“Ej med klagande sång“
| ← “Som jag såg dig“ |
|
Efterklang → |
Ej med “klagande sång“ som “fordom i nattliga stunder“
Nalkas jag bedjande: “o, se ej så till mig ned!“
Ej med “darrande ton“ jag frågar: “ack, säg mig, hvar är du?“
Ej med gryende hopp: “minns du den gången?“ och ej
Sänder jag mer med aftonens flägt min bäfvande helsning,
Blyg att sjelf säga ut “kärlekens ljufvaste namn“;
Räds ej heller “att möta dig“ nu, att störa din slummer
Än med ett sent “vakna opp!“ “än med ett sista “godnatt!“
Ändradt är allt. Jag klagar ej mer, jag frågar ej, räds ej,
Lugnt vi träffas alltjemt, lugnt “så skiljas vi åt“.
Har då kärleken flytt? Är flamman slocknad i hjertat?
Ack, du vet det nog sjelf: allt är derinne sig likt.
Dig, som i ungdomens vår jag såg som en “tindrande stjerna“,
Fjerran dold uti moln, såg som en “rodnande ros“,
Vuxen i Edens park till fröjd åt saliga englar,
“Dig jag sjunger“ ännu, dock såsom min i mitt hem;
Der du lyser och värmer och sprider en doft ifrån ofvan,
“Högst på min himmel satt“, “främst i min rosengård“.
Vissnade blad jag väl ser, men också friska och nya,
Bådande åter en vår. Hvadan komma de väl?
Fråga den “susande vind“, som bringar dig bud från det landet,
“Der uti ljuflig ro sällhetens blommor gro!“