tyckte den vida öfvergå all den bästa frukt i England: Hist. of Barbad. p. 11. När Fru Wortley Montaguë kom at på Slottet Herrenhausen första gången få äta Ananas, fann hon den i delicieux smak öfvergå alla de frukter hon någonsin känt: Lettr. pendant ses voy. T. 1. p. 103. Likaså betagen blef en Tysk Officierare, då han, tjenstgörande i nu öfverståndna krig i America, först fick smaka denna frukt, at han prisade den för en kostelig frukt och för den delicataste han någonsin smakat, intygandes, at den vore alt hvad man af upfriskande saker kunde uptänka: A. L. Schlözer Briefwechsel 5. Th. p. 328. 323. M. Tristaon förklarar den för en af de bästa frukter i verlden: Purch. l. c. T. 4. p. 1310. Hughes l. c. p. 230. och Oldendorp l. c. T. 1. p. 168. säga, at den verkeligen genom sin lukt och smak tager förträdet för alla frukter. Linschoten l. c. p. 14. Jefferys l. c. T. 2. p. 160. och Choisy l. c. p. 298. samtycka, at den i ljuflig smak öfvergår alla andra frukter. Efter Ulloas utsago l. c. plägar den ock i America kallas Drottningen för frukterna, i anseende til både lukt, smak och utseende. De Flacourt l. c. p. 120. och De Rochefort l. c. p. 120. nämna den samma Kongen för all frukt; förmenande Du Tertre l. c. at den är värd at så kallas, såsom den vackraste och bästa af alla på jorden. Likaså håller W. J. Müller den för den bästa på hela jorden, för dess obeskrifveliga ljuflighet i både lukt och smak: l. c. p. 216. Den förtjenar visst, säger Zucchelli, förträdet för alla frukter i verlden förmedelst dess oförlikneliga lukt och smak: l. c. p. 151. och Harcourt bekänner sig oförmögen at uttrycka denna frukts förträfflighet, men måste tillstå, at verlden ej frambringar någon delicatare: Purch. l. c. 1275. Den är, säger R. Ligon, ojämförligen den läckraste frukt i verlden: Philos. Transact 1670. p. 1156. och kan man tycka, skrifver en annan, at den blida Naturen användt på den samma det kosteligaste af alla dess skatter: J. D. Hl. Beschryv. van de Volksplant. Zurin p. 231. Hvad nu egenteligen smaken beträffar, så tyckes, af Scribenternas skiljaktiga omdömen derom, som den lärer vara svår at beskrifva. Schwartzen säger väl helt kort, at Ananans smakar som Smultron, l. c. p. 46. och P. Kolbe, at den smakar ej stort annorlunda än Smultronen i Tyskland: l. c. p. 261. Marcgrav l. c. p. 33. Wormius Mus. p. 184. och Langhans l. c. p. 228. yttra sig, at den smakar nästan som Smultron; Tristaon, at den har smak af Melon: l. c. Richard, af den utvaldaste Melon eller Aprikos: l. c. De Flacourt, af Aprikos: l. c. och De la Loubere, af Pavies, en sort Persikor: l. c. Men af många andras yttrande får man den öfvertygelse, at smaken icke är så enkel. Bonelli säger den samma vara mångblandad, aromatisk och ganska ljuflig: l. c. Jacques fann den ha smak af många frukter tilsamman, men mäst af Qvitten: Lettr. édif. & cur. T. 16. p. 11. Dess sötsyrliga smak, säger Oviedo, stöder både på Persikor och Qvitten, jämte någon inblandad Muscat-smak: l. c. I Fermins tycke faller den väl mycket in på Persikor och Bonchretiens, men än mer på Smultron med rödt Vin och Såcker: l. c. p. 164. ff. Så tyckte ock Harcourt, at smaken mäst liknade Smultron, Claret eller rödt Vin och Såcker: l. c. Terry äfvenså, hvilken derjämte observerade en Rosen-vattens smak: Purchas l. c. T. 2. p. 1469. Rumphius utgifver den för vinaktig, söt och mäst liknande Smultron, i aldraläckraste måtto: l. c. Efter H. Sloane’s omdöme, kändes smak af både Smultron, Hallon och flera frukter: l. c. Labat säger, at smaken stöder på Muscat-drufvor, Persikor och Bonchretiens: l. c. p. 402. Zucchelli tycker, at den faller in på Persikor, Meloner, Moreller och Päron, alt i ljufligaste måtto: l. c. Fru Merian yttrar sig, at den är såsom man skulle blandat Vindrufvor, Aprikoser, Apelsiner, Äplen och Päron tilhopa: l. c. p. 2. Denna frukt, säger Du Tertre, har på en gång smak af Persikor, Renetter, Qvitten och Muscatell-drufvor: l. c. Oldendorp utgifver smaken för söt, vinsyrlig och kryddaktig, stödande på Muscat, Persikor, Renetter och väl mogna Smultron, med Såcker och Vin anrättade, hvarunder kännes en egen ljuflighet: l. c. De Rochefort säger, at Ananas smälter i munnen, och har en hög smak, såsom man ville föreställa sig det läckraste som fins i Persikor, Smultron, Renetter och Muscatell-drufvor, samt dessutom en egen smak, som ej kan beskrifvas: l. c. En del tycka, den har på en gång smak af alla de läckraste frukter man kan ärindra sig, skriver Wafer l. c. p. 90. och efter Bachelier’s omdöme är i den samma alla de läckraste frukters smak på en gång samlad: Voy. de Marseille à Lima T. 1. p. 131. När man nämner Ananas, yttrar sig Ligon, nämner man tillika alt hvad excellent är både til smak och vackerhet: ingen rar smak kan påtänkas, som ej träffas i denna frukt, varandes obegripeligt, huru så full harmonie af smak-arter kan upkomma, och alla så, at de kunna åtskiljas: History of Barbad. l. c. Han säger vidare, at när man först biter deruti, är den så skarp, at man tycker den skall taga skinnet ur munnen, men innan tungan hinner at göra det andra försöket i gommen, är den skarpheten fulleligen botad genom sötma, och imellan dessa ytterligheter af skarphet och sötma ligger en ljuflig lukt och smak af alla de excellentaste frukter: Philos. Transact. l. c.
  184. (*) Den liknar i smaken en Renette, och är mycket angenäm genom en liten syra den har: Du Tertre l. c. p. 130.
  185. (*) Se Rumphius l. c. T. 1. p. 132. hvarest ock flera kännemärken anföras. Därpå minnes annars, at som skalet kring frukten är beskt, bör det varsamt aftagas, så at ingen saft deraf må blanda sig med köttet: l. c. p. 133. Vidare anmärkes, at denna frukt ej står at finna i hela Indien, utan endast på några trakter i dess östra delar, såsom i Malacca, Sumatra, Baley, Gelgel, Ternate och en del af Java, men svårligen på Banda, och alsintet på Amboina: l. c. Af det den är så kinkug, rättande sig så noga efter både climat och jordmån, samt dessutom bara en gång om året är til fångs, har den haft svårare vid at komma i allmänt rop än Ananas, som är föga kinkug och öfveralt i de varma länder kan odlas.
  186. (*) Det lärer väl ej anses för obehörigt, om jag anförer några Scribenternas omdömen i denna sak, som jag kan draga mig til minnes. I Voy. de la Comp. d. Ind. de Holl. T. 1. p. 389. säges denna frukt ha en synnerligen ljuflig smak. Turpin förklarar den för ganska delicat och upfriskande: l. c. T. 1. p. 239. och Funnell för saftrik och ogement delicieux: l. c. p. 286. Langhans säger, at den är öfvermåttan ljuflig, blifvandes derföre hållen i stort värde: l. c. p. 229. ff. och Nieuhoff omtalar dess kött såsom excessift angenämt för gommen: l. c. p. 269. W. Schultzen l. c. p. 237. Rumphius l. c. p. 132. och Hessen l. c. p. 115. säga den smaka så väl, at man tycker sig ej kunna få nog deraf; och Choisy nämner den för en af de delicataste Indiska frukter: l. c. p. 198. Annars pläga Européerne sätta den framför alla frukter i Indien: Turpin l. c. Efter Dampier ’s omdöme är Mangostan utan jämförelse den läckraste af alla på Sumatra: l. c. T. 3. p. 137. men efter Nieuhoff ’s behåller den förträdet för alla i hela Indien: l. c. och deruti instämmer Bontius, då han utgifver den för den aldrasmakeligaste ibland de Ost-Indiska: Raji Hist. pl. T. 2. p. 1662. Likaså yttrar sig Salmon och v. Goch: Gegenw. Staat der Sundaischen Insuln p. 159. Pomet hörde den hållas för den kosteligaste frukten i Österländerna: l. c. p. 303. och L. Garcin, som ofta ätit den, intygar, at den verkeligen är den aldraläckraste af alla Indianska frukter, och ger ej de bästa Europeiska efter: Philos. Transact. vol. 38. p. 239. C. Frike påstår, den icke allenast vara den kosteligaste af alla i Indien, utan ock så ljuflig och upfriskande, at han ej funnit dess like på någon ort i verlden: Ost-Ind. Reise p. 57. Le Gentil vittnar, at alla Européer, som i Malacca ätit Mangostan mogen, sätta den öfver alla andra bekanta frukter: Voy. dans les mers de l’Inde T. 1. p. 608. och tyckte De la Flotte den samma vara den läckraste frukt man någonstäds i verlden kunde finna: l. c. p. 80. Jag har hört åtskilliga Svenskar, som från de orterna hemkommit, hafva samma tycke. Icke vet jag, om Ortega bygger på egen eller andras förfarenhet, då han prisar den för både den läckraste och hälsosammaste frukten i verlden: l. c. p. 42. Men Poyvre måtte väl mer än en gång ätit den med all philosophisk upmärksamhet, innan han vågade nämna den för den delicataste frukt, som kanske fins på jorden: Voyage d’un Philosophe p. 44. Af ingen har dock denna frukt fått starkare loford, än af Hawkesworth, eller rättare af Hr. Jos. Banks, hvars papper försträckt denna Hawkesw. alt hvad han i sin Bok infört rörande Natural-Historien: han säger den samma vara delicieux öfver alt hvad man någonsin kan förställa sig: l. c. p. 255. och tillägger han om egenteliga smaken, at man i Mangostan träffar en lyckelig blandning af sött och syrligt, hvilken är äfven så sund, som den är ljuflig: l. c. Efter all liklighet lärer dock sötman vara rådande, ty Phil. à S. Trin. omrörer intet annat, vid smakens beskrifvande, än den angenämaste sötma: l. c. p. 297. Rumphius säger l. c. at Mangostan fullmogen är så ljufligt söt, som den bästa Lansa eller mogna söta drufvor. Valentyn ärkänner, at denna Mangostan har angenämare sötma och större läckerhet än Manga, ja at ingen frukt kan i läckerhet med den samma förliknas, likväl säger han sig för sin del mera tycka om Manga, af den orsak, at dess smak hänger längre qvar i munnen än Mangostans, hvilken blott varar så länge ätandet påstår: l. c. p. 157. I ofvannämnde Garcin’s Memoire, som i Philosophical Transactions är införd efter Zollmans öfversättning, säges denna frukt i smaken likna Smultron och Vindrufvor tilsamman: l. c. p. 237. men i Transactions philosophiques de la Societé Roy. de Lond. 1734. där man fölgt Garcins Franska original, står, at den har ungefär sådan smak som Körsebär och Drufvor, men likväl delicatare: l. c. p. 40. Om och huruvida Mangostan har någon lukt, torde ej vara så visst afgjordt, änskönt Rumphius förmäler, at den samma äger en excellent lukt: l. c. men jag kan ej påminna mig hafva sedt någon annan Scribent tillägga den någon lukt, utan tvärtom finner jag Turpin med tydeliga ord säga, at den ingen lukt har, hvilket han andrager såsom en stor orsak til det förträdet Européerne gifva denna frukt för de öfriga Indianska: l. c. Det förefaller mig, som Mangostan, om den någon lukt har, måtte ha den nog svag och obetydlig, i jämförelse med de andra Indianska frukter, hvilka nästan allmänt hafva det fel at lukta för starkt. Det är ingen ringa omständighet, at Mangostan, jämte all den ofvannämnde läckerhet, är så hälsosam och oskyldig, at den äfven kan gifvas åt sjukt folk, hvilket också i de orter den vankar allmänt plägar ske, så mycket häldre, som de sjuke gerna finna smak i denna frukt och åstunda den, då alt annat faller dem motbjudande, varandes annars föga hopp för dem öfrigt om lifvet: se Rumphius l. c. hvilken tillägger, at Mangostan i sjelfva Indien hålles ej blott för den bästa, utan ock för den sundaste af alla träd-frukter. J. Ellis omtalar, huru önskelig verkan Doct. Solander rönte af Mangostan, då han, på hemvägen från Södersjö-resan, i Batavia låg uti en stark rötfeber, och var deraf så medtagen, at hans kringstående vänner redan ansågo honom för död; man gaf honom immerfort denna frukt at suga på, och just derigenom kom han sig efterhand före igen: Valm. de Bomare Dictionn. d’Hist. nat. edit. 4. T. 6. p. 464. Jag finner ej, at den annorlunda plägar ätas, än endast rå.
  187. (*) Af Manga gifvas åtskilliga varieteter eller sorter, hvilka Valentyn tror vara så många som Äple-sorterne i Europa: l. c. p. 154. Den vildtväxande, som Dampier träffade på Pulo Condor, och på intet annat ställe, var til storlek som en liten Persika, långlagd, gulaktig och saftrik, med en ljuflig lukt, som kändes lång väg, och, hvad besynnerligast är, hade lika så angenäm smak, som de bästa trägårds-sorter kunde hafva: l. c. T. 2. p. 67. 68. Rumphius namngifver utaf de cultiverade 2:ne hufvud-sorter, såsom de mäst delicata, nemligen Mampelaan, den ordinaira sorten, som plägar vara större än gås-ägg, och Dodol, en än större sort, som kan gå til ett barnhufvuds storlek samt mer än 2 skålpunds vigt, och finnes i Goa, Balaguatte och Ceylon: l. c. p. 94. äfvenväl på Ormus o. fl. st. Paludanus i de Bry Ind. Orient. P. 4. p. 16. Den förra, hvilken är den Scribenterne allmännast omtala, beskrifves til färgen nog skiljaktig, än grön, än guldgul, än af annan färg, hvilken olikhet ofta kan visa sig, säger Paludanus, på ett och samma träd: l. c. Lukten är, såsom på den vilda sorten, förträffligen fragrant: Funnell l. c. p. 268. Invärtes liknar den Plommon, med ett gulaktigt saftigt kött: v. Rhede l. c. T. 4. p. 2. hvilket, såsom De la Loubere säger, är blott en pulpa, som man suger saften ur, och som ej släpper en stor flat sten: l. c. T. 2. p. 70. Det faller sig gemenligen långtrådigt eller hampaktigt: Langhans l. c. p. 230. och är i samma mån mindre behagligt; derföre klagar ock Bernier på den Manga han fick i Dehli, at den föreföll honom liksom full af blånor, då deremot den som vankade i Bengala, Golconda och Goa, var i hans tycke förträffelig (merveilleux): l. c. T. 2. p. 24. Men denna sort var säkert Manga Dodol, hvilken icke är trådig, ej heller har stor sten, som den allmänna sorten, äfvensom dess kött icke är gult, utan blekt eller hvitaktigt: Rumph. l. c. Poyvre nämner ej, huruvida dessa kännemärken inträffade på den Manga han fick på Malabar-kusten, hvilken smakade honom mycket bättre än den han åt på Coromandel: l. c. p. 39. Icke heller Hawkesworth, då han berömmer den Manga man får i Brasilien, såsom mycket ypperligare än den bästa man har i Batavia: l. c. p. 252. Annars kan väl skilnaden i godhet mycket komma an på särskilda climat och jordmåner; och torde väl något sådant varit verkande på Bourbon til den mindre läckra smak Le Gentil fann uti den där växande Manga: l. c. p. 677. Men vare huru som hälst, så kan ej slå felt, at ju äfven Mampelaan, den ordinaira sorten, måste vara synnerligen läcker. Det är just om den som Rumphius säger, at den måst ätes rå för dess läckerhets skull, hvilken ingen gerna kan ledsna vid: l. c. p. 95. at den i afseende på dess ljufliga sötma räknas för en af de delicatatste frukter i Indien: l. c. p. 93. och at den, efter hans omdöme, gifver ingen frukt efter, mer än Mangostan: l. c. Valentyn kände ingen förträffeligare på Amboina: l. c. hvarest ock Funnell fann Manga delicieux l. c. N. Gervaise beskrifver den i Macassar helt såckersöt: Descr. hist. du royaume de Macaçar p. 34. Den Saar åt på Java, föll honom ganska söt och ogement läcker: l. c. p. 75. Hawkesworth säger om den samma, at den i blöthet och sötma liknar en väl mogen Persika, men har ej så god smak: l. c. deremot säges i Recueil d. voy. de la Comp. d. Ind. Holl. at Manga öfvergår i smaken de yppersta Persikor: T. 1. p. 381. ja Linschoten förklarar den för långt bättre: l. c. p. 18. Phil. à S. Trinit. förmäler, at den i smaken mycket liknar en Persika, men lemnar efter sig en kryddsmak i munnen: l. c. p. 295. hvarom åter De la Loubere’s omdöme är, at dess smak i förstone stöder på Persika och Aprikos, men at den smaken på slutet faller sig alt för stark, så at han blir mindre behagelig: l. c. Valentyn var dock så litet missnögd med at smaken hängde länge qvar i munnen, at han just för den orsaken föredrog Manga för Mangostan: l. c. Rumphius säger om bägge de nämnda hufvud-sorterna, at de på ett rätt angenämt sätt äro söta med liten syrlighet, men Dodol öfvermåtton läcker: l. c. F. Leguat tyckte den samma hafva smak af Muscat-drufvor: Voy. & avantures en 2 isles desert. des Ind. orient. T. 2. p. 89. och Bernier observerade deruti en egen sötma och så synnerlig behaglighet, at han tviflade på det någon Confiture i verlden öfverträffade den: l. c. Garcias ab Horto förmenar, at den i läckerhet öfvergår alla andra Indianska frukter: l. c. p. 187. Den är admirable och helt oskyldig, yttrar sig Choisy: l. c. 298. Dess läckerhet, säger Valentyn, står med inga ord at beskrifva, man tycker sig ej kunna få fullt lystmäte deraf, ty den har en mycket ljuflig sötma, förenad med en ganska upfriskande syrlighet: l. c. Det skulle väl tyckas, som Dapper skolat egenteligen haft denna Dodol til föremål, när han l. c. skrifver, at Manga i sötma och läckerhet öfvergår alla andra frukter; men vid närmare påseende finner man, at han menar Mampelaan. Gem. Carreri går än tydeligare til väga, då han säger alla Manga-sorterna vara mera välsmakande än någon Europeisk frukt: l. c. p. 211. Så långt ser jag ingen annan gå; men finner likväl, huru De la Flotte haft nog tycke äfven för den ordinaira sorten, då han om den säger, at den är den delicataste och sundaste frukten i Indien, ty den är saftrik och af utvald smak, kunnandes man äta den til mängd, utan at det bekommer illa: l. c. p. 356. ff. En Fransk Officerare tyckte, at den medelst sin angenäma vin-smak kunde täfla med de bästa Europeiska frukter, så framt ej den starka lukten vore: Voy. à l’Isle de Fr. T. 1. p. 228. Ziegenbalg l. c. Ives l. c. p. 312. och Terry hos Purchas l. c. T. 2. p. 1469. förmäla ej hvilkendera sorten de ment, då de räknat Manga ibland de aldrabästa Indiska frukter. v. Rhede berättar, at denna frukten plägar i Indien användas på många sätt: l. c. p. 3. hvaribland jag vil anmärka, at den mycket insyltas grön, då den blir så god, säger Dellon, at ingen ting är bättre: l. c. p. 89. Dampier omrörer, huru den späda gröna frukten plägar skäras i tu, och inläggas med salt och ättika samt några klyftor hvitlök, då den blir excellent och hålles i mycket värde: l. c. p. 67. Della Valle tyckte den samma, inlagd såsom Oliver, ha en härlig smak: l. c. 3. Th. p. 162. Underligt nog, at den omogna frukten kan vinna sådan godhet, när den samma, efter Rumphii utsago, har en ganska kärf och sträf smak: l. c.
  188. (*) Ovington l. c. T. 2. p. 4. hvarest ses, at den utgör en god del af deras dagliga föda, och at Européerne ej mindre än Indianerne pläga äta den i ymnighet, både såsom hälsomedel och såsom delice.
  189. (**) Se Nieuhoff Legat. batav. p. 104. b. Denna frukt, som växer i klasar, beskrifves nog skiljaktig til färgen, än rödaktig, än carmesin-röd, än lif-färgad, än grön, o. s. v. hvilket väl kan vara sant altsammans, emedan deraf gifvas flera sorter: Prevost Hist. gen. d. voy. T. 6. p. 456. hvarpå dock ingen Botanist ännu fått någon reda. M. Boym anmärker den skilnad i frukten på de vildtväxande träden och på dem som odlas, at stenen i den förra är stor och köttet litet, men tvärtom i den senare: Raji Hist. pl. p. 1650. hvilken omständighet är af betydning, då största läckerheten funnits åtfölja den frukt, som varit köttrik och haft liten sten: Martinius Atl. Sin. p. 126. Man trodde länge, at denna Litchi endast stod at få i China: Du Halde l. c. T. 1. p. 167. men den vankar ock i Tunquin, och Navarette fann den växa vildt på bergen i Batan vid Manilla: l. c. p. 37. Gaubil träffade den rätt delicat på öen Lieou-kieou: Lettr. édif. & cur. T. 28. p. 414.
  190. (*) Af dem som skrifvit om märkvärdigheterna i China, lära ej många vara, som icke med beröm ihogkomma denna Litchi. Chineserne sätta mycket värde på den frukten: Du Halde l. c. T. 1. p. 20. och Dentrecolles hörde de Européer i China, som hade kommit at smaka den, omtala den samma med admiration: Lettr. édif. & cur. T. 24. p. 369. Men denne anmärker, i stöd af en Chinesisk Scribents observation, at man måste, för at kunna få känna denna frukt i dess fullkomlighet, vara på stället där den växer, och äta den just då den ärnådt sin rätta mognad, emedan den på första och andra dagen derefter försämras i godheten, ja ock ändras i färgen: l. c. p. 372. hvaremot den samma fullmogen är excellent både til smak och utseende: Richard l. c. p. 62. Den är ganska delicat och förträffelig, säga Gem. Carreri l. c. p. 365. Dampier l. c. T. 3. p. 26. Nieuhoff l. c. och Baron hos Church. l. c. T. 6. p. 124. Dess kött är tendert och saftfullt, af utvald smak: Du Halde l. c. ja ganska ljufligt: Martinius l. c. Navarette tyckte ljufligheten i både smak och lukt vara admirable: l. c. Den är helt oskyldig, säger Du Halde, och så retande, at man ej kan låta bli at äta den: l. c. T. 1. p. 167. Efter Martinii utsago äter man den med sådant nöje, at man tycker sig ej kunna bli mätt deraf: l. c. Äfvenså vittnar G. Da Cruz, at för dess synnerliga läckerhets skull ingen tycker sig få nog deraf, utan man åstundar immerfort mera, ehuru mycket man äter: Purchas l. c. T. 3. p. 178. ty, efter Navarettes intygande, sedan man ätit sig mätt deraf, och dricker litet vatten derpå, är man strax färdig at äta ännu mera: l. c. Laureati värderade ingen frukt i China så högt som Litchi och Mangle, hvilken senare han dock måtte tyckt om blott för luktens skull, som förekom honom högst ljuflig, och ej för smaken, den han beskrifver såsom ogement sur: Lettre. édif. T. 29. p. 28. Navarette l. c. p. 36. visste ej at nämna någon bättre frukt än Litchi, utom Ate eller Chirimoya, den han höll för den yppersta i verlden, såsom vi ofvanföre p. 144 anmärkt; och Le Comte säger sig icke känna någon så delicieux i Europa: se Prevost l. c. hvilken sjelf yttrar sig, at den kanske är den läckraste frukten i hela verlden: l. c. p. 53. Du Halde skrifver, efter Missionnairernes rapporter, at ingen annan frukt kan uti delicat smak förliknas med den sorten Litchi, som har liten sten eller kärne: l. c. Det är utan tvifvel den, som Chineserne anse såsom Drottningen för all frukt, hvilket omdöme Navarette tycker vara rättmätigt: l. c. äfvensom Martinius l. c. och Nieuhoff l. c. hålla icke för obilligt, at kalla den samma Kongen för all frukt, emedan både ögonen och tungan deraf på det högsta fägnas. Egenteliga smaken fann Laureati likna Muscat-drufvor: l. c. och Boym Smultron och Vin-drufvor ihop: l. c. Martinius ansåg den nog lik Rosen-gelée eller syltad rosen-saft: l. c. och Nieuhoff kände äfven rosen-lukt: l. c. Matth. à S. Joseph utgifver smaken såsom icke olik den så kallade Pasta de Genua: J. Zanoni rar. stirp. hist. p. 147.
  191. (*) Martinius skrifver, at det är ifrån Provincen Suchuen, som Litchi-frukten, då den mognat, skickas med enspännare til Kejsaren: l. c. p. 72. hvilket Nieuhoff besannar: l. c. men Dentrecolles intygar, at sådant äfven sker ifrån Fokien och Quangtong, samt at den då föres inlagd uti stora tennkäril, fylda med bränvin, som med honing och flera saker blifvit upblandadt, men sådant oaktadt mycket mister af sin läckerhet, innan den hinner fram til Peking: l. c. Man har derföre fallit på den utväg, som nu ofta brukas, at flytta hela träden til Peking, passande så, at frukten är lagom mogen då den framkommer: l. c. p. 373. Boym säger väl, at om den bespränges med salt vatten, skall den kunna hålla sig i flera dygn: l. c. men som man ej finner den utvägen sedermera vidtagen och fölgd, lärer man kunna tvifla på at han slagit an. Kejsaren plägar undertiden förära af denna frukt åt sina Magnater, och fingo äfven de Europeiske Missionnairerne en gång föräring deraf, såsom synnerlig nåde-bevisning: l. c.
  192. (*) Se Baron l. c. och Richard l. c. p. 63.
  193. (**) När denna frukt torrkas, blir den skrumpen som Sviskon, och förlorar mycket af dess ljuflighet: Du Halde l. c. p. 20. men den behåller dock någon läckerhet qvar, hvarigenom den i Peking hålles i stort värde: Dentrecolles l. c. Chineserne blanda gerna up sitt Thé-vatten dermed, som deraf får en liten ganska behagelig syrlighet: Laureati l. c. De ha den ock at äta jämte sitt Thé, som deraf blir långt smakeligare än af Såcker: Salmon u. van Goch Gegenw. Staat v. China p. 50. Dess smak är såsom Russin: C. G. Ekeberg Berätt. om Chines. Landthushålln. p. 23. och Laureati l. c.
  194. (***) Se Martinius l. c. hvarest storleken säges vara nästan som våra stora Körsebär.
