O, vore jag fågeln som riktar sin flykt
mot skyarna sorglöst och tryggt!
O, finge jag sväfva som han i det blå
och svärma i frihet också!
Till väster, till väster jag ilade sällt,
till förfädrens grönskande fält,
till slottet, som skymtar bland klippor och sten
och gömmer förmultnade ben.
Där hänger den åldriga skölden på vägg
och svärdet med rostfärgad egg.
Där ville jag skaka från svärd och från sköld
allt damm, hvaraf väggen är höljd.
Den skotländska harpan, som förr mången gång
vardt strängad vid bardernas sång,
ett dallrande genljud ännu äger kvar
från fräjdade, bragdrika dar.
Men fåfängt jag beder. Min kraft är för svag
mot ödets orubbliga lag.
Jag skiljes ifrån mina förfäders graf
af böljande, skummande haf.
Den siste af lysande ätt, skall jag dö,
förstelnad i främmande snö.
Jag här blifvit född, men min ande är där.
Men dit ingen vinge mig bär.
