Åtta kusiner/Kapitel 09
| ← Och vad den ledde till |
|
Roses offer → |
IX.
PHEBES HEMLIGHET.
— Varför småler du så för dig själv, Phebe? frågade Rose en morgon, då de tillsammans städade hennes rum.
— Jag tänkte på en trevlig liten hemlighet, jag känner till, och kunde inte låta bli att småle.
— Får jag veta den någon gång?
— Det gissar jag.
— Kommer jag att tycka om den?
— Jo, något!
— Händer det snart?
— Någon gång denna vecka.
— Jag vet, vad det är! Gossarna kommer att ha fyrverkeri den fjärde juli och kommer då att överraska mig med något. Är det inte så?
— Det vore att skvallra ur skolan.
— Gott, jag kan vänta. Men säg mig bara en sak — är farbror med därom?
— Ja, naturligtvist Det händer aldrig något roligt, utan att han är med.
— Då är det bra och kommer säkert att bli roligt.
Rose gick ut på balkongen för att skaka fällarna, och när hon gjort det några gånger, lutade hon sig mot räcket och tittade på sina plantor.
— Vad står prinsessan där och drömmer om? frågade d:r Alec och kastade upp en blomma till henne.
— Jag önskar, att jag kunde företa mig något trevligt denna vackra dag — någonting nytt och intressant, ty vinden kommer mig att känna mig glad och uppsluppen.
— Om vi skulle ta och ro över till ön? Jag ämnade mig över dit i eftermiddag, men om du har lust, kan vi ge oss av med ens.
— Det har jag! Det har jag! Jag kommer om femton minuter, farbror. Jag måste först ställa i ordning mitt rum, för Phebe har en hel del att uträtta.
När Rose kom ned till båten, höll farbror Alec på att lyfta ned en stor korg i den, och innan de begivit sig av, kom Phebe springande med ett besynnerligt, knöligt bylte, insvept i en regnkappa.
— Kunde ni inte göra paketet mindre, Phebe? frågade farbror Alec med en misstänksam blick på byltet.
— Nej, sir, inte i eh sådant hast, svarade Phebe.
— Nåja, det duger till barlast. Var snäll och glöm inte biljetten till mrs Jessie.
— Nej, sir. Jag skall skicka i väg den. Och Phebe sprang uppför strandbanken, som om hennes fötter varit försedda med vingar.
— Vi skall först ta oss en titt på fyrbåken, för du har inte varit där ännu, och den är värd ett närmare beskådande. När vi är färdiga med det, blir det bra nog varmt, och vi lunchar under träden på ön.
De stannade länge i fyrtornet, ty d:r Alec tycktes inte ha någon brådska att bege sig av och tittade gång på gång genom sin kikare, som om han väntat att få se något märkvärdigt på sjön eller i land. Klockan var över tolv, innan de voro framme vid ön, och Rose var färdig för sin lunch, långt innan hon fick den.
— Farbror, jag känner något slags stekos, sade Rose plötsligt, när hon en halvtimme senare höll på att plocka undan kvarlevorna efter lunchen.
— Det gör jag också. Det är fisk, tror jag. För ett ögonblick sutto båda med näsorna i vädret och nosade som hundar. Så sprang d:r Alec upp med beslutsam min. Nej, det här duger inte! Ingen har tillåtelse att vara här på ön, utan att ha bett oss om lov. Jag måste se efter, vem det är, som vågar steka fisk på mina ägor.
Med korgen på ena armen och byltet på den andra marscherade han i väg fram mot den förrädiska lukten, till synes ursinnig som ett lejon, under det att Rose följde efter honom under sitt paraply.
— Vi är Robinson Crusoe och hans Fredag, som skall gå och se efter, om vildarne har kommit, sade hon om en stund.
— Och det har de! Två tält och två båtar, så sant jag lever! Det är alldeles uppenbart, att de där skojarne tänker ha roligt!
— Det borde vara flera båtar och inga tält. Jag undrar, var fångarna är?
— Där finns spår efter dem. D:r Alec pekade på de fisknackar och stjärlar, som lågo kastade i gräset:
— Och där är ännu fler, sade Rose skrattande, i det hon utpekade en scharlakansröd hög, som såg ut som humrar.
— Vildarne håller förmodligen nu på att äta upp sina offer. Hör du inte, hur knivarna skramlar i tältet där borta?
— Vi borde smyga oss fram och kika in; Crusoe var försiktig, förstår du, och Fredag alldeles vettskrämd, tillade Rose.
— Men den här Crusoe tänker kasta sig över dem utan hänsyn till följderna. Om jag blir dödad och uppäten, tar du korgen och springer ner till båten. Det finns så mycket proviant i den, att den räcker för hemfärden åt dig. Därmed smög farbror Alec sig fram till tältet, kastade in byltet, som om det varit en bomb, och röt med tordönsstämma: Pirater, ge er!
Ett dån, ett skrik, ett skratt, och ut rusade vildarne, svängande knivar och gafflar och kycklingben och tennmuggar, kastade sig över inkräktaren och bearbetade honom skoningslöst, i det de ropade: Du kommer för tidigt! Vi är inte halvfärdiga! Du har förstört alltsammans! Var är Rose?