  195. (†) Denna frukt är gulaktig, med hvitt kött, fullt af en saft, som faller sig syrlig: Prevostl. c. p. 457. G. Carreriutgifver den för söt: l. c. och Navarette säger köttet vara sötare samt af starkare och bättre lukt än Litchi, hvilken frukt den ock skulle öfvergå i godhet, om där vore mera at äta: l. c. Man sätter den dock allmänt nedan om Litchi i anseende til läckerheten, såsom ses hos Du Halde l. c. och Prevost l. c. p. 53. hvilka likväl tilstå den vara ganska god, ja en förträffelig frukt: l. c. Gaubil förklarar den samma för ganska delicat: l. c. Richard tillägger en sort i Tunquin af blek oliv-färg en delicieux smak: l. c. p. 63. och Prevost anser Longyven för sund och oskyldig: l. c. p. 457. Chineserne pläga torrka denna frukt och sälja öfver hela landet; men den torra kan ej jämföras med den färska i smaken, ty saften med dess ljuflighet är då mäst borta: Martinius l. c.
  196. (*) L. c.
  197. (**) Scribenterne omröra Nabca under åtskilliga andra namn, såsom Oenoplia, Connarus, Napeca, Paliurus, Lotus m. fl. men jag sparar gerna upräknandet af sådana skiljaktiga namn, både vid detta och flera tilfällen, för at ej öka vidlyftigheten. Honorius Bellus beskrifver denna frukt mycket lik ett litet Äple, til storleken merendels som Körsebär, men ibland ock som Valnötter, och tillägger han, at den väl både om våren och hösten vankar, men at vår-frukten gemenligen plägar misslyckas på Candia, dit detta träd-slag ifrån Syrien blifvit flyttadt: Clusius Hist. plant. rar. P. 1. p. 27. Pr. Alpinus förmäler, at det samma händer i Egypten, så at allenast höst-frukten där ärnår sin fullkomlighet och rätta godhet: l. c. fol. 7. a. Den är då, säger han, välluktande, söt och ganska angenäm til smaken: l. c. Greken Agathocles omtalar den såsom ogement söt med en synnerlig ljuflighet i smaken, hvilket Democritus, som åt den i Alexandria såsom dessert-frukt, icke ogillar: se Athenæus l. c. p. 484. Belon utgifver smaken för söt med en behagelig syrlighet: l. c. p. 311. och Bellus yttrar sig med ett ord, at den har ljuflig smak: l. c. Alpinus förklarar å nyo vid slutet af Nabcas beskrifning, at den, när den fås fullmogen, är högst ljuflig at äta: l. c. fol. 7. b. Jag vet ej, om icke Pyrard menar Nabca med den frukt på Maldiviska öarne, som han nämner Congnare, til storleken som små Plommon, af ganska läcker smak, hvilken skall hållas i stort värde både där och i Goa: l. c. p. 19. O. Celsius bevisar, at Rubens Dudaim, som omtalas i 1. MOS. b. 30. c. 14. v., icke varit Liljor, utan någon läcker frukt, och at den frukten måtte varit Nabca: Hierobotan. T. 1. p. 19. 24.
  198. (*) Denna Sidra eller Lotus är mycket bekant i Africa, hvarest fordom folket på en heltrakt, som haft den samma til sin egenteliga föda, har kallats Lotophagi. Det skall varit den, som Homerus ment med den frukt, hvars sötma han säger hafva kommit Ulyssis stallbröder at glömma deras Fädernesland, hvilket Plinius menar skulle hända alla som vorde kommande på den orten: l. 13. c. 17. Den är ännu i stort värde och säljes på alla torg i södra Provincerne af Barbariet: Shaw l. c. T. 1. p. 293. Herodotus omtalar den såsom angenäm och nära i smaken til Dadlar: Hist. l. 4. och Athenæus säger efter en Polybius, at den smakar ej olikt Fikon eller Dadlar, men har ljufligare lukt: l. c. p. 485. Denna Lotus är mindre än Paliurus, och tyckes ock som den jämväl måtte vara bättre, åtminstone den sorten Serapion omtalar ifrån Adel i Africa, hvilken han tillägger en ihängsen aromatisk lukt och än sötare smak än den vanliga sorten: se dess ord hos Alpinus l. c. fol. 7. a. D’Avity beskrifver Lotus sötare än Dadlarne: Descr. de l’Afr. p. 226. och P. Dan säger den vara mycket söt och af rätt angenäm smak: Hist. van Barbaryen p. 248.
  199. (*) Denna utlåtelse finnes i Judarnes Talmud, och kan läsas hos Celsius l. c.
  200. (**) Se Alpinus l. c.
  201. (***) Alpinus l. c. Jag uptager ej såsom läckerhet Jujube-bären (Rhamnus Zizyphus L.), efter de, såsom i Hist. plantar. Lugdunens. T. 1. p. 111. säges, hafva, medan de äro färske, föga saft, hvilken dock ej lärer vara oangenäm, emedan dessa bär med nöje ätas af invånarne i södra Frankrike, där detta träd odlas, såsom Geoffroy berättar, hvilken äfven förmäler om frukten, at den samma färsk har grönaktigt och småsyrligt kött: Tr. de la Mat. med. T. 3. sect. 1. p. 89. Rosier utgifver smaken för söt och angenäm, fast något fade: Demonstrat. elem. de Botanique T. 2. p. 620. Torrkad kommer den på våra Apothek, och kännes då til smaken söt: Bergius Mater. med. p. 151. Eljest är väl Rumphii Vidara, hvilken v. Linné håller för att vara Rhamnus Zizyphus, Amœnit. acad. T. 4. p. 121., värd at såsom läckerhet anses, särdeles den som växer på Bengala tracten, hvilken är stor som ett Äple, saftig, samt af vinaktig söt smak, och blifver af invånarne därstädes med mycken begärlighet äten: Rumphius l. c. T. 2. p. 117. 118.
  202. (*) Hos Rumphius l. c. T. 1. p. 131. fås närmare beskrifning på denna frukt, hvaraf ses, at den har saftigt kött, som är hvitt, men af purpurfärg näst til kärnen, hvilken är mycket sträf och derjämte besk, äfvensom sjelfva köttet är ganska sträft såsom ock surt, medan frukten är röd och ej än hunnit mogna. Sedermera blifver sträfheten under mognandet sådan som finnes uti Slån-bär, tils den fulleligen mogen får derjämte sådan sötma, som Vindrufvorne hafva näst för deras mognad: l. c. Är således föga retande för granntyckte munnar at äta rå, hvilket icke heller i allmänhet sker, fast den stundom kan, såsom en nog läskande och för hälsosam ansedd frukt, komma med ibland desserten på de förnämares bord, särdeles sedan den ett dygn fått ligga uti hus sig til förbättring: l. c. Ph. à S. Trin. fann den fullmogna nog angenäm til smaken: l. c. p. 297. men at G. Carreri ej fann likaså den Jambolan han åt, kom deraf, at han åt den innan den svartnat, och altså omogen, då han ej kunde vänta at få den särdeles smakelig. Han anförer annars, huru folket i Indien anser den som läckerhet, styrkandes sådant med det exemplet om Indianskan, som ofvanföre i texten nämndes: l. c. p. 212. Desse finna frukten god, äfven innan den mognat, ätandes den med salt: l. c. Rumphius säger, at det sämre folket, som mäst är begifvet på denna frukt, plägar äta den med salt och peppar: l. c. I Batavia såg Nieuhoff den i mängd til salu på torgen: l. c. p. 278. Men den Jambolan han där såg tyckes varit en annan sort än den Rumphius omtalar, då han kunde hålla den för en sort af våra svarta Körsebär: l. c. äfvensom ock den Hawkesworth omrörer, hvilken til storlek och form mycket liknade Damas-plommon: l. c. p. 258.
  203. (*) Den ordinaira sorten Malacca-Jambu (Eugenia malaccensis L.) beskrifver Nieuhoff så stor som Gås-ägg: Church. l. c. p. 236. och Rumphius säger, at den liknar ett långlagdt Äple eller snarare en Persika, och är til färgen dels röd, dels hvitaktig med sköna rosenröda strimmor, beklädd med ett tunnt skinn: l. c. p. 121. ja så tunnt och fasthängande, efter Nieuhoffs utsago, at det ej låter skala sig med knif: l. c. hvarföre man ock altid äter denna frukt oskalad: Rumph. l. c. Invärtes hyser den en stor eller 2 à 3 små kärnar, liggande lösa inom ett stadigt kött: l. c. af enahanda ämne som i Äplen: l. c. p. 122. hvilket är hvitt och saftrikt: Rhede l. c. T. 1. p. 30. samt begåfvadt med en ganska ljuflig Rosen-lukt, som ock kännes i smaken: Acosta hos Rajus l. c. p. 1478. Denna smak fann Linschoten mycket angenäm: l. c. p. 22. äfvenså Nieuhoff : l. c. i hvars tycke den var söt och delicat: l. c. p. 273. såsom ock Acosta utgaf den för söt och behagelig: l. c. Rumphius säger, at smaken är som på ett sötsyrligt Äple, hvari man blandat Rosenvatten, men derjämte vinaktig: l. c. och Rhede tillägger denna frukt en öfvermåttan angenäm vin-smak: l. c. Efter Valentyns omdöme liknar den bäst Persikor med dess sötsyrliga smak, men faller sig gerna något vattig medelst dess ymniga saft, har dock ofta förekommit honom smakeligare än de ordinaira Persikor: l. c. p. 163. Hawkesworth säger den vara ljuflig och upfriskande: l. c. p. 255. och Valentyn äfven så sund som god, både rå och kokad: l. c. Nieuhoff förmäler om Blommorna, at man af dem kan göra en delicat Sallade: l. c. och syltar man dem också i såcker, hvilka man sedan med förmån gifver åt sjuka, såsom kylande medel uti feber-hetta: Rajus efter Piso l. c. p. 1479. Den andra Malacca-Jambu är en god mån mindre, mycket rundare, och gul til färgen: Valentyn l. c. G. Carreribeskrifver densamma utvärtes gulaktig, och invärtes af canel-färg, hysande 2:ne kärnar: l. c. p. 212. Äfven den, säger Rhede, är tunnskalig och saftig, med en ganska ljuflig rosenlukt, hvilken ock märkes i smaken, som annars är söt och angenäm: l. c. p. 28. men den har ej så fast kött, utan mjukt, af förträffelig smak och lukt, nära lik Rosen-vatten: Rumph. l. c. p. 123. Valentyn säger denna frukt vara härlig til smaken: l. c. och Phil. à S. Trin. at den har ljufligare smak än den förra, och jämväl är mera välluktande: l. c. p. 295.
  204. (*) Af dem märke vi först den så kallade svarta Jambu, som har Päron-form, och är til färgen så mörkröd, at den på något afstånd synes svart: Rumph. l. c. p. 125. Den träffas gemenligen utan kärnar: Nieuh. l. c. p. 230. och har mjukare och saftigare kött än Malacca-Jambu, samt, då den väl mognat, en så angenäm vin-smak, at månge tildömma den förträdet för den nyssnämnda: Rumph. l. c. ibland hvilkas antal Nieuhoff också är: l. c. Denna frukt ätes mäst rå, men somlige stufva den med vin och såcker: Rumph. l. c. Sedermera förtjenar ock Jambu Clongcong at anmärkas, hvilken är af en ung Cocos-nöts storlek, öfveralt hvit, saftig och af så angenäm smak, at den endast nyttjas at bortsända såsom present til Kongar: l. c. p. 122. lärandes kanske rarheten hjelpa til at öka värdet, då denna frukt icke funnits växande mer än på ett enda träd i en by uti Macassar: l. c. Utom dessa omrörde slag, må ock den så kallade hvita Jambu (Eugenia Jambos L.) korteligen nämnas, hvilken har hårdare och mindre saftigt kött än de föregående, men annars likhet i smaken, som dock är fade med någon beskhet: l. c. p. 128. Hawkesworth säger den i smaken likna Rosen-conserve, och i lukten Rosorna färska: l. c. p. 256.
  205. (*) Piso, som detta berättar, tyckes gifva tilkänna, at sådant förnämligast sker i afseende på fruktens ljufliga lukt: se Rajus l. c. och denna är, såsom ofvanföre nämndes, mycket lik Rosen-vatten. Men vårt Europeiska Rosen-vatten har ej så utmärkt ljuflighet i lukten; derföre tror jag, at med Rosen-vatten måtte menas den kosteliga sorten som brukas i Indien, hvilken kommer från Schiras-tracten i Persien, där Rosa har ljufligare lukt än på något annat ställe i verlden, gifvandes under distillerandet en olja, som för luktens skull hålles dyrare än guld, emedan ingen ting kan i ljuflighet dermed jämföras: Kæmpfer l. c. p. 373. 374.
  206. (**) RumphiusL. c. p. 121. Han tillägger, at då man börjar äta frukten, tycker man sin lystnad näppeligen skola kunna stillas.
  207. (***) Se dess Deliciæ naturæ p. 18. hvarest han med samma loford hedrar Mangostan, Manga, Durio, Nanca, Pissang, några Annonæ och Pacay, om hvilka alla vi redan ofvanföre handlat.
  208. (†) Averrhoa Carambola L. är, efter Rumphii beskrifning, en kantig frukt, stor som ett stort Äple, med gulaktigt kött, som nog liknar Plommons, och är så saftrikt, at saften rinner under ätandet: l. c. p. 116. Smaken, säger han l. c. vara angenämt syrlig, såsom i vinsura Äplen, och derjämte något sträf; men Navarette nämner den för söt: l. c. p. 36. och Valentyn likaså, tilläggandes likväl, at den på ett angenämt sätt stöder på syrligt: l. c. p. 166. v. Rhede säger den i förstone vara kärf, och sedan sötsyrlig och ljuflig: l. c. T. 3. p. 52. Den ätes rå, och är mycket upfriskande, äfven i febrar, värd at räknas för en af de hälsosammaste frukter i Indien: Rumph. l. c. p. 115. Navarette anmärker, at den har aldeles sådan lukt som Qvitten, såsom ock at deraf görs en förträffelig Conserve, som oförlikneligen släcker törsten: l. c. Averrhoa Bilimbi L. en långlagd rundaktig frukt, äfvenledes saftrik, lärer i särskilda climat förhålla sig olika til smaken, ty då P. Osbeck fann den i China allenast angenämt syrlig: l. c. p. 191. och v. Rhede i Malabar blott småsyrlig samt så behaglig, när den blifvit mogen, at man brukade äta den såsom läckerhet: l. c. p. 56. träffade Rumphius den på Amboina så sur som något ting i verlden: l. c. p. 118. ff. Valentyn instämmer deruti, at den på Amboina är altför sur til at ätas rå, derföre brukar man, säger han, at insylta den, och tyckte han den då vara en af de härligaste och mäst upfriskande frukter han någonsin ätit: l. c.
  209. (*) Churchill’s Collection T. 2. p. 279.
  210. (**) Detta så kallade Äple är egenteligen sjelfva fruktens Receptaculum, som utväxer til ett lagligt Pärons storlek, och består af ett hvitt, trådigt, svampaktigt och saftrikt kött, hvilket en del bruka at upäta helt och hållet, men de fleste allenast nedsvälja saften af: Jacquin Stirp. Americ. Hist. p. 125. Denna saft är så ymnig, at den rinner om munnen då man biter i Äplet: Dampier l. c. T. 4. p. 57. Köttet är mjukt och tjockt som gelée: Labat Voy. aux isles de l’Amer. T. 6. p. 114. Det smakar ej särdeles väl, säger Phil. à. S. Trinit. l. c. p. 296. hvilket tyckes gifva tilkänna, at han måtte fått frukten omogen, då den visst är obehagelig med en sträf syra och angripande skärpa: Piso l. c. p. 58. men den fullmogna frukten ser jag Scribenterne nog enhälligt berömma såsom behagelig til smaken. Den snörper väl litet i svalget, men är dock välsmakande, säger H. Sloane l. c. T. 2. p. 137. ja ganska angenäm: Browne l. c. 227. hvartil ock sjelfva sträfheten synes bidraga: Dampier l. c. Egenteliga smaken utgifver annars Fru Merian blott för syrlig: l. c. p. 16., Oldendorp åter blott för söt: l. c. p. 170. men De Rochefort för både söt och sur på en gång: l. c. p. 73. hvaruti Marcgrav l. c. p. 94., Labat l. c. och Jacquin l. c. instämma, då de nämna den för sötsyrlig; läggandes den sistnämnde til, at den är vinaktig och mycket angenäm. Piso förtäljer, huru Européerne i Brasilien räknade detta Äple, när det fulleligen mognat, ibland läckerheter: l. c. v. Rhede anmärker derom, at det äfven har en ljuflig lukt: l. c. T. 3. p. 66. och G. Meister säger det vara öfvermåttan ljufligt både til lukt och smak: Oriental. Indianische Kunstu. Lust-Gärtner p. 96. Månge bruka at koka denna frukt, och är den då en rätt god mat: Oldendorp l. c. blir dock lika begärligt äten rå: Piso l. c. p. 59.
  211. (*) Denna Nöt utgör verkeliga frukten, hvarigenom trädets fortplantning sker, och liknar til formen en njure. Den får icke öpnas med tänderna för en oljas skull, som ligger näst inom skalet, hvilken är mycket caustik, och kan då inflammera och bortfräta huden af hela munnen; utan plägar man klyfva den med knif, uthämta kärnen, och lägga den för en stund i kallt vatten, innan man den äter: Jacquin l. c. Färsk och rå är den, inom inre skalet, ganska hvit och oljaktig: Labat l. c. p. 112. och ätes ofta med litet salt: l. c. p. 113. ofta ock med vin och en smula salt, säger Piso l. c. p. 59. hvilken fann då någon likhet i smaken med Valnötter: l. c. G. Carrerifann den rå kärnen smaka som färska Nötter: l. c. p. 212. men i Voy. aux côtes de Guinée & en Amer. par N. p. 300. säges den vara af utvald smak och delicatare än Nötkärnar. Clusius intygar i Noterna til Garc. ab Horto Arom. Hist. p. 120. at den har väl så behagelig smak som Pistacher. Jacquin skrifver, at den är söt och tendre, och kanske öfverträffar i god smak alla andra slags kärnar: l. c. och Labat säger, at dess smak oändeligen öfvergår både Nötter, Mandlar och andra frukter af den arten: l. c. hvilket Fermin besannar: l. c. T. 1. p. 172. P. Browne påstår, at den ej ger någon Europeisk delice af det slaget efter, särdeles när den förut stekes: l. c. hvilket plägar ske på glöd, och mäst med de torra kärnar: Labat l. c. p. 113. De vinna derigenom i smaken: Oldendorp l. c. och blifva helt söta: Maffei Hist. Ind. p. m. 35. fast de just ej, som Meister säger, få oförlikneligen söt smak: l. c. Tristaon tyckte dem då i smaken likna Portugisiska Castanjer: Purch. l. c. p. 1306., Fru Merian likaså: l. c. men Marcgrav l. c. och Nieuhoff hos Church. l. c. p. 126. säga dem smaka mycket bättre. Andre hafva tyckt dem närmare i smaken instämma med Söt-mandlar: se v. Rhede l. c. p. 66. G. Carreril. c. och Petiver Gazophyl. dec. 7. men Fermin l. c. p. 172. och Sloane l. c. utgifva dem för mycket behageligare. Lemery säger, at de torra kärnarne i delicat smak oändeligen öfvergå våra bästa Mandlar: Traité des alimens T. 1. p. 194. I America komma de stekta in på borden ibland desserten, berätta Piso l. c. p. 59. och Jacquin l. c. Denne senare tillägger, at man deraf kan bereda ett tämmeligen smakeligt Chocolat: l. c. hvilket Labat säger blifva mycket godt, om dertil äfven tages Cacao, nemligen hälften af hvardera sorten, då ock rätt goda Massepains deraf kunna göras: l. c. p. 95.
  212. (*) Ingen ting äro de mera begärlige efter, säger Nieuhoff l. c.
  213. (**) Piso l. c. p. 58.
  214. (***) Detta slägte är, som man vet, af de växter, som krypa utåt marken eller slingra sig up kring träden, bärandes vackra blommor, som fått namn af Passions-blommor. Frukten, som af Spaniorerna kallas Granadilla och af Fransoserna Pomme de liane, är dock föga god på en del slag deraf, och på en del är den oätelig, men på en hop andra är den så mycket smakeligare. Det är icke afgjordt, hvilket slag bör räknas för läckrast. Passiflora quadrangularis L., en äggformig frukt, större än ett gås-ägg, gröngul til färgen och mycket välluktande, är af sötsyrlig och ganska behagelig smak, hvarföre den ock kommer på borden såsom dessert, och hålles på Caraïberne i stort värde: Jacquin l. c. p. 231.; anses jämväl i Surinam för ganska välsmakande: v. Linné Plantæ Surin. p. 14. äfvensom ock på Jamaica för angenäm och kylande: Browne l. c. p. 327. Passiflora laurifolia L. af ett höns-äggs storlek, med vacker gul färg, och en egen ganska ljuflig kryd-lukt, har, inom ett läderaktigt segt skal, ett hvitaktigt, sött och rätt delicat inkråm: Jacquin Obs. botan. P. 1. p. 36. Plumier vittnar, at denna frukt är af mycket angenäm smak och synnerligen upfriskande: Descr. des Plantes de l’Amer. p. 65. Fru Merian säger, at dess limaktiga pulpa är kylande och ljuflig at äta: l. c. p. 21. och Browne intygar, at den för dess läckerhet är på Jamaica i nog värde: l. c. Det tyckes varit detta slag, som Höst l. c. p. 287. räknar ibland de läckraste frukter, såsom ofvanföre nämndes, äfvensom det där anförda Pisos öfverdrifna omdöme l. c. p. 106. väl kan tilhöra detta samma slag, så vida annars Murucuja guacu i Brasilien, hvarom han talar, dertil kan föras, såsom Plumier l. c. förmenar. Om den intygar ock Marcgrav l. c. p. 70. at den både luktar och smakar sött och ljufligt. Passiflora cærulea L. en rund, tjockskalig, gul frukt, af ett vanligt äples storlek, med saffrangult inkråm och frön stora som äple-kärnar, har god vinsur smak: Marcgr. l. c. p. 71. Den är, säger De Rochefort l. c. p. 139. delicieux och förfriskande, tjenlig äfven för sjuka. Piso berömmer den såsom den förnämsta i hela sitt slägte, och såsom mera svalkande än någon af de andra sorter, hvarigenom, så väl som genom dess ljufliga vin-syra, den är begärlig för både friska och sjuka: l. c. Du Tertre skrifver, at dess saft vil falla sig något för sur, då man först börjar njuta den, men man finner den sedan så ganska angenäm, at man har svårt vid at släppa den: l. c. p. 135. v. Linné säger efter Boerhaave, at den, jämte sin ljufliga vinsyrliga smak, är både kylande och tjenar til god föda: Amoen. acad. T. 1. p. 239. Labat tyckte den smaka som såckradt gelée med Granatäple-saft uti: l. c. T. 1. p. 360. så framt han annars med sin där anförde Pomme de liane mente detta, och icke något annat slag eller varietet. Passiflora tiliæfolia L. en rund tjockskalig frukt, röd och gul til färgen, har ett hvitt, vattigt, sötaktigt och välsmakande inkråm: Feuillée l. c. p. 720. hvilket Frezier fann ganska läskande och upfriskande, såsom ock af angenäm smak: l. c. p. 406. Jag menar det är denna som W. Bayer räknar ibland de bästa frukter i Peru, och säger vara öfvermåttan hjertstärkande, samt äfven kunna gifvas åt sjuka: Reise nach Peru p. 94. ff. Passiflora pallida L. en citrongul frukt af ett höns-äggs storlek, är helt söt, välsmakande och sund: Oldendorp l. c. p. 219. Passiflora incarnata L. en rund, tjockskalig, citrongul frukt, af ett lagligt äples storlek, har ett mörkt inkråm, af ganska angenäm sötsyrlig smak och derjämte ljuflig lukt, som stöder både på Smultron och Melon: F. Columna Annot. ad Recchi Hist. hos Hernandez p. 890. v. Linné anförer efter Monardes, at detta slag ätes med stort nöje, så af Européer som Indianer, och ej besvärar magen, änskönt man ock mycket deraf förtärer: l. c. Munting prisar det för en ganska ljuflig frukt, som alla sjuka finna behag uti: Beschryv. d. Aardgew. p. 586. Här i Europa blir dess sötma ringa emot syran, som dock faller sig så behagelig, at den vida öfvergår Citronoch Granatäple-syran: R. A. Vogel l. c. p. 267. Jag vet ej, til hvad slag jag bör hänvisa den Granadillen i Nya Spanien, som G. Carrerikallar Granadilla de China, och säger vara stor som ett ägg, hvit och gul utvärtes, och inuti hvitaktig, med kärnar såsom i Vindrufvor, til smaken söt med någon åtföljande behagelig syrlighet, och ogement välkommen hos fruntimren: l. c. p. 516. Til äfventyrs är denna en af de ännu outredda, likasom en annan ganska smakelig i Surinam, som v. Linné nämner för dubia, efter man ej fått den nog tydelig för at kunna determineras: Pl. Surin. p. 14. Lika oviss är jag om den Granadilla Ulloa beskrifver såsom liffärgad och glatt på ytan, invärtes hvit och blöt med helt små frön, sötsyrlig til smaken, mycket angenäm och upfriskande, samt så oskyldig, at den kan til mängd ätas utan olägenhet. Denna, säger han, så väl som den mästa frukten i de heta climaten, mognar ej på stjelken eller trädet, såsom i Europa, utan torrkar mycket bort och skämmes, men bringas til mognad genom det man något tidigare afplåckar den och låter sedan ligga sig til godo: l. c. p. 248.
