Österns stjerna
| ← Kræmer, Robert von |
|
Garnisonistens vårvisa → |
ÖSTERNS STJERNA.
Mörka ros ifrån palmers hemland,
Blomsterglöd i den kalla norden,
Doftlös växer på fjällgrund ljungen —
Hell dig, flägt af de vilda örter,
Som från brännande kullar
Yppigt rusande dofter sprider
Under strålar af öknens sol!
Bort med strängar af jern och senor!
Gif mig rankor af söderns eldvin!
Ned i furornas genljudsbotten
Slunga gnistor af samma låga,
Som i Salomos harpa
Häftigt brände i cederträdet
Under eldiga kärleksqval!
Plats, hon nalkas! Gif plats på scenen!
Plats för blomman af österns fägring!
Fram hon träder med kärleksfacklan,
Glansen faller på harpans strängar,
Röda drufvorna mognar.
Låt oss pressa de rankors strängar!
Vinet skummar. Den skönas skål!
Hur de strålar, de ögonstenar —
Solbränd, brun diamant och blixtar!
Vänd juvelen — den bryter ljuset;
Ögat rör sig — det splittrar sönder
Solens gyllene pilar.
Splinten flyger ikring och sårar
Hundra hjertan på samma gång!
Stjernlöst mörker gjuter en natt kring hjessan;
Stolthet tecknade anletsformen;
Fly den böjliga växtens vidja,
Rak i känslan af smidig styrka . . .
Fly, förlorade yngling,
Född att herrska hon kan ej älska,
Skynda, fly, eller blif en slaf!
Dock, hvi fruktar jag? Otämd fålen
Gnäggar, skrapar med snabba foten,
Öknens springare, stolt af glädje,
Vild i känslan af blod och värme;
Mod är skönhetens betsel;
Mod, och fålen sin nacke böjer!
Qvinnan älskar att lyda kraft!
Ha, du rodnar! Slå ut din purpur;
Rosenbusken är skön i blomning!
Ler du? Le, ty en ljuflig mildhet
Flyr med löjet ikring din fägring,
Solsken dämpadt bland rosor!
Ljufva, blicka som nu du blickar!
Nu är elden ur hjertats djup!
Kärlek, kärlek, bryt upp din guldmalm,
Smält den, smält den vid denna flamma!
Bränn förgängelsens slagg och blodets!
Snöhvitt flyter det ädla guldet;
Gjut dess glödande renhet,
Forma mystiska cirkeltecknet,
Andlighetens oändlighet!
