"Din broders blod..."
| ← Björn-Larssons bragd |
|
Själasörjaren → |
| Ur Kolvaktarens visor, 1915. |
”Din broders blod. . .”
I
”och herren sade till Kain: Din broders blod
ropar till mig ifrån marken,”
Lago, Karelaren, hade byggt ett pörte i dalen vid Sami. Han hade vänt det solrätt och skurit solstreck i brädet under skjutgluggen så att han kunde se vad tiden led. När det var middag stod skuggan på mellersta strecket, på kvällen vid liggdags var den i högra kanten av gluggen, och vid femtiden på morgonen låg den snett över alla strecken. Det var ett riktigt och säkert solur, och Lago var nöjd med det om han bara kunnat ha det med sig i fickan.
Han stod en septemberdag framför gluggen och väntade, med de mörka ögonen envist stirrande på den långsamt krypande solstrimman. Klockan sex skulle han gå norrut genom skogarna för att möta Björndöd, en finne, som för tolv veckor sedan slagit läger och börjat bränna fall vid Hörkna. De skulle gå hemifrån på samma klockslag och där de möttes skulle ett råmärke sättas och en gammal gränstvist uppgöras. Så var överenskommet.
Lago tänkte att om han gick ut en halv timme tidigare kunde ju ingen veta därom; för rästen kunde han ju gå mycket sakta, och om han vann jord på den andres bekostnad så var det Lagos rätt, ty först hade han kommit till skogen.
Han tröttnade att vänta; det ljusa bältet i skjutgluggen kröp fram mot sex-strecket med mindre fart än en snigel. För övrigt kunde det hända att Björndöd också gick ut för tidigt, ty var en är sig själv närmast.
Lago gick och när han kom ut till den stora granskogen vid Kersna stannade han och lyssnade med örat mot marken. Hans tränade hörsel förnam intet ljud, och han började gå allt fortare. Till sist sprang han. Här var ypperlig jord till svedjeland, varje minut han vann var dyrvar. Som ett lodjur löpte han med kutad rygg fram under grennen och såg de svarta träden skymta förbi. Han stannade när han hunnit en sumpmark, det lönade inte att springa mer. Rästen kunde Björndöd gärna få ha. Sakta fortsatte han över kärret och mötte Björndöd i en glänta mellan höga granar. De mätte varandra med hårda ögon och Björndöd talade först.
”Du är tidigt ute och ser varm ut”, började han med brinnande hat i rösten.
”Du ämnade dig visst fram lika tidigt, ser jag”, svarade Lago med en menande blick på Björndöds lätta näverskor.
”Menar du att vi sätta röset här ?” frågade Lago och såg bort mellan stammarna för att undvika Björndöds ögon.
”Rätt blir det aldrig när man har hedningar att göra med”, svarade Björndöd lugnt. ”Därför må du sätta röset var du vill, du som först kom hit. Rätt blir det aldrig.”
Lago teg och vände sig bort.
”Din mor är mycket gammal”, fortsatte Björndöd. ”Hon offrar åt en gud om påsk åt en annan om jul. Du är en hednings barn.”
Detta var det starkaste tillmäle han kunde finna på, ty Lago var den ende på nordskogarna som icke var döpt.
”Låt oss inte gräla om gudarna”, sade Lago med behärskad röst. ”Vi sätta väl röset här?”
Lago undrade varför Björndöd var så medgörlig och bara ville retas med tal om gudarna, de gamla och de nya, som för övrigt inte intresserade Lago ett dugg. Vinningslystnaden steg stark inom Lagos breda bröst, och han gick bort för att leta en sten till märke. När han kom tillbaka hade Björndöd skurit en påle och slagit ned i marken. Han såg likgiltig och slö ut och Lago undrade om något låg bakom.
”Det vore egentligen rätt”, började han dröjande, ”att du fick slippa kärret. Jag ger dig ett halvt tunnland av mitt.”
”Behåll ditt land”, svarade Björndöd lugnt. ”Jag har redan satt ner märket.”