  215. (*) At få nöjaktig reda på frukterna i Cactislägtet, är ännu en omöjelighet, då Botanisterne, äfven de bäste, afhandlat den saken så ofullkomligt, at man ej kan annat än famla. Du Tertre fann detta för svårt, just medan han var stadd i sjelfva deras hemort, dels för den stora mängden af hit hörande slag och sorter, dels ock för deras myckna föränderlighet, beroende på omständigheter af tid och rum, hvarigenom ett och samma fruktslag ofta kunde träffas af skiljaktig beskaffenhet: l. c. p. 131. Jag har egenteligen at göra med dem som funnits välsmakande. Cactus triangularis L. bör så mycket mera uptagas ibland de ofvannämnde Smultronpäron, som det just är den, som på Jamaica kallas Strawberrypear: Browne l. c. p. 238. Den samma faller i flera art-förändringar. H. Sloane beskrifver den stor som ett äple, knölig, utvärtes pomeransgul och i köttet hvit: l. c. p. 156. tillläggandes l. c. at den äfven träffas röd på utsidan, hvilken skiljaktighet han tror härröra af olikhet i jordmåner, af rägn eller andra dylika orsaker. Piso säger storleken vara som ett gås-ägg, och färgen på skalet röd, men inuti helt hvit: l. c. p. 100. P. Hermannus hörde folk, som hade vistats i America, berätta den vara stor som en Pomerans, och både innan och utan högröd: Paradis. batav. p. 119. Nästan det samma säger Nieremberg: Hist. naturæ max. peregr. p. 326. och Marcgrav anförer färgen på ytan sådan som Florentiner-lack, men invärtes hvitgrå: l. c. p. 24. Oldendorp beskrifver köttet hvitt inuti, men ytterst carmesinrödt: l. c. p. 212. hvarmed Du Tertre är tämmeligen ense, då han säger det vara snöhvitt, men stöda på purpur näst vid skalet, som til färgen är purpurrödt: l. c. Hvad smaken beträffar, så utgifver Sloane den för angenämt söt: l. c. samt Oldendorp för ogement söt och behaglig för många af Européerna: l. c. men Hermanni nyssbemälte sagesmän berättade den vara sötsyrlig och så angenäm, at man räknade denna frukt ibland läckerheter: l. c. hvilket ock föranlät Hermannus sjelf at om den samma anteckna, at den vore mycket välsmakande: l. c. p. 118. Jacquin säger, at den är sötsyrlig och angenäm, ja den förnämsta i smaken ibland alla dess slägtingar, och derföre uti nog värde på Martinique: Stirp. Amer. Hist. p. 152. Piso vittnar äfven om dess behageliga sötsyrliga smak: l. c. hvilken Nieremberg säger vara sådan som i Granatäplen: l. c. Oviedo yttrar sig om denna frukt, at den är den bästa i sitt slägte, samt derföre så mycket mera eftersökt til dessert och förfriskning: Sloane l. c. och dertil plägar den ock ibland andra frukter nyttjas på Jamaica: Browne l. c. Hvad för öfrigt denna Cactus triangularis vidkommer, så är synnerligen märkeligt, at sjelfva växten träffas af helt olika art at växa, i så måtto, at den ej allenast står med rötterna i jorden, utan rotar sig ofta uppe i träden och på deras stammar, eller är parasitisk, såsom både Marcgrav l. c., Du Tertre l. c. och Sloane i Catal. plant. Jam. p. 196. antecknat. Til de ofvannämnde Smultronpäron menar jag mig ytterligare kunna föra Cactus repandus L. af det Abbeville tydeligen vittnar, at den frukten smakar som Smultron: se Sloane Voy. to Jam. p. 158. hvilken l. c. beskrifver den samma som en stor båll, med uphöjningar på, och med en hvit pulpa lik snö. Browne säger, at den, jämte den föregående, är på Jamaica i mästa värdet bland frukterna af det slägtet, och kommer undertiden på borden ibland desserten: l. c. Til de nämnde Prickelpäron, eller, som Fransoserne säga, Poires piquans, hörer egenteligen Cactus Tuna L., så kallad af namnet Tune eller Tunas, hvarmed Indianerne på en sträcka i America pläga utmärka denna och flera taggiga Cacti: Dillenius Hort. Eltham. p. 395. Denna frukt beskrifves af Sloane til storleken som ett lagligt Fikon, och til färgen imellan grönt och purpur, med många fina taggar på, samt en hel hop hvita frön, liggande i ett saftigt purpurfärgadt kött, hvilket färgar mun och händer, äfvensom ock efter ätandet urinen och excrementerna: l. c. p. 149. ff. Dampier träffade den samma mörkröd, full med små svarta frön i ett rödt inkråm, som liknade tjock Sirap och färgade urinen blodröd: l. c. T. 1. p. 238. Labat fann den än grön, än åter röd på utsidan, men högröd i köttet, hvilket, säger han, när frukten gått öfver sin rätta mognad, ser ut som ett tunnt gelée, och ätes då med sked: l. c. T. 4. p. 37. 38. Dess smak fann Sloane söt och intet obehagelig: l. c. p. 150. Du Tertre förekom den somligstäds fade, somligstäds åter syrlig och nog behaglig: l. c. p. 132. Deremot tyckte Labat smaken vara angenäm och söt med en vederqvickande syrlighet: l. c. T. 5. p. 312. hvilken, säger han, äggade matlusten och gjorde just en hjertefägnad: l. c. T. 4. p. 37. Äfvenså föll den sig i Dampier s smak ganska angenäm och upfriskande: l. c. Om den ene af dessa, såsom troligt synes, träffat frukten vild, då den andre råkat på honom där växten blifvit odlad, så yppar sig snart orsaken til dess olika godhet, ty den odlade växten ger bättre frukt än den vilda: Acosta hos Sloane l. c. p. 151. Derföre kunna ock Spaniorerne i Mexico, som immerfort upbruka jorden, hafva denna frukt bättre hos sig än Indianerne därstädes, som hämta den i vildmarken: Gage l. c. T. 1. p. 177. Men behof af förfriskning kan väl göra äfven den vilda nog behagelig för en vanmägtig och matt i de heta climaten; derföre händer ock på Americanska öarne, at de på jagt stadde Européer finna denna frukt i skogarne ganska delicat och vederqvickande: De Rochefort l. c. p. 124. W. Bayer säger om den i Peru af sig sjelf växande Tuna, at den är en ganska god och hälsosam frukt, mycket brukad där å orten at kyla och läska sig med i hettan: Reise nach Peru p. 149. ff. At den äfven är födande, kan nog ses af det Hawkins berättar om en del Indianer på Florida tracten, huru de årligen flytta til de ställen där den i mängd vankar, och endast dermed nära sig i 3 månaders tid, då de både natt och dag deraf äta, och ha den tiden sin bästa ro, samt förse sig sluteligen dermed til resekost, nemligen med sådan frukt som de torrkat, hvilket sker så, at de först öpna och kramma den samma och sedan hänga til torkning: Purchas l. c. T. 4. p. 1513. De gå lång väg til at få denna frukt, säger Alvaro Nunez, och lefva på de 3 månaderna af intet annat: Sloane l. c. p. 152. Til Prickelpäronen bör också Cactus Opuntia L. räknas: ett fruktslag, som har ganska många varieteter: Rajus Hist. pl. T. 2. p. 1467. Beskrifves af Parkinson såsom snarlik ett Fikon, besatt med taggar, färgen på en sort hvitaktig, och på en annan rödaktig eller gulaktig utvärtes, men invärtes grönaktig och röd, full med frön i ett vattigt inkråm: Theater of plants p. 1497. Den Clayton hämtade i Virginien, var på utsidan purpurfärgad: Gronovius Flor. Virgin. p. 75. Pernety säger om den som fås på öen S. Catharina vid Brasilien, at den är til formen som Fikon, har helt fina och hvassa taggar, och är gröngul til färgen, dock på solsidan röd, samt har ett blött högrödt inkråm, fullströdt med små frön: l. c. T. 1. p. 193. ff. J. Bauhinus utgifver detta inkråm för blodrödt: l. c. T. 1. p. 154. Man omtalar nog allmänt, at denna frukt, til någon liten mängd äten, i America färgar urinen röd, ja, som Pernety l. c. säger, nästan blodröd, hvilket bragt mången til häpnad, som då trodt sig pinka blod; men Höst l. c. p. 284. och Shaw l. c. T. 1. p. 294. berätta, at den i Marocco icke visar samma verkan på urinen; dock nämner ingendera, om köttet på denna senare är rödt, i hvilket fall det vore underligt, hvarföre urinen ej så väl på den ena orten skulle blifva färgad som på den andra. Höst tyckes tala om en och samma frukt-sort, då han säger, at den som i America är röd på skalet och sur, är i Marocco gul och söt: l. c. Men den Maroccanska är säkert en särskild varietet, och den samma som vid Malaga i Spanien träffas, hvilken F. Carter säger äfven vara gul, och bättre där arta sig i smaken än på någon annan tract, så at den derföre af menigheten ätes alla årstider med stor begärlighet: Reise von Gibralt. nach Malaga p. 376. ff. Annars ser jag hos Bowles l. c. p. 241. at man ock i Spanien träffar en sort som färgar urinen röd, och har en ganska söt, men derjämte litet fade smak. Sådan smak tillägga Cæsalpinus l. c. p. 89. och J. Bauhinus l. c. den i Europa odlade Opuntia, hvaremot Oldendorp säger om den han i America åt, at den hade en vinsyrlig smak: l. c. p. 213. och Pernety fann den han där träffade syrlig med någon liten sötma samt öfvermåttan angenäm: l. c. Men ingen njuter större förnöjelse af denna frukt, än en af hetta torr och vanmägtig, emedan den är ogement svalkande: Rajus l. c. p. 1465. Hughes kunde ofta i vattubrist til nöjes släcka törsten med den samma: l. c. At den ock är god til spis, visar Shaw, då han berättar, at den i Barbariet tjenar många hushåll til föda, så at de i 2 månaders tid icke lefva vid något annat: l. c. Jag vet ej hvilket slags Cactus Gage kan mena med den Nuchtli, som han utgifver för en af de bästa Mexicanska frukter: l. c. änskönt jag ser huru Marcgrav skrifver, at den de i Nya Spanien kalla Nochtli kallas på Americanska öarne Tuna: l. c. p. 127. Denne Gage talar där om flera särskilda sorter, äfvensom Hernandez före honom, anförandes åtskilligt som icke vil passa til Cactus Tuna L.; ty utom den röda omrörer han en gul och fläckig, en utvärtes grön och invärtes liffärgad, ganska god til smaken, samt ändteligen en hvit, i hans tycke den bästa af alla; han tillägger, at somlige af dem smakade som Päron och andra som Vindrufvor: l. c. Vid den nämnde hvita sorten får jag anmärka, at De Rochefort omtalar en dylik på Antillerna, som skall vara mycket sötare och smakeligare än den röda: l. c. p. 125. Ändteligen bör väl ock här uptagas en liten frukt i America, som utgifves för rätt angenäm och kylande, hvilken växer på de så kallade Turkhufvud eller Cactus Melocactus L. Du Tertre förmäler, at dess kött är hvitt, mjukare än i en Melon, af nog fade smak, dock litet syrligt: l. c. p. 132. Uti Oldendorps tycke var det likväl godt at äta: l. c. p. 211. och Sloane säger, sedan han beskrifvit denna frukt såsom af pyramid-form, 1 1⁄2 tums längd, och både inoch utvärtes ljus purpur-färg, at den är långt smakligare än någon af de andre Cacti, och har en fin syrlighet: l. c. p. 160. Sluteligen må ock ett ord nämnas om Cactus peruvianus L., som har form af ett stort fikon, är god at äta och nog delicat: Rochefort l. c. Cactus cochinillifer L. är lik C. Tuna L., men ej så smakelig: Sloane l. c. p. 152.
  216. (*) Hist. des Antilles T. 2. p. 131.
  217. (**) Voyage de Marseille à Lima T. 1. p. 132.
  218. (***) Jag har här fölgt Marcgrav l. c. p. 122., som tillika omrörer, huru denna frukt är, så länge han sitter på trädet, full med en kärf och besk mjölk, och altså icke ätelig förr än han affallit och fått ligga sig til förbättring, hvilket skall kunna ske på ett enda dygn. Piso, som p. 77. beskrifver densamma guldgul med röda prickar på solsidan och helt tunnskalig, förtäljer, huru en del nykomne, retade af det vackra utseendet til at äta af den på trädet sittande och altså omogna frukten, finna sig bedragna, då de få känna dess ogemena beskhet, hvilken äfven faller boskapen motbjudande. Deremot, då den ärnådt sin riktiga mognad, har den sådan läcker vin-syra, som ofvanföre i texten nämndes. Samme Piso säger den då vara full af en snöhvit saft, som vid lösligt tryckande kommer ut, och väl är något seg, dock genast smälter i munnen. Deraf bruka Indianerne at göra sig en behagelig sort vin, såsom De Læt l. c. p. 558. berättar. Alla 3 desse Scribenter äro ense uti at berömma denna frukt såsom oskyldig, så at man skall kunna äta den til stor mängd utan någon påföljande olägenhet, och Piso rönte på sig sjelf, huru den äfven i febrar var svalkande och välgörande.
  219. (*) L. c. p. 76. 77.
  220. (**) Marcgrav, hvilken jag härvid i det mästa fölgt, berättar för öfrigt om Araca-miri, som Holländarne gåfvo namn af Granat-pruymen, at den har hvitaktigt kött, men säger ej mera om smaken, än at den är småsöt och litet sträf, dock välsmakande: l. c. p. 62. Det är Piso som förtäljer om smultron-smaken l. c. p. 74. hvilket kan vara likligt, då Dampier beskrifver smaken såsom angenämt piquant: l. c. T. 4. p. 58. och då Marcgrav säger, at den Conserve, man brukar göra af denna frukt med såcker, liknar i smaken Qvitten-mos: l. c. p. 63. Piso tillägger, at smaken är ganska angenäm, äfvensom ock lukten, och at denna frukt hälst ätes rå: l. c. Dampier, som kallar den Arisah, berättar, at den har så små frön som senapskorn, och hålles för så sund, at den äfven passar för sjuka at äta: l. c.
  221. (*) L. c. p. 613. hvarest denna frukt kallas Arasa.
  222. (**) Se Piso l. c. p. 121. hvilken tillägger, at både Portugiser och Holländare i Brasilien varit måne om dess inflyttande ur vildmarken i sina trägårdar. Marcgrav tyckte sig i denna frukt märka något som stödde på Capsicum: l. c. p. 116. Det ser ut som Dampier med sin Petango ment denna Ibi-pitanga, sägandes han om dess smak, at den är piquant, men ganska angenäm: l. c.
  223. (***) Jacquin beskrifver pulpa i Cacao-pungen mjuk som smör, hvitaktig, söt med något småsyrligt inblandadt, och så behagelig för Indianerna och många Européer på Martinique, at de pläga gerna genom utsugande göra sig den til godo: Obs. botan. P. 1. p. 3. Gage förtäljer, huru fruntimren i Mexico anse för delice at utsuga densamma, efter den går til ett upfriskande vatten i munnen: l. c. T. 2. p. 140. Den är af en ljuflig syrlighet, och brukas ofta til at svalka sig med och släcka törsten: Hist. natur. du Cacao & du Sucre p. 11. I Hist. de la Jamaïque par M. T. 2. p. 208. beskrifves den så blöt som köttet i ett stekt äple, litet sörsyrlig, angenäm til smaken och vederqvickande. Mandlarne äro, såsom i texten nämndes, både beska och litet sträfva, men derjämte fetaktiga: Bergius Mat. med. p. 626. och så litet obehageliga, at månge, ej allenast af Indianerna utan ock af Creolerna, pläga äta dem rå: Gage l. c. p. 139. D’Avity säger, at de hafva ganska god smak, då de blifvit stekta: Amerique p. 7. Men aldraläckrast bli de, när de göras til Confiture, såsom efter Labat’s intygande blifvit ofvanföre anmärkt. Jacquin bestyrker, at då de bli ogement läckra, och derföre hållas i mycket värde, men ha det felet at gerna komma i gäsning: l. c. Labat anförer hela syltnings-sättet: Voy. aux isles de l’Amer. T. 1. p. 185. ff. Dessa mandlar äro, som man vet, grundämnet til Chocolat, hvarföre de ock allmänt eftertraktas, ja tjena i stället för mynt, icke allenast i Campeche-bugten: Dampier l. c. T. 1. p. 70. utan ock på många andra orter i America: Oxemelin Hist. des Avanturiers T. 1. p. 68. Frukten är ej allestädes lika stor, men störst är den i Caraccos, hvarest hvar pung blir som 2 knytnäfvar, hysandes hela 100 mandlar uti sig: Dampier l. c. p. 68. ff. då den på Martinique ej innehåller flera än omtrent 25. Jacqu. l. c. I Manilla tro de den där växande Cacao vara bättre än den Americanska: Sonnerat Reise nach Ostind. u. China. T. 2. p. 91.
  224. (*) L. c. p. 183.
  225. (*) Rajus Hist. pl. T. 2. p. 1659. hvarest det samma säges om Pomeranser och Limoner.
  226. (**) Theophrastus säger uttryckeligen, at Citron-frukten icke åts på hans tid, utan nyttjades mäst för luktens skull, såsom at lägga ibland kläder, til förekommande af mal, och at skaffa sig god ande med, annars ock til at mota förgift: Hist. plant. l. 4. c. 4. Plinius, som lefde ett par secler derefter, skrifver på samma sätt, at man väl hade Citroner til at förvara sig med emot gift, men at man icke brukade at äta dem för smakens skull: L. 12. c. 3. Detta började dock sedermera snart nog at komma i gång, ty några och 20 år derefter nämner Plutarchus denna frukt ibland åtskilligt annat, som man då nyss hade börjat äta och hålla för läckert, hvilket ingen förut skött om, hvilket ock de fleste då varande gubbar ännu försmådde: J. Casaubonus Animadv. in Athenæi Dipnosoph. p. 163. Democritus fann icke underligt, hvad Theophrastus hade berättat om Citronerna, at de i hans tid ej plägade ätas, ty, sade han, ännu i min Farfars tid åtos de af ingen, utan nyttjades för den goda luktens skull at läggas uti kläde-kistor: Athenæus l. c. p. m. 63. Chineserne äta nästan aldrig hvarken Citroner eller Limoner: Prevost l. c. T. 6. p. 455. hvilket torde härröra af någon fördom, då man har orsak at tro, där skola finnas goda sorter.
  227. (†) Monardes bestyrker, at man i fordna tiden ej brukade äta Citroner, utan hade dem egenteligen i afseende på lukten, ty, säger han, som man ej hade begynt odla trädet, blef frukten både för besk och för sur, men genom ympning och skötsel har den sedermera blifvit förbättrad: se dess tr. de Citriis i Clusii Exotic. p. 51. Detta samma måste ock gälla om Limoner. manshufvud: Curieux Antiquaire T. 1. p. 44. hvilket ej kan falla otroligt, så vida man i Rom sedt dem gå til 20 skålpund och i Calabrien til 30 skålpunds vigt, såsom Ferrarius förtäljer i sina Hesperides p. 57. hvarest han ock säger, at de i Calabrien vanligen pläga gå til 6 à 9 skålpunds vigt. von Der Gröben hade altså ej nog orsak at anse det för så besynnerligt, då han i Tripoli i Syrien fick Citroner om 5 skålpund: Oriental. Reisebeschr. p. 314. På Madagascar brukar folket at steka Citroner på glöd, och sedan äta med salt til: De Flacourt l. c. p. 42.
  228. (*) På Antillerna får man somligstäds fullkomligen söta Citroner: De Rochefort l. c. p. 64. Likaså i Surinam: Fermin l. c. p. 169. På Maltha säger D’Avity äfven vanka söta Citroner, som utmärka sig både igenom storlek och godhet: Descr. de l’Afr. p. 534. Jag vet ej, om det just äro söta sorter, som så mycket berömmas i Barbariet såsom vida öfverträffande de Europeiska: l. c. p. 39. men de kunna väl vara så ypperliga utan at vara söta. Omkring Salé sägas de vara excellenta: Relat. du voy. de M. Cassini pour l’épreuve des montr. mar. p. 34. Annars måste väl de som fås vid Patras i Achaja vara förträffliga, då man räknar dem ibland de bästa i hela Turkiet, och då de sändas såsom presenter til Constantinopel: Philos. Transact. abridg. T. 3. p. 453. Sestini omtalar en Citron-sort, som kallas Florentinsk, hvilken har angenäm smak och skattas högt af Sicilianerna, görandes de deraf en rätt behagelig Sorbetto eller dryck à la glace, som bär namn af Cedrato di Firenze: Briefe aus Sicil. u. der Türkey. 2. band p. 181. Han omrörer ock en sort med pucklar på, hvilken är den man gör Succade af: l. c. p. 180. At Citronerne äro af ofantelig storlek på Madera, berättas i Voy. en div. part. de l’Europe, de l’Afr. & de l’Amer. par Mrs de Verdun, de Borda & Pingré T. 1. p. 61. men sådant kan man ock få se i Europa. Berkenmeyer anmärker, at man i en trägård i Murcia träffade dem så stora som ett
  229. (*) Voy. par la Moscovie en Perse & aux Ind. or. p. 338.
  230. (**) Delaudibus Provinciaep. 324. Pomet omtalar, huru man får til Paris ifrån Madera små hela Citroner, samt äfven Citron-skal insyltade i såcker på 2 sätt, hvilka äro öfvermåttan angenäm at äta, när de äro färska: Hist. gener. des Drogues T. 1. p. 266. ff.
  231. (†) Limoner gifvas både söta och sura, men de söta brukas föga: Lemery tr. des alimens T. 1. p. 245. En söt sort omtalar dock Sestini såsom välsmakande och mycket i bruk på Sicilien: l. c. p. 185. hvilken är den samma som Ferrarius kallar Lima dulcis: l. c. p. 331. Annars omrörer bemälte Sestini en Limon-sort, som är ganska stor, tendre och god, och af Sicilianerna gerna ätes: l. c. p. 183. likaså några sorter af päron-form, Piretti kallade, hvilka hafva ganska god och fin smak, och rätt mycket behaga Sicilianerna, såsom Sallade tillagade: l. c. p. 184. På Japan fås en Limon-sort, til form och storlek lik Persikor, som är litet syrlig och ogement angenäm: M. van Goch Gegenwärt. Staat von Japan p. 137. Valentyn träffade på Cap en sort, nog lik Citron, hvilken var rätt läcker och åts ur handen: Uyten thuys-reyze p. 104. Men den ypperligste Limon-sort lärer väl blifva den Ferrarius kallar Incomparabilis, hvilken han beskrifver til köttet näst skalet söt, och til inkråmet mild och angenämt syrlig, och när man, säger han, äter dessa båda delar tilsammans, känner man en läckrare smak än i någon annan Limon-sort finnes: l. c. p. 121.
  232. (*) Pomeranser variera ganska mycket, både til storlek, figur, färg och smak, hvilken sistnämndas godhet väl mycket beror på mer och mindre ypperliga sorter, som genom ympning och annan skötsel efterhand måste hafva tilkommit, men mycket också på mer och mindre tjenliga climat för frukten at växa uti. Man kan sluta til den stora mängd af Pomerans-sorter här måtte gifvas, när bara i Siam kunna räknas hela 30 särskilda sorter, hvilka, för det climatet är dem där så tjenligt, äro alla bättre än de vi känne i Europa: Thurpin l. c. p. 236. ff. Cupani upräknar i sin Hort. cathol. öfver 20 sorter, som han hade sig bekanta här i Europa, väl förståendes i de längst åt söder belägna landskap. De mycket saftiga sorterna duga ej i handels-vägen, ty de kunna icke hålla sig, utan det äro endast de så kallade torra Pomeranserne som i handelen brukas, och som vi til oss pläga få, dock altid i förtid afplåckade, så at de ej kunna ha sin rätta smak. Denna sort ser jag i Sicilianska climatet blifva ganska god och til ymnighet där i landet ätas: Sestini l. c. p. 175. En annan, som har likasom horn på sig, är också där mycket god, och plägar ätas om vintern i stället för Smultron: l. c. p. 177. Men både desse och tvifvelsutan flera andra sorter vinna i Barbariet en större grad af godhet, såsom D’Avity l. c. och Cassini l. c. anmärkt, så at man i Spanien och Portugal gerna tillåter Pomeranser föras til sig ifrån Tanger, för deras synnerliga förträdes skull, hvilka så föllo F. Carter i smaken, at han tyckte dem med rätta kunna hållas för de skönaste i verlden: l. c. p. 102. Annars pläga ock de Malthesiske föredragas för de öfriga Europeiska. De äro bättre där på öen än i Portugal: C. D. S. M. l. c. p. 192. De söta därstädes öfverträffa vida de Portugisiska: de Mirone l. c. T. 4. p. 91. ff. Brydone fann dem öfver hufvud bättre än alla han känt både i Spanien och Portugal af enahanda sorter: l. c. T. 1. p. 259. Han tyckte dem likväl ha för stark sötma, utom en röd sort, med helt blodröd saft, hvilken sades vara ympad på Granat-äples stam, och igenom en ljuflig syrlighet förtjente, efter hans tycke, vida förträde för de andra, och at just räknas för den skönaste Pomerans-sort i verlden, hvarföre han ock hade svårt för at få til köps några kistor deraf åt sina vänner i Neapel, emedan man mäst plägar använda den til presenter på åtskillige orter i Europa: l. c. p. 262. Ofelbart är det denna ypperliga sort som förnämligast odlas i den trägård Prinsessorna i Frankrike hafva skaffat sig där på Maltha, hvarifrån de hvarje vecka i mognads tiden få til sig skickad en kista Pomeranser, de bästa som finnas vid Medelhafvet: se Reise nach Maltha i Ebelings Neue Saml. von Reisebeschr. T. 5. p. 36. b. Beträffande Pomeranserna i America, som förmodeligen blifvit fordom dit flyttade ifrån Spanien, så ser jag dem på Antillerna berömmas för öfvermåttan delicata, särdeles de söta, hvilka somlige finna smakeligare än Apelsiner: De Rochefort l. c. p. 63. De Layfield fick i Portorico tyckte han vara de delicataste i verlden: Purchas Pilgrims T. 4. p. 1173. och Fru Kindersley säger om dem hon träffade i S. Salvador i Brasilien, at de voro uti största fullkomlighet: Briefe von der Ins. Teneriffa, Brasil. Ost-Ind. &c. p. 43. Hon råkade där annars på en särskild sort, som var 4 gånger så stor som de vanliga Spanska, hade inga kärnar, och smakade förträffeligen väl: l. c. En stor sort af högröd färg vankar i Fokien i China, af oförliknelig smak, så at den öfvermåttan skulle kunna hedra sitt rum på det förnämsta bord i Europa: Du Halde l. c. T. 2. p. 169. Densamma torde vara ment med den Prevost säger likaledes fås i Fokien, som skall vara tjockskalig, samt större och förträffeligare än någon Europeisk sort, til smaken som Muscat-drufvor; men han beskrifver den höggul til färgen: l. c. T. 6. p. 53. Martinius säger den vara en den ädlaste Pomerans-sort: l. c. p. 129. I Huquang i China har man en sort, som får sin mognad om vintern, och blir då ogement söt och angenäm: Nieuhoff Leg. bat. p. 103. b. Men ingen lärer väl i sötma gå up emot den Holländarne träffade där i China, hvilken de funno sötare än såcker: Recueil. d. voy. de la Comp. d. Ind. de Holl. T. 3. p. 417. Della Valle fick i Lar i Persien med synnerligt nöje äta en Pomerans-sort, som var eldröd, och mycket söt i köttet, samt hade ett tjockt skal af en egen slags krydd-smak, som i behaglighet nästan öfvergick sjelfva köttet: l. c. 3. th. p. 176. Samma sort torde det varit som Herbert träffade i Malabar, hvilken han beskrifver helt saftrik, och af sådan angenäm smak som ingen kan ledsna vid, hälst dess skal är så godt som sjelfva saften, och har jämte sötman en liten behaglig syrlighet: l. c. p. 461. På öen Johanna fann Grose en sort, ej större än Aprikoser, mycket bättre än någon Portugisisk Apelsin: l. c. p. 43. Rumphius anförer en märkelig sort på Banda, öfveralt besatt med vårtor, som har hvitt och ganska sött kött: l. c. T. 2. p. 116. Efter Valentyns beskrifning är den samma stor som 2 knytnäfvar, gröngul, full med uphöjningar, inuti blekhvit, helt saftig, vinaktig til smaken och synnerligen söt, samt hälsosam om man tager måtteligt deraf och äter bröd til: Oud en nieuw Oostind. 3. d. 1. st. p. 189. Denna seden at äta bröd til Pomeranser såg Rajus exempel på i Italien och Sicilien, där bönder och matroser nyttjade denna frukt såsom spis, och åto bröd til, hvilket de aldrig gjorde med Citroner och Limoner: Hist. pl. T. 2. p. 1659. At man af Pomerans-blommorna kan bereda sig någon läckerhet, ser jag af Listers berättelse, huru han i Paris kom at äta en af Orange-blommor, Limon-saft och Såcker gjord Marmelade, som han fann admirable: Journey to Paris p. 159.
