"Min Atis, tälj ej dina år!
Än kan du länge nöjet smaka.
När glädjen i ett hjerta rår,
Man förs åt ungdomen tillbaka,
Och då, min vän, då är det vår.
Ej fåviskt fjettra ditt begär,
Sök ej de kalla dårar härma!
Af dem du till din plåga lär,
Att lasten föds af blodets värma,
Att lifvets sommar vådlig är.
Följ du naturens ömma röst,
Förjaga sorgen ur ditt sinne!
När ängslan härjar i ett bröst,
Då först är ålderdomen inne:
Min Atis, ack, då är det höst!
Men vill du rum åt glädjen ge,
Åt vexlad åtrå, hopp och nöje,
Då skall du dig föryngrad se:
Då skola vid ditt muntra löje
Behagens systrar ännu le.»
Så sjöng Aristes, glad och vis,
Fast grånad under ålderns börda.
Hans vinter egde väl sin is,
Men än han kunde blomster skörda
Till nöjets och naturens pris.
