Näktergalsvisa
Ack, hör du liten näktergal,
En visa jag beder dig qväda,
Dina fjädrar låter jag med guld beslå,
Din hals med perlemor bekläda.
Jag passar ej på dina fjädrar af gull,
Som jag för dig skulle bära.
I verlden är jag en främmand' vildfogel,
Och ingen man månde mig känna.
Mig tvingar ej hunger, mig tvingar ej snö,
Som faller på vägen den breda.
Mig tvingar väl mest den hemliga sorg,
Som gör mig stor ångest och möda.
Emellan berg och djupan dal
Bortrinner de stradaste strömmar.
Men den, som har en fulltrogen vän,
Han gånge så sent utaf minne.
Hon skapte mig till en näktergal,
Bad mig i skogen flyga,
Min broder till en ulf så grym,
Bad honom i skogen löpa.
Ännu är jag en lite fogel,
Som flyger i vida skogar;
Så jämmer fullt måste jag lefva min tid
Och höst uti vinterdagen.