  233. (*) Alt sedan Portugiserne under deras första resor och vistande i China fingo smak på,och derefter i sitt land fortplantade, den behageliga Pomerans-sorten, som fått namn af Apelsin eller Äple från China, har den samma vidt och bredt blifvit kringspridd til odling, ej allenast i Europa, utan ock i America och flera orter. De Apelsiner vi hit til oss få, som äro ifrån Portugal och Spanien, ha blifvit omogne afplåckade, och kunna altså ej hafva sin riktiga goda smak; vinna dock ofta rum på våra bord ibland desserten. Rajus, som hade känt denna sort fullmogen, och hämtad af träd som fått sin behöriga skötsel, förklarar dess smak för rätt delicat: l. c. hvilket han väl ej hade gjort, om han haft för sig sådana Apelsiner, som blifvit lemnade at växa utan skötsel, såsom imellan Rom och Neapel sker, där Hr. Ferber fann dem sämre samt mindre söta och välluktande än de Portugisiska och Spanska: Briefe aus Wälschl. p. 129. Jag vet ej visst orsaken, hvarföre Apelsinerne på Cap gifva de Spanska efter i godhet: A. Sparrman Resa til Goda Hopps Udden 1. d. p. 85. Men på många andra orter, där climaten äro varmare, arta de sig bättre til förmån än i Portugal och Spanien, hvarföre de ock, efter Hr. H. H. Clasons berättelse, äro mycket smakeligare i Canton än i Portugal. Likaså säges i Lemery’s tr. des. alim. 3. ed. T. 1. p. 235. at de blifva oändeligen bättre på Americanska öarne än i Portugal. Oldendorp säger väl intet mer om dem han åt på öen S. Jean, än at de voro saftige och af angenäm sötma: l. c. p. 156. men Labat skrifver i allmänhet om Apelsinerna på Antillerna, at de äro fulla med en såckersöt saft, som är angenäm öfver alt hvad man kan föreställa sig, mycket bättre än de fås i Europa: l. c. T. 3. p. 53. och H. Sloane förklarar dem på Jamaica för den delicataste frukt han någonsin smakat af det slaget: l. c. p. 181. I Surinam ha de en ganska angenäm smak: M. S. Merian l. c. p. 52. ja en stark såcker-sötma: Fermin: l. c. p. 168. och i Brasilien vanka de söta som honing: Zucchelli l. c. p. 88. På Philippinska öarne fann Le Gentil dem så förträffeliga, at han sedermera, efter sin återkomst til Paris, ej kunde fördraga sjelfva de Portugisiska: se dess Reisen in den Indischen Meeren 2. Th. uti Ebelings Neue Saml. v. Reisebeschr. T. 4. p. 37. Men Apelsiner kunna väl träffas mycket ypperliga på närmare håll: de ärnå på Maltha en sådan läckerhet, när de få mogna på träden, at en af de nyare Resebeskrifvare försäkrar, det hans tunga aldrig känt något kosteligare til smaken: Reise nach Maltha hos Ebeling l. c.
  234. (*) Pompelmuserne falla sig gemenligen stora, ofta större än ett människo-hufvud, och likna i färgen Pomeranser: Nieuhoff l. c. varandes skalet fingerstjockt och helt beskt: Fermin l. c. p. 167. De hafva, säger Fru Merian, mindre sötma än Pomeranser och mindre syra än Citroner, äfven hårdare skal och kött än de båda, hvarigenom de ock äro behageligare at äta: l. c. p. 29. Man plägar endast äta dem rå, och man framsätter dem gerna ibland desserten, antingen köttet sådant det är, eller med Spanskt vin och såcker tillagadt: Rumphius l. c. p. 97. Allmännaste sorten är den, hvars kött stöder på purpur, och har en syrlig vinaktig smak, som på den fullmogna frukten faller tämmeligen i sött: l. c. p. 96. Le Brun fann nog likhet i smaken med Apelsiner: l. c. p. 339. men Fermin tyckte den stämma in med både Smultron och Vindrufvor: l. c. och förklarar han, likasom flere andre, denna frukt för mycket upfriskande och oskyldig, ja just förträffelig genom dess angenäma syrlighet: l. c. Derföre räknas den ock ibland de bästa frukter i Indien: Verhandelingen van het Batav. Genootsch. der Wet. T. 1. p. 25. G. Hughes säger väl, at den på Barbados träffas ofta altför sur för at vara delicat: l. c. p. 126. men kanske sådant kan där härröra af samma orsak, som at den på Amboina blir långt mindre och surare än på Banda, nemligen efter den på de kalla och skoglupna bergen i Amboina ej får den goda sol-värman, som den njuter på Bandas flacka parker: Rumph. l. c. Denne Rumphius omtalar ett par Pompelmus-sorter med hvitt kött, som äro sötare än den nyssnämnde röda: l. c. p. 98. Af dem omrörer Valentyn en, som han säger hafva så angenäm smak, som det läckraste vin: l. c. p. 188. Jag vet ej hvilkendera sort Dampier träffade i Achin på Sumatra, som hölls för den bästa i Ost-Indien, och så synnerligen föll i Engelsmännernas tycke, at de togo den med sig til andra orter, at tjena til rara presenter åt deras vänner: l. c. T. 3. p. 138. G. Forster berättar, at på öen Middelburg i Söderhafvet fants denna frukt helt förträffelig til smaken: l. c. T. 1 p. 323.
  235. (*) Det kan näppeligen om någon frukt sägas något mera öfverdrifvet, än det Ribeyro säger om sin så kallade Orange du Roi, nemligen at af alla Ceylons frukter ingen är som kommer up emot densamma, så at änskönt den skulle vara den enda frukt-sort där funnos, kunde man ändock hålla landet för ett jordiskt paradis, och just denna för den frukt som bedrog våra stam-föräldrar, emedan ingen i verlden kan finnas förträffeligare än den: Hist. de l’isle de Ceylan p. 148. En annan Scribent går kortare til väga, sägande allenast, at denna Kongs-pomerans är kanske den excellentaste frukt i verlden: N. de Graaf Voy. aux Ind. orient. p. 118. Då Dampier anförer de båda ypperligaste Pomeranssorter han träffade i Tunquin, hvilka där kallades Cam-chain och Cam-quit, beskrifver han den förra såsom stor och af gulaktig färg på ett skrofligt och tjockt skal, men af bernstens-färg invärtes, til lukten i högsta måtto ljuflig, och til smaken så läcker, at han i sin lifstid aldrig smakat någon läckrare Pomerans-sort, tvifvlandes ock, om någon bättre skulle kunna gifvas i verlden. Den senare beskrifver han såsom rund och mer än hälften mindre, med helt rödt kött, och mycket tunnt och mörkrödt skal, samt til smaken lika läcker som den förra: l. c. T. 3. p. 25. Utan tvifvel hade Richard ögat på dessa, då han utgaf Pomeranserna i Tunquin för oändeligen bättre än de fås på de andra orter i Ost-Indien: l. c. T. 1. p. 59. Äfvenså Baron, då han sade, at Pomeranserne i Tunquin vida öfverträffade alla de han någonsin smakat: Church. l. c. T. 6. p. 124. Månne icke Valentyn ock kan hafva afseende på den nämnde Cam-chain med den Pomerans-sort han säger finnas i Tunquin, äfven ock här och där i Batavia, hvars like til storlek och smak han ej annorstäds funnit? Den har, fortfar han, helt tjockt och grönt skal, och är invärtes guldgul, samt mycket saftrik, och outsägeligen läcker: l. c. 3. deel. 2. st. Beschryv. van Tonkin p. 4. Hit får jag väl ock räkna den i Siam så kallade Somme-keo, hvilken är stor och knölig, med tjockt grönt skal och några fina kärnar, samt öfvergår alla andra uti sötma, och smälter i munnen: Turpin l. c. T. 1. p. 236. Jag vil tro den är en och samma med den sort i Siam, som De Choisy tyckte i smaken vida öfvergå alla de Pomeranser han någonsin ätit, ty han beskrifver den stor, utvärtes grön och invärtes röd, med få kärnar: l. c. p. 298. Mycket skäl skulle kunna vara, at til den ofvannämnda Tunquinska Pomerans-sorten föra den så kallade Tonkinse soete appel, som Valentyn på ett annat ställe omtalar, derest icke skalet utvisade så märkelig skillnad. Den var stor som en liten Pompelmus, slät, mörkgrön och helt tunnskalig, med guldgult kött: Valentyn kände ingen härligare Pomerans-sort i verlden; den föll honom så öfvermåttan läcker och saftig, at han ej ville välja någon frukt i verlden för den samma, hälst den ock var rätt sund: den var rar i Batavia: l. c. 3. d. 1. st. p. 189. Walt. Schultzen tyckes peka på denna sort, då han säger, at i Batavia träffas de bästa Pomeranser, som vida öfvergå Apelsiner, varande tunnskalige, saftrike, öfvermåttan angenäme, och så sunda som någon frukt i verlden: l. c. p. 236. Annars omtalar också Borri en tunnskalig sort i Cochinchina, som är läcker, och skalet så välsmakande, at man äter det tilsamman med köttet: Church. l. c. T. 2. p. 702. Du Halde omrörer en liten helt tunnskalig sort i China, som där är i synnerlig aktning: l. c.
  236. (*) Granatäplen äro, som man vet, ungefär af andra äplens storlek, utvärtes röda och invärtes gula, med en mängd kärnar, som äro beska och litet sträfva, samt ymnig saft, som varierar i smaken efter sorternas särskilda art och beskaffenhet, varandes i synnerhet bekante en sur, en söt, och en vinaktig eller sötsyrlig. Den förstnämnda sorten tyckes allmännast förekomma, och hindrar syran intet at ju frukten hålles gerna til godo. Ett Granatäple, skrifver Munting, är en skön frukt och öfveralt mycket begärlig för dess behageliga saft: l. c. p. 17. Denna saft är ymnigare än i äplen och päron, säger Bruyerinus (La Bruyere-Champier), tilläggandes, at han ock fann densamma angenämare: de re cibaria p. 476. Duhamel säger, at man med nöje suger saften ur den samma, hvars syra rensar munnen och upväcker matlust: Tr. des arbres T. 2. p. 195. Det synes af detta yttrande, som man ej i Frankrike lärer bruka at äta kärnarna; men derföre kan väl sådant ske på andra ställen. Kolbe säger, at när man äter dem tillika med saften, känner man något ogement, som är både delicat och sundt: l. c. p. 132. och P. Thicknesse såg i Barcellona, huru hos en mycket rik man, som hade gäster hos sig, hela desserten bestod af en skål Granatäple-kärnar, som åtos med vin och såcker: Reisen durch Frankr. u. Catalon. p. 152. I norra Persien, där denna frukt ymnigt vankar, nyttjar man den på flera sätt: man äter den rå; man brukar den til Confiturer; man torrkar den til vintren och blandar ibland all sin mat, o. s. v. S. G. Gmelin l. c. T. 3. p. 465. De söta Granatäplen hysa ett såckersött och angenämt vatten, och fås sådane äfven i södra Europa: Duhamel l. c. Trew hade af säker hand, at helt söta funnos i Italien på Verona tracten: Plant. select. &c. p. 37. och Garidel berättar, at alla tre de ofvannämnde sorter pläga odlas i trägårdarne i Provence: Hist. des plant. en Prov. p. 383. hvarest de ock ofta blifva ganska välsmakande: Papon Reise durch die Provence p. 327. Ehuru nu Granatäplen där och i de flera på denna sidan om Medelhafvet belägna länder tyckas tämmeligen arta sig til sin förmån, så lärer man dock få medgifva, at de på den andra sidan, där climatet faller sig varmare, ännu bättre trifvas, ty D’Avity påstår, at de man har i Barbariet vida öfvergå de Europeiska: l. c. p. 39. och Höst säger, at de i Marocco öfverträffa i god smak de som på de flesta andra ställen finnas: l. c. p. 286. Men jag tror derjämte, at en för stark och torr hetta måtte vara dem emot, ty jag ser hos Bosman, at de på en tract i Gvinea vilja så litet fort, at de, innan de hinna at mogna, antingen falla af eller ruttna på träden: l. c. p. 304. Deremot de man odlar i det fuktiga Surinam berömmas för saftrika och angenäma til smaken: Fermin l. c. p. 180. Annars utgifver Labat dem på Martinique för mycket mera välsmakande än i Europa: l. c. T. 1. p. 366. och i Additionen til Lemery des alimens T. 1. p. 211. säges, at Granatäplen på Americanska öarne äro oändeligen bättre än alla de Europeiska. I China fås en sort Granatäplen, Bulliu kallad, som är ganska söt: Rumphius l. c. T. 2. p. 95. Men i Japan måtte climatet vara mindre passande för dessa äplen, så vida de där falla sig osmakeliga: Kæmpfer Amoen. exot. p. 800. Uti Kraaks Corresp. hist. & crit. &c. p. 357. omtalas Granatäplen, som skola finnas på öar vid nya Guinea, och vara af utvald smak. Imedlertid tyckes dock Persien vara deras rätta hemort, åtminstone det land där de ymnigast vanka. I provincen Gilan träffade Lerche dem til öfverflöd vilda, hvilka voro små och tjente blott för gemene man; men den Ryske Ministern, i hvars följe han var, fick dem så mycket bättre ifrån Tawris, Casbin och Ardewil, stora som de största äplen och ganska välsmakande: Büsching Magaz. für die neue Hist. u. Geogr. 10. Th. p. 413. I Ispahan fann C. Le Brun dem delicieusa: l. c. p. 228. De la Boullayele-Gouz utopar dem han träffade i Kom för de bästa i hela Persien, beskrifvandes dem stora som Struts-ägg: l. c. p. 98. och måste väl de samma hafva varit söta, så framt det annars står fast hvad Rajus säger, at de söta Granatäplen äro de största: l. c. p. 1462. P. Alpinus säger sig fått otroligt stora i Egypten, med kärnar stora som lagliga körsebär, helt söta: Hist. Aegypti natur. T. 1. p. 15. af hvilka hvart äple kunde väga 6 skålpund: l. c. p. 66. Men at de söta också kunna vara små, visar Gerber, då han berättar, huru han vid Schamachie fick äta en liten söt sort, som var angenäm til smaken: Samml. Russ. Gesch. 4. b. p. 127. Otter anförer, huru han i Harim på Aleppo tracten råkade på ganska goda Granatäplen utan kärnar: l. c. T. 1. p. 88. En sådan sort vankar äfven i Persien, hvarom Gmelin säger, at den bara tyckes så vara, ty där äro verkeligen kärnar, fast de äro små och få: l. c. Jag förstår ej väl hvad Chandler vil säga med kärnar utan stenar, hvarigenom en förträffelig Granatäple-sort skall utmärkt sig på Scio, om han ej dermed ment denna sorten utan kärnar: Reise in klein Asien p. 72. De Granatäplen Gem. Carreri kom at äta i Smirna fann han öfvermåttan läckra: l. c. p. 54. och E. Brown tyckte dem vara delicata i Thessalien: l. c. p. 144. I den ofvan åberopade Reise nach Maltha p. 36. b. förklaras Granatäplen på Maltha för de skönaste som gifvas, och berättas tillika, huru Franska Prinsessorna få til sig ur en trägård de där äga en kista deraf hvarje vecka under mognads-tiden. Den onämnde Auctoren omtalar, huru han ej kunde äta sig mätt af dessa äplen, hvilka hade stora kärnar och kostelig saft: l. c. p. 39. b.
  237. (*) Herbar. biblicar. expl. fol. 85. a.
  238. (**) L. c.
  239. (***) 5. Mos. boks. 8. c. 8. v.
  240. (†) H. van Rhede Hort. Ind. Malab. T. 4. p. 40.
  241. (*) P. Hermannus i dess Hort. Lugd. Bat. p. 244. 246. hvarest denna frukt säges i köttet likna Cactus Opuntia.
  242. (**) Således är något mer i smaken än blott sötma, såsom af Hermanni utsaga tyckes flyta; men det är ock utan tvifvel flera slag eller sorter af detta fruktslägte, som man brukar äta, ty Kolbe omtalar 3:ne, som han funnit ganska angenäma at äta, såsom ock mycket hälsosamma, då man måtteligen deraf ätit: l. c. p. 258. och Hr. Sparrman namngifver både Mesembr. edule och deltoides L. såsom äteliga och goda.
  243. (***) Se Pr. Alpinus de plant. Ægypti fol. 27. Joh. Gesner säger den hafva angenäm smak, äfven utan såcker: l. c. p. 84. Jag ärindrar mig nu en annan frukt, som med denna synes hafva någon likhet, nemligen Samaca på Java, hvilken beskrifves stor som en Citron, grön stödande på rödt, med svarta kärnar, syrlig och helt saftfull, samt ganska angenäm til smaken: Recueil des voy. de la Comp. des Ind. de Holl. T. 1. p. 383.
  244. (*) Churchill’s Collection T. 2. p. 702.
  245. (**) Relation de l’Ethiop. occid. publiée par LabatT. 1. p. 137. Ibland aldeles obekanta frukte kunde här vidare uptagas Annaeb, en frukt som Le Brun träffade i Persien, och tyckte vara admirable til smaken: han tillägger intet mera derom, än at den liknade Oliver, och var röd då den blifvit mogen: l. c. p. 228. Likaså en frukt, som skall komma flytande i hafvet til Brava och Magadoxo kusterna i Africa, och vara af en knytnäfves storlek, hvilken Lobo nämner Feve de Melinde, och säger vara af oförlikneligen god smak: l. c. p. 53.
  246. (***) Om Plommon från början varit någon Europeisk frukt, är så litet afgjordt, at jag knapt tiltror mig at med full visshet säga det om de sämre sorterna. Men om jag ock det om dem medgifver, så har jag altid anledning at tvifla, om icke Asien varit den ort, där detta frukt-slag först blifvit med eftertryck skött, samt med ympning och annan ans til ädlare arter förändradt. Plinius höll för en otvifvelaktig sanning, at inga äteliga Plommon funnits i Italien för den äldre Catos tid: L. 15. c. 13. hvilken således måtte kommit dem där i gång, sedan han hade skaffat sig kunskap om de Asiatiska delicatare sorter, dem näppeligen Grekerne ännu torde hos sig haft, emedan Diphilus Siphnius icke annorlunda omtalar Plommon, än såsom en frukt af nog medelmåttig godhet: Athenæus l. c. p. m. 39. Damascus i Syrien var den ort, där så besynnerlig flit användes på denna frukts odling och förädlande, at sedermera de bättre Plommon-sorter länge gåfvos namn af Pruna damascena: l. c. Romarena fölgde sedan dessas exempel, och drefvo då denna odling med den framgång, at Plinius redan i sin tid tyckte sorternas antal vara ganska stort: l. c. hvaraf de fleste utan tvifvel måtte varit smakeliga, emedan man annars i då varande kräseliga tidehvarf ej skulle hållit dem til godo. Tragus (Bock) berättar, at det gick långt ut på tiden, innan dessa ädlare Plommon-sorter fingo inrymme i Frankrike och Tyskland: Stirp. hist. p. 1018. Men så är där nu, särdeles på det förstnämnda stället, så mycket rikare mängd deraf blefven, ja så, at Bruhier tror sig kunna anse antalet Plommon-sorter för oändeligt: Additionen til Lemery des alim. T. 1. p. 187. Hvad nu egenteligen Damas-plommona beträffar, hvilka mycket kännas deraf, at stenen väl släpper köttet: Liger Nouv. maison rust. ed. 8. T. 2. p. 174. så räknar Oribasius dem på sin tid för de yppersta Plommon: Collect. l. 1. c. 58. Lång tid derefter utgifver C. Passaeus dem ännu för de bästa ibland alla Plommon-sorter: Hort. florid. P. 2. n. 47. och Tragus sätter dem i främsta rummet ibland alla som i Tyskland vanka: l. c. hvilket Zückert jämväl nu i vår tid bifaller: l. c. p. 176. J. Worlidge räknar de svarta Damas-plommon för de bästa af alla i England: Treatise of Cider p. 221. Duhamel, som utförligen underrättar oss om de bästa Plommon-sorterna i Frankrike, uptager deribland 9 särskilda under namn af Damas-plommon, nemligen Damas violet, helt söt med liten syrlighet; Damas blanc, tämmeligen söt, saftig och angenäm; Damas rouge, ganska söt; Damas noir tardif, saftrik, något syrlig, och så angenäm at den kan föredragas för många andra sorter; Damas musqué, helt mörk violett, stadig i köttet, saftig och af hög smak; Damas Dronet, gulgrön, ganska söt och ljuflig; Damas d’Italie, ljus violett, helt söt och öfvermåttan välsmakande; Damas de Mangerou, stor, ljus violett, söt och förträffelig sort; Damas de Septembre, liten, mörk violett, af hög och angenäm smak, utan syra: Tr. des arbr. fruit. T. 2. p. 71-78. Jag finner icke, at han uptager de så mycket utropade Ungerska plommon, men tror dem dock inbegripas i denna räkning, emedan Ungrarne sjelfve pläga kalla dem Damas-plommon: Val. Cordus Annot. in Dioscor. fol. 25. Derföre anser ock C. Gesner den ypperligaste sorten Ungerska plommon, hvilken han beskrifver köttfull och småsyrlig, för Damas-plommon: Hort. German. p. 274. Tvänne sådana Ungerska sorter berömmer Schwenkfeld såsom de bästa han funnit i hela Schlesien: Stirp. & fossil. Siles. catal. p. 326. T. Zvinger anmärker, at äfvensom Damas-plommona hållas för de tjenligaste och bästa til Sveskon, så nyttjas nu mycket dertil de Ungerska, som i Tyskland odlas: Theatr. botan. p. 58.
  247. (*) Duhamel tillägger om denna Reine-Claude sort, at den ock plägar kallas Dauphine, Abricot vert och Verte-bonne, är grön med gulgrönt kött, och har ymnig söt saft af förträffelig smak: l. c. p. 90. ff. Den är af en utvald läckerhet, när den blifvit väl mogen, säger Bruhier: l. c. Den mindre Reine-Claude sorten beskrifver Duhamel ljusgrön, med fast och hvitt kött, som är sött, men har ofta en liten syra, tilläggandes, at den väl har mindre hög smak än den föregående, men kan dock räknas ibland de bästa Plommonsorter: l. c. p. 91. ff. Ofelbart menar J. Bauhinus en af dessa båda sorter med sina Prunidactila Vesuntina, som efter hans utsaga voro ganska angenäma at äta, så väl rå som syltade och til confect beredda, ja öfvergingo andra plommon med en förunderlig behaglighet och sötma: l. c. p. 191. Icke underligt, at denna Man för ett par secler sedan ansåg en sådan sort för rar: l. c. när Munting 100 år derefter berättar, såsom något särdeles rart och besynnerligt, at han hos en President i Holland hade träffat helt gröna och välsmakande plommon, hvilka jag tror hafva varit af någon Reine-Claude sort: l. c. p. 47. Båda dessa sorter börja nu alt mer och mer synas här i Sverige, fast Stockholms climat är dem tämmeligen emot, icke så, at ju träden här trifvas och bära frukt, utan så, at frukten i våta och kalla somrar ej hinner til mognad; men när ock sådant vissa blidare somrar kommer at ske, äfven med den större sorten, blir den af en ljuflig sötsyrlig smak, och den angenämaste plommon-sort vi här i landet hafva: P. J. Bergius Tal om Frukt-träg. och deras främj. i vårt Rike p. 35. J. Camerarius omrörer gröna Plommon, som i Italien fått namn af Verdacia, och där äro öfvermåttan söta, samt i högre värde än andra sorter, kallandes dem Pruna Graeca: Hort. med. & philos. p. 132. Om nu desse, såsom likligt nog synes, icke annat äro än Reine-Claude plommon, så har man anledning at tro dessa meranämnda plommon härstamma ifrån Grekeland. Af de så kallade Perdrigons (Pruna domest. pertigona L.) anförer Duhamel 4 sorter, neml. Perdrigon blanc, som är liten, blekgrön och på solsidan rödprickig, stadig i köttet, men dock saftig, och så söt som den vore confiterad: Perdr. violet, ganska söt och af mycket hög smak; Perdr. rouge och P. Normand, båda helt söta sorter med uphöjd smak: l. c. p. 84-88. C. Bauhinus beskrifver en sort häraf svart, med fast kött; Pin. p. 443. hvilken äfven Cæalpinus menar med sina Pruna Pernicona, som han håller särdeles märkeliga i Italien för deras ganska angenäma smaks skull: l. c. p. 48. Annars plägar man räkna dessa plommon för Spanska, hvarföre ock J. Bauhinus uptager dem äfven under namn af Iberica, med den beskrifning, efter en Curtius, at de hafva purpur-färg och mycket söt smak, samt at de derföre bära namn af Perdicona, at de så ibland Plommon-sorterna excellera, som Rapphönsen ibland foglarne: l. c. p. 186. Det kan vara möjeligt, at ibland dessa böra föras de söta Cirvelas de Monjes, som för ett par secler sedan voro mäst i rop ibland alla Spanska Plommon-sorter: l. c. p. 187. De så kallade S. Catherine-plommon äro, efter Duhamels beskrifning, gröna stödande på gult, smälta i munnen, och ha helt söt och excellent smak: l. c. p. 109. Tournefort säger dem hafva samma färg som vax: Instit. rei herb. p. 622. och C. Bauhinus anmärker, at man kan träffa dem stora som höns-ägg, ja ock undertiden som gås-ägg: l. c. De la Quintinye trodde näppeligen, at någon bättre frukt kunde gifvas i verlden: Instruct. pour les jard. fruit. & potag. T. 1. p. 229. Abricotéesorten är tämmeligen stor, ljusgrön och på solsidan litet röd, med fast, gult och saftigt kött; en ganska god frukt, som nästan kan jämföras med Reine-Claude: Duham. l. c. p. 94. Royale de Tours är violett, saftig, söt, ganska god och af hög smak: l. c. p. 81. En annan sort är stor, ljus violett och af ganska hög smak, som liknar Perdrigons: l. c. p. 89. Denna var för 250 år sedan synnerligen begärlig i Frankrike på de kräseligas bord, och i större värde än Perdrigons: Bruyerin. l. c. p. 460. Imperatrice blanche, en köttig och ogement god sort, ljusgul, söt och stadig i köttet: Duham. l. c. p. 106. En sort Imperiale, helt stor, violett, har angenämt kött, som är sött med liten syra, och smälter i munnen: l. c. p. 99. Denna sort ha vi äfven här i Sverige, och kunna vissa gynnande somrar få den saftrik och nog förträffelig: Bergius l. c. Prune de Monsieur (så kallad af det en Kongl. Fransk Prins höll den för delice), en stor sort af skön violett färg, som smälter i munnen: Duham. l. c. p. 79. blir af förträffelig godhet, särdeles i de varmare climaten, såsom i Provence: Valm. de Bomare l. c. T. 9. p. 336. men kan ej ätas med smak, utan at förut skalas, efter skalet är mycket surt: Bruhier l. c. p. 188. Prune Suisse, af skön violett färg, är saftrik, ogement söt, och har högre och ljufligare smak än den föregående: Duham. l. c. p. 81. Mirabelle, den minsta plommon-sorten, är gul med röda prickar, och har fast kött, något torrt, men öfvermåttan sött: l. c. p. 95. blir äfven här i Sverige god, och såckersöt de är den rätt fått mogna: Bergius l. c. Denna sort är det väl som J. Bauhinus omtalar såsom sötsyrlig och en den bästa och delicataste frukt: l. c. Zvinger tror sig veta, at Mirabeller först kommit från Arabien til Grekeland, derifrån til Italien och Frankrike, och så vidare til Tyskland: l. c. Duhamel uptager ock en sort dubbel Mirabelle, som han kallar Drap d’or, och beskrifver til utseende likasom genomskinlig, til färgen gul och på solsidan rödprickig, af ganska söt, fin och delicat smak, smältande i munnen: l. c. p. 96. Denna Mirabelle double, samt Perdrigon, de båda Reine-Claude sorterna, och S. Catherine, jämte flera andre, utgifver han såsom synnerligen förträffliga at äta rå: Tr. des arbres T. 2. p. 185. och dessa sorter jämte några få andra behagade Quintinye mer än all annan frukt: l. c. p. 130. Ett sådant godt Plommon, säger han, är den enda frukt, som man ej behöfver såcker til, då man äter den rå: l. c. p. 221. Mån man då i denna Mans tid brukade i Frankrike at såckra alla annan frukt, som man åt rå? När de Calonne skall anföra de i hans tycke ypperligaste Plommon-sorter i Frankrike, utnämner han Reine Claude, Perdrigon, S. Catherine och Imperiale: Essais d’agricult. p. 119. De samma namngifver ock Bruhier såsom mäst brukeliga i Frankrike til dessert för folk af smak, men sätter, i stället för Imperiale, la prune de Monsieur och la grosse & petite Mirabelle: l. c. v. Linné berömmer våra hvita Plommon (Pruna dom. cerea L.) såsom den förnämsta Plommon-sort: Amoen. acad. T. 7. p. 33. Det blefve för vidlyftigt och svårt, at undersöka om de läckra Plommon-sorter, som utom Europa kunna träffas; dock bör jag kanske med par ord nämna de Buchariska Plommon, som Della Valle säger hafva öfvermåttan ljuflig smak, och komma torra som handels-vara til Persien: l. c. 3. Th. p. 165. De föras ock af Bucharerna til Indostan, varandes där i så högt värde, at Usbekske Tatarernes Gesandter kunde hafva med sig til Stora Mogol, såsom rara presenter, hela Camel-bördor deraf, jämte andra utvalda frukt-slag: Bernier l. c. T. 1. p. 160. Man vet ej, om icke någon af de många ofvannämnde sorter kan vara den samma eller i nog nära slägtskap med dessa Buchariska. Skada, at vi icke heller veta, til hvad sort de så högt berömda Plommon i Mardin höra, af hvilka en stor mängd plägar årligen sändas til Kejsarens Hof i Constantinopel: Niebuhr Reisebeschr. T. 2. p. 395. Jag tiltror mig ej at ibland dessa fruktsorter uptaga de Myrobalani i Cochin och Calecut, som likna plommon, och äro ganska delicata: Pyrard l. c. part. 3. p. 15. icke heller de små Myrobalani i Bengala, som Bernier omtalar såsom excellenta: l. c. T. 2. p. 330. Hvad skall jag säga om Muiginli eller Jungfru-plommon i China, som Martinius omrörer såsom en förträffelig frukt, och både större och bättre än Damas-plommon: l. c. p. 126. eller ock om Linkeng, en annan Chinesisk frukt, som plägar föras torr i säckar och ätas rå ur handen, hvars kött utom kärnen är ganska sött och utgör en angenäm confect: Rumph. l. c. T. 1. p. 157.