Och röset blev byggt där under tre höga granar, och när solen gick och gömde sig bortom Lavlands vågiga åsar gingo de var sin väg och buro hat i hjärtat.
När Björndöd kommit hem föll han på knä mot solnergången och svor att hämnas. Om han trodde på de gamla eller de nya gudarna nu, visste han ej, han fick ingen hjälp av någon av dem. Bittert är det när främlingar trampa ens rätt under skosulorna.
Och solen gick ned över bägges vrede.
II
En häftig västanstorm hade stuckit upp över Järnsjön och
vågorna dansade vreda mellan öarna. I väster brann solnedgången
gul och röd bakom trasiga moln.
Lago och Björndöd rodde en nytjärad eka upp i vinden mot sjöarna på väg till Kersnas nyröjsel. I fem år hade de bott nära varandra och hatat med blommande, hett hat, och det var en besynnerlig tillställning av slumpen att de nu befunno sig i samma eka, strävande mot samma mål. Två säckar korn till utsäde låg på botten av ekan, ty det var vår och i såningsanden, och nu var ej tid att bråka, Kersnas träskiga land låg ännu en halv mil bort, stormen ökade och skymningen kom blygrå över de skummande vågorna.
Björndöd var en stark man vid åran och en bra roddkamrat. Lago tänkte underliga tankar medan hans kropp svettades i stormen. Han tänkte att Björndöd höll på att bli en mycket fattig man, han hängav sig åt jakt alltmera, och det yrket gav så litet nu för tiden. Hans skörd hade blivit klen, och frosten härjade hans illa avdikade land, motgången hade jagat honom som ett djur. Men seg och envis var Björndöd och klagade aldrig.
Lago borde göra Björndöd till dräng, ty han var en stark man. Han borde bli Lagos åkergrävare och slav, så slapp Lago att hata honom mera.
En störtvåg sköljde in över männens knän och över kornsäckarna. Lago slutade upp att grubbla och föreslog att ro i land vid Grill, en stenig holme ett stycke fram, och där vänta på mera medgörlig vind. Björndöd samtyckte och de strävade dit och drogo i land, just som fullmånen gick upp och kastade gult ljus över den svart- och grönglänsande Grillfjärden.
Männen tände en eld i lä bakom en klippa på holmen och lågo där utan att se på varandra, tills Lago äntligen bröt tystnaden.
”Det har gått illa för dig alla åren. Du får bli hos mig vid nybygget om du vill”, föreslog han med tillgjort vänlig röst.
”Du kan ju se om ditt där hemma ändå - eller hur?”
Det glimtade till i Björndöds ögon men Lago såg det inte. Björndöd tänkte på kvinnan, som väntade borta vid fädernegården vid Saima. Hon hade väntat länge nog, nu, och Björndöd hade också väntat sig nästan sjuk i ensamheten.
”Kanhända det”, var allt vad han svarade. ”Du vill ha dräng, nu”, tillade han om en stund. Han vände sig allt mer bort och hans ansikte mörknade. Strax därpå steg han upp och gick några famnar bort från elden. En grav var grävd här för länge sedan, ämnat åt något sjukt djurs kropp. Den hade aldrig blivit använd och Björndöd grubblade över orsaken. På jordvallen, som kastats upp, växte redan gräs, men graven hade icke fallit igen, ännu var den nog djup för ett självdött djurs kropp att vila i.
Ett självdött djur eller ett dödat djur — det kunde just göra detsamma, tänkte Björndöd. Eller en död man! Alla skola ändå till sist ligga i en grop med mycket sten och jord till täcke, detsamma när det sker, åtminstone ibland och för somliga.
Han sneglade bort till Lago, som lättjefullt sträckte sig vid elden. Han såg också utåt de grönglänsande vågorna, som tumlade om ute i månskenet på fjärden. Det såg inte ut att stilla av, de skulle nog få ligga här hela natten.
Han tog upp en skarpkantad sten och vägde den i handen. Om en man finge ett slag i huvudet aven sådan sten skulle han komma att behöva en sådan där grop att vila sig i. Men det berodde på hur pass stark hand som förde stenen. Björndöds hand var mycket stark.
