Allianstraktaten emellan Swerige och Ryssland år 1812

←  Poesien
Allianstraktaten emellan Swerige och Ryssland år 1812
av August Blanche
Till Redaktionerna af Dagligt Allehanda och Aftonbladet  →
Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 21 (12 Mars), n:r 22 (15 Mars), n:r 23 (19 Mars) och n:r 24 (22 Mars 1839)


Allianstraktaten emellan Swerige och Ryssland år 1812,

i anledning af Litteraturbladet för December månad nästlidne år och
Aftonbladets och Dagligt Allehandas kritik deröfver för innevarande år.

Sine ira et studio.

I. Artikeln.

Ju längre man skrider från tidsskiften ; isynnerhet sådana, som icke allenast burit stormar i sitt sköte, utan äfven framfödt dem till skräck för samtid och efterverkd, desto lugnare blifver det mellanliggande omätliga djupets yta och i och med detsamma den deruppå färdande forskaren. Har han helt och hållet nått utom svallvågornas sista ringar och således kan vända blicken åt annat än åt den hotande faran, kan han naturligtvis med lugn skåda tillbaka på de lemnade kustlanden med dess dalar och höjder, reflektera öfver de stormar, hvartill han nyss varit vittne, men lyckligt undgått, och uppskatta deras mer eller mindre olycksbringande verkningar. Men drifves han ännu af dessa vågor, utan att äga krafter att sjelf draga sig derur, då är det honom svårt att skönja och urskilja de lemnade föremålen; ty mellan honom och det lemnade ligger ännu oron, som med sig dels lyfter, dels sänker de aflägsna, men likväl skönjbara kusterna, och således ej gifver honom tillfälle att taga, hvad man kallar, point de vue af hvarken det ena eller andra. I dessa ögonblick, då de yttre sinnena så lätt bedraga oss, är det af vigt att inom sig äga något, som åtminstone till en del kan ersätta de förra, något som, det må nu ske under form af blotta föreställningar eller på hvad annat sätt som helst, gör oss möjligt att med lugn och samvetsfrid kunna skåda tillbaka i det förflutna, och detta något vilja vi kalla, för rättskänsla, hvilken har den stora fördelen med sig, att, om man ej bestämdt kan uppgifva det sanna förhållandet af en sek, likväl akta sig för att låta passionerna fälla utslaget; eller gifva partisinnet tillfälle att bemästra sig föremålen för att bortblanda och vanställa dem.

Förflutna äro 27 år sedan den märkvärdiga 1812 års traktat afslöts mellan Sverige ock Ryssland. 27 år — icke kunna vi väl ännu sägas hafva kommit ur hvirflarna: efter denna i tidens haf nedsjunkna koloss, som vi källa Napoleon, denna verldskraft, som, uppammad i revolutionens blodiga vagga, bar alla dess stormar i sitt sköte, och grep, en ny Attila, i Europas statssystem, kanhända i tanka att en gång blifva dess yälgörare — detta namn, som ännu i dag sätter millioner i lågor, och kring hvilket, lik glorian kring helgonet, sammangjuter sig en hel verlds tjusningskraft. Icke faller en sådan «storhet, sitt tidehvarfs under och gåta, utan att man länge har känningar deraf, utan att man länge derefter hör dånet af de stormar, som väckte och följde fallet och utan att man sjelf, nästan så godt som medvetslöst, drifres af svallet mellan spillrorna af det störtade väldet. Icke under då, om tankarna om denna man ännu äro delade, ty hvilken har till den prad, som han, förmått kring sig sanmanhopa elementer af de hvarandra mest motstridiga karakterer? Hvilken, som han, har förmått till sådan myckenhet skapa eutusiaster i hat och kärlek, afsky och beundran? Ännu hafva de mot hvarandra fiendtliga partierna ej tillräckligt sammanjemkat sina omdömen och justerat sina domar; ännu har entusiasmen å ömse sidor ej fullkonligt svalnat, att icke den understundom sjuder förståndet öfver hufvudet. Just derföre att det så är, tro vi det ännu ha sina svårigheter att bestämma, antingen han, såsom Hr Geijer i sitt Litteraturblad yttrar, var den som blott leddes och tog råd af omständigheterna och sålunda blott »i grunden ville en halfhet, en slags mezzo termino, och likväl högst våldsam, — omöjlig emedan den var sammansatt af motsatta ytterligheter», eller ville vesterlandets eller frihetens och bildningens välde öfver Österns despotism och derföre måste bjuda seklergamla fördomar med alla dess lyten spetsen. Det ligger något herrligt i att kunna tänka sig och tro detta sednare, och vi bekänna uppriktigt, att ingen skall kunna beröfva Oss denna tro, ehvad man än deremot må predika, hur man än må söka bestorma den. — — Men lemnom detta ämne, till hvars genomskådande vi för vår del på långt när ej anse oss vara qvalificerade, och hvars ännu oupplösta gåta kommande slägten i sinom tid nog skola tyda — vi vilja allenast befatta oss med hvad del Sverige hade i denna verldsskakande katastrof.

