86 Clark Street

86 Clark Street av Henning Berger

Från boken 86 Clark Street. Där ute. Samt andra noveller..

Det långa tåget hade länge hvisslande förts fram och tillbaka, växlat in på sidspår och svängt i kurvor, stått stilla, stött till en smula, gått fram en liten bit och sen tillhaka, allt under gälla signaler och ett ändlöst ringande med den stora klockan på lokomotivet. Slutligen gled det långsamt in på stationen.

Genom fönstren kunde endast vagnar ses — rad efter rad; alla möjliga slags vagnar, präktiga passagerarvagonger, långa Pullmans, splendida Wagners, diningcars, sleeping-cars, emigrantlådor, lastvagnar, kylvagnar och här och där ångande lokomotiv med ett gult och ett rödt öga. Högt upp svängde semaforer och gröna och hvita lyktor och marken var betäckt af fin kolstybb. — Hvar fanns väl en plattform?

Han hoppade med en kappsäck i handen öfver de mattblänkande skenorna. Ständigt nya par, som korsade hvarann, flöto hop, bildade kilar, gingo parallellt. De stora vagnarnas buffertar sträckte sig hotfullt mot honom i jämnhöjd med hans hufvud som ville de krossa det, kopplingslänkarna hängde ned i stelnade öglor och spåren lågo på lur för fötterna i den djupa skuggan. Han nästan sprang. Ändtligen reste sig en träställning framför honom och han klättrade upp för ett par trappsteg. På afstånd såg han ett högt tak af glas och järn — stationshallen.

Knappt hade Erik Svensson hunnit till de stora upphakade svängdörrar, som förde till någon slags väntsal, och genom hvilka ett tåg af alla nationers människor strömmade, förr än en hand grep hans arm och drog honom åt sidan. De kolossala båglampor, hvars skiftande blåljus belyste jätterummet, kastade ett skarpt, men nyckfullt sken öfver en individ med skärmmössa och uppfälld krage, och hvilken på följande sätt tilltalade steerage-passageraren från Sverige, Erik Svensson:

— Hallå, old boy, welcome to Chicago! Glad to see you, by God, ärlig svensk från Småland! Hallå, hallå! Guds fria country, you know, ingen kung och inga präster! Ingen skatt, men rösträtt för alla! Tre hurrah för U.S.A.! Yes sir, ärlig svensk från Skaune — hva? Söker hotell och little girl — hva? Come along, come along — i morr'on har du jobb!

Svensson stirrade mållös in i ett härjadt ansikte, blekt men med röda ögonlock. En stubbad gul mustasch och vattenblåa ögon var det enda som påminde om att denne nordens son möjligen någonsin lekt bland rågskylar och blåklint.

— Hvem — hva' — hur? — stammade emigranten.

— Come along, old boy, ärlig swede from sweden. Och han sköt nykomlingen mot en utgång. Gripande ett säkert tag om sin nattsäck följde Svensson, viljelös och bedöfvad, sin nya bekantskap.

— Agenten, protesterade han likväl, mumlande svagt, agenten?

— Agenten, ja. Det är jag, you know. Look here. Agent för allting — duger, hva?

Han höll upp en mässingsbricka på hvilken i stora bokstäfver lästes:

AGENT
för svenskar, norrmän, danskar och finnar.
följ honom!
akta er för bedragare!

Utan vidare följde Erik Svensson. Detta var nog.

På gatan regnade det. Ett fint, duggande regn, som föll likt pärlor. Platsen framför stationshuset tycktes i detta dis ofantligt stor. Långt bort gingo järnvägståg på en bana, uppburen af höga och smala pelare.

— Corne along, upprepade agenten.

Han skyndade nervöst och oroligt före. De nådde ett hörn och här stannade de.

Svensson såg sig omkring. Egentligen uppfattade han blott oredigt en massa gator, starkt upplysta, och hvilkas mynningar liknade ofantliga rör, där en krälande massa af människor skymtade. En del tycktes ha svarta ansikten.

— Hvart ska' vi?

— Clark street, eightysix, åttiosex, förstår du. Finaste hotellet i världen. Bara landsmän från Sweden. Och fina flickor...