— Här är jag, svarade en halvkvävd röst, och de sågo Rose sitta på högen av baddräkter av röd flanell, som hon tagit för humrar och på vilken hon fallit ner i ett utbrott av munterhet, när hon uppdagat, att kannibalerna voro hennes egna kusiner. Ni gräsliga pojkar! Ni överrumplar mig alltid på något löjligt sätt, och jag blir alltid narrad, därför att jag inte är van vid sådana upptåg. Farbror är lika svår som ni andra, och det är väldigt roligt, sade hon, när gossarne skockade sig kring henne.
— Du skulle inte ha kommit förrän i eftermiddag, och mamma skulle ha varit här och tagit emot dig. Nu är allt utom ditt tält i en röra. Det ställde vi i ordning med ens, och nu kan du sitta där och titta på, när vi arbetar, sade Archie, som efter vanligheten gjorde les honneurs.
— Eftersom det är lite fuktigt här, tror jag, att jag stiger upp, sade Rose, när uppståndelsen lagt sig litet. Flera fiskiga händer hjälpte henne, och medan Charlie med en åra spred ut baddräkterna över gräset, sade han: Vi tog oss en ordentlig doppning före middagen, och jag sade åt pysarne, att de skulle bre ut de här till torkning. Hoppas, att du också tagit med dig din baddräkt, Rose, för nu hör du till humrarna, förstår du, och det blir väldigt skojigt att lära dig dyka, flyta och trampa vatten.
— Jag har ingenting — började Rose, men blev avbruten av »pysarne», d. v. s. Will och Geordie, som kommo med det stora byltet, som blivit så illa åtgånget i fallet, att en badkappa av röd flanell hängde ut i ena ändan och en blå morgonrock i den andra, under det att knölarna visade sig vara en toalettnecessär, galoscher och en silvermugg.
— O, den där baksluga Phebe! Det här var hennes hemlighet, och hon byltade ihop de här sakerna, sedan jag gått ned till båten! utbrast Rose med tindrande ögon.
— Gissar, att någonting gått sönder, för en glasbit ramlade ut, sade Will, då de lade ned byltet vid hennes fötter.
— Vem har nånsin sett en flicka gå nånstans utan en spegel. Vi alla har inte en med oss, tillade Mac med manligt förakt.
— Dandyn har en — efter badet ertappade jag honom bakom ett träd, sysselsatt med att snygga upp sin peruk, inföll Geordie och hytte med fingret åt Steve, som ögonblickligen tystade ned honom medelst ett rapp med en trumpinne, han just polerat.
— Seså, ni lata lantkrabbor! Till verket, annars blir vi inte färdiga, tills mamma kommer! För Rose in i tältet och visa henne allt, prins. Mac och Steve, ni kilar i väg efter resten av halmen. Och ni, smågrabbar, dukar av bordet, om ni stoppat i er så mycket, ni orkar. Farbror, jag skulle vilja ha ditt råd i fråga om gränslinjerna och den lämpligaste platsen för köket.
Alla lydde hövdingen, och Rose eskorterades till sitt tält av Charlie, som ägnade sig åt hennes tjänst. Hon var förtjust i sitt kvarter och ännu mer i det program, han utvecklade för henne, medan de arbetade.
— Vi kamperar alltid ute någon gång under ferierna, och i år tyckte vi, att vi skulle försöka ön. Den ligger bra till hands, och vårt fyrverkeri kommer att ta sig bra ut härifrån.
Skall vi stanna här över den fjärde? Tre hela dagar! O, vad det blir roligt!
— Herreje, vi brukar ofta vara ute en vecka i ett sträck, vi stora, men i år ville pysarne med, så vi lät dem göra det. Vi har väldigt skojigt, såsom du snart skall komma under fund med, för vi har en grotta och leker kapten Kidd (en beryktad sjörövare) och har skeppsbrott och kapplöpningar och sådant. Archie och jag har egentligen vuxit ifrån sånt numera, men vi gör det för att roa barnen, tillade Charlie, som plötsligt kom ihåg sina sexton år. Något mer, jag kan göra för dig, kusin?
— Nej tack. Jag tror, att jag låter resten vara, tills tant kommer, och följer med och hjälper dig någon annanstans, om jag får.
— Ja visst, kom med och titta på köket. Kan du laga mat? frågade Charlie, i det han visade vägen till den klippvrå, där Archie höll på att sätta upp ett soltält.
— Jag kan laga till te och rosta bröd.
— Välan, vi skall lära dig steka fisk och koka stuvning. Nu ordnar du de här pannorna och kastrullerna smakfullt och snyggar upp lite, för tant Jessie påyrkar att få uträtta lite av arbetet, och jag vill, att det skall se hyggligt ut här.
Klockan fyra var lägret i ordning, och de uttröttade arbetarna slogo sig ned på Utkiksklippan för att hålla utkik efter mrs Jessie och Jamie, som aldrig var långt borta från mammas förklädesband.
