←  Beethovens längtansvals
Ängelen och skyn
av Zacharias Topelius
Lotta Lennings vaggvisa  →
Ingår i diktverket Ljungblommor. Diktad år 1841. På Wikipedia finns en artikel om Zacharias Topelius.


Kvällsolen sjönk i havet, och skyarna flöto sakta
bort över bergen. En ung ängel gick bland molnen
och lekte med aftonens rosor. Skön och vit var den
ljusa gestalten i skyn; blå himlar logo i dess ögon,
strålar fladdrade som lockar kring dess panna, och i
lockarna glimmade stjärnor likt daggdroppar, fallna på
mörkgröna löv i sommarkvällen. Överallt där den sköna
ängeln gick, där flöt i dess spår en bred fåra av ljus,
och skyarna rodnade rundtomkring afvkärlek.

Men på långt avstånd svävade en ensam sky; dess
kärlek visste ingen av, på den föll ingen blick. Och
natten kom. Då kände sig skyn så ensam, vemod
böljade i dess bleka dimmor, och den smalt uti tårar.
Dessa tårar föllo allt ned, och det var vår på jorden.
Var helst då tårarna föllo, där upprann knopp vid
knopp, blomma vid blomma, rosor, konvaljer, violer och
förgätmigejer i lunderna.

Den sköna ängeln gick i lunden och andades säll
och tacksam konvaljernas doft, men violerna fingo en
plats vid dess änglahjärta; där vissna de aldrig. Ängelen
sade till konvaljerna: Vadan är du, ljuva doft, från
vilken salig källa rann du opp?

Konvaljerna sade: Vår källa är en tår, den grät
en ensam sky i går...

Då kysste ängelen dessa blomstertårar och såg mot
himmelen, men av skyn fanns intet spår. Och ängelen
grät... över all förgäten kärlek, vars ensliga tårar
obemärkt falla för den älskades glädje...