  248. La nouv. maison rustique, 8. édit. T. 2. p. 174.
  249. (**) Pruneller kalla vi de gulröda Plommon, med något stadigt kött, som komma torrkade til oss genom Handelen, inprässade i lådor, sedan stenen blifvit uttagen och skinnet afdraget, varandes af god småsyrlig vinsmak: J. Bauh. l. c. T. 2. p. 190. De hafva en blandad smak, säger C. Bauhinus, äro rätt angenäma, och ätas både rå och kokade: l. c. Zvinger berättar, at de komma från Brignol i Provence, och värderas högt i Tyskland: l. c. Det är af Perdrigon blanc, säger Duhamel, som man gör de i solen torrkade Pruneller, hvilka kallas Brugnolles af det de komma ifrån en by i Provence af det namnet: Tr. d. arbr. fruit. T. 2. p. 85. Men v. Linné håller dem för at vara af en annan sort, som han kallar Pruna domest. Brignola, och har deruti medhåll af Tournefort, hvilken utgifver denna Plommon-sort för rätt ljuflig: l. c. p. 623. hvaruti J. Miller instämmer, Botanic. officinal. p. 360. och äfven Garidel, som tillägger, at mängden af de Pruneller, som gå i handelen, ej kommer ifrån Brignoles, utan ifrån öfra Provence, särdeles från Digne och den kringliggande tracten: l. c. p. 378. Lobel och Pena säga denna sorten öfvergå Damas-plommon i läckerhet: Adversar. p. 436. Ehuru härmed är, så kan det så mycket mer vara sant, at Pruneller ock göras af Perdrigon blanc, som de äfven göras af flera andra sorter. S. Catherine eller Cathrin-plommon hållas mycket tjenliga til Pruneller: Duham. Tr. des arbr. T. 2. p. 186. äfven Diaprée-sorterna: l. c. Man gör dem af Mirabeller behagliga: Duham. des arbr. fruit. p. 96. och af den större Reine Claude sorten ganska välsmakande: l. c. p. 91. Ja, en sort Ungerska plommon gifver även så goda Pruneller som de Franska: A. F. W. Crome Europens Produkte p. 452. Af Mirabeller och den så kallade Isle-verte gör man dessutom i Frankrike, särdeles i Touraine, torr Confiture, som säljes inlagd i små lådor, och är rätt delicat: Bruhier l. c. Mirabellerne sökas där sorgfälligt til både Confiturer och Compotes, emedan de taga en rätt angenäm lukt i såckret: Duham. l. c. p. 96. Annars fås ock, så af Reine-Claude som af S. Catherine, behageliga Confiturer: l. c. p. 91. 110.
  250. (*) Man finner denna frukt afritad hos Catesby. i dess Nat. History of Carolina &c. T. 2. tab. 76. hvilken beskrifver den stor som ett Orleans-plommon, rödgul til färgen och genomskinlig, hysande 4 flata stenar: den mognar olika, säger han, och skrumpnar då, samt blir liksom canderad: p. 76. J. P. Du Roi, som beskrifver den til storleken som ett hönsägg, men rundare, berättar, at den ymnigt i norra America ätes, ej allenast af folket därstädes, utan ock af åtskilliga foglar och djur: Harbkesche wilde Baumzucht T. 1. p. 216. 218. Vissa Indianska folkslag anställa långa färder äfven i afseende på denna frukt: de Pagès Voy. autour du monde T. 1. p. 79. Men den duger ej i Pensylvanien at äta, säger P. Kalm, förrän den blifvit frostbiten, ty den smakar då illa, och snörper munnen, at man svårligen kan tala: l. c. T. 2. p. 200. Deremot när mognaden genom frosten blifvit fullkomnad, är den nog välsmakelig och mycket behaglig at äta, hvilket mäst sker medan den är rå, fast den ock stundom användes at göra confect och vin af: l. c. p. 255. Man ser, at Kalm här talar om den sort, som om hösten mognar; men där är ock en annan, som mognar om sommaren: J. Lawson History of Carolina p. 103. När denna mognad för sig gått, är frukten redan rutten: l. c. de Pagés förklarar densamma för en nog god frukt: l. c. p. 21. Catesby. säger, at den är ogement söt, och liknar i smak och consistence soltorrkade Russin: l. c. Oldmixon tyckte den väl mogen smaka så väl som Aprikoser: Gross-Britann. America p. 392. och Parkinson förekom den i Engeland mäst så söt som Dadlar: Theat. of plants p. 1523. G. Marest tyckte den samma, jämte en frukt til, förtjena främsta rummet ibland alla Canadas frukter: Lettres édif. & curieus. T. 11. p. 314.
  251. (*) Purchas Pilgrims T. 4. p. 1806.
  252. (**) Denna frukt är, efter Kæmpfers beskrifning, til storlek och figur som ett äple, och har en ganska angenäm honings-sötma: l. c. p. 807. Hr. Thunberg. berättar mig, at man i Japan ej allenast mycket äter densamma färsk om hösten, utan ock torrkar den både med och utan såcker; den är, säger han, ganska delicat, när den rätt mognat, och har någon likhet i smaken med våra bästa gula Plommon.
  253. (***) At Persikor först kommit til oss ifrån Persien, såsom Plinius trodde, l. 15. c. 13. kan väl vara möjeligt; men så äro de nu nog naturaliserade i södra Europa, nemligen i de orter, där de ej behöfva stå i espaliers, såsom Paris-tracten fordrar, utan kunna på fria fältet gå til mognad, och derigenom vinna bättre smak: Duhamel tr. des arbr. T. 2. p. 108. Sådane bli de bäste, säger De la Quintinye, och få en grad af uphöjd smak, som ej låter sig beskrifva: l. c. T. 1. p. 219. Nog rart, at de så kallade Pavies kunna tilfyllest mogna i Parisiska climatet: l. c. p. 220. derföre blifva de ock där föga goda, när de deremot uti varmare climat ärnå en synnerlig läckerhet: Liger l. c. p. 173. Åtskilliga andra sorter kunna likväl äfven i öfra Frankrike vinna vacker fullkomlighet, hvarpå Duhamel gifver exempel i Tr. des arbr. fruit. T. 2. p. 9. seq. Jag ser, at De Maillet säger sig funnit Persikorna bättre i Frankrike än i Egypten: l. c. T. 2. p. 106. men jag vil tro, at han menar dem han fått i dess södra del, såsom i Provence, där Garidel säger dem vara öfvermåttan goda: l. c. p. 354. I Braga träffade Dalrymple en mängd af de förträffeligaste Persikor: Reisen durch Spanien u. Portug. p. 139. På öen Tenedos fås de så läckra, at inga andra i hela Turkiet komma up emot dem: De la Montraye l. c. T. 1. p. 431. På öen Zante äro de äfven af förträffelig smak, såsom ock af ovanlig storlek: Chandler Reis. in Griechenl. p. 425. så at de gå til 20 à 24 lods vigt: Wheeler l. c. T. 1. p. 68. hvilket är deras vanliga storlek i Barbariet: Shaw l. c. T. 1. p. 294. Långt större, nemligen af hela 40 lods vigt, fås allmänt i Terni i Italien: Labat Voy. en Esp. & en Ital. T. 7. p. 97. Annars har man i Frankrike en särskild sort, Pavie de Pompone kallad, som altid växer stor, och kan gå til mer än 1 skålpund: Garidel l. c. p. 353. Den håller ofta 14 tum i omkretsen: Duham. l. c. p. 37.
  254. (*) Peches kallas de Persikor, som hafva skinnet med fnugg öfver draget, samt köttet löst, och ej hängande vid stenen; Pavies de, som likaledes hafva fnugg, men fast kött, fastvuxet vid stenen; Violettes äro släta på skinnet samt lösa i köttet, och på dem släpper stenen köttet; Brugnons äro äfvenså släta och violetta, men deras sten släpper ej köttet: Duham. l. c. p. 4. Violettes blifva af Liger utslutna och räknade til Brugnons: l. c. p. 172. När de nämnde Peches äro som de böra vara, ha de ett märgaktigt kött: Lemery l. c. p. 180. men Pavies så stadigt som i äplen, at det kan höras då man tuggar det: J. Bauh. l. c. p. 162.
  255. (***) Af dem ser jag honom synnerligen berömma Admirable, Madelaine blanche, Madelaine rouge, Peche-Malte veritable, Pourprée hative, Peche de Troyes, Pavie Alberge, Brugnon violet musqué, Petite Violette, Jaune lisse, Pavie rouge de Pompone &c. l. c. p. 8. ff. I Nouv. Mais. rust. l. c. säges la grosse Mignone vara den vackraste och mäst estimerade ibland alla Persike-sorter.
  256. (*) Det tyckes som Persikorne måtte synnerligen vilja fort på en del tracter i Orienten. Schillinger förmäler, at de blifva i Persien ogement både stora och välsmakande: Pers. u. Ost-Ind. Reis p. 187. och Herbert träffade i Kom de bästa han tyckte någorstäds skulle kunna gifvas: l. c. p. 339. Men de Ispahaniska säger S. G. Gmelin hållas för de bästa: l. c. T. 3. p. 279. Han nämner i synnerhet Schabdula (Pavies), huru de äro af ganska angenäm smak, ofta så stora, at de gå emot 1 skålpund, och blifva mycket nyttjade til at torrka, men kunna ock hålla sig färska til in uti Mars månad; äfven också Luli (Peches), gemenligen ännu större och til smaken nästan angenämare, men otjenliga at förvara eller torrka l. c. Til dessa senare synes den Oulou höra, som Otter fick äta i Ispahan, hvilken han säger vida öfvergick de andra Persikor både i smak och storlek: l. c. T. 1. p. 206. Deremot räknar jag til Pavies den Persike-sort Kalmyckerne pläga föra til Siberien, hvars kärnar smaka som mandlar: Saml. Russ. Gesch. 3. b. p. 612. I Kislar och Astracan vanka stora och förträffeliga Persikor, då de på andra orter i Ryssland falla sig helt små och sällan mogna: S. Petersb. Journal 4. B. p. 91. Vid Mosul i Turkiet träffade Jurg. Andersen dem af knytnäfves storlek, blodröda på den ena och hvita på andra sidan, rätt ljufliga til smaken: l. c. p. 170. Hr. C. W. Lüdeke fann Persikorna i Smirna smakeligare än i Tyskland: Beschr. des Türk. Reichs T. 1. p. 54. hvilket man ock skäligen kunde vänta. Underligare, at Fru Kindersley icke tyckte dem på Cap de bonne esper. upnå lika fullkomlighet som i Engeland: l. c. p. 56. när likväl De la Caille fann dem där synnerligen goda: l. c. p. 344. Sonnerat förtäljer, at de på Isle de France ej komma up emot de Europeiska: Reise nach Ost-Ind. u. China T. 2. p. 70. I Paraguay vilja Persikor ej trifvas: Nachr. v. den Mission. der Jesuit. in Parag. p. 85. men så mycket bättre kring Buenos-aires, hvarest man brukar at göra tjocka korfvar deraf til vinter-förråd, på det sätt, at man, sedan skinnet blifvit aftaget, skär köttet i tunna skifvor, torrkar de samma til en viss grad, lägger så den ena på den andra, och binder altsamman starkt ihop; när man sedermera vil göra sig dem til godo, borttager man bandet, hackar detta kött smått, och låter koka i litet vatten, vin och såcker, til en compote, hvilken då får en litet piquant smak och blir rätt behagelig at äta: Feuillée l. c. T. 1. p. 246. Persikor vilja rätt väl fort i Pensylvanien, så at hvar Bonde kan ha hela trägårdar fulla deraf: Kalm l. c. T. 2. p. 207. I Virginien får man dem mycket delicata: A. Burnaby Voy. dans les colonies de l’Amer. sept. p. 40. I Carolina ha de förunderlig trefnad, berättar Lawson l. c. p. 109. hvilken ock omtalar en sort Persike-bröd Indianerne där bruka: l. c. p. 17. L. Hennepin träffade hos Indianerna i Louisiana ganska goda Persikor: Nouv. découv. d’un très grand pays dans l’Amer. p. 300.
  257. (**) L. c. p. 32. hvarest den säges vara fast i köttet och saftrik, med en såckersöt, vinaktig och hög smak, som just är admirable. De la Quintinye tillägger, at den har alla goda egenskaper, som kunna önskas: l. c. p. 225.
  258. (*) Han säger, at Peche violette hative är den bästa af alla Persikor, har det mäst angenäma och välluktande kött, fint, sött och saftrikt, med vinaktig och uphöjd smak: l. c. Annars ser jag ock Violette tardive berömmas för at öfvergå de andra Persikor uti angenäm vinsmak, när den fått väl mogna: Nouv. mais. rust. l. c. De la Quintinye är också därmed ense: l. c. p. 230.
  259. (*) Nectarinerne äro, säger Parkinson, fastare i köttet än Persikor, och angenämare i smaken, hvarföre de ock med rätta mera värderas, hälst de gröna, som äro de läckraste, annars också de röda Musk-Nectarines: Gard. of flowers p. 583. Ray utgifver Nectarinerna för läckrare än de yppersta Aprikoser: l. c. p. 1513. yttrandes sig om de gröna, at de hafva den aldradelicataste smak: l. c. p. 1516. men Worlidge säger om den röda, Roman Nectarine, at den hålles för den aldraläckraste frukt som England frambringar: l. c. p. 223. och samma omdöme om de röda finner jag i Dictionary of Husbandry, Gardening, Trade &c. art. Nectarine. Detta är nog enligt med hvad Plinius säger om Persica duracina, hvilka ofelbart äro de samma som Brugnons eller Nectarines, at de ibland alla Persikor äro de bästa: l. 15. c. 12. Amatus skrifver, at desse hafva den delicataste smak, och ätas som dessert af de förnämsta Herrskaper och på de kräseligaste bord i Spanien, sedan man förut lagt dem i vin: J. Bauh. l. c. p. 166. Sådant hindrar dock ej, at ju, som Lacuna säger, många andra där i landet kunnat mera tycka om Melocoton, som är en sort Pavie: l. c. p. 160. Duhamel berömmer Brugnon violet musqué såsom helt söt, vinaktig och förträffelig til smaken: l. c. p. 29. och Liger säger, at den är den bästa kring Paris, jämte Pavie Madelaine och Pavie de Pompone: l. c. p. 173.
  260. (**) Materia alimentor. p. 238.
  261. (*) Traité des arbres T. 2. p. 108. Liger säger dem vara ibland de läckraste frukter at äta rå: l. c. p. 172. B. Langley påminner, at de ej böra ätas då de nyss blifvit tagne af trädet, utan sedan de i 3 à 4 dagar legat, ty då får man dem oändeligen bättre: New principles of Gardening p. 64.
  262. (**) Traité des arbr. fruit. T. 2. p. 2.
  263. (***) Om det har sin riktighet hvad Ray säger om Aprikoserna, at deras sorter ej kunna bestämmas, efter nya tid efter annan upkomma, l. c. p. 1514. så har man all orsak at spara sig mödan med deras sökande och upräknande. Det kan göra tilfyllest, om man får någon reda på dem, som ha läckraste smaken. Munting utgifver de hvitaktiga för långt förträffeligare til smaken än de gulröda: l. c. p. 68. hvilken sats dock lärer tala undantag. De Aprikos-träd, som växa på fria fältet, bära altid smakeligare frukt, än de som stå i espalier: de Calonne l. c. p. 126. Climat och jordmåner verka dessutom mycket til fruktens större eller mindre godhet. Du Mont fann Aprikoserna i Smirna både små och af fade smak: Voy. en France, Ital. &c. T. 4. p. 64. och de som Le Brun fick i Astracan voro icke heller särdeles goda: l. c. T. 1. p. 94. Men de Otter träffade i Aintab norr om Aleppo, föllo sig i hans smak excellenta: l. c. T. 1. p. 101. Aprikoserne i Barbariet hafva något läckert framför de Europeiska: D’Avity Afr. p. 39. Dock ser jag, at de som i Toledo odlas äro så goda, at de med skäl skattas högt vid Spanska Hofvet: de la Puente Reise durch Spanien T. 1. p. 18. Ray fann dem både i Italien och Frankrike långt sämre än de han ätit i England: l. c. ja han fick dem ingenstädes i Europa så goda som där: Observ. made in a Journey &c. p. 363. och måtte han väl tvifvelsutan ment enahanda sorter både i Engeland och på dessa andra ställen. Fru Kindersley tyckte också, at de icke heller på Cap hade lika fullkomlighet, som i Engeland: l. c. hvaremot Kolbe säger, at de där ha en delicat smak, som vederqvickar hjertat och sätter i munnen en angenäm ljuflighet: l. c. p. 132. Si så kan tycket variera. Hvad de Franska beträffar, så beskrifver Duhamel, ibland 10 sorter han anförer, några såsom synnerligen välsmakande, nemligen först och främst Abricot de Nancy eller Abricot Peche, sedan Abricot d’Alberge, Abr. de Portugal, Abr. de Provence och Abr. de Hollande &c. l. c. T. 1. p. 139. 145. Men han synes något kallare gå til väga med detta fruktslag än med Persikorna, äfvensom dess landsmån lära fattat någon fördom, emot det samma, såsom svårsmält för magen. De la Quintinye säger tydeligen, at Aprikoser icke äro någon god frukt at äta rå, när man vil förtära någon mängd deraf: l. c. p. 223. De pläga ock i Frankrike mera nyttjas til Confiturer, Compoter och Marmelader, än ätas rå, berättar Liger l. c. p. 171. som tillägger, at äfven de minst smakelige äro tjenligast af all frukt til sådant: l. c. p. 172. Lemery bekänner likväl om Aprikoser, at de äro ganska angenäma til smaken: l. c. p. 177. och Munting förklarar dem för mycket välsmakande och behageliga för hvarje människa: l. c. p. 68. Om sjelfva smaken i allmänhet säger Rosier, at den är söt, angenäm och litet kryddaktig: l. c. T. 2. p. 615.
  264. (*) Hist. plantar. T. 2. p. 1513. Äfvenså tyckte J. Sperling Aprikoser hafva ljufligare smak än Persikor: Carpolog. phys. p. 56.
  265. (*) L. c. p. 145.
  266. (**) Voy. en Turquie, en Perse. & aux Ind. T. 1. p. 419.
  267. (***) L. c. 2. Th. p. 46. Jag bör väl ej förbigå en liten Aprikos-sort i Medien, som Tavernier ytterligare omrörer, hvilken faller sig rätt ljuflig til smaken, äfven sedan den blifvit torrkad, och är af den beskaffenhet, at, då den kokas i litet vatten, deraf blir likasom en såcker-sirap: l. c. p. 677. Ibland flera behageliga sorter, som S. G. Gmelin fick äta i Persien, och som han jämväl korteligen beskrifver, vil jag endast anmärka den minsta och sötaste, Kesi kallad, hvilken äfven hade söt kärne; den torrkar, säger han, på sjelfva trädet, man plägar också torrka den i solen, och då man äter den, smälter den i munnen som såcker: l. c. A. Russell fick i Aleppo en öfvermåttan delicat sort med söt kärna: Nat. Hist. of Aleppo p. 21. Pocoke fann Moseh-Aprikoserna i Egypten ganska delicata: l. c. T. 2. p. 138. och Otter träffade en Aprikos-sort vid Laddik i Karamanien, som där kallades Kamereddinkaïsi, och föreföll honom förträffelig: l. c. T. 1. p. 60. Jag ser Bossu omtala en mycket stor Aprikos på S. Domingo, bättre til både smak och lukt än de Europeiska: Nouv. voy. dans l’Amer. Sept. p. 354. hvilken i Voy. aux. cót. de Guin. & en Amer. par N. p. 234. äfven nämnes för Aprikos, och säges vara den bästa frukt där fins näst Ananas, och kunna gå til 4 skålpunds vigt; men den bör jag gå förbi, ty den är ingen Aprikos, utan Mammea americana: J. C. Rieger Introd. in histor. rer. natur. & arte fact. T. 1. p. 905.
  268. (*) Qvitten äro, som man vet, en kärnfrukt, som til formen liknar Äplen eller Päron,ochär öfverdragen med ett fint fnugg. Denna frukt utmärker nogsamt sin mognad genom en rätt angenäm lukt, hvilken dock är så stark, at mången får ondt i hufvudet deraf: Lemery l. c. p. 211. Ehuru fullmogen den blifvit, är altid smaken sträf, jämte det han är syrlig och vinaktig. Renodæus säger, at man i Frankrike icke äter Qvitten rå, utan kokade, då de både vinna i smaken och bekomma bättre: Dispens. med. p. 451. Zückert skrifver i Tyskland, at de sällan ätas rå, men at man brukar skala dem, och med vin, såcker och canel, bereda til en delicat Compote: l. c. p. 241. De äro oändeligen bättre kokade än rå, yttrar sig Labat: Voy. en Esp. & en Ital. T. 2. p. 189. Denna sunda och stärkande frukt, säger Munting, blifver synnerligen angenäm, om den kokas i litet vin ihop med Corinther: l. c. p. 20. Men icke nog härmed, ty den är förträffeligen nyttig til många flera smakeliga tilredningar, vittnar Parkinson l. c. p. 589. Man nyttjar den til Confiturer, säger Duhamel, til Geléer, som få namn af Cotignac, och til Liqueurer, för at kunna tilgå, då man behöfver stärka magen, och hämma diarrhéer: Tr. des arbr. T. 1. p. 202. U. Aldrovandi anförer åtskilliga smakeliga Qvitten-preparater: Dendrolog. p. 543. 553. och Rajus meddelar beskrifning på en Marmelade eller mos af Qvitten: l. c. p. 1454. Ja G. N. Schurtz ger vid handen, at den bekanta Pasta de Genua intet annat är än Qvitten-saft upblandad med såcker, samt sedan inlagd och förgyld: Material-Kammer p. 71. Alla dessa saker tillagas utan tvifvel, då behof göres, af hvilken Qvitten-sort som förekommer; men det slår väl ej felt, at ju de Portugisiske gifva bästa smaken, hvilka B. Langley, under namn af Äple-Qvitten och Päron-Qvitten, utmärker såsom de aldrabästa ibland de 6 honom bekanta Qvitten-sorter: l. c. p. 4. Dessa värderas ock mäst af alla i Provence, varandes där så stora, at de undertiden gå til 2 skålpunds vigt: Papon l. c. p. 332. En sådan stor Portugisisk sort, säger Parkinson, kan ätas rå som ett äple utan svårighet: l. c. Det måtte väl varit af samma sort som Keyssler fann i Bologna af så synnerlig storlek och god smak: l. c. p. 943. och af den plägar man där, säger Labat, göra Cotignac eller Qvitten-gelée: l. c. Man kan ej tvifla på denna och de öfriga Qvitten-preparaters utvalda smak, när så många Resebeskrifvare kunnat dervid förlikna smaken i de läckraste frukterna, Ananas, Goyave, Mammi och Pissang m. fl. såsom vi frammanföre sedt.
  269. (*) L. c. Samma utlåtelse har också Worlidge l. c. p. 226
  270. (*) C. le Brun säger i Ispahan finnas mycket stora Qvitten, som är oadmirabla til smaken och kunna ätas ur handen: l. c. p. 228. De Qvitten Valentyn på samma ställe träffade, omtalar han äfvenledes såsom helt stora, utan någon sträfhet, och så läckra som Sockerpäron: l. c. T. 5. p. 259. Tavernier intygar om dem som fås vid Vodana på Bassoratracten, at de ej äro sträfva, utan så goda at de kunna ätas såsom äplen: l. c. T. 1. p. 264. I Carolina artar sig Qvitten mycket väl, blifvandes rätt välsmakeliga, äfven at äta rå: Lawson l. c. p. 172.
