Så hvila mellan fyra bräder,
O, Dumbom, du min hulda far!
Jag vandrar kring med röda kläder,
För det jag inga svarta har.
Du var mig huld intill mitt sista –
Din bästa son jag alltid var.
Men sen jag måst min pappa mista,
Så har jag också ingen far.
Man mången knuff mig redan gifvit –
Ja, stackars den, som styfmor fått!
Hvar gång jag utan frukost blifvit,
Jag fastande till middan gått.
När klockorna begynte ringla
Begrafningsdan – jag mins, hå, hå –
Nog hade jag fått saffrans-kringla[1]
Om salig pappa lefvat då.
Men Trälund, den fördömda presten,
Nog drack han graföl ur sitt stop:
Och sen han slukat alltihop,
Så fick jag fattig dricka resten.
Sen har jag vandrat verlden kring
Och flutit liksom sten om vatten.
Hvar gång jag vakat hela natten,
Jag icke sofvit någonting.
Jag tänkte visst en runa rista
Uppå min salig pappas graf;
Men som jag kom att deri brista,
Så har det icke blifvit af.
Nu går jag här försagd och slagen
Förutan pappa, utan stöd,
Ber Gud få lefva till den dagen,
Då jag såväl som han blir död.
