Alkibiades och krigståget mot Sicilien

3. Alkibiades och krigståget mot Sicilien.

Alkibiades härstammade genom sin fader från Telamoniern Ajas, genom sin moder från Alkmäoniderna. Efter sin faders död kom han under sina slägtingar Perikles’ och Ariphrons förmynderskap. Vid 18 års ålder fann han sig i besittning af en lysande förmögenhet. Med en ädel börd och stora rikedomar förenade han skönheten. Snyltgäster och smickrare af alla slag trängdes omkring den rike och begåfvade unge mannen. Van att af denna skara se sig uppmuntrad och prisad för sina galna upptåg, vågade Alkibiades allt, och detta ostraffadt. Han blef Athens bortskämda barn. Allt efter som tiden och stället fordrade, var han i stånd att lefva lastbart eller dygdigt. utsväfvande eller återhållsamt. Då han var i Sparta, fans ingen, som var mer sträng i sitt lefnadssätt, än han; i Asien utvecklade han större prakt än någon satrap. Men en mängd af lifliga och skiljaktiga passioner förde honom än åt den ena sidan, än åt den andra, alltid med öfverdrift. Den ena dagen såg man honom, gråtande af beundran och hänförelse, lyssna till Sokrates’ lärdomar: den andra dagen tillstälde han i spetsen för sina dåliga umgängesvänner [ 387 ]hvarjehanda förargelseväckande uppträden. Den vise lyckades likväl en tid hålla honom ifrån förledarnes skara. Alkibiades delade under sina första krig samma tält med Sokrates, hvilken räddade hans lif vid Potidäa.

Hans samtida hyste en stor svaghet för Alkibiades. I Olympia lät han sju kapplöpningsvagnar täfla på samma gång, sålunda öfverglänsande i prakt sjelfva Syrakusas och Kyrenes konungar, och han vann två pris i en enda löpning. Evripides sjelf besjöng hans seger, och många städer gåfvo honom hedersskänker, på det han skulle kunna fira den värdigt. Ephesos uppreste åt honom ett dyrbart tält, Chios födde hans hästar och försåg honom med ett stort antal offerdjur, Lesbos gaf honom vinet, och hela samlingen i Olympia tog plats vid de festliga bord, till hvilka Alkibiades inbjöd henne.

Efterverlden, mindre öfverseende än samtiden, skall alltid, fastän erkännande Alkibiades’ ovanliga egenskaper, fördömma den dålige medborgare, som så ofta gaf det farliga exemplet af lagarnes kränkning, och som vågade lyfta handen emot sitt eget fädernesland. Alkibiades utgör typen för den mest lysande, men också för den mest karakterslöse och följaktligen den mest farlige medborgaren i en republik.

Oaktadt sin aristokratiska börd, öfvergick Alkibiades, i likhet med Perikles, på folkets sida och blef Nikias’ politiske motståndare. Nikias var äfvenledes af ädel börd, rik och pröfvad uti många företag; men Alkibiades hade framför honom de fördelar, som djerfhet, list och vältalighet förläna. Alkibiades’ första politiska handling var både oklok och skadlig. Han genomdref, att bundsförvandternas skattebidrag höjdes från 600 till 1200 talenter. Detta var en åtgärd, som Perikles ej skulle hafva vidtagit. Men Alkibiades hade andra planer och andra åsigter. Han trodde på styrkans rätt och begagnade sig af den. Han hade storartade företag i sigte och ville på förhand bereda dertill nödvändiga medel. Hans overksamhet begynte att trötta honom. Vid 31 års ålder hade han ännu ingenting uträttat. Vid 421 års underhandlingar hade han försökt att skjuta Nikias åt sidan för att gifva sig äran af denna fred. Hans smicker mot de i Sphakteria tagna fångarne lyckades ej; Spartanerna hade mer förtroende till den gamle generalen, och Alkibiades fattade derföre ett bittert hat till Sparta.

Det fattades ej menniskor, hvilka voro missnöjda med detta fördrag, hvilket blifvit ingånget till stor belåtenhet för de äldre, de rike och den jordbrukande befolkningen. Köpmännen, hvilka under kriget sågo hafvet stängdt för sina medtäflare, sjömännen, soldaterna, hela befolkningen i Peiräevs, hvilken hade sitt uppehälle af solden och [ 388 ]krigsbytet, bildade ett talrikt parti. Alkibiades gjorde sig till dess ledare.

