Agneta Horns lefverne/Agneta Horns själfbiografi/1649 nov—1654
| ← 1648: aug.—1649: nov. |
|
1655 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Agneta Horn. |
Den 15 kom jag med min son och man till
Stockholm och fann alla mina ved godt tillstånd, Gud ske lof,
undantagandes min kära mormor, som var både död och
begrafven. Det mig gjorde mycke ondt att jag icke en
gång än har mått fått sett henne, förrän hon dödde.
Den 16 var jag och hälsa på dronningen. Den 19 droge vi till Sätuna och vore där intill den 21 december. Droge vi till Tidö till min morfar och hälsa honom, efter vi inte hafva sett honom, sedan vi komme hem. Och toge vi vår lilla son med oss och vore ved Tidön intill
[Anno] 1650. Den 10 januarie droge vi hem till
Sätuna igen; och blefve vi där den vinteren intill den 12
maj. Droge vi till Stockholm, när herredagen skulle
stå och dronning Kristina skulle krönas. Och vore vi
där allt stadigt.
Den 20 augusti och om en tisdag om afton, klockan var 7, blef min andra son Jahan Cruus född i Stockholm i vår malmgål på Södermalm och blef kristnat den 28 i dronning Marias hus.
Gud låte honom lefva och uppväxa i gudsfruktan och alla kristeliga dygder, ditt helga namn till ära, oss båda föräldrar till hugnat och glädje och sig själf till timelig och evig välfärd! Det höre Gud för Kristi skull!
Och böd jag fru Ebba Leijonhufvud till fadder. Och när gossen var två månar gammal, kom fru Ebba till mig och fick se mina båda gossar, som vore mycke vackra, och Jahan var mycke hvit.
Ty sade hon: ”Du har allt för vackra gossar,”
Då svara jag: ”Min fru mor, där är nu mina morianer och dvärgar, som I sade att jag skulle få; men jag sade, att de skulle bli mycke vackra. Nu tackar jag Gud, som i allting har låtit deras spådom gått tillbakars!”
Då sade hon: ”Jag må inte tro, att du har sagt det och allt annat för din man.”
Då sade jag att, så visst som Gud lefver, jag aldrig har hört säjas ett ord om honom, det jag icke har sagt för honom.
Och blef vi där öfver kröningen. Och sedan droge vi i december hem till Sätuna, och gjorde Gud då min lycka så god, att jag kom hem med min kära man och 2 mina söner. Gud låte dem länge lefva!
Och blefve vi båda på Sätuna den vinteren intill
[Anno] 1651. Den 1 februarie drog han till
Västergötland till att mönstra sitt regemente. Och efter han
drog så på post, fick jag inte dra med honom, utan måtte
blifva hemma, det jag med mina gråtande tårar och rätt
hjärtelig nödigt gjorde. Och var han borta allt intill[1] marts.
Och satt jag om afton i min kammar allena och grät att min man var så länge borta. I detsamma kom min piga löpandes och ropa så hastigt: ”Nu kommer herren”, och han följde henne in igenom dörren.
Och öfver det att jag så hastig fick veta, blef jag så hjärtelig glad, att jag inte kunne röra mig ur rummet till att gå emot honom, utan han kom till mig och fråga, huru det stog till med mig.
Men jag svara honom: ”Rätt väl och mig fattas inte, utan jag är så glad, att jag inte själf kan komma mig före.”
Och begynte jag strax till att få ondt och måste jag den 21 lägga mig helt till säng.
Den 22 fick min man bref ifrån min herr far, att han skulle komma till Stockholm. Och drog han den 23 ifrån mig och lämna mig sjuk efter sig ved Sätuna, det han inte gärna gjorde, om han har kunnat för sin tjänst skull, ty jag var rätt sjuk.
Men sedan min man var bortdragen, blef jag så svag, att ingen såg lif i mig en hel natt mer än det lite rördes i halsegropen.
Och den 26 om morgon gick det mig illa, och sedan feck jag en sådan hufvutvärk, att jag inte visste mig någen råd.