I samma ögonblick som båten kom i sikte, hissades öflaggan och blåjackorna hurrade glatt, något de i sin egenskap av unga amerikaner gjorde vid varje möjligt tillfälle. Denna välkomsthälsning besvarades med viftningar av en näsduk och ett gällt »Hurra! Hurra! Hurra!» av en liten beckbyxa, som stod upp i båten och manligt viftade med sin hatt, under det att modershanden höll honom säkert i baken.
När Kleopatra landsteg från sin gyllene galär, blev hon icke hjärtligare emottagen än »lilla mor», när hon fördes till sitt tält av ungdomarna, av kärlek till vilka hon småleende fann hon sig tre dygns saknad av all komfort, under det att lille Jamie omedelbart slöt sig till Rose och försäkrade henne om sitt beskydd mot alla de faror, som kunde ansätta henne.
Tant Jessie, som av lång erfarenhet visste, att pojkar alltid äro hungriga, föreslog snart, att de skulle äta kvällsvard, och grep sig an med att göra i ordning den, insvept i ett väldigt förkläde och med en av Archies gamla hattar över sin mössa. Rose hjälpte till och försökte visa sig lika flink som Phebe, ehuru det särskilda bord, hon skulle duka, inte gjorde den saken lätt.
— Jag trodde aldrig, att jag skulle tycka om att diska, men det gör jag, sade Rose, när hon efter kvällsvarden satt i en båt och lojt sköljde av tallrikar i sjön och vaggade sakta, medan hon torkade dem.
— Lilla mor är mycket noga; vi ger dem en duvning med sand och torkar av dem med en bit papper. Det är det allra bästa sättet, tycker jag, svarade Geordie, som vilade i en annan båt långsides hennes.
— Vad Phebe skulle tycka om det här! Det förvånar mig, att farbror inte lät henne följa med.
— Jag tror, att han försökte det, men Debby var sur och vresig och sade, att hon inte kunde avvara henne.
— Hon borde ha lite ledigt, liksom vi andra. Det är för illa att hon inte får vara med! Denna tanke återvände till Rose flera gånger under kvällens lopp, ty Phebe skulle ha bidragit mycket till den lilla konsert, de hade i månskenet, skulle ha blivit road av de historier, de berättade, ha gissat gåtorna och skrattat av hela sitt hjärta åt lustigheterna.
Långt efter det att de andra somnat, låg Rose vaken, helt upprörd av allt det nya omkring henne och en tanke, som kommit till henne. Långt borta hörde hon en kyrkklocka i staden slå tolv. Tant Jessie låg tungt insomnad med Jamie hoprullad som en kattunge vid hennes fötter, och ingendera rörde sig, när Rose i sin morgonrock smög sig ut för att se, hur världen tog sig ut vid midnatt. Hon fann den mycket härlig och slog sig ned på en käxlåda för att njuta därav med hjärtat uppfyllt av sin ålders hela oskyldiga sentimentalitet. Lyckligtvis fick d:r Alec se henne, innan hon hunnit förkyla sig; som han icke kände någon fruktan för vålnader, gick han lugnt fram, och när han såg, att hon var klarvaken, lade han handen på hennes glänsande hår och sade:
— Vad gör min flicka här?
— Njuter, svarade hon, utan att bli det minsta förskräckt.
— Jag undrar, vad hon tänkte på med så allvarlig uppsyn?
— Den där historien, du berättade om sjömannen som överlämnade sin plats på flotten åt kvinnan och den sista vattendroppen åt det stackars barnet. Människor, som gör offer, blir mycket älskade och beundrade, inte sant? frågade hon allvarligt.
— Ja, om det är ett verkligt offer. Men många av de modigaste blir aldrig kända och. prisade. Det förminskar icke deras skönhet, ehuru det kanske gör dem svårare, för vi tycker alla om medkänsla.
— Du har nog gjort många? Skulle du vilja omtala ett för mig?
— Mitt senaste var att sluta röka, löd det mycket oromantiska svaret.
— Varför gjorde du det?
— Dåligt exempel för pojkarna.
— Det var mycket snällt av dig, farbror. Blev det dig svårt?
— Till min skam måste jag medge, att det blev det. Men en vis gammal gosse sade en gång i tiden: Det är nödvändigt att handla rätt, men det är icke nödvändigt att vara lycklig.
— Ett verkligt offer är ju att uppge något, som man tycker mycket om, eller hur? sade Rose efter att ha funderat en stund.
— Ja.
— Att göra det alldeles av sig själv därför att man älskar en annan person högt och vill, att den skall vara lycklig?
— Ja.
— Och göra det med glatt mod och icke fästa sig vid, om priset icke kommer?
— Ja, mitt kära barn, det är självuppoffringens sanna anda. Du tycks fatta den, och jag vågar påstå, att du får många tillfällen här i livet att pröva den verkliga varan. Jag hoppas, att de inte blir svåra. Men gör ett nu och gå och lägg dig, min flicka, ty annars blir du sjuk i morgon, och då kommer tanterna att säga, att det inte var nyttigt för dig att vara med om den här utflykten.