Tre gånger lade han bort stenen och när han sista gången tog upp den stoppade han den innanför skinn tröjan och gick bort till elden och lade sig på nytt. Lago hade somnat, Björndöd ville aldrig slå en sovande man.
Han låg och betraktade Lago, som handlat som en skurk mot honom. Nu skulle han bli Lagos dräng! Björndöd tänkte på kvinnan som väntade på ett eget hem och han lät sin hand smyga in under jackan och smeka den skarpa stenen. Om allt fortsatte att gå som det hittills gått, skulle han bli tvungen att tjäna Lago för att inte svälta ihjäl. Aldrig skulle han komma in i eget pörte med sin egen kvinna. Om Lago fortsatte att leva skulle han kanske till sist komma att äga Björndöds jord. Men om han dog — det fanns ingen som dömde, det var mil och åter mil till länsman och präst.
Båda kunde inte leva längre utan att den ene skulle bli träl. Om Lago dog, slapp Björndöd bli träl. I stället skulle han taga hans land i besittning; det var icke för mycket för all oförrätt han lidit.
Gud såg allt. Ja, säkert, men det fanns så många gudar. Den gamle guden var nog inte så nogräknad, och kanske inte den nye heller. De brukade ju döda ibland, även de. Och Lago hade handlat som en skurk mot sin granne; om han dog aven skarp sten eller om Björndöd dog av svält - sak samma. Leva måste man och var och en måste tänka på sitt liv.
Lago sov oroligt, och en gång satte han sig upp och stirrade yrvaket över vattnet. Men Björndöd slog inte ännu, han måste vänta tills stormen lagt sig, annars skulle han få stanna här hela natten hos Lagos kropp.
Lago vaknade och svor över stormen, såg sig om med misstänksamma ögon och lade sig ned igen. När han legat orörlig en stund kallade han Björndöd vid namn, men han svarade inte. Då trodde Lago att han sov och vände sig om för att somna på nytt.
Klockan tolv saktade vinden av och vattnet lade sig till ro därute kring holmarna. Lago och hans kamrat hade rest sig upp och sågo yrvakna utåt sjön.
Med snubblande steg gick Lago före och Björndöd följde tätt efter. Det var nära att Lago levande fallit i graven, men han höll balansen och tog ett steg tillbaka för att gå omkring. ”Kan undra vem det här blev grävt för”, mumlade han sömnigt.
Just då träffades han av den skarpa sten Björndöd burit. En mycket stark arm hade givit slaget och varken rop eller jämmer hördes. Lago tumlade fyrfota ner i graven och sjönk ihop till en suddig massa därnere i dunklet.
Björndöd stod kvar på kanten av graven med stenen i handen, lyssnande efter något ljud från den slagne. Men intet hörde därifrån. Han hörde blott dyningarna av stormen, vågplasket mot strändernas stenar, en uv som ropade på Björudden och skrik från lommarna vid Stora Sand. Långt bort över strandgruset kom den röda dagningen.
Björndöd vältrade sten och jordtorvor över den döde och när graven var fylld for han därifrån med de två kornsäckarna.
*
Sedan dess irrade han kring i de stora skogarna och fann
ingen ro. Lagos jord hade han fått, träl blev han ej, men
samvetet satt inne i bröstet och gnagde och åt, natt och dag.
Till sist ville han få frid genom att vörda den dödes minne,
och då for han, fem år därefter, på nytt ut till Grillholmen i
sin eka, steg i land och började bära ihop stenar till ett
väldigt röse över graven. När det var gjort låg han länge
framstupa på jorden och vilade sig.
Men sedan föll Björndöd på knä vid kumlet på Lagos grav och bad till den nye guden och sade: ”Han tog mitt land och han tog mitt bröd. Om han fått leva hade han gjort mig till sin slav, men jag dödade honom med en sten, och om jag icke gjort det hade han dödat mig med sin ondska.”
Och dock, när han for därifrån var han långt ifrån lugn, och han inbillade sig att någon olycka väntade honom och att Lagos ande följde honom över vattnet.