Den blomsterprydda gondolen gled
ut över Älvsborgs blåa böljor ned.
Det var så hemskt i den mörka natt.
En flicka skön vid rodret satt.
Kring pannan bar hon en lagerkrans
beprydd av stjärnornas milda glans.
Hon sjöng om vännen så ljuv och kär,
som uppå Älvsborg fängslad är.
Men Herman hörde den stämman klar
som genom järnbeslagna fönstret far.
Hallå, han ropar, min sångarvän,
nog känner jag din röst igen.
Jag haver mördat ett barn för dig,
det kunde du ha förlåtit mig,
ty kärleken den är lika stor
hos fången som på Älvsborg bor.
Och havet ryter och åskan går
och böljorna emot Älvsborg slår.
Det blixtrar till och den fången såg
sin sångarvän i böljan låg.
Att sitta innespärrad i en bur,
så klagar fången, o jag arma djur.
Min Sigrids öde jag dela må,
min grav skall bliva böljan blå.
Och fången kvar uppå Älvsborg satt
till dess han rymde därifrån en natt
och kasta' sig i den böljan blå
för att sin Sigrid återfå.
Och mången gång uppå Älvsborg sen
man haver hört den rösten ren,
och denna rösten man känt igen
ty det var fångens sångarvän.