Han blinkade ohyggligt. De röda ögonlocken gingo upp och ned som gardiner och stubbmustaschen vreds som en tjock, hvit kålmask.

Svensson stirrade förhäxad på denna pantomim.

— Vi ta en car — spårvagn, förstår du.

I detta ögonblick stannade en kabelvagn framför dem. Agenten knuffade upp sitt offer på främre plattformen, där endast föraren befann sig i sitt lilla skyddsskåp.

En ringning, en knyck; och de ilade framåt.

Hvad hände — hvart fördes han? Hus, hvars tak sletos med skyarna, dansade förbi. Tunnlar slöko dem — tusentals ljus sprungo förbi dem. Öfver dem sorlade tåg, rasslade vagnar, pustade maskiner. Omkring dem böljade ett haf af fordon, människor, djur. Och inunder dem syntes genom broöppningar glänsande gator, fyllda af folk.

Vinden hvisslade och drog kring deras ansikten. Regnet stod som en dunstgardin framför motorvagnen, hvars lanternas skarpa sken skar en ljus triangel genom vattendimman, klyfvande den likt en plog.

Plötsligt stannade kabeltåget. Det var ett så våldsamt ryck att Erik Svensson höll på att störta framstupa. I nästa minut befann han sig på gatan och såg hur vagnsraden ringlade vidare.

Agenten grep honom om armen.

— Come along!

Framför dem stod ett smalt trevåningshus af tegel med gröna fönsterluckor af spjälribbor. Från bottenvåningen bördes en sorts musik af stränginstrument och bastrumma. Eder, sång, skratt och ljudet af stampande klackar, buteljskrammel och dunkande som af slag eller stötar, hördes tydligt ut på gatan. Han drogs mot en trång port, snubblade öfver en hög tröskel och befann sig i en kolmörk förstuga.

— Gå upp för trappan, hviskade agenten, jag kommer strax.

Nykomlingen lydde. Han trefvade sig fram, kände en ledstång och kom verkligen upp. Det var en smal och kall farstu med hög och maskstungen panel och därefter en fuktfläckig rappning upplyst af en gaslåga med dammig halfkupa. Där luktade tobak, sillake och smorlädersstöflar.

En dörr öppnades och en kvinna i underkjol kom ut. Hon kunde vara likaväl tjugofem som fyrtio år. Hyn var grå, och då hon skrattade — ett fånigt skratt — såg Erik att hon saknade flera framtänder. Hennes gång visade att hon var onykter. Utan att säga något raglade hon förbi och försvann i den mörka trappan.

Strax därpå kom agenten.

— Hallå, come along, här ä' rummet.

Han sköt upp en dörr och Erik Svensson tittade in. Utom en stor säng, prydd med ett gulnadt virköfverkast, fanns så godt som ingenting i rummet. Ett litet tvättställ och en stol var resten.

— Billigt rum, old boy, femtio cents — behöfver ej betalas nu. Nå, har du några pengar du vill ha växlade?

— Nej, sade Svensson bestämdt, nej, inga pengar. Jag vill inte växla.

— Nå — men du måste visa att du har pengar, förstår du. Emigranten kämpade en svår strid. Instinkten sade

honom att han råkat i galna händer, han kände sig rädd — ja en rent vanvettig ångesträdsla började plötsligt få makt med honom. Hans knän skälfde, och svetten sprang fram på pannan. Hvad skulle han göra?

— Nog kan jag betala alltid, sade han till sist.

— Nånå, ingen brådska. Vänta nu här, jag kommer strax upp igen.

Med dessa ord ville agenten gripa tag i Svenssons kappsäck.

— Nej, skrek Erik häftigt, rör ej kappsäcken!

— Den måste bäras ned i varurummet, förstår du väl.

— Då går jag med — jag flyttar —

— Nånå, så ha'n häruppe då. Fint hotell — inte omedgörliga.

Hans vägvisare fällde upp och ned med de röda ögonlocken, log hemskt och gick ut. Till sin fasa hörde Erik Svensson honom vrida om nyckeln två slag utifrån.

Han sprang fram till dörren. — Mycket riktigt: han var inlåst.

Tänderna började skallra i munnen på utvandraren Svensson. Hans hjärta dunkade hörbart. Visioner af mord stego upp för hans inre syn.

