På året artonhundra, ja det var nittitre
i kronans tjänst i Stockholm jag skulle mig bege.
Jag tog farväl av hemmet och sade till min vän:
Kanske du har en annan förrän vi ses igen.
Men flickan grät och sade: Nej det får aldrig ske,
hur långt du än vill resa, min allra käraste.
De orden kom från hjärtat i hennes unga bröst.
O stanna du här hemma och skänk mig ro och tröst.
Jag reste dock så kom jag till Sveriges huvudstad.
Jag glömde snart Alfhilda och levde fri och glad.
Två månader därefter så skrev jag henne till.
I brevet stod de orden jag här omtala vill.
I dag Alfhilda skriver jag ett sista brev till dig.
Du söka må en annan och evigt glömma mig.
En annan vän jag valt mig för tiden blev så låmg.
Därför farväl Alfhilda, farväl för sista gång.
Alfhilda fick snart brevet. Hon grät och skrev alltså:
Min vän är det din mening, hur skall det mig väl gå?
Hur kan jag dig förglömma som trohet svurit har,
nej det kan aldrig hända, den sorg för bitter var.
Så har du ock här hemma en liten son så rar.
För hans skull vill jag bedja till dig hans hulda far.
Ack, skriv nu snart tillbaka och skänk mitt hjärta ro,
och därmed vill jag ända mitt brev i hopp och tro.
Jag läste upp det brevet för alla på kasern,
korpraler, artillerister som äro landets värn.
Blott spe och skratt då hördes, själv var jag full av hån.
Jag gjorde spe av brevet, Alfhilda och min son.
Men en kamrat inföll nu som vid min sida stod:
Det brevet har den sorgsna väl skrivit med sitt blod.
Och du gör synd mot henne som trofast var mot dig.
Då kom en tår i ögat på honom och på mig.
Jag satte mig att skriva på samma dag ett svar
och sände det till henne som hennes bön ju var.
Mitt hårda hjärta bankar då jag skrev dessa ord:
Du får mig evigt glömma på hela denna jord.
Det sägs när hon fick läsa mitt brev så fullt av hån
tog hon strax upp ur vaggan sin lille käre son,
smög skogsväg ner till insjön. I den hon snart försvann.
Det var den tolfte juli. Jag ej det glömma kan.
Då hände sig en morgon förrän reveljen ljöd.
Då kom ett brev från hemmet, Alfhilda din är död,
och du bär största skulden att hon gick ur livet hän
så gruvligt har du syndat mot Gud och mot din vän.
Jag reste hem, där fann man ett brev vid trädets rot.
Jag läste detta brevet så fort jag tog det mot,
och uti sista raden hon skrivit dessa ord:
För din skull Alfred dör jag, min ende vän på jord.
Så gick jag över bergen och ned till insjöns strand.
Där flöt ett lik, Gud hjälp mig, jag drog det upp på land,
och ögat börjar tåras när som jag därpå såg.
Det var Alfhilda och min son som där framför mig låg.
Nu vilar hon i graven med barnet på sin arm.
Det slumrar ljuvt i döden invid sin moders barm.
Men jag går genom världen min sorgetunga gång,
och därmed vill jag ända min sorgefulla sång.
