1.
Ack! ljufsta tid af alla tider
Ack! största dag af alla stora dar,
Då detta werk, som HERREN skapat har,
Och nu sig om så konstigt wrider,
Skal brytas ned, i tusend stycken slås,
Och uti eld, som halm och strå, förgås.
Då HERren, HERren träder neder,
Först håller dom, och så bereder
På härligt wis
Et paradis,
En annan werld och boning
Åt dem, som fått försoning.
2.
Då skola de, som här måst wara,
För den iklädda röda Lammets drägt,
Et galit folk och en föraktad slägt,
Med genom-skinand' kroppar klara,
Och outsäglig himla-pragt och ståt,
Sit kära Lam få ewigt följa åt,
Och thy med en förklarad tunga
Et fröjdfullt Hosianna sjunga.
Då skola de
Förstå och se,
At HERren dem har unnat
Mer, än de tänka kunnat.
3.
Då skal och jag uppå den dagen,
hur svag jag nu ock är til själ och kropp,
Förandrad ny ur stoftet resas opp,
Och utaf änglar bli mottagen,
At föras in till detta sälla hem,
GUDs helga stad och hans Jerusalem.
Då skal jag, med min ögon båda,
GUDs dyra Lam få ewigt skåda,
Som dödadt war
Och sjelfwer har
Med blodet mig rentwagit
Och blott af nåd uptagit.
4.
Men blir min staf ej snart förnötter,
At jag får skåda frukten af mit hopp,
Så sätt mig dock på dina högder opp.
Som hjortars gör då mina fötter,
At jag dig sjunger på min' stränga-spel,
Och är förnöjd af hjertat med min del.
Imedlertid mig gläder, tröstar,
At jag med blodet dit är löster.
Och wiszt skal få
Med glädje stå
Hos dig uti den skruden
Som du förwärfwat bruden.