Och när min man feck di buden, att jag var så svag, fick han lof till att komma hem till mig. Och låg jag en hel måna ved Sätuna till sänges. Och efter min man inte längre kunne vara hemma, lade han mig i min karet och förde mig till Stockholm, där jag ock låg en hel måna till sänges. Och sedan gick jag 1 helt år, att jag aldrig såg min hälsa; och vore vi en lång tid i Stockholm.
I maj drog min herr far till Lifland till att bli generalgubernör. Om missommar blef min äldsta son Gösta så illa sjuk i Stockholm, att jag inte visste rättare än han skulle dö, och låg i tre vecker. Men så välsignat vare Gud, som halp honom till sin hälse igen! Och drog vi sedan till Sätuna igen och vore under tiden i Stockholm och under tiden ved Sätuna.
Anno 1652 den 24 januarie reste jag ifrån Sätuna
med min kära man och till Västergötland till mönstring.
Och jag blef på Gudhem. Och jag har lämna min
yngsta son hemma ved Sätuna. Och var han frisk och väl
ved hälsa, när jag drog bort, men strax därefter blef
han sjuk af skälfvan. Men jag visste inte däraf, utan
medan jag var ved Gudhem drömde jag, att jag hade
honom på min arm och han svartna all öfver som en
kol; och han föll af min arm och försvann, att jag inte
visste, hvart han tog vägen, utan när jag såg ut, såg
jag, hvar han satt i himmelen.
Men när jag vakna, sade jag åt min man: ”Gud nåde, huru vår Jahan mår!” och sade så min dröm.
Då svarade min kära man: ”Allt hvad Gud vill, allenast jag måtte få behålla dig, så vill jag gärna gifva mig till freds.”
Och medan vi vore där nere, gick all snö och is bort, att vi inte kunne bruka någen släda. utan Karl Siggesson lånte oss sin vagn, och den var rätt elak.
Den 20 marts droge vi ifrån Gudhem och till Sätuna och [komme] den 29 till Sätuna.
Och drog min man om morgon förut och kom hem förr än jag och fann vår lilla son sjuk för oss.
Och när jag kom efter, kom min man mot mig på trappan och sade åt mig, att jag inte skulle bli illa ved, efter Jahan är litet sjuk och har fruset. Och han hoppas väl, att han skulle bli bättre.
Men han såg väl, att där var inte någen mera bättring till att vänta. Och ville han inte, att jag skulle hastigt få veta det. Efter jag var med barn och inte hade lång tid igen, var han rädd, att jag däröfver skulle förfära mig, att jag skulle taga skada däraf.
Men när jag kom in, såg jag väl, att han var mycket sjuk; och sände vi strax till Stockholm efter en balberare, som kom ut och laga om honom. Så blef han bättre igen, att han tog på till att komma sig före. Men det vara inte länge, utan när min man drog till Stockholm, blef gossen så sjuk på Sätuna, att jag inte visste rättare än han skulle dö.
Och när min man kom hem, tog han mig och mina barn med sig, och droge vi i maj månat till Stockholm.
Den 14 juni klockan emellan 12 och 1 om middagen och om en måndag blef min äldsta dotter, Brita Cruus, född i Stockholm i min herr fars hus. Gud låte henne lefva och uppväxa i gudsfruktan och alla kristeliga och jungfruliga dygder, ditt heliga namn till ära, sina föräldrar till mycken hugnat och sig själf till timelig välfärd och efter detta lifvet till evig glädje och salighet!
Den 25[2] kristnas hon i vårt hus. Och blef jag af den starka dimman som var den dagen, så hjärtelig sjuk af skälfvan och begynte till att frysa om morron k. 6 och intill k. 1 efter middagen och hade hettan till k. 3 om natten, att alla — — — —
[3]1652 om hösten, att herredagen skulle stå i Stockholm, reste han ifrån sina goss och hit till Stockholm, så länge herredagen skulle stå.
[Anno] 1653 om våren skulle han dra till
Västergötland för sitt regementes skull, men föll så i en häftig
sjukdom, att han intet orkade draga dit. Måste så ställa
sin resa in.
[Anno] 1654 var han allt stadigt ved hofvet i
Uppsala och på den herredagen, när dronning Kirstin
dankade af, och följde sedan kungen till Stockholm.