Aftonstunden (Sånger till Hulda)

←  Drömmen om äran
Ungdoms-Bilder
av Carl Fredrik Ridderstad

Aftonstunden
Den Frånvarande  →


[ 26 ]

Aftonstunden.


När vinden sjunger i den svala lund
Och tysta stjernor fram på himlen skrida,
Är skönt att pjollra bort en liten stund,
Invid en god och älskvärd flickas sida.

Dig andra tankar skola tjusa då
Än dem du stridde för i dagens hvimmel;
Ehuru för den öfverkloke sma,
De sakna icke, tro mig, de sin himmel.

I dessa stunder helgas just din själ,
Som fjell allt orent ifrån den skall falla,
Och hvad du var i dagens tvist och gräl,
Du kan först nu din egen rätt dig kalla.

Har du ej sinne till att fatta opp
Ett sådant lif, helt enkelt och helt stilla,
Så se på qvinnans själ, se på dess kropp,
Hon är ju mägtig endast i det lilla.
 
Men detta lilla, o! hvad det är godt,
Hvad det är skönt och rikt på finbyggd styrka
Till själ man måste ett benrangel fått
Att icke henne i sin svaghet dyrka.

[ 27 ]

 
I dessa stunder, det är sannt, man slår
Sig ej till frihetshjelte för nationer;
Men till sig sjelf, till menniskan man går,
Och stunden bygger för vårt hjerta throner.

I dessa stunder utaf harmoni,
Hur enkelt och hur sannt man lifvet tycker!
Så vida skildt ifrån allt broderi,
Och vida skildt från modets alla nycker.
 
O, dessa stunder, jag dem njutit har,
Med deras bildverld, deras lif och under;
Och aldrig jag i paradiset var,
Om icke just i dessa sköna stunder.

Sjung, vestanvind, uti den svala lund,
Och må du, måne, fram bland stjernor blicka;
Jag sitter nu — just nu, i denna stund,
Vid sidan af en god och älskvärd flicka.