50 småhistorier/Den kloke arrendatorn
| ← Den lata flickan |
|
Träskeden → |
| (E. Laboulaye.) |
42.Den kloke arrendatorn.
En arrendator skulle en dag fara in till närmaste stad och göra några uppköp. Han tog därför med sig alla de penningar han hade för tillfället.
Som han vid avresan hade måst göra en omväg för att söka upp en granne, fick han resa på delvis obekanta vägar. Då han kom till en korsväg, frågade han en gubbe, som stod där:
»Vilken väg skall jag taga?»
»Jag skall säga dig det, om du ger mig hundra kronor», svarade gubben. »Vart och ett av mina råd gäller hundra, inte ett öre mindre.»
»Det måtte vara något riktigt rart», tänkte arrendatorn, »ty vanligtvis ger man sina råd för intet; men de bruka heller inte vara värda mer. Säg ut!» sade han till gubben. »Här har du hundra kronor.»
»Hör då!» svarade gubben. »Genvägen är för i dag, omvägen är för i morgon. – Jag har ett råd till att ge dig», tillade han, men också det kostar hundra kronor.»
Arrendatorn besinnade sig länge, men sade till slut:
»Eftersom jag har betalt det första rådet, så kan jag väl också betala det andra.»
Och han betalte hundra kronor till.
»Kom då ihåg», sade gubben, att när du är på resa och kommer till ett värdshus, där värden är gammal och vinet ungt, så gå ut därifrån det fortaste du kan, om du inte vill, att en olycka skall hända dig. – Ge mig hundra kronor till», fortsatte han, »så skall du få mitt bästa råd!»
»Vad kan det vara?» tänkte arrendatorn. »Men eftersom jag har köpt två, kan jag väl köpa det tredje, som är det bästa.»
Och han gav ut sina sista hundra kronor.
»Kom då väl ihåg», sade gubben, »om du någonsin råkar i vrede, så giv inte luft åt vreden förrän nästa dag!»
Arrendatorn vände nu om hem.
»Vad har du köpt?» frågade hans hustru.
»Ingenting annat än tre råd», svarade han, »och de ha kostat mig hundra kronor stycket.»
»Skönt! Kasta ut pengar på landsvägen, ja, det är likt dig!»
»Vet du, jag ångrar mig inte», sade arrendatorn saktmodigt. »Du skall få höra vad det är för råd jag fått.»
Och han berättade vad gubben hade sagt, men hustrun ryckte på axlarna och kallade honom en narr.
⁎
Några dagar senare kom en köpman och erbjöd arrendatorn femtio kronor, om han ville hjälpa till att köra varor till en stad längre bort. Det ville han. De gåvo sig i väg; köpmannen körde den första vagnen, arrendatorn den andra. Vädret var dåligt och väglaget likaså. Slutligen kom man till en korsväg, och köpmannen frågade vilkendera vägen de skulle taga.
»Den här vägen», sade arrendatorn, »är den för i morgon; den är längre men säkrare.»
Köpmannen ville taga vägen för i dag.
»Om ni än gåve mig hundra kronor», sade arrendatorn, så fore jag inte den vägen.»
De skildes. Arrendatorn, som hade valt den längsta vägen, kom ändå fram till nästa by långt före köpmannen, och utan att hans vagn lidit någon skada. Först sent på kvällen kom köpmannen; han hade kört omkull, fått varorna skadade och själv blivit illa tilltygad.
I det första värdshus, där de togo in, var värden gammal, och på en skylt lästes, att man där för gott pris sålde ungt vin. Köpmannen ville stanna där över natten.
»Det gör inte jag, om ni än gåve mig hundra kronor», sade arrendatorn. Och han gick ut ensam och körde sin fora till ett annat värdshus i byn. Men köpmannen stannade.
På natten började några dagdrivare, som druckit för mycket av det unga vinet, att gräla om någon småsak. Knivarna kommo fram; värden, som ju var gammal, förmådde icke skilja de stridande; en man blev dödad, och som de andra blevo rädda, att polisen skulle få reda på saken, gömdes liket i köpmannens vagn.
Denne lade sovit gott och ingenting hört av oväsendet. I daggryningen steg han upp för att spänna för sina hästar. Han blev förskräckt över att finna ett lik i vagnen och ämnade fly, men blev förföljd och fängslad, och all hans egendom togs i beslag, medan rannsakningen varade.
Då arrendatorn fick höra vad som hänt, ville han åtminstone sätta sin vagn i säkerhet och reste därför hem.
Han kom fram i skymningen. Plötsligt, då han körde förbi trädgården, fick han se en ung soldat, som satt i ett av de bästa päronträden och helt lugnt plockade till sig andras päron. Arrendatorn lade an på tjuven med sin bössa, men hejdade sig. »Jag har betalt hundra riksdaler», tänkte han, »för att lära mig, att man inte bör ge sin vrede luft, förrän man besinnat sig till nästa dag. Jag vill vänta tills i morgon; tjuven kommer nog igen.»
Han tog en omväg för att komma in i huset från en annan sida; och då han stannade vid porten, kom den unge soldaten och kastade sig i hans famn – det var hans son, som hade fått permission och kommit hem på besök.
Arrendatorn sade då till sin hustru:
»Jag skall berätta vad som har hänt mig; du skall få se, att jag icke har betalt mina tre råd för dyrt.»
Och för första gången var hans hustru av samma tanke som han.