Farväl min gamla, hederliga Ö!
Farväl I berg och tallar, hela raden!
Na lemna gästerna er pö om pö
Och flytta in igen till hufvudstaden.
Det gör mitt hjerta innerligt förnöjdt,
Att saltsjöluften kommit så i ropet:
Min kropp har också blifvit som en flöjt,
Så ren och luftig efter saltsjö-dopet.
Se till exempel denna individ,
Min vän, kamrern: han var väl bland de sjuka!
Och nu så frisk, att han kan liknas vid,
Hvad skall jag hitta på? — en blomsterkruka.
Här gamla ungkarlar sig kryat opp,
Som om de äpplen fått utaf Iduna:
Likbleka nyss, förbi till själ och kropp —
Och nu som bromsar lefvande och bruna.
Och blek och dåsig ungdomen befanns:
Man vet, hur stadslif helsan undergräver!
Nu ha de ögon, fulla utaf glans
Och hals och kinder i couleur de näfver.
Och hennes Nåd, som var så klen och svag,
Att rösten hväste blott som hos de stumma.
Ni skulle höra nu! ja, det tror jag:
Nn låter det, som när man slår på trumma.
Nå än vår vackre löjtnant, som ni vet,
Han hörde väl, om någon, till de skrala!
Och nu ett lejon: gudakelof för det,
I fall vi sluta att bli neutrala!
Och apotekarn, som i giktvärk skrek,
Och pröfvat allt hvad läkemedel heter.
Nu kan han se, att hafvet har ap’tek,
Som ej står efter några fakulteter.
Och nu till sist! Om jag ej skulle dö,
Jag nästa vår kanske dig öfverraskar:
Farväl min gamla, hederliga Ö!
Nu piper skepparn och propellern plaskar.
Det är dock synd uppå vår gröna jord,
Att solens dagar så brådstörtadt flykta:
En sådan sommar till uti vår nord
Kanske man leta får med ljus och lykta.
E. S—dt.
