1.
Ack, hemlös och fridlös jag wandrar nu här
Med minnen från bortfarna dagar,
Och hwila jag söker än här och än der,
Och hånet mig ständigt ledsagar.
Mig gnager en smärta, mig fräter en brand,
Och het flyter tåren i främmande land,
Men ingen förstår hwad jag lider.
2.
Nu stafwen är wiken från Israels fot,
Och Juda nu spiran ej förer,
Ej skjuter en telning från murknanden rot,
Om Schilo ej längre man hörer.
Wi wäntar i sekler, i tusentals år,
Wi wäntat en herde för Israels får;
En kom — men förförare nämdes,
3.
Förr blef dock om sjutti år fängelset wändt
Och fångarna förda i ljuset,
Twå tusende år snart Guds wrede har bränt,
Och ännu det ryker i gruset.
Nu tyckes mig splittra[[Kategori:]]d den bergfasta grund:
Jag sluter med David ett ewigt förbund,
Och löftet jag aldrig förglömmer.
4.
Ack, har han dock glömt både löfte och nåd,
Och will han ej mer sig förbarma,
Och är det om inte, det ewiga råd
Om frälsning för syndare arma?
Har fädernas gräsliga bön blifwit hörd,
Och war det Guds Son, som på korset blef förd?
O we, huru blodet då ropar!
5.
Förr doftade rök både morgon och qwäll
Från offren betäckte Guds boning,
Nu ropande synder från Israels tjäll
Uppstiga och få ej försoning.
Jehova ej sänder oss någon profet
Sin wilja att tolka, ej Israel wet,
Hwar det sin Messias skall fin.na