Någon mer dörr fanns ej. — Jo, verkligen, en smal dörr alldeles i hörnet, bakom tvättstället. Han undersökte den. Den var naturligtvis låst och den saknade dessutom handtag. Hålet, där vredet varit, var träpluggadt. — Denna andra dörr, tyckte Erik, gjorde situationen ännu värre.

Han besåg nu fönstret. Det saknade gardiner. Rutorna gingo hvarken att skjuta upp eller öppna åt sidan. De voro helt enkelt fastnitade. Och på yttersidan slöto spjälluckorna tätt till. Glaset, verkade i följd däraf som spegel — nykomlingen såg sig själf däri, ett blekt och af skrämsel förvridet ansikte.

Nu kom han att titta uppåt taket och märkte då att gasarmen i midten var ovanligt kort. Ja, den var så kort, under det rummet var mycket högt, att man ej kunde nå den, stående på golfvet. Knappast stolen skulle förslå till hjälp. — Detta besynnerliga faktum väckte nya, underliga funderingar hos gästen.

Medan Svensson stirrade på gaslågan minskades den plötsligt, kröp ihop och blef nästan blå, för att åter lika snabbt utvidgas till sin förra storlek. — Den kunde således reguleras utifrån — kanske släckas — hvad skulle då hända? Kanske man just nu pröfvade den — för att på natten . . .

Erik Svensson tog sats för att med sin kroppstyngd spränga dörren. Då knäppte det till: två svaga smällar, dörren öppnades och agenten kom in. Han bar en svart butelj och två glas.

— Låste dörrn, förklarade han fryntligt och med ett fruktansvärdt grin. — Låste dörrn så ingen skulle komma in till dig och skrämma dig. Man kan inte vara nog försiktig i det här landet. Och jag ä' ansvarig statens agent. Du kan ju inte engelska?

— Nej.

Svenson kände sig något lugnare.

— Nå här ä' en drink. Come along. Hotellet bjuder. Han slog i glasen och stack därefter buteljen i hckan. På nytt vaknade misstroendet.

— Jag vill inte ha', sade Erik.

— Hva'? Det är visky, det är en sup som känns ända ned i stortån. Gome along!

Erik Svensson kände väl till visky. I New York, där han skildes från sin reskamrat, hade de en kväll druckit åtskilligt innan tåget gick. Som sup var det nog inte illa. Men tänk —

— Jag — jag vill inte ha just nu, mumlade han. Agenten låtsade plötslig vrede:

— Förolämpar du statens agent, bonde? Hva'? Ta' din sup genast — ser du inte jag dricker själf? Eller hvad menar du?

Han trädde hotfullt närmare och rynkade pannan, alldeles tätt inpå Eriks ögon.

— Nå? Så gå vi ned och få supper sedan. Nykomlingen skulle i detta ögonblick gjort hvad som

helst. Han grabbade det lilla glaset och störtade i sig spriten med slutna ögon, viss om att han drack döden. — Men nog brände det visky alltid. Javisst, det var visky.

Han såg upp. Agenten hade också druckit — åtminstone var hans glas tomt.

De stirrade hvarandra en sekund rätt in i ögonen. Från nedra botten hördes musikljuden, skrålet och oväsendet. Ute i farstun tassade någon i strumplästerna.

— He, skrockade vägvisaren. — En sup te', hva'? Som di säjer i gamla landet:

Halfvan går —
Sjöng hopp fallerallanlej.

Och han började sjunga med öfverdrifven landsmålsbetoning och likaledes spelad russtegring:

Och Petter Jönsson, han såg i Fäderneslandet,
att ämbetsmännen förstört det nordiska landet.

Bullret från nedra våningen tilltog. Det lät som slog man sönder stolar och bord. Agenten tystnade och lyssnade. Erik Svenson kände sin oro återvända.

— Jag går ned, sade hans värd, vänta här. Och han sprang ut.

Men Erik väntade ej. När ett par minuter, under hvilka larmet steg och föll likt ljudet af väldiga svallvågor, förgått, grep han sin nattsäck, tryckte mössan fastare på hufvudet, knäppte igen de dubbla kavajerna och smög ut.

