Porten upp – ett klosterlam
Tummar nycklarne och slamrar.
Ur en rad af mörka kamrar
Hundra hufvu’n titta fram.
Oldfrun för den helga hjorden,
Smickrad af så rik visit,
Helsar Agnes med de orden:
»Sorgens barn, välkommen hit!»
Agnes, englaskön i tårar,
Som af daggen blommas knopp,
Knappast räknat femton vårar
Af sitt späda lefnadslopp.
Nu hvad täflan bland de fromma!
Hvar och en om Agnes mån,
Än en fågel, än en blomma,
Söta ord och sockerrån.
Småningom förflydde smärtan,
Som den flyr, då man är ung:
Sorgen blef allt mindre tung,
Delad af så många hjertan.
Sköna körer som af Händel,
Tempet upplyst som en dag,
Vackra röster och lavendel
Gåfvo andakten behag.