  271. (**) Vår vanliga Mispel kommer sent på hösten, och är för dess hårda och sträfva kött icke tjenlig at äta, förr än den någon tid legat i halm och mjuknat, då den får en syrlig och tämmeligen god smak, hvilken dock blir än bättre, om man låter frukten sitta på trädet, tils den fått ett par frostnätter på sig: J. Bauhin. l. c. T. 1. p. 69. 71. Man finner den då verkeligen hafva blifvit något rutten, Dodonæus Stirp. hist. p. 790. hvilket för en del munnar icke faller sig särdeles retande, derföre yttrar sig ock Duhamel, at Mispeln altid är en frukt af nog måttelig godhet, tr. des arbr. T. 2. p. 19. fast han dock medgifver, at den har någon hög och nog behaglig smak: tr. des arbr. fruit. T. 1. p. 329. såsom ock de la Quintinye säger, at den är icke af de kosteliga frukter, som man plägar skryta med l. c. p. 259. Rosier tyckte smaken vara söt och vinaktig, dock ej mycket behagelig: l. c. p. 639. Men när mognaden blifvit fullkommen, ätes den af åtskilligt folk gerna, och skrifver Munting i Holland, at den då hålles för en angenäm spis: l. c. p. 20. Den smakar folket på den tracten väl säger von Linné Amoen. ac. T. 6. p. 350. Man plägar mäst äta den rå utan såcker, annars också glacerad med caramel: Duhamel l. c. p. 333. Denne Auctor uptager ock en sort Mispel utan kärnar, som han gifver förträdet för den nu nämnda, efter den är delicat och på kort tid fulleligen mjuknar: l. c.
  272. (*) Mispeln i Carthagena var i A. Ulloas smak mycket delicatare än i Spanien, men nästan för söt: l. c. T. 1. p. 64. I Florida är den både större och bättre än vår Europeiska: D’Avity Amer. p. 44. I Surinam träffar man den af högröd färg och utan kärnar, samt af söt och angenäm vin-smak, när den rätt väl mognat: Fermin l. c. T. 1. p. 176.
  273. Dodonæus beskrifver denna frukt såsom mindre än den rätta Mispeln, hysande 3 kärnar, i förstone grön och hård, men efter mognaden rödaktig och mjuk, samt angenäm til smaken: l. c. p. 789. Dioscorides förklarar den för ljuflig: l. c. p. 133. hvilket Matthiolus i sin utläggning deröfver besannar: l. c. p. 139. äfvensom Ruellius också utgifver denna frukt för välsmakande: de natura stirp. p. 214. Duhamel säger den vara småsyrlig och föga saftig: l. c. p. 325. men nämner intet om dess läckerhet, utan tvifvel af det han näppeligen lärer känt den riktigt mogen i Parisiska climatet, där trädet sällan bär någon frukt, om ej i espalier och i starkt solbadd: l. c. p. 323. I Italien deremot artar sig denna frukt så mycket bättre, och behagar där icke litet, ty Italienarne äta den som delice, både rå och syltad i såcker: J. Bauhin. l. c. T. 1. p. 69. såsom ock kokad til compote: Duham. l. c. p. 333. Den blir mycket läckrare i de varma länder, än i de andra säger Lemery l. c. T. 1. p. 270. och hörde Bradley flera sina landsmän, som ätit den i Italien, berömma den samma för en rätt behagelig frukt: New improvem. of planting and gardening. p. 200. Från Italien far man Confiturer häraf til Frankrike: l. c. hvilka äro rätt välsmakande: Dodonæus l. c. p. 790. Detta träd skall, efter Manardi berättelse Epist. l. 10. hafva kommit ifrån Spanien til Italien, och sedan snart nog blifvit infördt i de förnämsta trägårdar i Neapel och Rom: J. Bauh. l. c. p. 68. Ruellius säger, at det först under hans tid började synas i Frankrike: l. c. men til Tyskland hade det i C. Gesneri tid ännu icke hunnit komma: Hort. Germ. fol. 267. Cupani anförer i sin Hort. cath. en annan större och helt röd sort af detta fruktslag, som skall vara af angenämare smak.
  274. (*) 1. Mos. b. 9. c. 20. 21. v.
  275. (**) Duhamel räknar Vindrufvor i allmänhet ibland de bästa frukter, hvarmed hösten oss fagnar: tr. des arbr. & arbust. T. 2. p. 362. men den gamle Galenus går än längre, då han påstår dem jämte Fikon verkeligen vara den förnämsta höst-frukten: l. 2. de alim. facult. I det fordna yppiga Rom voro de med ibland de dessert-frukter, som man mäst brukade: Pancirollus l. c. p. 241. Samma heder behålla de ännu i de länder de kunna bli fullmogna, och derigenom ärnå sin rätta godhet, blifvandes då endast ätne rå; hvilket ock plägar ske i Paris, då de där fås fullmogna, men ej gerna annars, utan äter man dem då antingen glacerade med såcker, eller syltade i såcker, eller ock inlagde i ättika eller bränvin: Duhamel tr. d. arbr. fruit. T. 2. p. 280. Jag får nedanföre nämna några af de för läckerhet mäst utropade sorter, jämte några orter där man sedt dem synnerligast lyckas. Nu vill jag blott anmärka, at denna frukt äfven är särdeles födande, såsom man funnit på foglar och djur, som haft den til sin kost, och derigenom blifvit mycket feta, hvilket flere Scribenter förmäla om Fikon-fogeln (Becfigue), om Staren, om Räfven m. fl. äfvensom ock på människor, til ex. det sämre folket på Madera, som under vinbärgnings-tiden endast hafva Vindrufvor til sofvel jämte brödet: Ovington l. c. p. 13. likaledes många arma Vingårds-vaktare i södra Europa, som ofta på kort tid bringa sig til godt hull med drufvor och fikon samt litet bröd til, såsom här frammanföre p. 108. blifvit visadt. Kan väl hända, at Fikonen härvid göra det mästa, så vida de hållas för ännu mer närande: Dodonæus Stirp. hist. p. 412. men det hindrar ej, at ju Drufvorne också mycket dertil bidraga. Galenus tror dem näst Fikon mäst föda ibland alla de lösa sommaroch höstfrukterna: l. c. Derföre hafva Turkarne dem, torrkade eller til Russin beredda, ofta såsom enda tilkosten til deras bröd: Busbeq. l. c. p. 68.
  276. (*) Det är en ärkänd sanning, at Vindrufvor i de kallare länder aldrig rätt mogna, eller få den angenäma sötma, som de i de varmare vinna. Jämte denna sötma följer gerna en hög och kryddaktig smak, som något stöder på desman, hvilken man funnit nästan aldeles uteblifva hos telningar man ifrån varmare orter hämtat til norra Frankrike, särdeles uti kalla somrar, då deremot telningar af Chasselas, flyttade derifrån under varmare luftstrek, efter någon tid blifvit af nämnde smak delaktige: P. J. Bergius l. c. p. 51. De kallare länders drufvor kunna väl vara tjenliga nog at göra vin af, men få sorter blifva så goda, at de kunna ätas med nog smak. Det är blott under de varmare luftstrek man njuter det nöjet, ehuru dock ej med alla sorter, ty somliga tjena egenteligen at göra vin af. I Granada fann Bowles drufvorna ogement delicata: l. c. p. 157. och Höst i Marocco oförlikneliga: l. c. p. 268. J. G. Sulzer hörde kännare försäkra, at drufvorne i La Vaud eller Ryffthal i Schweitz täflade med alla andra om förträdet, och fann dem sjelf öfvermåttan ljufliga, ja läckrare än alla de Spanska, Franska och Italienska drufvor han någonsin ätit: Tagebuch einer Reise nach d. mittäges Länd. v. Europa p. 51. Pilati åt i Apulien otroligt stora och af läcker sötma: l. c. T. 2. p. 60. De som växa i Vesuvii fordna utkastade lava, och som gifva det berömda vinet Lacrima Chr., äro ganska angenäma och förträffeliga: Nouv. mem. & obs. sur l’Italie &c. par 2 Gentilsh. Suéd. T. 3. p. 89. ff. I Ungern träffar man Vindrufvor öfvermåttan delicata och stora, varandes de i Virovichitz af ypperligaste godhet. E. Brown, som detta förtäljer, l. c. p. 90. säger sig i Thessalien råkat dem så stora som plommon, af ganska delicat smak: l. c. p. 144. men han namngifver ingen viss sort. Chandler tyckte dem vid Athén vara oförlikneliga: Reis. in Griechenl. p. 180. och Pocoke på öen Mycone förträffeliga: l. c. T. 6. p. 276. En onämnd Engelsman säger sig ingenstäds funnit bättre Vindrufvor, än på öen Siphanto i Archipelagen: Zweyter Zusatz zu Blainvilles Reisebeschr. p. 449. Samma Man skrifver sedermera, at han i sin lifstid aldrig sedt sådana Drufvor, som han träffade på Sikino och några andra öar i Archipelagen: de funnos icke sällan af 2 fots längd, och hvart bär var ofta större än de allmänna plommon i England, samt hade en synnerligen läcker smak: l. c. p. 476. På Maltha äro drufvorna ganska delicata: Du Mont nouv. voy. du Levant p. 150. och i Smirna förträffeliga: Lüdeke l. c. T. 1 p. 54. Om man skall tro Delaporte, så ha de i Mingrelien en utvald smak: Voyageur François T. 2. p. 126. I Astracan säger Olearius dem vara sköna och stora som Valnötter: l. c. p. 238. tilläggandes Bell, at de äro helt söta och utan minsta syra: l. c. T. 3. p. 47. Schober beskrifver dessa stora som plommon och ganska söta: Samml. Russ. Gesch. 7. B. p. 91. Gerber säger, at i trägårdarne vid Derbert vanka Drufvor, hvilkas likar i godhet näppeligen lära finnas: l. c. 4. B. p. 95. I Don G. de Silva Figueroa Ambassade en Perse p. 115. förmäles, huru de vid Schiras fås ofanteliga och admirable til smaken. De Otter träffade i Seroudge vid Euphrat öfvergingo i hans tycke alla vindrufvor i verlden: Voy. en Turquie & en Perse T. 1. p. 111. Niebuhr omtalar, huru synnerligen väl de ganska sköna drufvorne smakade, som han fick utur Munkarnes trägård vid Sinai berg: l. c. T. 1. p. 246. äfven som de han kom at äta i Sana i Iemen: l. c. p. 411. Den bästa frukt Fru Kindersley njöt på Cap tyckte hon de stora och delicata vindrufvorna vara: l. c. p. 56. Tachard sade om de samma, at de voro af en merveilleux smak: Voy. de Siam p. 356. Ibland några utvalda fruktslag, som Kejsaren i China sände Ryska Residenten i Peking, voro ock 3 sorter drufvor, hvilka han och Ryssarne af hans följe funno mycket läckra: Recueil de voy. au Nord T. 5. p. 399. Navarette intygar ock, at i China fås excellenta vindrufvor, ehuru de där icke användas at göra vin af: l. c. p. 32. Det blir då dervid, som Zückert säger, at Windrufvor äro en synnerligen ypperlig och delicat frukt i de varma länder: l. c. p. 173.
  277. (*) Sedan yppigheten hade fått frifart i det gamla Rom, och en allmän åtrå upkommit efter de utsöktaste kräseligheter, var mycket naturligt, at man med all flit skulle söka förkofra sina vin-rankor, så at man på egen botten måtte få dem af aldrabästa art, och dermedelst kunna vinna ej allenast kosteliga vin-sorter, utan ock ypperliga drufvor til dessert på sina bord. Til detta ändamål tjente förnämligast ympning, sedan man först skaffat sig utvalda vin-ståckar från alla kanter, och derefter anstält trägna försök at ympa dem om hvarandra, för at åstadkomma nya sorter af än ypperligare beskaffenhet. Plinius omrörer åtskilliga, på hvilka det gått an at just genom ympning förbyta fruktens naturliga smak uti en på flera fått blandad: l. 14. c. 3. och tror han, at drufvorne, efter så flitig åtgärd, funnos bättre i Italien, än i något annat land i verlden: l. 14. proæm. Virgilius höll för en omöjelighet, at räkna alla de redan upkomna Vindrufve-sorter: Georgic. l. 2. v. 103. och af samma tanka äro Botanisterne än i dag. I Nouv. maison rustique p. 408. ff. namngifvas 56 märkeliga sorter, som i Frankrike odlas, och Garidel anförer 46 bara i Provence: l. c. p. 494. På Candia hörde Pocoke dem räknas til 72: l. c. T. 4. p. 305. och i Ungern skola de gå til 30: Berkenmeyer l. c. p. 653. I Schiras äro öfver 20 sorter, som nyttjas dels at göra vin af, dels at äta färska, och dels at torka til Russin: Niebuhr l. c. T. 2. p. 169. ff. Vildt växande drufvor blir ingen fråga om, sådana som i Norra America, Persien och flera orter i mängd förekomma, och til smak äro föga behagliga. Kan dock ej undgå at anmärka dem Schober träffade vid Terki, som voro små och sötare än såcker, Saml. Russ. Gesch. B. 4. p. 159.
  278. (*) Af de ädlare sorter, som man nyttjar på borden, vil jag exempelvis anmärka några få. Sådana hade man fordom åtskilliga i Rom, dem Plinius anförer l. 14. c. 3. af hvilka han sjelf l. c. c. 1. förklarar Duracina för de angenämaste, såsom de ock ofelbart måtte varit ypperliga, då Kejs. AUGUSTUS kunde hälst utvälja dem at äta med bröd til: Svetonius l. 2. c. 76. men de Rhodiska måtte väl varit än ypperligare, så vida, efter Virgilii utsaga, sjelfve Gudarne troddes älska dem på sina bord til dessert: l. c. v. 101. Nu för tiden anses Muscat-drufvorne för de bästa i Frankrike, och uptager Duhamel deraf med beröm Muscat rouge, Musc. violet och Muscat d’Alexandrie, men i synnerhet Muscat blanc, hvilken han förklarar för den excellentaste af alla sorter, när den blir fullmogen, som sällan sker i Parisiska climatet: l. c. p. 268. ff. När ock så händer, påstår de la Quintinye, at Muscat-sorterne, ehvad färg de hafva må, tilvålla sig förträdet för alla de andra drufve-sorter: l. c. p. 131. Misson utsätter ej, om den hvita sorten han råkade i Bologna var den nämnde Muscat-blanc, men den hade, säger han, admirable smak: l. c. T. 3. p. 56. I Spanien ärnå Muscat-drufvorne en förträffelig godhet: Relat. du voy. d’Esp. 1691. T. 1. p. 114. Garidel utgifver Muscats och Muscats de Panso för de aldraläckraste drufve-sorter i Provence: l. c. p. 498. och dernäst den ganska söta Clareto-sorten: l. c. p. 494. Chasselas doré är den sort, som i Paris mognar bäst af alla, och håller sig til in i Maj månad, är ljusgrön, saftrik, helt söt och excellent til smaken: Duhamel l. c. p. 265. De bästa i Marocco äro en sort Muscatell-drufvor, Bukniar kallade, stora som dufve-ägg och gula til färgen: Höst l. c. p. 283. D’Arvieux säger om de Vindrufvor, af hvilka de så kallade Panso-Russin eller Confect-Russin från Damas fås at de äro tjocka, gulaktiga, genomskinliga och af ganska angenäm smak: l. c. T. 1. p. 311. J. Mills beskrifver Damasdrufvorna helt tjocka och långa, hysande blott en enda kärne, til färgen som bernsten och til smaken förträffeliga: Praktisch. Feldvirthsch. 4. b. p. 420. De skönaste i Persien äro de så kallade Chaboni eller Kongliga drufvorne, hvilka ock äro genomskinliga och til färgen gula: Chardin l. c. T. 1. p. 314. Annars berömmas där mycket drufvorne Kischmisch, som hafva små bär utan kärnar, och äro af ganska god smak: Thevenot ferner Verfolg &c. p. 101. J. V. Ståhlin beskrifver dessa likaledes små, utan kärnar, och såckersöta: Büschings Magaz. 6. Th. p. 466. Men Tavernier säger blott, at de tyckas vara utan kärnar, berättandes derjämte, at de äro hvita och mycket söta, samt hetta starkt i halsen, om någon mängd af dem ätes: l. c. T. 1. p. 421. Omsider får man af Niebuhr veta, at de verkeligen hysa kärnar, men så mjuka, at de nästan intet kännas: l. c. J. Freyer förekom denna Kischmisch-sort förträffeligen hjertstärkande: Reyse door Oostind. en Persien p. 322. Man finner den skattas högt af Chineserna: Samml. Russ. G. 3. B. p. 612. och måtte den väl hållas i lika värde i Indostan, när den kunde vara med ibland de rara frukter, som Gesandterne från Usbek hade med sig til föräring åt stora Mogol: Bernier l. c. T. 1. p. 160. L. Barthema visste sig aldrig på sina resor hafva ätit sötare drufvor, än de kärnlösa i Arabien, hvilka förmodeligen varit dessa Kischmisch: Purchas l. c. p. 1493. Eljest vanka ock i Spanien helt stora drufvor utan kärnar: Bruhier l. c. p. 254. och omtalar äfven Galenus kärnlösa drufvor i Cilicien: l. c. Scaliger likaså på Madera: de subtilit. p. 562. Schober säger, at uti trägårdarna i Terki fås genomskinliga drufvor med 1 à 2 tum långa bär, nästan utan kärnar, af så ljuflig Muscatell-smak som i verlden kan finnas: l. c. De aldrabästa i Aleppo, som komma från byen Kaissy, hafva föga kärnar, äro stora, feta och saftfulla, honingsöta, tunnskaliga och öfvermåttan välsmakande: D’Arvieux l. c. T. 6. p. 394. Adanson berättar om de drufvorna på Teneriffa, som gifva Malvasir-vinet, at de hafva runda kärnar, äro små och ganska söta: l. c. p. 9. Af Schiras-drufvorna anmärker E. Kæmpfer en rödaktig sort, Sahebi nämnd, hvilken hålles för lika delicat som nyssberörde Kischmisch: l. c. p. 375. och samma värde sättes ock på Aschi-sorten: l. c. De förnämsta Ungerska sorter äro Augster, Muscateller, Meyer och Geysdutten-drufvorna, af hvilka den förstnämnda är den ypperligaste, största och tidigaste, blifvandes det dyra och rara Essentz-vinet af den samma gjordt, som är det härligaste och delicataste i hela Ungern: F. Hoffman von der natur u. würkung des Ungarischen Weins uti des Gründl. Unterricht &c. utgifven af G. F. Reimmann, p. 265. När Labat var i Italien, fick han i Tivoli en sort drufvor, Uva cornuta kallad, med bär af ett lillfingers längd och tjocklek, hvita stödande på gult, hvilkas smak var svår at beskrifva, men den föll honom dock så god, at han tyckte denna sort aldeles öfvergick de bästa han ätit både i Andalusien och på Canarie öarna; den samma är, säger han, den behageligaste present man kan gifva en vän i Rom: Voy. d’Esp. & d’Ital. T. 4. p. 34. Han träffade sedan vid Narni Passarine, en sort helt små Corinte-drufvor, af admirable smak l. c. T. 7. p. 92. De vanlige Corinthedrufvor berömmas äfven såsom delicata, och åt Chandler dem på öen Zante med stor förnöjelse: l. c. p. 427. Duhamel säger om Corinthe blanc, at den är helt saftrik och har ganska angenäm sötma: l. c. p. 273. och Mills om de Svarta Corintherna, at de äro ganska söta och förträffeligen välsmakande: l. c. p. 413.
  279. (*) Om Russin skola vara nog smakeliga, så måste de vara beredde af de sötaste Vindrufvesorter, och altså förskrifvas från de varmare länder, där drufvorne hinna at tilräckeligen mogna och få sin fulla sötma. De så kallade Passerilles, som göras i Frontignan och närgränsande tract, berömmes för de bästa i Frankrike, och äro också rätt dyra, säger Bruhier l. c. p. 255. men han bekänner tillika, at de samma gifva de Calabriska och Spanska efter i godhet: l. c. p. 259. Bruyerinus säger om Provence-Russinen, at de falla sig både smärre och mindre goda än de Spanska, hvilka äro stora och rätt smakeliga: l. c. p. 502. I Tyskland får man gemenligen de större från Spanien och de mindre från öar i Medelhafvet: R. A. Vogel l. c. p. 260. Det låter sällsamt hvad Bowles säger om de Spanska Russin, at de i England kännas bättre än i Spanien, efter de af kölden crystallisera sig på ytan: l. c. p. 157. De som mäst sökas äro de som torrkas i solen, såsom det sker i Granada: l. c. De torrkas, vittnar Plüer, af solen på sjelfva vinståcken, hvarföre ock Malaga Russinen blifva de bästa i Spanien: l. c. p. 538. Carter förklarar Malaga Muscateller-Russin för en ganska kostelig frukt: l. c. p. 368. Man afplåckar dessa i solhettan middagstiden och inlägger i krukor, som man tiltäpper och kittar ihop, då de sedan hålla sig längst och blifva de bästa i Europa: Reisen eines vornehmen Herrn in Spanien uti Büschings Magazin 1. Th. p. 110. ff. Hvad denna soltorkning angår, så sker den på det sätt, säger Rajus, at man gör en snitt in til hälften af den qvist drufvan hänger på, och lemnar henne så någon liten tid qvarsittande, då bären småningom torrka, af det saften blifvit hindrad at tilflyta och föda dem: l. c. p. 1615. Sådant lärer dock ej ske med alla, ty Jos. Miller tror sig veta, at man i Malaga brukar at doppa drufvorna hastigt ned uti kokhet lut, gjord af vinqvist-aska, och sedan torrka dem i solen: Botanicon officin. p. 457. Jag mins mig ej läsit, huru man plägar torrka Damas-Russinen, men de samma tyckte Bruyerinus öfverträffa alla i godhet: l. c. såsom ock Rauwolf ansåg dem för både de största och bästa: l. c. p. 105. Likaså utgifver Zückert de långa blå Damas-Russin för de smakeligaste: l. c. Pomet, som beskrifver dem flata och til tjocklek och längd som yttre leden af tummen, föredrager dem för de Calabriska: l. c. p. 281. Om de små Kischmisch-Russinen förmäler della Valle, at de räknas ibland de bästa i Persien: l. c. 2. Th. p. 110. men Niebuhr säger dem verkeligen vara de förnämsta: l. c. De samma bruka Kalmyckerne at handla med på Siberien: Samml. Russ. Gesch. 3. B. p. 612. Russinen af de ofvannämnda Chaboni-drufvorna måtte väl också vara rätt goda, då de pläga kringföras öfver hela Persiska Riket: Chardin l. c.
  280. (*) Lettres édifiantes & curieus. T. 16. p. 151.
  281. (**) Se Catesby. l. c. T. 2. p. 96. Dessa bär äro af Körsebärs storlek och purpurfärg, nästan runda, med mjukt kött kring en stor sten eller nöt: Jacquin Stirp. Amer. hist. p. 112. hvilket kött är väl litet i jämförelse mot den stora stenen, men har angenäm smak: Browne l. c. p. 210. Det utgifves af Oldendorp för sött, saftigt och välsmakande: l. c. p. 169. Jacquin säger, at det jämte sötman har någon syrlighet och är nog behageligt, så at frukten på somliga orter framhafves på borden och säljes på torgen: l. c. p. 113. H. Sloane, som fann denna frukt på ett angenämt sätt sträf, berättar, huru den på Barbados föres til torgs såsom en god frukt: l. c. T. 2. p. 129. Ännu en frukt af samma slägte omtalas af Jacquin under namn af Coccoloba nivea, hvilken också har söt och angenäm smak, varandes nog besynnerlig dermed, at endast halfva nöten är betäckt med pulpa, som är sjelfva Calyx, hvilken, til färgen snöhvit, så utvuxit och svällt, at han blifvit tjock och saftfull. Då den samma ätes, äter man kärnen tillika. På öen Eustache plägar man odla dessa bär: l. c. p. 115. Nicolson åt dem på S. Domingo med nöje: l. c. p. 301.
  282. (†) P. Browne Civ. and nat. hist. of Jamaica p. 111.
  283. (*) de Flacourt Hist. de l’isle de Madag. p. 122.
  284. (**) Hort. Ind. Malabar. T. 5. p. 71.
  285. (†) Desse bär hafva sin ordenteliga boningsplats strax nedan om norra Pol-cirkeln, icke allenast i Norrige, Pontoppidan l. c. T. 1. p. 214. fjällen likväl undantagne: K. Vet. Acad. Handl. Vol. 23. p. 193. utan ock här i Sverige, på ömse sidor om Bottniska viken: l. c. p. 192. sedermera hela sträckan uti Ryska skogarne: Buxbaum Plant. minus cognit. centur. 5. p. 13. i den mosslugna bergs-tracten vid Jenisea floden i Siberien: Messerschmid hos J. Amman l. c. p. 185. ja i hela Siberien ända ut til Kamtschatka: Gmelin Flor. Sibir. T. 3. p. 179. där de dock äro rara: Krascheninnikow beschr. des landes Kamtschatka p. 101. och ändteligen också i Canada: J. R. Forster Flora Amer. Sept. p. 24. samt uppe vid Hudsonsbay i America: Dillenius hos von Linné Flor. Lapp. p. 62. Märkeligt nog, at då de här i Sverige föga vilja trifvas nedan om Helsingland, finner man dem ha god trefnad uti fuktiga skogarne i Ingermanland, som ligger ungefär i parallele med Upland: Nov. act. Acad. Cæsar. n. c. T. 1. p. 40. och Gorter Flor. Ingr. p. 80. D. Kellander måtte illa gifvit akt på dessa bär, då han kunde säga dem vara ganska lika Hjortron: Rub. humil. Åkerbär från Norlanden p. 40. äfvensom Frankenius i Specul. bot. renov. p. 14. och O. Rudbeck i dess Hort. bot. p. 43. olämpeligen ansågo dem för en art af Smultron; men rättare träffar Messerschmid l. c. då han säger dem likna Hallon, fast han felar i färgen, den beskrifver mörkröd, då den likväl på de fullmogna bären är svartbrun.
