Å jänta å ja

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uppå landavägen, å ja',
å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uppå landavägen.

      Där mötte ja’ henn’ e môra så rar,
      då sola ho sken på himmalen så klar,
      å däjli som ljusan dagen ho var -
      mett hjârte, hvar tog dä vägen?

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti Rannsätts körke, å ja',
å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti Rannsätts körke.

      Där bliga ho på mej så himmalens blått,
      å yja di sköt så blextrande brådt,
      så allri ha mett hjârte tåcka salve fått;
      ja’ messta’ kav mi hele störke.

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt på messommers-vaka, å ja',
Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt på messommers-vaka.

      Där råka vi hvarann mä fräsande fröjd,
      å allri nônnstinn ha ja’ kännt mej så nöjd,
      ja’ kasta mine ben i himmalens höjd
      å hoppa övver alle taka.

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti pålskedansen, å ja',
Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti pålskedansen.

      Då tog ja’ tag så vackert uti hennas hann,
      för yja skömdes bårt bå himmalen å lann;
      hur dansen hadd’ gått te, dä vesst’ ja int ett grann,
      när som ja’ kom igen te sansen.

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti gröna lunden, å ja',
å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti gröna lunden.

      Där stal ja' mej en köss så rosande rö
      å tala om för henne hela mi nö
      å fråga, om ho ville dele mett brö,
      å ho svara ja på stunden.

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti Rannsätts körke, å ja',
Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uti Rannsätts körke.

      Där stog nu vi två ve alltere jusst
      å lôva vår tro i nö å i lusst
      å att te den allre sistaste pusst
      så troget hvarannre dörke.

Å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uppå landavägen, å ja',
å jänta å ja', å jänta å ja'
å allt uppå landavägen.

      På lifsens lannsväg vannrer ja’ nu
      så gladeligen mä mi lelle hustrú,
      å allri nônnstinn ska vi skeljes vi tu,
      förrn döen går oss i vägen.