Åska

I

Jag hörde hur ljungelden samlade hop
till strid i de väldiga valv
och såg hur all rymden blev till en blick,
ett flammande öga som skalv,
som skalv över jorden, där människobarn
hade tvättat varandra i blod
och bland slättens ruiner och vallmo
det snyftade: mänskan är god!
Jag såg hur åskans ögonbryn
begrundande drogs till hot,
och en glimt av Guds öga föll ned bakom
som ett sprakande, glödhett klot.

Är du släkt med guden som lär oss
slå städer och byar i brand,
du som samlar och kastar allt himmelens ljus
som en sten ur din väldiga hand?
Har du kommit likt Herren till Mamres att se
vad ryktet om Sodom sport,
och om i Gomorra så illa som sagts
emot dina barn man gjort?

II

Men slagregnen strömma och örterna grönska
där ängarna vattnats av blod,
och barn ser jag leka och kinder och ögon
viska att mänskan är god.

III

Men ofta jag önskat att träffas av dig
och falla till jord av ett väldigt slag
av den näve, vars kraft i världarnas morgon
blev fader till natt och dag,
vinranka och vallmo som lyste rött
i solen, där nyss vita ljungelden slog -
och evig tystnad, när solen på nytt
mot mitt brustna öga log.

Ty vad är väl all oro i människans blick
om ej släkt med blixt som slår,
och allt mummel, som stiger ur trotsiga bröst
om ej barn av åskan som går?
Ty allt är ett, så att om jag dör
i en ljungelds sekundlånga brand,
när jag själv var en del av den elden
jag dör för min egen hand.

IV

Varför tala om död när vi leva ännu? Det är gott, att ännu vi se
än med barnets tacksamma ögon och än med hjärtan som ej kunna le
mot remnande moln då åskan går, mot stjärnor och roso och sol
och än vilja häda och än böja knä vid Den Okändes konungastol.

V

Ty en hemlighet är allt vårt liv,
sol lyser där natten gått,
och barn växa upp över multnade ben,
där fädernas slaktning stått.
Mina ögon ha fröjdats åt solen
och min mun har mot våren lett,
men mitt hjärta längtar mot ängder
dem intet öga sett.

VI

Hur kan jag då vandra härnere,
när rymden av stjärnljus är full,
i städer bland stinkande gränder,
när himlen har gator av gull.

O ängel med vilande vingar,
med en panna som Beatrice,
fly ut över muren av jaspis,
och bär mig till paradis!