Önskedagen
|
| Ur Dikter från 1895. Citerad av August Strindberg i "Tal till svenska nationen" |
Där sutto två gummor och kardade ull.
– Jag vånne, sade den ena,
att kardan jag hade med silke full
och spinnrocks-tenen af puraste gull
och hvita strumpor till knäna! –
– Hoho! – Den andra sköt bort sin pall.
– När vattnet blir is, fast det töar,
när åskan går och det snöar,
och hundarna gala och tuppen ger skall
och getterna drifva bonden i vall,
då kardar du silke ur ullen.
Väl skänker Gud Fader en önskedag
åt hvar och en, då i mullen
han pärlor kan hitta af ädlaste slag;
han blott behöfver att önska
och veden i spiseln skall grönska.
Men själf vet ingen sin önskedag.
Den dagen du tanklös kan dröja
på bänken och lappa din tröja.
Ja, vore min önskedag, jag gick
och knäföll vid spiselhällen
och bad, att allt, som jag har och fick
vardt tusendubbladt till kvällen. –
Hon tystnade rådvill. En gyllne kaross
ren höll framför gummornas stuga.
Lakejer i strumpor svängde sitt bloss
och började buga och buga.
Och gömdt i ett skrin med silfverbeslag
de räckte en spira och sade:
– I dag är det bådas er önskedag.
Gud gifve att vår vi hade!
Vår drottning är graflagd och död vår kung.
Den späda prinsessan är liten och ung
och tills hon sin myrten får vira
hon lägger hos eder sin spira. –
De häpna gummorna nego.
De lyfte kattan från kojans ås,
det enda de hade i ägo,
och myste och logo och stego
i gyllne karossen, hvars dörr föll i lås.
Lakejerna strödde ur pungar
medaljer åt sorlande menighet
och kattan födde ungar på knät
och strax födde ungarna ungar.
Ty så hade bådas önskan befallt,
att allt hvad de hade och fingo
det skulle fördubblas väl tusenfaldt.
De pipande kissarna gingo
på sätena fram och på sätena bak.
De kröpo i ring på vagnens tak
och på kuskens peruk och hans kappa.
Lakejerna blefvo allt fler och fler,
de voro väl redan tusen och mer,
när i borgen till tronens trappa
de två majestäten från kojan på mon
nu fördes vid ystra skalmejornas ton.
De stodo förlägna i ståten
och munnen drog sig belåten
till örats snibb som ett glödande streck
och armen sken röd under mantelns veck
och händerna tittade svarta som beck
ur handskar, som voro för långa.
Lakejerna trängdes i rummen på tå,
väl redan dubbelt så många.
Och spräckliga kattor och gula och grå
och svarta och hvita och stora och små
de tumlade kring mellan skorna
och fräste och höggo med klorna.
I dörrar, i gångar, i skrubbar,
i kök mellan grytor och kubbar,
i hela prinsessans packade borg,
på gator och trappor och vallar och torg,
lakejerna trängdes och trängdes
i rader, som ständigt förlängdes.
Och högt på hvar fjädrad trekantig hatt
stod hopakrupen en jamande katt.
I klostergårdarnas dungar,
i bispens mössa af pärlor och gull,
i hvarje låda och hvarje schatull
låg en katta med elfva ungar.
Den lärde öfver hvart bläckhorn fann
en katt som slickade tass och spann,
och tog han en codex och läste,
stod katten på boken och fräste.
Och hvar han sökte en hvilans minut,
där låg på stolen en katt förut.
Ur hvarje säck, som blef stulen,
ur hvarje korg, som på svalen hang,
ur hvarje paket om julen
en kutig katt öfver armen sprang.
På kyrkornas torn och på husen
och på borgen klättrade tusen.
De sjöngo från skorstenskransen i svärm
och reste ryggen och fnyste.
Som knappnålssting i en lampas skärm
i skymningen ögonen lyste.
Hvart väktaren såg under himmelens tält
från murens öfversta plattor,
där myllrade ändlöst ett sparrisfält
af svansar på vandrande kattor.
Men sjuk och liten prinsessan satt
i den höga gyllene stolen.
De tunna fingrarna lekte matt
med hermelinen på kjolen.
Hon hviskade tyst och lät blickarna gå,
så sorgset stora, så trofast blå,
mot de bortersta kullarnas grönska:
– Hur dumt som människor önska!
Jag önskar en stockros vid fönsterträt,
en enda liten misse i knät
och en liten vrå af världen
och en hjärtans kär, som höll härfvans garn
och kallade mig sitt rosenbarn,
när jag satt med mitt nystan vid härden.
Jag räknar och räknar timmarnas slag,
men aldrig kommer min önskedag! –