För att hämnas på Sparta, öfvertalade Alkibiades Athenarne att ingå förbund med Argos. Då Spartanerna, förskräckte häröfver, skickade sändebud till Athen för att hindra förbundets afslutande, öfverlistade han desse genom ett oförsynt bedrägeri, och trots alla Nikias’ föreställningar afslöts ett förbund mellan Athen och Argos på 100 år (420). Derigenom uppstod åter mellan Sparta och Athen ett så spändt förhållande, att freden ej bibehölls mer än till namnet. Argos bekrigades af Sparta, besegrades vid Mantineia 418, och dess förbund med Athen upplöstes, hvaremot den doriska ön Melos, hvilken ej ville sluta sig till Athens bundsförvandter, intogs af Athenarne. som utrotade dess manliga befolkning.

Athen trodde nu ögonblicket vara inne att med sitt välde förena den stora ön i vester, Sicilien, hvarest inre slitningar för åtskilliga städer gjorde ett främmande beskydd önskvärdt. Gelon, Karthagos ärorike besegrare vid Himera, dog året efter denna seger (479). Syrakusa, som han hade räddat och förstorat, dyrkade honom såsom en halfgud och gjorde hans broder Hieron I till hans efterträdare. Under dennes tid nådde Syrakusa sin största utveckling. Grym, men praktälskande, kallade Hieron till Syrakusa Pindaros, Simonides, Äschylos, Epicharmos och Bakchylides. Syrakusanerna, understödda af alla Grekerna på ön, störtade hans broder och efterträdare Thrasybulos. hvilken var en tyrann i ordets strängare betydelse. Konungamakten upphäfdes, och en demokratisk styrelse infördes. Då det peloponnesiska kriget begynte, anropade Sparta de doriska städerna på Sicilien och i Italien om bistånd. De lofvade det, men inskränkte sig till att anfalla de joniska städerna på ön: Naxos, Katana och Leontini. Det sistnämnda begärde hjelp i Athen (427). Tjugo treroddare afsändes till Sicilien, andra följde efter. Kriget, som utslocknade år 424, fick [ 389 ]likväl aldrig någon stor utsträckning. Ödesdigrare blef den tvist, som uppstod mellan Segesta och Selinus. Det sistnämnda erhöll hjelp från Syrakusa, Segesta åter vände sig först förgäfves till Karthago, sedermera till Athen. Alkibiades omfattade med glädje detta tillfälle att inveckla Athen i ett vigtigt företag, hvarigenom han hoppades vinna ära och utmärkelse. Nikias åter satte sig på det ifrigaste deremot, och han hade fullkomligt rätt. Athens välde borde stanna inom gränserna af det Agäiska hafvet. Hvad som förvärfvades på andra sidan Peloponnesos, skulle blott försvaga det. Till och med om Syrakusa eröfrades, skulle det ej länge kunna behållas. Huru företaget än utfölle, voro alltid olyckor att vänta deraf. Dessutom var ju Amphipolis ännu ej återtaget, det upproriska Chalkidike ännu ej kufvadt. Alen folket var denna gång i likhet med Alkibiades förblindadt af sin magt och sin lycka.

Såsom alltid vid annalkande af stora händelser, voro förutsägelserna för eller emot företaget talrika. Alkibiades hade förskaffat sig ett gynsamt orakelsvar från Zevs’ Ammons tempel, hvilket genom sin aflägsenhet ingaf folket en stor vördnad. Men astronomen Meton och äfven Sokrates förutsade krigstågets olyckliga utgång. En händelse, som egde rum kort före flottans afsegling, betraktades också såsom ett elakt förebud. Det hände nemligen, att de Hermesbilder, som voro uppreste längs efter gatorna, vid ingångarne till de enskilda boningshusen eller på heliga ställen, en morgon befunnos omkullslagne och stympade. Denna kränkning af gudarne förorsakade en ytterlig oro. Man sökte efter våldsverkarne och utlofvade belöningar åt dem, som upptäckte dem; ty enligt folkets tanke hotades staden af stora olyckor, så vida ej gudarnes rättvisa vrede blidkades genom en tillfyllestgörande försoning. Om Alkibiades hade talrika anhängare, så hade han också hätska fiender. Nyligen hade en föraktlig man vid namn Hvperbolos varit nära att drifva honom i landsflykt. Alkibiades hade endast genom att förena sitt parti med Nikias’ lyckats rädda sig; folkuppviglaren träffades af ostrakismen, hvilken derigenom kom i ett sådant vanrykte, att folket ej längre ville begagna den emot sina store medborgare. Slafvar och metöker berättade, utan att särskildt yttra sig om hermerna, att bildstoder förut blifvit sönderslagna af unge män i ett af vin upprymdt tillstånd. Härigenom anklagades Alkibiades i förtäckta ordalag. Han anklagades formligen af andra att vid en festlig tillställning hafva vanhelgat de elevsinska mysterierna; och man drog fördel af folkets vidskepliga fruktan för att uppväcka dess politiska farhågor. Han gjordes misstänkt för att vilja omstörta demokratien. Som bevis härför anförde man det aristokratiska sjelfsvåldet [ 390 ]i hans seder. Oaktadt sitt lättsinne och sitt förakt både för folket och lagarne, insåg likväl Alkibiades, att han ej kunde lemna dylika anklagelser bakom sig. Han begärde att blifva dömd före sin afresa; men hans fiender fruktade, att folket skulle frikänna honom för att ej skada företaget, ty det var genom hans inflytande, krigshären fått förstärkning från Argos och Mantineia, Det beslöts derföre, att Alkibiades skulle få stiga ombord och först efter sin återkomst blifva dömd.

