14:de Odet i Andra Boken af Horatius
|
| Publicerad i Jönköpings Tidning den 2 september 1809. |
14:de Odet i Andra Boken af Horatius.
Till Postumus.
De fly, o Postumus, de fly, de snabba åren,
och härjarn, för din dygd och för din skönhet blind,
din hjessa glest beströr med silfwerhwita håren,
och plöjer fårorne på en förwissnad kind:
Af döden, obetämd, han följes tätt i spåren.
På Plutos altare låt Hekatomben falla
hwar dag – han röres ej, Tenarens wreda drott.
Att fälla dig en gång, han döden skall befalla.
Och hwarje jordens barn, af hwad förkastad lott,
han ware hyddans son, han prunke i ett slott –
en gång af flodens warf de stängas alla, alla.
Förgäfwes wänder du ur striderna tillbaka;
På Adrias brustna wåg förgäfwes räddad blef;
förgäfwes smittans gift blef budit dig att smaka
i dem, som Siroks il och höstens dimma dref,
och tusen dödars sätt förgäfwes kring dig waka.
Engång, engång likwäl Cocyten skall bli skådad,
der långsamt släpande sin wåg, han sorgligt kröks,
du Sisyf skåda skall, der ewigt obenådad,
wid hwarje plågas gräns, hans plåga åter öks;
Och Tityus, ewigt frätt, på klippans hällar lådad.
Ja, jorden lemnas skall med hwad ditt sinne fägnar,
från maka och palats dig skördar tidens glaf;
och af de lunders prakt, din wård och odling hägnar,
Cypressen skuggar blott din obemärkta graf:
Det, Postumus, är allt, som åt ditt stoft man egnar.
Då, när i grafwens natt du sjunker och förglömmes,
ditt rykte och ditt guld dig gagna icke mer;
Och inom hundra lås ditt gamla win, som gömmes,
af en arftagare, som åt din bortgång ler,
än öfwer gålfwet stänks och än ur bägarn tömmes.
Anderson.