  286. (*) Flor. Svec. p. 174. Beträffande lukten, så kan man väl ej med Messerschmid l. c. hålla den för densamma som i Smultron fins, fast man ej heller med ord kan uttrycka hurudan den verkeligen är. Den är, säger P. J. Bergius, stark och angenämt kryddaktig, vinaktig och i hög grad ljuflig: Mat. med. p. 435. Hvad smaken vidkommer, så tror jag nog säkert, at den är enahanda på den ena så väl som den andra orten, då mognaden blifvit lika fullkomlig; imedlertid ser jag dock, at man i den delen haft nog skiljaktigt tycke. Messerschmid säger helt kort, at dessa bär smaka som Smultron: l. c. Frankenius utgifver dem för honingsöta: l. c. hvilket Rudbeck synes bifalla, då han med ett nytt namn kallar dem Honingsbär: l. c. p. 44. Kellander påstår dem ha en sötbesk smak; man känner, säger han, först något sött på tungan, men sedan en tydelig beskhet: l. c. p. 25. och tillägger han vidare, at smaken är öfvermåttan angenäm, först söt, sedan lindrigt besk efter tuggandet: l. c. p. 41. Deremot hafva dessa bär, efter Pontoppidans omdöme, en mycket behagelig syra: l. c. Bergius utgifver smaken för syrlig, litet surare än i Hallon, med sådan åtföljande ljuflighet, som instämmer med bärens aromatiska lukt; men anmärker tillika, huru detta förträffeliga aroma til mästa delen förgår, när bären med såcker eller honing syltas, såsom i Norrland allmänt brukas: l. c. Sådan angenäm syrlighet tyckte ock jag mig finna, när jag för flera år sedan hade tilfälle at smaka några färska bär häraf, då jag äfven rönte, at de tämmeligen länge efteråt lemnade en god smak qvar i munnen. Herr J. D. Lundmark, som på sin Lappska resa gaf noga akt på smaken, tyckte den vara aromatisk, midt imellan Smultron och Hallon, men, säger han, man känner i bären en syra, som angriper tunge-spitsen, och hindrar at äta någon mängd deraf; Antekn. ur Rese-journ. Mscr. Ingen ting, påstår P. Kalm, kan ha ljufligare smak, än dessa bär beströdda med såcker, ty de äro i sig sjelf de delicataste och mäst välluktande ibland alla Europeiska frukter: Prærogat. Finlandiæ quoad plant. in bellar. adhib. p. 17. Hr. C. v. Linné yttrar sig likaså, at de med rätta räknas ibland de aldraläckraste Europeiska frukter, och syltade med såcker ibland de delicataste syltsaker: Amoen. acad. T. 3. p. 89. Hans första omdöme om dem innehöll annars blott, at Åkerbären tyckas ha förträde för alla andra Svenska bär: Fl. Lapp. p. 165. och at han ofta hade blifvit upfriskad af deras vinosum nectar på sin Lappska resa l. c. p. 163. Sedan utgaf han dem för bäst, så til smak som lukt, ibland alla Europeiska frukter, anförandes huru de begärligt pläga ätas, både rå och syltade: Amoen. ac. T. 1 p. 523. Derpå säger han i K. Vet. Ac. Handl. Vol. 23. p. 193. at dessa bär äro ofelbart de smakeligaste af all frukt, som växer sjelfmant, icke allenast i Sverige, utan i hela Europa, hvarföre en hvar skulle önska at de växte här nedre i landet: ehuru de äro inländska, behålla de sit värde, och åstundas äfven af de förnämsta Fruntimmer och delicataste munnar. Sedermera förklarar han dem för den aldraljufligaste frukt i Europa: Amoen. ac. T. 6 p. 346. och ändteligen besannar han, at de öfverträffa alla Europeiska frukter uti angenäm smak: Am. acad. T. 7. p. 520. O. Rudbeck säger ingen ting vara ljufligare och sötare, än både lukten och smaken i dessa bär: Dudaim Rubenis p. 10. O. v. Dalin hade också nog skäl at sätta dem i främsta rummet ibland Sveriges infödda läckerheter: Tal om Sverige i sit ämne &c. p. 7. Men det är icke endast Svenskar som vittna om Åkerbärens läckerhet. Hr. J. Lepechin förklarar dem för den bästa frukt af alla Siberiska: Tagebuch der Reise durch Verschied. Prov. d. Russ. reiches T. 3. p. 30. G. W. Steller omtalar dem såsom en förträffelig frukt: Beschr. v. Kamtschatka p. 78. och de la Motraye, stadd på sin Lappska resa, fann dem så angenäma, at han ej kunde afhålla sig ifrån at äta mycket deraf, änskönt han var oviss, om sådant ville bekomma honom väl: Voy. en Europe, Asie & Afr. T. 2. p. 392. Ryssarne utmärka det värde de sätta på Åkerbären med namnet Knæsniza, som Amman säger betyda Rubus nobilis: l. c.
  287. (*) Ehuru v. Linné i Spec. plantar. p. 709. tillagt Fragariæ-slägtet 3 särskilda species eller slag, lärer man dock böra antaga den mening han sjelf sedermera i Disp. om Fraga vesca p. 4.D fattat, at knapt mer än 2 nog utmärkta och säkra slag deraf gifvas, neml. sterilis, som har oäteliga bär, och vesca; ty det 3:dje slaget, som han på andras ord hade uptagit, under namn af Frag. muricata, har ej sedan förra seclet uti någon Europeisk trägård varit synlig, och var då allenast en sort missfoster, såsom du Chesne visar: Hist. nat. des Fraisiers p. 96. eller en blott lusus naturæ, såsom Rajus påstår: Hist. pl. T. 1. p. 609. Altså äro alla de Smultron-sorter, som nu omtalas, icke annorlunda at anse än som mer och mindre skiljaktiga art-förändringar af Frag. vesca, och för sådan anser jag ock Fr. monophylla, som i Syst. veget. blifvit sedermera införd. Allasammans brukar man endast at äta rå. Hvad denna frukts lukt vidkommer, så är den nog stark, ja så, at en och annan person med rörliga nerver, särdeles af Qvinnkönet, svårligen kan tåla densamma, hvilket jag en gång tydeligen såg på ett Fruntimmer, som dånade vid bordet, af det ett fat Smultron man framsatte ej nog snart blef borttaget; men för de flesta människor faller denna lukt sig behagelig. A. v. Haller förklarar den för aromatisk: Hist. Stirp. indig. Helvet. T. 2. p. 45. likaså Ph. Miller l. c. art. Fragaria. Lemery intygar at den är angenäm: tr. des Drogues simpl. p. 309. äfvenså D’Ardene: Année champetre T. 1. p. 226. Den beskrifves af R. A. Vogel såsom stark och god: l. c. p. 255. af Tragus såsom ganska ljuflig: l. c. p. 499. af Blankaart såsom mycket angenäm: Nederlandsche Herbarius p. 271. af Mizaldus såsom ogement ljuflig: de secret. hortor. fol. 104. b. af M. B. Valentini såsom öfvermåttan angenäm: Viridar. reformat. p. 266. och af Gref. Mattuschka såsom förträffelig och vederqvickande: Flor. Siles. T. 1. p. 455. du Chesne säger Smultron hafva företräde för alla Franska frukter i anseende til lukten: l. c. p. 1. Beträffande smaken, så utgifva åtskillige Auctorer den för vinaktig och ganska angenäm: til ex. Cæsalpinus l. c. p. 554. Salmon Engl. Herbal p. 1112. Geoffroy l. c. T. 6. p. 351. J. H. Schulzius Mat. med. p. 243. och Parkinsons Paradis. p. 526. hvilken ock påstår den vara angenämare än i Hallon: l. c. p. 557. D’Ardene säger denna vinsmak vara söt och behaga alla, som dessa bär äta: l. c. likaså Lemery l. c. och Valentini l. c. Flere andre nämna intet om någon vin-smak. Tragus säger blott at smaken är söt: l. c. Gref v. Mattuschka at den är sötsyrlig: l. c. och Schwencke at den är sur och aromatisk: Kruidk. beschryv. der in-en uitl. gewass. p. 159. v. Haller angifver allenast en angenäm syra: l. c. Jos. Miller tilllägger dessa bär en ljufligt syrlig smak: l. c. p. 203. och Bergius en lindrigt syrlig smak, instämmande med lukten: l. c. p. 438. v. Linné säger dem vara på mildt sätt syrliga, och derigenom oskyldiga, änskönt de til ymnighet ätas: l. c. p. 8. De äro en ljuflig kylande frukt: Worlidge Treatise of Cider p. 196. och gifva den behagligaste läskning och svalka: Schulz. l. c. varande således öfvermåttan angenäma at äta: Camerarius Epit. Matth. de plantis p. 765. Mizaldus förklarar deras smak för ogement ljuflig: l. c. och T. Dorstenius för högst behaglig: Botanicon fol. 130. Pontoppidan säger, at ibland de flera välsmakande och sunda bär-slag, som växa i Norrige, böra Smultron förnämligast räknas, hvilka ock där finnas i aldrastörsta mängd: l. c. T. 1. p. 212. du Chesne sätter dem ibland de angenämaste frukter man har i Frankrike, anförandes tillika, at den förre Konungen tyckte högeligen om dem: l. c. avertiss. p. 5. C. Stephanus intygar, at de där i landet hållas för läckerhet: de re hortensi p. 88. och Bruyerinus vittnar, at de äro de Franska Fruntimrens delice: l. c. p. 457. Det är då ej underligt, at våre Lappar äta dem med högsta förnöjelse: v. Linné Flor. Lapp. p. 168. De hållas allestäds för stor läckerhet, särdeles när smaken med såcker eller mjölk hjelpes, berättar v. Linné: Amoenit. acad. T. 3. p. 89. med ytterligare tilläggning, at de anses för delicer, så af förnämt folk som af gemene man: Frag. vesc. p. 8. v. Haller går så långt, at han förklarar de samma för at i godhet öfvergå alla andra Europeiska fructus horæi: l. c. Det förstås, at de då bör tagas frodväxande och med urval, så at alla mindre mogna, samt de små och nästan saftlösa, som i tork-år ofta vanka, noga frånskiljas. Dessa bär äro så sund frukt, som angenäm til smaken, försäkrar Chomel: Abregé de l’hist. d. pl. usuelles T. 1. p. 210. Behagligheten ökes mycket derigenom, at man ej behöfver länge in på året afbida deras mognad. Savary anmärker, at de äro den tidigaste och tillika läckraste frukten om våren, samt den första mogna frukt man i Paris får: Dictionn. univ. de commerce T. 2. p. 755. D’Ardene har samma tycke, at de utgöra den smakeligaste vår-frukten: l. c. Åtskillige hos oss tycka om at äta dessa bär sådana de äro och utan tilsats, men flere beströ dem gerna med såcker, och månge äta dem hälst med grädde eller ock vin til: Linné l. c. Ray är af den tanka, at man ej bör äta dem ensamma, utan med vin och såcker, såsom han säger i England brukas: Synops. p. 254. hvilket bruk dock ej måtte vara allmänt i England, då Salmon kan säga, at man där plägar äta dem med grädde eller mjölk, stundom ock med vin: l. c. p. 1257. Men Ray vil ej gilla det sättet, at bruka mjölk eller grädde til dem: Hist. pl. T. 1. p 610. hvaruti han följer Sebizius, som säger, at dessa bär ej äro så sunda med grädde, som med vin, hvarpå man strödt såcker samt litet canel eller ingefära, påståendes dem då böra ätas i första rätten: de aliment. facult. p. 338. J. V. Beverwyck hyser mäst samma tankar: Schat der gesontheyt p. 365. Garidel skrifver i Provence, at man där brukar äta Smultron med påslaget godt vin, hvarpå man strödt såcker: l. c. p. 190. och tror jag samma sätt måtte brukas nog allmänt öfver hela södra Europa, hvarest man mångastäds ogörligen skulle kunna äta desse bär med mjölk, då ingen sådan, åtminstone ingen Ko-mjölk, står til fångs, såsom i Spanien flerastäds händer, och Sulzer äfven berättar om en tract i Provence: Tagebuch einer Reise &c. p. 141. Brydone förtäljer huru Sicilianerne undrade på honom, då de sågo honom äta Smultron med grädde och såcker: l. c. T. 2. p. 34. För ett par secler sedan åt man i Tyskland dessa bär dels med grädde, dels med såckradt vin: Dorstenius l. c. och i Frankrike plägade Fruntimren då äta dem med grädde och såcker, vittnar Bruyerinus l. c. p. 457. C. Stephanus omtalar vid samma tid, at man där åt dem med grädde, men också stundom med vin och såcker: l. c. Nu för tiden ätas de där vanligen ibland desserten, än med vin, än med grädde, och än med vatten, alt med såcker til: du Chesne l. c. p. 229. Geoffroy intygar det samma, at dessa bär brukas i dessert med såcker, bestänkte med vatten, grädde eller vin: l. c. I Holland komma de på borden såsom angenäm dessert, och ätas antingen med vin eller såcker, eller bara med såcker jämte en bifogad Smörgås; stundom, när de blifvit plåckade med stjelk, äter man ett bär i sänder, doppadt i stött såcker; somlige äta dem och i grädde: Blankaart l. c. På Island förlustar man sig med Smultron, som där äro rara, ätandes dem med kall flöt (eller tjock sur grädde): Egg. Olofsen Reise igiennem Island T. 1. p. 321. I Nya York äter man dessa bär antingen för sig sjelf, eller med mjölk, eller med vin och såcker, berättar Kalm Resa til N. Amer. T. 3. p. 155. hvilken i Quebec fick ibland desserten Smultron insyltade i såckersirap: l. c. p. 366. 402.
  288. (*) Man kan nog med visshet påstå at de gamle icke brukat at odla Smultron. Virgilius, Ovidius och Plinius omtala dem blott såsom vildt växande bär. Jag är nog benägen at tro, det man ej förr än i de senare seclerne börjat företaga denna odling, och deruti styrkes jag, då jag hos J. Horstius ser, at Jordgubbar för 200 år sedan voro i Tyskland rara och blott de förnämas bord såsom läckerhet förbehållne: Herbar. Horstian. p. 150. Nu för tiden äro de ej allenast där, utan och här i vårt land, allmänna uti hvarje väl försedd trägård. Vid Paris ser man hela fält dermed fulle, vittnar du Chesne l. c. p. 234. hvilken ock anförer efter Scopoli, at de i Vicenza och Verona odlas på hela åkrar, likasom hvete: l. c. p. 6. Vid andra stora städer, såsom London, Hamburg m. fl. cultiverar man dem också på nog vida landstycken. Man lärer ej få neka, hvad Parkinson påstår, at våra Trägårds-Smultron eller Jordgubbar äro de samme som de vilda, allenast bragte til mera storlek igenom odlingen i god jord: Paradis. p. 526. v. Linné håller dem egentligen för den sorten, som hos oss växer i ängar (pratensis L.) och ej för den som på skogsbackar förekommer (sylvestris L.): Spec. pl. p. 709. Odlingen bringar den til tredubbel storlek, säger du Chesne l. c. p. 64. och förbättrar vinsmaken: Salmon l. c. p. 1113. Jag har hos mig med nöje sedt, til hvad storlek äfven de allmänna Skogs-smultron i god och tjenlig trägårds-jord kunna stiga. Men aldrig har jag sedt några så stora, som Wallace säger sig funnit på Orknöarne, nemligen som hållit 3 tum i omkretsen: Descr. of the Isles of Orkney p. 12. Storleken går annars mycket högre på några Americanska Smultron-sorter, i synnerhet de så kallade Frutillas i Chili (Frag. vesca chiloëns. L.) hvilka, efter Frezier’s beskrifning, äro vanligen stora som valnötter, men ock fås af höns-äggs storlek, varandes hvitaktigt röda och litet mindre delicata än våra skogs-smultron: l. c. p. 133. De vanka, säger Ulloa, vid staden Conception af små höns-äggs storlek: l. c. T. 1. p. 40. Feuillée beskrifver dem han där träffade stora som de största valnötter, hvitbleka, och af förträffelig smak: l. c. T. 1. p. 315. A. de Ovalle fann dem ofta så stora som päron, och til färgen gemenligen röda, men på tracten kring Conception äfven hvita och gula, nog olika våra Europeiska både til smak och lukt: Relat. of the Kingd. of Chile i Church. Collect. T. 3. p. 14. och tillägger han vidare, at man har dem där både vilda och odlade, men at desse senare hållas mycket dyra, och äro den enda frukt man där brukar sälja: l. c. Jag vet ej, om icke N. Del Techo kan mena denna sorten med de förunderligen söta Smultron, han säger sig funnit i Chile: Hist. of Paraguai, Tucuman &c. hos Churchill l. c. T. 6. p. 16. Frezier, som infört denna märkeliga sort i Europa, tyckte sig finna bären en mån mindre i Frankrike än i Chili: du Chesne l. c. p. 175. men om sant är, at man där haft exempel på bär, som hållit 712 tum i omkretsen: l. c. så ser man, at de äfven där kunna ärnå nog anselig storlek. Duhamel säger om dem, at de hafva fast kött, som är excellent både til smak och lukt, och ändrar sig ej på hela veckan: Arbr. fruit. T. 1. p. 238. En annan stor Americansk sort är den Ph. Miller gifver ritning på i Figures of the most beautiful, useful and uncommon plants &c. Tab. 288. hvilken han säger i storlek, skapnad och färg komma närmast til den nämnda Chili-sorten, mycket oviss hvarifrån den kommit, antingen från Louisiana, Virginien eller Surinam: p. 192. fast han dock i Gardeners Dictionary tror Louisiana vara dess rätta hemort. Han yttrar sig intet om dess smak och lukt, hvarföre man ej kan säga, med hvad rätt du Chesne anse denna sort för en och samma med de så kallade Ananas-Smultron: l. c. p. 190. hvilka dock Duhamel tab. 6. afritar en god del mindre än denna Millers finnes, och beskrifver såsom saftrika och ganska angenäma til smak och lukt, båda stödande på Ananas: l. c. p. 246. En märkelig hvit sort omtalas af Parkinson l. c. p. 528. under namn af Bohemia Strawberry, hvilken han säger vara den vackraste af alla Smultron-sorter, äfvensom ock den största, särdeles som han funnit en del bär hafva gått nära 5 tum i omkretsen. Flere Scribenter hafva efter honom omrört denna sort under samma namn, likasom den skulle kommit ifrån Böhmen, men Worlidge, vid det han skall namngifva den största Smultron-sort, ärindrar sig namnet galet och kallar den samma Pålsk, såsom skulle den härleda sig från Pålen: l. c. p. 323. Alt ihop utan tvifvel orätt, ty efter alt utseende har Parkinson velat skrifva Bahama i stället för Bohemia, så at man altså får tro denna sort vara kommen til England ifrån någon af Bahama öarne i America. Vi finne ju ingen Scribent ifrån Böhmiska tracterna hafva omrört några sådana där växta Smultron, då vi deremot se, huru Salmon håller denna sort för en och samma med en sort från Virginien, som då mycket admirerades i England, och som han sjelf hade träffat uti trägårdarne i Carolina af förunderlig storlek framför alla han sett uti England: l. c. p. 1113. Han beskrifver den samma öfvermåttan vacker och köttig samt af admirabel smak: l. c. Hartlib lärer mena denna sort med den stora Virginiska, som han vid år 1650 styrker sina landsmän at vidtaga vid odling: Legacie p. 79. Duhamel uptager annars och afritar en röd och långt mindre sort från Virginien, som ock skall träffats i Canada, hvilken är högröd, och skall blifva dubbelt så stor som de odlade Skogs-smultron: l. c. p. 211. 216. Om den säger d’Ardene, at den är sötare än våra allmänna Smultron, men ej af så hög smak: l. c. p. 327. du Chesne kallar den Frasier Ecarlate: l. c. p. 204. Om nu denna är den samma, som den Worlidge säger kommit från Nya England, och som i hans tycke var den bästa af alla Smultron-sorter, så är den tidigare än andra, efter den skall mogna först i Maji månad: l. c. I Frankrike har man än en sort från America, som Duhamel kallar Fraisier Framboise, och beskrifver såsom ganska saftrik, med liten vinsmak, och lukt som stöder på Hallon: l. c. p. 251. Den Smultron-sorten i Peru, som Ulloa anförer, lärer aldrig kommit til Europa, såsom vattig och mindre god än våra egna, skolandes vara en god tum lång och 23 tum i diameter, ja väl större: l. c. T. 1. p. 248. Utom dessa Americanska Smultron förtjenar en liten Europeisk sort at anmärkas, som du Chesne kallar Fraisier des mois och Fragaria semperflorens, hvilken är mycket lik de vanliga Skogssmultron, men har den synnerliga arten at immerfort månad efter annan blomma och bära frukt, genom det at strängarne gifva blommor innan de tagit rötter: l. c. p. 50. Denna sort, planterad i kruka och stäld uti fönster i varmt rum, såg jag en nyårsdag här i Stockholm bära mogna bär. Duhamel säger om dessa bär, at de hålla sig länge: l. c. p. 232. En annan Europeisk bör också omnämnas, som i England plägar kallas Green Strawberry eller gröna Smultron, och beskrifves af Worlidge såsom den sötaste af alla, men senfärdigaste at mogna: l. c. Den måtte ej funnits i Frankrike, då du Chesne skref i sin bok, efter han, som var mån om at lära känna den, nödgades förskrifva den samma ifrån England: l. c. p. 138. men här i Sverige är den intet rar, icke heller i Tyskland, hvarest den omtalas af Volckamer Flor. Norib. p. 172. Thalius Sylv. Hercyn. p. 43. och fl. varandes långlagd, och något röd på solsidan, men i öfrigt nästan mera hvitaktig än grön, samt efter mitt tycke af angenämare kryddsmak än någon sort jag känt. Här hos oss pläga desse Smultron ej få namn af gröna, utan af hvita, ehuru vi ock hafve en annan sort, som verkeligen är hvit, hvilken dock är tämmeligen rar. Det faller mig troligt, at många äfven i England måtte nämna dem för hvita, och i sådan händelse finner jag ej underligt, at R. Plot säger de hvita Smultron vida öfvergå de röda både i smak och lukt: Natur. history of Oxfordshire p. 156. eller at J. Wheeler utgifver de hvita för de smakeligaste af alla: Bot. and Garden. new Dictionary art. Frag. Annars förklarar du Chesne de odlade Skogs-smultron för de bästa af alla: l. c. p. 238. hvaremot v. Haller påstår, at de vildtväxande Smultron äro bättre än de som i trägårdar odlas, neml. Jordgubbarne: l. c. Likaså håller Savary de samma för de bästa och naturligaste: l. c. Duhamel säger, at de vildtväxande röda äro bättre än de som odlas, ty odlingen borttager så mycket af godheten, som den tillägger i storleken: l. c. p. 226. Vi ha nog anledning at tro, det en och samma sort Smultron icke blir lika god på alla orter, af det climaten falla sig olika gynnande. De älska mera köld än värme, och tåla hettan under Linien eller imellan Tropici, hvarföre ock inga där stå at få, om icke på höga berg, där köld vidtager: du Chesne l. c. p. 6. ff. de la Motraye måtte väl, under sina resor, mångastäds i Europa ätit sådana Smultron, som han sedermera fick äta uppe i Väster-Norrland, neml. Skogs-smultron, men dessa senare tyckte han vara de bästa han någonsin ätit: l. c. T. 2. p. 393. Kalm fann dem ej så behageliga i Pensylvanien som i Sverige: l. c. T. 2. p. 218. I Nya Jersey fick han dem gemenligen större än våra, men icke så söta och välsmakande: l. c. T. 3. p. 91. På Isle de France ha de både mindre lukt och sötma än i Europa: Voy. à l’Isle de Fr. par un Offic. T. 1. p. 214. och på Cap de b. esp. hinna de ej til den fullkomlighet som i England: Kindersley l. c. p. 56. Det torde til slut kunna anmärkas, at röda Smultron funnits växande äfvenväl ytterst i America, vid Magellaniska sundet: Miroir Oost. & West-Indical, ou Navigat. de G. De Spilbergen & J. le Maire p. 27.
  289. (*) Hjortron utmärka sig icke med någon lukt. Deras smak är så behagelig, at man äter dem rå med nöje: v. Linné Amoen. acad. T. 3. p. 89. Men det är stor skilnad i smaken imellan de bär som äro fullmogna och gula, och de som äro nära mognaden och ännu röda. De förra äro blöta och vattiga med en småsyrlig smak: Lightfoot Flor. Scot. T. 1. p. 266. hvilken syrlighet faller in på den i sur mjölk finnes: Bergius l. c. p. 436. De senare äro fasta och sköra under tänderna, med en friskare och behageligare syra. Bären färska, säger J. E. Gunnerus, äro rätt goda at äta, både för sig sjelfva och uti mjölk, särdeles om de hämtas innan de blifvit fullmogna: Flor. Norveg. T. 1. p. 7. De äro långt sötare nyss de plåckats, än sedan de något legat, men deras syrlighet är dock altid mycket behagelig: Pontoppidan l. c. p. 216. C. Leigh förklarar Hjortrons smak för angenäm: Nat. hist. of Lancashire, Cheshire and the Peak in Derbysh. p. 95. Likaså Sim. Paulli: Quadrip. bot. p. 448. Derföre brukas de ock på Högländerna i Skottland til dessert på borden: Lightfoot l. c. p. 267. och i Norrige äro Hjortron de bär man hälst och mäst äter: J. C. Fabricius Reise nach Norweg. p. 352. Pontoppidan tyckte sig där finna dem bättre til smak än i Vendsyssel i Jutland: l. c. hvilket jag lemnar därhän. Lapparne hafva synnerligt tilfälle at länge bibehålla dessa bär vid deras naturliga godhet, hvilket de och nyttja, i det de förvara dem åt sig ifrån sommaren til hela vintern uti snön i fjällen, kunnandes sedan om våren ha dem lika friska och angenäma, som då de nedlades: v. Linné Fl. Lapp. p. 167. Jag tror samma grep lärer brukas af de andra nordiska folkslagen hela sträckan ut åt til och med Kamtschatka, hvarest inga bär blifva mera berömde och flitigare til gagn använde, än dessa, som dageligen tjena folket til välplägning: Steller l. c. p. 77. Invånarne på Aleutiska och Räf-öarne anse dem ibland sina största delicer: W. Coxe Account of the Russian discoveries between Asia and Amer. p. 56. 168. Ja, man räknar dem också i Ingermanland ibland läckerheter: Buxbaum i Nov. Act. Acad. Cæs. T. 1. p. 40. D. Cranz omtalar dem såsom förträffeligen vederqvickande: Hist. om Grönl. 1 Del. p. 87. och v. Linné förklarar dem för mera läskande, än någon annan bekant spis: Flor. Svec. p. 175. De äro, säger Gunnerus, icke endast begärlige för deras behagliga smak, utan ock för det de så förträffeligen läska och kyla: l. c. En stor förmån med dessa bär är, at de låta, snart sagt utan kostnad, bereda sig til et smakeligt mos eller gröt, som i god källare håller sig länge; beskrifningen huru det görs kan ses i K. Vet. Akad. Handl. Vol. 33. p. 352. Deraf föres årligen en stor mängd från Wäster-Norrland til Stockholm, och säljes med god fördel, blifvandes här brukadt på de flesta hederliga bord, gemenligen såsom sylt til stek, och det ofta utan påströdt såcker. I Danmark kommer detta som oftast på Magnaternas bord: Sim. Pauli l. c. Gunnerus förmäler, at en sådan Hjortron-gröt med såcker på är i så allmänt bruk i Norrige at äta til stek, at näppeligen någon, som har stek, är den förutan: l. c. Han tillägger, at man ock af saften, sedan det tjocka blifvit frånskildt och mjölk tilblandad, plägar göra en Hjortron-soppa, äfvensom man ock tilreder Hjortronmjölk af denna saft jämte grädda, hvilken blir behaglig: l. c. ja, af den saft, som utan prässning afrinner, kokar man där med såcker et delicat gelée: l. c. Fabricius omrörer, at man i Norrige tilreder åtskilliga goda rätter af saften blandad med mjölk, samt at man jämväl bereder af bären ett mos med såcker: l. c. I Ingermanland syltar man bären med honing: Buxbaum l. c.MI Jag ser Lightfoot l. c. berätta, det man i Sverige gör Tortor af dessa bär; men sådana har jag aldrig sedt, än mindre ätit. Lapparne pläga krossa dem och inblanda i deras Ren-mjölk, hvilken rätt v. Linné ej fann obehaglig: Fl. Lapp. p. 167. J. Scheffer förtäljer efter S. Rheen, at Lapparne pläga koka de bär, som börjat mogna, i deras egen saft vid lindrig eld, strö litet salt derpå, och nedgräfva i jorden, väl inlagda i näfver och ombundna, nyttjandes sedermera om hösten och vintern: Lapponia p. 221. Där säges ock, at de stöta bären ihop med kokad fisk, som de skrädt benen ur, och sedan äta med sked: l. c. Sluteligen får jag anmärka, at Hjortron äro allmänt i rop för at vara kraftiga emot skörbjugg. Pontoppidan påstår at de äro ibland de aldraförträffeligaste medel deremot: l. c. och Scheller säger dem vara en kostelig läkedom mot samma sjukdom: Reisebeschr. v. Lappland u. Botnien p. 30. hvilket ock til någon del bestyrkes af det exempel, som S. Rabbe inryckt i sit Åminn. Tal öfv. N. Psilanderhielm l. c.
