När månan ser i Wetterns djupa vatten,
som i en spegel sina anletsdrag,
på klippans topp, i stjerneljusa natten,
i fantasiens trollverld sitter jag!
Och ser hur mången, mången dunkel hägring
af svunna tider lefver opp igen;
Ser Jungfrun[1] iskall, utan röst och fägring,
med naken hjessa stå bland böljor än.
Här ligger Wadstena med sina kloster,
der, uti påfvedömets lugna tid
de fromma nunnor läste pater noster,
Och älskade, och knypplade i frid.
Hur stormen än kring bräckta murar hviner,
dock stånda Brahe-hus och Hälla qvar;
likt tvenne gamla örnbon, i ruiner,
på samma berg, som i Pehr Brahes dar!
Som förr, med kronor, lummiga och rika,
med hundraåra stammar, höga stå
På Omberg samma ekar, ännu lika
stormtrotsande och skyddande, som då,
när gossen gick med Maro under armen
till lärosalen uppå Wisingsö,
och Kettil Runske, uti siarhamnen,
bröt Gilberts trollkraft som ett murket rö.
Och Brahes stad[2] den ligger icke illa
vid bergets fot och lyss på vågens svall;
den liknar, treflig, anspråkslös och stilla,
en gammal Romersk småstad i förfall.
Men dina böljor, klara Vettern, komma
ju ock från Södern, ifrån Schweizerland;
Och samma växter frodas ju och blomma
vid Bodensjön, och vid din egen strand!
Bland vilda gletscher är du ammad vorden
Af tinad is, af Alpens jungfrusnö;
Och derför häfs och stormar uti Norden
ditt bröst, du djupa, underbara sjö.
De forntidsdrömmar kunna ej försvinna
hvarhelst jag lyssnar på ditt vilda brus;
Men klarast minnets facklor ändå brinna
Vid Omberg, Wadstena och Brahehus.