Man var redan midt i sommaren. På den för afsegling bestämda dagen nedtågade nästan hela staden vid dagbräckningen till hamnen. Hvar och en beledsagade sina slägtingar och vänner. Alla voro uppfylde af både förhoppningar och vemodiga känslor; ty, under det man gladdes öfver kommande eröfringar, tänkte man äfven på dem, hvilka man kanhända ej mer skulle få återse. I denna stund märkte man bäst vanskligheten och faran i företaget; men vid åsynen af den talrika mängden och de storartade anordningarne borttorkades tårarne af stoltheten och förtroendet. Medborgarne hade täflat med hvarandra i uppoffringar, skeppen voro utrustade så präktigt som möjligt, soldaterna buro sina bästa vapen, och det hela hade mer utseendet af en krigisk parad, än en mot fienden rigtad utrustning. Flottan bestod af 134 skepp förutom transportfartyg och var bemannad med 5100 tungt beväpnade, 480 bågskyttar, 700 rhodiska slungare och 120 lätt beväpnade Megarer. Då alla stigit ombord, gaf trumpeten uppbrottssignalen. De sedvanliga bönerna förrättades ej på hvarje fartyg särskilda utan på hela flottan gemensamt, och den på stranden församlade mängden deltog deri. Man göt vin uti blandningskärl; befälhaivare och soldater anstälde libationer med bägare af guld eller silfver; hvarpå hela hären uppstämde krigssången. Nu satte sig årorna i rörelse, vinden fylde seglen, och snart förlorade sig flottan ur sigte på vägen till Agina. Athenarne hade för sista gången sett sina skepp och sina soldater.

Sedan flottan hade afseglat, började man åter tala om händelserna med Hermesbilderna, och en outsäglig oro bemägtigade sig sinnena. Ej nog med att förolämpningen mot gudarne injagade skräck, man såg dessutom der uti beviset på en hemlighetsfull sammansvärjning, hvilken hotade republiken och författningen. Fruktan sträckte sig äfven till Argos, som då var i ett nära förbund med Athen. En rörelse af den böotiska och spartanska hären mot gränserna af Attika ansågs som ett bevis på de inre förrädarnes hemliga förstånd med den yttre fienden. I Argos dödades fåmannaväldets anhängare: i Athen dömdes och afrättades 18 medborgare såsom helgedomsstörare. Några dagar derefter landsförvistes 42 andra; slutligen kom ordningen till [ 391 ]Alkibiades, hvilken man hemkallade i afsigt att döma honom till döden för vanhelgande af de elevsinska mysterierna. Men han flydde till Thurii i Italien och derifrån till Argos på Peloponnesos. Innan han lemnade Sicilien, omintetgjorde han den plan, han bildat med några Greker i Messene, att öfverlemna denna stad till Athenarne. Han begynte redan den ovärdiga hämnd, hvilken han ville taga på sitt fädernesland. Så snart man i Athen erfor hans flykt, dömde man honom till döden, hans förmögenhet förklarades förbruten, och presterna uttalade öfver honom sin förbannelse. Prestinnan Theano var den enda, som vägrade att verkställa domen. »Jag är prestinna», sade hon, »för att välsigna, ej för att förbanna.»

Alkibiades’ afresa uppfylde krigshären med klenmodighet. Man lemnade Syrakusa tid att återhemta sig från sin förskräckelse, så att det hann att vidtaga alla möjliga försigtighetsmått. Derjemte vände det sig till Korinth och Sparta för att erhålla hjelp. Alkibiades blygdes ej att sluta sig till deras sändebud, mot hvilka han sjelf hade uppväckt detta krig. Han öfvertalade Spartanerna att skicka en krigshär till Syrakusa och att i sjelfva Attika befästa Dekeleia, för att samtidigt skaffa Athen två krig på halsen. Då han fick underrättelse om sin dödsdom, utropade han: »Jag skall nog låta Athenarne veta, att jag lefver», och han höll ord.