  290. (*) L. c.
  291. (**) Dessa bär, som så gerna i våra steniga gården och hagar växa, äro mera allmänt kände, än de här behöfva beskrifvas, äfvensom de 2:ne Hallon-sorter, som i våra trägårdar odlas, måste nogsamt vara bekante. Af dessa äro de hvita, efter Salmon’s omdöme, litet mera behageliga än de röda: Engl. Herb. p. 931. äfvenså efter Parkinson’s : l. c. p. 557. men mindre goda i smaken än de stora röda efter J. bradley’s anmärkning: l. c. p. 228. hvilken ock instämmer med Worlidge’s tycke: Treatise of Cider p. 231. som tillägger, at dessa röda trägårds-hallon äro ibland de angenämaste frukter förmedelst deras delicata saft: l. c. De hafva en egen förunderligen behagelig smak, säger Mizaldus l. c. fol. 104. Men äfven de vildtväxande äro angenäma: Hagström Jemtl. oecon. beskr. p. 148. mera upfriskande än Smultron: Chomel abr. de l’hist. d. plant. usuell. p. 818. och mycket kosteligare än Björnbär: Pancovius Herbar. verbess. durch Zorn p. 348. ja, de äro mycket angenäma: A. v. Haller l. c. T. 2. p. 42. och ganska välsmakande: v. Linné Amoen. acad. T. 3. p. 89. De hafva, säger Kalm, den angenämaste smak, när de blifvit såckrade eller ätas med mjölk: Prærogat. Finlandiæ &c. p. 17. Men mycket brukar man i Frankrike at äta dem rå, fast sällan allena, utan blandning med Smultron och Vinbär: Duhamel des arbr. fruit. T. 2. p. 259. Annars nyttjar man dem ock i Compoter samt til Confiturer m. m. så mycket häldre, som sådan confiture blir ogement god och bibehåller sig väl: l. c. I Tyskland gör man gerna Sirap och Mos deraf, som N. Ölhaf berömmer såsom välsmakande, läskande och vederqvickande: Elench. plant. circa Dantisc. p. 225. C. Gesner säger om denna Sirap, at den är synnerligen hjertstyrkande, jämte det den i högsta måtto förnöjer igenom sin ganska ljufliga lukt samt mycket behageliga smak, som är imellan sött och surt: J. Bauh. l. c. T. 2. p. 60. Smaken på bären beskrifver Rajus likaså, at den är ganska god, midt imellan sött och surt: Synops. Stirp. Brit. p. 467. Lemery säger dem vara fulla med en söt vin-smak: tr. Des Drogu. Simpl. p. 309. Tragus utgifver dem rent af för söta: l. c. p. 970. och Worlidge tyckte ingen frukt hafva sötare och ljufligare smak: l. c. p. 166. Men denna mycket söta smak tror jag knapt många andra lära funnit. Tvärt om säger Rosier, at smaken väl är angenäm, men sur och litet aromatisk: l. c. T. 2. p. 597. Parkinson fann äfven smaken behagelig, men något sur. l. c. v. Linné utgifver den för syrlig: l. c. T. 6. p. 345. likaså Schwencke l. c. p. 158. E. König förklarar den för småsyrlig: Regn. veget. p. 252. och Bergius säger dessa bär hysa en angenäm syrlighet: l. c. p. 433. hvilket ock nog lätt står at utröna, och dessutom bestyrkes deraf, at man på Skottska öen Skye ofta nyttjar saften eller sirap af Hallon til at göra Punch med i stället för Citron: Lightfoot l. c. T. 1. p. 264. Greven v. Mattuschka säger dem vara syrlige och högst angenäme både til smak och lukt: l. c. p. 450. Beträffande lukten, så beskrifver R. A. Vogel den såsom stark och god: l. c. p. 263. Joh. Miller såsom ljuflig: l. c. p. 379. Lemery såsom mycket angenäm: l. c. och Schwencke såsom aromatisk l. c. Rajus tillägger dem en ganska ljuflig Viol-lukt: l. c. och Tragus en nästan sådan lukt som Mars-violer hafva: l. c. O. Rudbeck säger dem hafva aldeles lika lukt med Mars-violer och roten af Iris florentina: Dudaim Rub. p. 13. De hvita ha litet svagare lukt än de röda: Duhamel l. c. p. 258. Jag ser, huru Kalm fann våra vanliga Hallon til stor mängd i Canada, och huru de samma i Quebec plägade framsättas på borden ibland desserten, både sådana de voro, och med mjölk och såcker på: Resa til Norra Amer. T. 3. p. 367. äfven ock insyltade i såcker: l. c. p. 402. Men jag ser honom icke nämna ett slags bär, som Carver träffade i Canada, hvilka liknade Hallon, men voro ljusröda til färgen, och af ansenligare storlek samt långt angenämare smak än Hallon; de samma växte, säger han, såsom vinrankor, med äfven sådana löf, och voro den bästa frukt ibland alla som där i orten funnos: Reisen in Nord-America uti Ebelings neue Saml. von Reisebeschr. T. 1. p. 113. G. Schober omtalar andra Hallonlika bär, som han funnit vid Zarizin, på en liten krypande buske, den han kallar Pseudo-rubus wolgensis, hvilka varit öfvermåtton angenäma och söta: Saml. Russ. Gesch. 7. B. p. 41.
  292. (*) Praktisch. Feldwirthschaft 4. B. p. 313.
  293. (*) Orsaken, hvarföre denna växt ej blifvit uti trägårdarne inflyttad, är väl ingen annan, än dess förtretliga art at krypa med sina rötter och sprida sig för vida. Dess bär förklarar v. Linné på flera ställen för ganska välsmakande, ej allenast sedan man dem syltat, utan äfven rå: Amoen. acad. T. 1. p. 523. T. 3. p. 89. T. 6. p. 345. Clusius intygar likaledes, at de äro mycket angenäma til smaken: Rar. plant. hist. p. 118. schwencke tyckte sig finna dem vattiga, och af söt samt derjämte något fade smak: l. c. p. 159. men i Tragi tycke föllo de sig icke oangenäma, ej heller mera söta än Mulbär: l. c. p. 969. hvilka bär Lightfoot aldeles fann dem i smaken likna: l. c. T. 1. p. 264. v. Linné säger dem hafva lika smak som Björnbär: l. c. T. 6. p. 345. men Buchoz utgifver dem för mera behageliga att äta: Manuel alim. des plant. p. 602. hvilket dock Gr. Mattuschka tyckte förhålla sig tvärt om: l. c. p. 452. Salmon tillägger dem en söt och angenäm smak: l. c. p. 932. De skola vara nog tjenliga til vins förbättrande: v. Linné l. c. T. 3. p. 89.
  294. (*) Prærog. Finl. quoad plant. in bellar. adhib. p. 16.
  295. (†) Kalm l. c. och Elsholtz Flor. March. p. 178. m. fl. berömma dessa bär såsom välsmakande at äta rå. v. Dalin sätter dem i en class näst efter de läckraste Sveriges infödda frukter: l. c. men v. Linné hedrar dem mera, då han säger dem hafva ganska angenäm smak: Amoen. acad. T. 5. p. 221. ja angenämare än Hallon: l. c. T. 6. p. 345. och falla de sig ännu behageligare, tillägger han, om de ätas med vin: l. c. C. A. R. omtalar dem såsom en den angenämaste frukt: Synops. stirp. ind. Aragon. p. 63. A. v. Haller lät laga dem til mos, som han ofta hade på sitt eget bord: l. c. Deras egenteliga smak ser jag olika anföras. Tragus tyckte den vara söt med någon inblandad beskhet: l. c. p. 970. J. Miller fann den söt och angenäm: l. c. p. 380. Ölhaf säger bären vara söta och såsom magstärkande bekomma väl: l. c. p. 227. likaså förklarar Schwenckfelt dem för söta och nog angenäma, när de väl mognat, samt välgörande för magen: l. c. p. 185. hvaruti J. van Beverwyck instämmer: l. c. p. 368. v. Linné deremot utgifver smaken för sur: l. c. men måtte väl hafva ment syrlig, hvilket icke undgått Rosier’s upmärksamhet, som säger smaken ej allenast vara syrlig, utan ock litet sträf: se l. c. T. 2. p. 596. Där han för öfrigt anmärker, at dessa bär äro upfriskande och födande. Gr. v. Mattuschka anförer deras smak såsom sötsyrlig och vinaktig: l. c. och Hr. J. Fischerström såsom syrliga och ganska angenäma: Econom. Dictionn. 2 Del. p. 66. J. Bauhinus fann dem så oskyldiga, at han kunde äta dem til mängd utan olägenhet: l. c. T. 2. p. 59.
  296. (*) Dessa bär likna mäst Hallon, och äro gemenligen svarta, men träffas också röda: v. Linné Spec. plant. p. 706. Sjelfva busken är ej tjenlig at inflytta i trägårdar, emedan den har den oart at för starkt krypa omkring med rötterna: Kalms Resa til. N. Amer. T. 2. p. 283. Icke dess mindre ser jag den redan på 1600-talet hafva funnits i Engelska trägårdar, så vida inga andra bär än dessa kunna vara menta af J. Worlidge, då han omtalar en där befintelig Hallon-sort af mycket mörkare färg än de röda, hvilken deraf kallades Svarta Hallon, öfvermåttan angenäm til smaken: l. c. p. 231. Utom andra ställen funnos ock dessa bär i Elthams trägård, där Dillenius beskref dem svartaktiga til färgen och sötsura samt tämmeligen ljufliga til smaken: Hort. Elth. p. 327. Här i Sverige hade de för 20 år sedan nyss börjat synas i några trägårdar: v. Linné l. c. T. 6. p. 346. Han beskrifver dem surare och behagligare än Hallon: l. c. ja, angenämare än både Hallon och Björnbär: l. c. Kalm, som åt dem i Pensylvanien, tyckte dem vara mycket sköna til smaken: l. c. p. 218. och i Quebec såg han dem nyttjas til dessert, syltade i såcker: l. c. T. 3. p. 402.
  297. (*) Blotta utseendet af dessa bär är retande til at försöka smaken, hvilken, enligt v. Linnés yttrande, är behagelig, och i samma mån gör bären begärliga för något hvar, i synnerhet för barn: Amoen. acad. T. 3. p. 89. Jag tror dock, at flera med mig skola finna dem äfven i äldre åren nog begärliga, ty de hafva en förnöjande syra: J. Bauh. l. c. T. 2. p. 62. Clusius omtalar dem såsom helt saftiga, något sura, men mycket angenäma til smaken: l. c. p. 17. och Tragus tillägger dem en ganska angenäm vinsmak: l. c. p. 973. De äro väl, säger Lightfoot, tämmeligen sura at äta allena, men ätne med såcker tjena de til dessert, som blir både behagelig och sund: l. c. T. 1. p. 265. W. Salmon yttrar sig om dessa bär, at de äro nästan genomskinliga, och fulla af en den mest behageligaste sötsura saft, som är rätt ljuflig för gommen: l. c. p. 932. Rajus förmäler, at de äro mycket gagneliga mot skörbjugg, och anmärker tillika, huru man kan äta dem rå til den mängd, at man just blir mätt deraf: Synops. &c. p. 261. Deras smak utgifver Pontoppidan för långt behageligare än röda Vinbärs: l. c. T. 1. p. 213. De ätas också begärligt i Norrige, vittnar Gunnerus, och man gör där äfven mos af dem, som blir rätt godt: Flor. Norv. T. 1. p. 94. le Brun berättar, huru hederligt folk i Moskwa plägade äta dessa bär med honing eller såcker: l. c. T. 1. p. 35.
  298. (*) L. c.
  299. (**) Ibland alla de bär, som hos oss vanka,vetjaginga,somvihafvetilymnigaremängd,än dessa skogsbär. En synnerlig förmån för menige man, som äter dem rå med nog begärlighet, hvilket månge af yppare stånd äfven göra. v. Dalin sätter dem derföre närmast til vårt lands läckrare bär: l. c. v. Linné utgifver dem väl för ogement sura: Flor. Lapp. p. 111. men jag ser ingen annan hafva haft lika tycke. J. Bauhinus omtalar icke syran såsom stark, utan såsom ganska angenäm: l. c. T. 1. p. 522. R. A. Vogel säger dem ha en tempererad och behagelig syra: l. c. p. 269. Likaså tillägger Sim. Paulli dem en tempererad syra i förening med en angenäm beskhet: l. c. p. 449. Gmelin beskrifver smaken något sur och lindrigt sträf, icke obehagelig: Flor. Sibir. T. 3. p. 139. och E. König fann den både småsöt och småsyrlig, samt måtteligen sträf: l. c. p. 247. Bergius anmärker om dessa bär, at de hafva tämmelig syrlighet, jämte liten kärfhet, som dock blott åtföljer skalen: l. c. T. 1. p. 301. De äro syrliga, säger J. Paulli, men dock af angenäm smak: Dansk oecon. Urtebog p. 459. Richardson förmäler, huru de i England begärligt pläga ätas såsom välsmakande: Raj. l. c. p. 457. och Lightfoot berättar, huru Högländarne i Skottland njuta dem gerna såsom en sund och kylande frukt: l. c. T. 2. p. 1101. Pontoppidan, som sjelf fann dem goda och välsmakande, förtäljer, huru de från Norrige pläga årligen föras insyltade til Danmark, och där spisas med stor appetit, ty fast de jämte sötman och syrligheten ha någon beskhet, är dock den rätt behagelig och hjelper matsmältningen: l. c. T. 1. p. 214. ff. Som dessa bär kunna tämmeligen länge hålla sig, så föres deraf alla år en stor mängd från Västerbotten til Stockholm, hvarest man brukar at göra mos deraf och äta til stek: v. Linné l. c. Sådant mos nyttjas mycket på våra bord, såsom ock bären syltade i såcker, intagande ofta rum ibland desserten: Bergius l. c. Särdeles är Gelée deraf, med såcker gjordt, nog behageligt, äfven för kräseliga munnar: Gmelin l. c. men sådant gelée står ej af bären at få, om man för länge på hösten dermed dröjer, så at frosten dem får ansätta: Bergius l. c. p. 302. Dessa bär ätas ganska snålt, säger Gmelin, öfver hela Ryssland, Siberien och Kamtschatka, och det til stor mängd utan olägenhet, varande ibland folkets confecter, som äter dem nog färska hela vintern, förvarade i källrar: l. c. Hr. P. A. Gadd räknar Lingon ibland Finska Landtmannens läckerheter, hvilken mycket brukar at göra mos deraf, som den med mjöl och tilspädt vatten kokar gröt af: Beskrifn. öfver Satacunda Härad p. 98. C. Salmenius omtalar äfvenså, huru dessa bär, med rågmjöl blandade, nyttjas af invånarne i Calajoki socken at framsätta til välfägnad, då de få besök af förnämare folk: Calaj. Socken i Österbotten p. 34. Lapparne bruka dem ofta uti sin så kallade Kappatialmas, som de fägna främmande med: Linn. l. c. hvarom mera nedanföre. I Utsjoki i Torneå Lappmark ätas annars dessa bär med stor åtrå: A. Hellander i Åbo Tidn. 1772. N:o 13. I Norrige nyttjar man dem mycket emot skörbjugg, hållandes dem äfven för magstärkande: Sim. Paulli l. c. J. Carver träffade på en bergstract i Canada en sort Lingon af ogemen storlek, som han tyckte vara ganska välsmakande: l. c. p. 112.
  300. (*) Det är väl icke möjeligt, at folk, som fått smak på något läckert, kan finna stort behag uti kråkebär. Hr. v. Mattuschka beskrifver dem såsom ingenting mindre än angenäma at äta: l. c. T. 2. p. 421. Smaken är sötaktig, säger Pontoppidan l. c. p. 214. och Gmelin utgifver den för vattig och fade: l. c. T. 3. p. 16. Gunnerus säger sig likväl om vårtiden, sedan bären uthärdat hela vintern under snön, och sålunda stått sig til godo, hafva funnit dem saftrika, ganska läskande, och icke obehageliga: Fl. Norv. T. 1. p. 12. och O. Borrichius berättar, huru han i sina gosse-år plägade dageligen om somrarne med synnerlig begärlighet äta flera näfvarne fulla af dessa bär, utan någon påföljande olägenhet, och huru han såg många andra göra så med: se T. Bartholin Acta med. & philos. Hafn. Vol. 2. p. 162. Det blir väl dock dervid, såsom Lightfoot säger, at dessa bär icke äro någon frukt at mycket längta efter; men icke dess mindre tillägger han, ätas de mycket af Högländarne i Skottland: l. c. T. 2. p. 613. Gmelin förtäljer, huru åtskilliga Siberiska folkslag hålla dem för tämmeligen god kost: l. c. På Halföen Kamtschatka, där de til största mängd växa, samlas de flitigt och nyttjas hela vintern til spis på flera sätt: Steller l. c. p. 78. och på Aleutiska och Räf-öarne äro de en delice för invånarne: Coxe l. c. På Island äter man dem mycket om sommaren, blandade med pråfsmjölk och litet söt mjölk, hvilken blandning somlige förvara til vintern, då den syrliga smaken blir behageligare: E. Olafsen Reise igiennem Island p. 271. På Grönland samlar folket dem framför alla andra bär, och äter dem mycket gerna: D. Cranz l. c. p. 87. De ha såsom confiturer Kråkebär med Ren-magar blandade, hvilka saker de stundom förbättra med Tran: l. c. p. 224. Ja, Kråkebär och Angelica, samt fogel-ägg, både friska, ruttna och halfkläckta, förvara de tilsammans i en med tran fyld skålskinns-säck, til vinterförfriskning: l. c. p. 189. Lapparne i Utsjoki äta dessa bär med stor läckerhet: Tidningar af ett Sällskap i Åbo 1772. N:o 13. och Finnarne i Nordlanden älska dem mycket: Pontoppidan l. c. Den Ren-mjölk Lapparne där i Finmarken få efter Helgonmässan, pläga de blanda med Kråkebär och slå i en Ren-mage, samt sedan låta detta frysa ihop til en klimp, af hvilken de efterhand hugga stycken, som de äta så frusna de äro, och det mäst hvar dag hela vintern öfver: K. Leem Beskrivelse over Finm. Lapper p. 114. Norrska Lapparne, så väl som ock flera af bönderna, finna sin fisklefvers-välling förbättras med inblandade Kråkebär: Gunnerus l. c. p. 11. Jag ser Pontoppidan och Steller m. fl. anföra, at dessa bär visa en god verkan mot skjörbjugg.
  301. (*) Om dessa bär säger Gr. v. Mattuschka, at de äro för sura at ätas rå: l. c. T. 1. p. 341. Sådant skall ock afhålla våra Lappar från at äta dem, såsom v. Linné i Flora Lapp. p. 112. anmärker, där han ock säger, at ej heller några andra nationer vilja taga dem rå til lifs. Men Gmelin förmäler likväl, at Tunguserne göra det: l. c. p. 141. och Krascheninnikow berättar, at Ryska bönderna äta dem med stor begärlighet, oaktadt syran: Gorter Flor. Ingr. p. 59. J. Paulli tyckte denna syra vara angenäm: l. c. p. 457. de la Motraye fann ock, på sin resa i Lappmarken, dessa bär hafva nog behagelig smak, sedan de öfver vintren legat under snön: l. c. T. 2. p. 340. 343. De ärnå sällan full mognad, förr än de fått stå öfver vintern, då de finnas saftige, behagelige och hälsosamme: Bergius l. c. p. 303. Jag vet ingen saftig frukt, som så länge kan tåla at stå på sin rot, som denna, ty man skall en gång i Nordalen i Norrige hafva i Augusti månad träffat Tranbär, som hade legat under föregående vinterns snö, och ännu funnos friska och välsmakande: H. Ström Beskriv. over. Fogderiet Söndmör i Norge T. 2. p. 255. O. v. Dalin sätter dem ej långt under de smakeligaste Svenska bär: l. c. Hvilket omdöme låter sig rätt väl höra, då man ser på det välsmakande Gelée, sirap och sylt, som vi deraf berede och ofta vid våra anrättningar bruka: Bergius l. c. Särdeles föll sig Gelée deraf, med såcker tillagadt, mycket godt i Gmelins smak: l. c. och v. Linné frågar: hvad kan vara angenämare på våra bord, än Tranbärs-gelée, gjordt med såcker? Amoen. acad. T. 3. p. 86. I England finner man dessa bär ganska goda i Tortor, äfvensom man ock räknar dem för rätt gagneliga emot skörbjugg, i hvilket dubbla afseende S. Hartlib icke kände någon excellentare och sundare frukt: Legacie p. 79. I Longtown i Skottland utgöra de en betydande handelsgren för allmogen, som i hela 5 à 6 veckors tid förer dessa bär til torgs, och säljer deraf hvarje dag för 20 à 30 pund Sterling, blifvandes de sedermera kringspridde i riket til at göra Tranbärs-tortor af: Lightfoot l. c. T. 1. p. 203. Kalm berättar om de Americanska Tranbär (Vaccinium hispidulum L.), som äro något större, men i alt öfrigt nog like våra, at de om efterhösten i myckenhet plägade föras til den marknad, som hölls i Philadelphia 2 gånger i veckan, blifvandes där köpte och sedan tillagade mäst på samma sätt som hos oss sker med Lingon, hvarefter de hela vintern och in på sommaren nyttjades i Tortor och åtskilliga andra bakelser, och det både för smakens och hälsans skull. Han tillägger, huru han sjelf fann sådana rätt tillagade Tortor och bakelser ganska välsmakande: l. c. T. 3. p. 38. I Quebec i Canada såg han dessa bär, syltade i såcker, brukas til dessert: l. c. p. 402. En myckenhet af dem, säger han vidare, försändes insyltad både til Europa och de Americanska öarne: l. c. p. 38. I Nya England brukar man mycket at koka dem med såcker til, och ha såsom delicat sauce til mat, särdeles til får-stek; görandes man där också Tortor deraf: J. Josselyn New Englands rarities p. 66. S. Dale anförer, huru man i köken i London plägar nyttja dessa bär, hämtade ifrån Nya England: Pharmacolog p. 173.
  302. (*) Blåbären skulle ofelbart mera allmänt ätas, äfven af det förnämare folket, än nu sker, om de ej hade det felet, at färga tungan och läpparna. Man ser, med hvad stor begärlighet de pläga ätas af barn, som ej fråga efter huru de se ut om munnen. Rå hafva dessa bär en angenäm smak, vittnar v. Linné Amoen. acad. T. 3. p. 86. likaså Kalm Prærog. Finl. &c. p. 14. J. Miller utgifver smaken för söt och behagelig: l. c. p. 445. Tragus för söt och ganska angenäm: l. c. p. 974. och v. Haller äfvenså för söt, men tillika sträf: l. c. T. 1. p. 346. Rosier tyckte sig ock finna den samma sträf, men nästan sur, dock nog behaglig: l. c. T. 2. p. 581. Bergius beskrifver dessa bär såsom syrliga och kylande: l. c. p. 300. W. Salmon fann deras saft sötsur: l. c. p. 1256. likaså Fischerström sötsur och icke oangenäm: l. c. p. 201. och Gr. Mattuschka säger dem ha en angenäm sötsyrlig och vinaktig smak, samt kyla ock släcka törsten om sommaren likasom Smultron: l. c. T. 1. p. 337. v. Dalin var altså icke obefogad at räkna dem ibland de smakeliga Svenska bär: l. c. Äfven i Frankrike måtte de anses för goda, då Duhamel för sin egen del förklarar dem för nog behageliga at äta; tr. des arbr. & arbust. T. 2. p. 364. varandes de ock i norra provincerne til fångs, äfvensom ock på Pilat-berget i Lyonnois, där herdarne samla och afyttra dem: Voy. au mont Pilat p. 143. De växa i hela Siberien och Kamtschatka, och intaga ett hederligt rum ibland de där boende folkslags confect-frukter: Gmelin l. c. p. 137. På Aleutiska och Räf-öarne i östra hafvet har folket dem såsom läckerhet: Coxe l. c. och de äro Lapparnes högsta delice, särdeles då de få äta dem i sin så kallade Kappatialmas, hvilken så tillagas, at de fylla en torrkad Ren-mage med Blåbär samt den fetaste Ren-mjölken, som de afskummat under det mjölken til ost-görning kokats, och detta hafva de sedan, såsom confect och yppersta dem bekanta läckerhet, at fägna kärkomna gäster med: Linné Fl. Lapp. p. 108. ff. Högländarne i Skottland äta dem esomoftast med mjölk, hvaraf blir, säger Lightfoot, en kylande och välsmakande rätt; göra också Tortor och Geléer deraf: l. c. T. 1. p. 201. I England brukar man at äta dem med grädde eller mjölk, stundom ock med vin: Salmon l. c. p. 1257. Mos deraf gjordt tycka månge om: A. v. Haller l. c. I Norrige äter man dem gerna färska med mjölk; Gunnerus l. c. T. 1. p. 93. och brukar man där också at sylta dem och nyttja til birätt: Ström l. c. T. 1. p. 133. Här i Sverige äter man dem gemenligen rå med mjölk, stundom blandade med Smultron. I Finland torrkar man dem och blandar i kakor; man gör ock där en god rätt af saften, kokad med risgryn: Kalm l. c. I hvad värde våre förfäder höllo Blåbären, kan något slutas af 1638 års Tulloch Accis-Taxa, hvarest stadgades, at för Hallon, Smultron, Hjortron och Blåbär skulle betalas dubbel tull emot Lingon, Tranbär och Oxelbär. Jag lärer nu äfven böra anföra något om Odon (Vaccinium uliginosum L.), hvilka jag i texten förbigått, efter de, såsom v. Linné säger, äro vattiga af fade smak, samt hos oss föga aktade: Amoen. acad. T. 6. p. 347. J. Bauhinus tyckes dock ej ha föraktat dem, ty han utgifver deras smak för småsyrlig och vinaktig, samt derjämte behagelig: l. c. T. 1. p. 518. För de Siberiska folkslagen äro dessa bär så mycket mindre förakteliga, som de tvärtom förefalla dem högeligen begärliga, hållandes Tunguserne och flera andra dem för de aldraläckraste bär: Gmelin l. c. p. 138. Egg. Olafsen berättar, huru man på Island icke äter de Odon, som växa på sumpig mark, såsom för sura och obehageliga til smaken; men, säger han, där är en varietet deraf, som växer på hård och torr mark, och ätes rå, både för sig sjelf, och i blandning med pressmjölk eller ock tjock grädde, hvilket senare sätt gör dem til så behagelig rätt, at fruntimren just tycka sig kunna tractera dermed: l. c. p. 170. ff. Mera välsmakande blir likväl denna rätt, om de ofvannämnde Blåbär tages dertil i stället för Odon: l. c. p. 171. I Norra America träffas flera Blåbärs-slag, skilde från våra Svenska, hvilka Kalm säger vara Indianernas delicatesser: Rese til N. Amer. T. 3. p. 55. och såg han i Quebec sådana, insyltade i såcker, vara med i desserten hos Fransoserna: l. c. p. 402. De Champlain omtalar dessa Blåbär såsom mycket goda at äta: Voy. de la Nouv. France p. 242. I Nya England håller man för en excellent rätt om sommaren Blåbär med mjölk til och litet påströdt såcker och krydder; man brukar dem ock torrkade uti Pudding: J. Josselyn l. c. p. 60.