Han hann ned i farstun. Då rycktes en dörr upp och en kvinna med utslaget hår och ansiktet öfversköljdt af blod störtade ut. Hon sprang rakt på Erik som utom sig af fasa släppte sin handkoffert.

— Han mördar mig, skrek kvinnan, han mördar — murder, murder, murder . ..

Ur dörren vältrade en jättestor neger, sönderklöst, med vildt rullande ögon, i hvilka hvitan lyste som emalj. Han svängde en blank rakknif öfver sitt kantiga och oljiga krushufvud. Bakom honom stormade en hop män med hemska och förvridna anleten. — Erik Svensson trodde sig se djäfvulen.

— Polis, skrek någon, polis! polis!

Den smala korridoren tycktes vagga som i sjögång. Flämtande ljusreflexer hoppade öfver väggarna. Ett knytnäfvesslag träffade Svensson midt i ansiktet och strax därefter kastade sig någon öfver honom bakifrån, under det en annan klämde till om hans strupe med knotiga och kraftiga fingrar. Det svartnade för emigrantens ögon. Han kände något äckligt, klibbigt och varmt i sin mun och förlorade medvetandet.

*

Det skimrade blått i blått. Gula ränder strimlade öfver det blåa. De gingo i zigzag. Röda punkter prickades in mellan ränderna. Det var vackert att se på, men det gjorde ondt. Bäst att sofva litet till.

Erik Svensson öppnade än en gång ögonen.

Spetsar, likt eldstungor, flammade öfver blågula fält. Spetsarne voro fosforgröna. Röda prickar dansade i ring. Det var också vackert, men han blef yr. Han kunde väl sofva litet till. Stina skulle nog väcka — nu när det var höbärgning.

Besynnerligt så han frös. Så här i sommarn. Eller var — eller var — eller var — det inte eld i stora bykhusugnen bredvid drängkammarn?

Han ville gäspa. Men mungiporna voro onaturligt stela. Då vaknade han riktigt och satte sig häftigt upp. Det kändes som slog honom någon med en hammare i bakhufvudet och han blef mycket sjuk.

Han var sjuk en lång stund. Så fort han öppnade ögonen blef han på nytt sjuk. — Det var värre än på atlanterångaren på mellandäck, när de passerade New Foundlandsbankarne.

Till sist lyckades han krafla sig upp. — Hvar var han?

Han var i en smal gränd bredvid en soplår, ur hvilken ruttet afskräde hängde i festoner öfver en död katt. Plank och ruckel tycktes sträcka sig i det oändliga. Öfver hans hufvud gick på pelare en underlig bjälkbro — det såg ut som räls. Mellan dem lyste svag och gråkall morgongryning.

Svensson betraktade sig själf. Han var i skjorta, byxor och strumpor. Allt annat var borta.

Borta västen med klockan och de insydda sedlarna. Borta de båda kavajerna — den af skinn och den af hemväfdt ylletyg. Borta stöflarna från Sillgatan i Göteborg. Borta nattsäcken med allt det öfriga, borta bref, pipa, tobak, snusdosa, tröjorna med krumelurer på och allt det andra. Ohjälpligt borta.

Det förstod plötsligt emigranten Erik Svensson from Sweden, och stora, starka karlen satte sig ned bredvid kattliket och grät så att skuldrorna hoppade och tårarna blandades med de lefrade blodfläckarna på hans sönderrifna skjorta.

Han mindes ingenting, ej adressen på det goda, svenska hotellet, ej den vänliga agenten, ej stationens namn, knappt sitt eget. Han visste endast att han nu var i det stora och efterlängtade lyckolandet, där pengarna äro så mycket större än annorstädes och där frihet bor och där alla kunna blifva så rika. Men han hade ju dock lifvet kvar — —

Vid den tanken knöt Erik ofrivilligt händerna. Ja visst, lifvet var hans och krafterna skulle nog komma. Ve den som sen ....

Det ljusnade allt mer. Vid grändens mynning syntes ett par blåklädda figurer med mässingsknappar, kaskar och battonger. De kommo försiktigt närmare och en af dem drog fram en revolver ur bakfickan.

Men då de hunnit fram, skrattade de irländska poliskonstaplarna godmodigt åt den välkända synen. En ny greenhorn från Sweden!

Och så arresterade de mister Svensson och togo honom till stationen.