Emellertid hade Nikias och Lamachos, Alkibiades’ embetsbröder i befälet, slutligen lyckats att innesluta det stora, välbefästade och rikt befolkade Syrakusa både från land- och sjösidan. Under ett anfall mot de belägrade stupade den skicklige och till oförvägenhet tappre Lamachos. Men Nikias, som nu qvarstod ensam såsom Athenarnes befälhafvare, bedref belägringen så väl, att Syrakusanerna redan börjat underhandlingar och voro nära att gifva sig, då plötsligen den spartanske fältherren Gylippos kom dem till hjelp med en krigshär. Nu förändrades ställningen helt och hållet, och den sjuke Nikias började snart blifva hårdt ansatt. Nikias affärdade då till Athen en skrifvelse, i hvilken han uppenbarade ohållbarheten i sin ställning och hela sin själs orolighet. Dessa dåliga underrättelser, långt ifrån att nedslå Athenarnes mod, förmådde dem till ännu större ansträngningar. En ny utrustning, bestående af 73 fartyg och ett betydligt antal manskap, afsändes till Sicilien med Demosthenes och Evrymedon såsom befälhafvare. Syrakusanerna kommo i ny ängslan. De hade trott Athen utblottadt, och det skickade, oaktadt dess eget område var besatt af en fiendtlig styrka, till Sicilien en ny krigshär, som var ännu fruktansvärdare än den förra. Demosthenes, full af tillförsigt, ville göra ett raskt slut på kriget. Han beslöt att nattetid [ 392 ]storma en af fiendens förskansningar, men tillfogades i stället ett blodigt nederlag. Efter en sådan olycka, och då sjukdomar dessutom började rasa inom hären, ansåg Demosthenes för klokast att återvända hem; men Nikias kunde ej besluta sig härför, förmodligen emedan han fruktade för mötet med sina medborgare. Demosthenes yrkade då på, att man åtminstone skulle draga sig tillbaka till Katana eller Naxos, för att förlägga lägret till en sundare ort. Nikias samtyckte slutligen härtill, och allt var färdigt till uppbrott, då en månförmörkelse inträffade, hvilken förskräckte den vidskeplige befälhafvaren. Han vägrade ånyo att lemna stället och sysselsatte sig blott med offer åt den vredgade mångudinnan. Syrakusanerna begagnade sig af detta dröjsmål och anföllo Athens flotta, beröfvade henne 18 fartyg och tillspärrade utloppet ur hamnen. Demosthenes ansåg sig till hvarje pris böra bryta detta hinder och bemannade de 110 fartyg, hvilka ännu återstodo. Men huru tappert än Athenarne kämpade, blefvo de likväl besegrade. Lemnande skepp och lik i fiendernas händer, rigtade nu alla sin förhoppning om räddning på ett återtåg till lands, påräknande skydd uti någon vänligt sinnad stad. Men, då Athenarne först på tredje dagen bröto upp, hade Syrakusanen Hermokrates redan låtit besätta alla vägar och pass. Ingen räddning var möjlig. Krigshären, ännu utgörande 40,000 man, aftågade i två afdelningar, anförde af Nikias och Demosthenes. Anfallen samtidigt framifrån, bakifrån och från sidorna, såg Demosthenes sig snart nödsakad att gifva sig till fånga med hela sin afdelning mot löfte att få behålla lifvet. Nikias höll sig ett par dagar längre. Efter ett fruktansvärdt blodbad vid floden Asinaros måste äfven han gifva sig (Sept. 413). De besegrades öde blef fruktansvärdt. Nikias och Demosthenes dödades, oaktadt Hermokrates och Gylippos, hvilken gerna unnat sina landsmän den glädjen att få i sina händer Demosthenes, som vid Pylos gjort dem så mycket ondt, försökte rädda dem. De öfriga fångarne inspärrades i de öppna stenbrotten, hvarest de, plågade af solhetta om dagen och af köld om natten samt af hunger och törst, till största [ 393 ]delen jemmerligen omkommo. De få, som voro qvar efter 70 dagars förlopp, såldes såsom slafvar. Ett så sorgligt slut fick det med så stora uppoffringar och så glänsande förhoppningar begynta företaget.