Det måste otvifvelaktigt för oss Svenskar vara på en gång med nationalstolthet och sorg vi fästa oss vid 1812 års vigtiga tilldragelser; med nationalstolthet öfver att vårt fädernesland, ebvad man än under Europeisk fred både in- och utomlands må skrika om dess obetydliga vigt i Europas politiska vågskål, likväl, när det gällt utslag i hufvudsaken, i något som rört hela vår verldsdel, då, såsom fordom, varit den häfstång, som slutligen afgjort allt; — med sorg öfver att detsamma i detta vigtiga ögonblick af omständigheterna tvingades — märken väl! — tvingades att göra hvad det då gjorde. Hvad det förra beträffar, är man temmeligen allmänt öfverens om, att så väl Sveriges eget läge, som den personlighet, hvilken då å ena sidan ledde händelsernas gång, bildade den kraft, som slutligen gaf allt sin blifvande riktning. Men hvad det sednare, nemligen den politik Sverige då följde, vidkommer, hafva tankarna så mycket mer varit åtskiljda, och har man troligtvis hört få ämnen så i skrift som i tal till den grad omordas, som denna 1812 års politik, eller allianstraktaten emellan Sverige och Ryssland. Ännu ifrigare blefvo likväl diskussionerna derom, då Hr Geijer i sitt Litteraturblad för December månad nästlidet år förkunnade Allmänheten sina åsigter af ifrågavarande politik och framlemnade, värdigt sitt stora Häfdatecknarenamn, en lika mycket på rättsgrund, som på fakta hvilande, ehuru kanhända något för kort, afhandling, rörände denna för hvarje sann fosterlandsvän så vigtiga sak. Aftonbladet och Dagligt Al,lehanda störtade sig genast öfver detta häfte med vederläggningsförsök, lika snillrika som ensidiga, emedan de visserligen utförligt och alldeles oomkullstöteligt bevisade fördelarna af en förening emellan Sveriges och Frankrikes intressen, och sålunda fullkomligt sanningsenligt ådagalade, hur lyckligt det i alla hänseenden skulle hafva varit, om Allianstraktaten emellan Sverige och Ryssland aldrig blifvit af; men deremot halkade öfver de fakta, som, ännu lifslefvande, stå för våra ögon, förklarande den himmelsvida skillnaden emellan hvad Sverige borde och hvad Sverige måste göra. Hr Geijer hade olyckligtvis så till vida gifvit hugg på sig, som han, alldeles för kort för ett så vigtigt ämne, afhandlat saken och kanhända något för starkt, om ej orättvist, låtit sin ovilja mot Napoleon framlysa, hvadan han, utan att troligtvis sjelf vilja eller ämna det, blef en slags försvarare för den seger väldet i Öster tillkämpade sig öfver väldet i Vester. Detta gaf naturligtvis Aftonbladet och Dagligt Allehanda vapen i händerna, och att dessa också efter yttersta förmåga af dem begagnades, hvarken vilja eller kunna vi förtänka dem. Freja, lika mycket som hvar och en annan, som är vän till sitt fädernesland, intresserad för att Allmänhetens tankar och begrepp om ifrågavarande tidpunkt och dess tilldragelser icke missleddes, väntade då, att Hr Geijer, icke för sin egen skull, ty det behöfde han ej, men för nationens skull, ty för den både vill och bör han göra allt, skulle upptaga den till honom af de tvenne nämde oppositionstidningarna kastade handsken, och sålunda blotta det ensidiga i deras argumenter. Men då detta ej skedde — vare sig Hr Geijer antingen trodde sig redan hafva sagt tillräckligt, eller fruktade, och kanhända icke utan skäl, att det personliga kunde taga lofven af sjelfva saken — beslöto vi — icke upptaga handsken, ty till strider, hvaruti partisinnets larmtrumma blandar sina hvirflar, hafva vi ingen lust — helt enfaldeligen, såsom ett repertorium, för Allmänheten, och således icke för att börja ett ordkrig med våra store och, vi erkänna det gerna, kunnigare Colleger, framställa nödvändigheten af Allianstraktaten emellan Sverige och Ryssland år 1812, vägledde af intet annat, och ej heller behöfva vi annat, än rättskänslan inom oss, och de fakta, som utom oss skulle tala för sig sjelfva, om det ej låge i vissa intressen att missförstå eller misstyda dem. Att häfva detta missförstånd och denna misstydning är hvad vi i följande artiklar skola försöka, anhållande, att våra läsare, för det vigtiga i sjelfva saken och det välmenande i dess framställning, ville ursäkta formens möjliga brister!

—e.


II. Artikeln.

Läsaren torde, af hvad vi i föregående avtikeln erinrade, finna, att här blott kan bli frågan om att i förening med det, som vi ur Litteraturbladet för December månad reproducera[1], meddela några andra upplysningar, för att gifva dem af våra läsare, som möjligtvis vilja hafva en kort öfversigt af saken, någon vägledning deruti. Några andra veflexioner, än sådana, som i och med sjelfva ämnet af sip sjelfva kanna föranledas, vilja vi ej tillåta oss, dels derföre att vi beslutit i vår afhandling vara så korta som möjligt, dels bära en viss fruktan för all slags kannstöperi, hvilket, isynnerhet när det figurerar kring ett redan skedt faktum, alltid måste förefalla oss lättfärdigt, i detta ords vidsträcktaste betydelse. Vi hafva redan i det föregående låtit förstå, hur lyckligt det i alla hänseenden hade varit, om Sverige kunnat förena sitt intresse med Frankrikes. Men borde väl Sverige ingå en sådan förening utan att, å sin sida, genom säkra garantier, se denna förening både för det närvarande och tillkommande betryggad? — Och hurudana voro de garantier, som Napoleon erbjöd oss? — Denna är hufvudfrågan, kring hvilken också hela vår afhandling måste sluta sig.

Napoleon var missnöjd med revolutionen i Sverige 1809. Det är en af autokratiens hufvudprinciper att icke tåla andra hvälfningar, än sådana, som sprungit ur dess eget varde. Derföre, när vår Ambassadör anhöll om hans intercession hos hans dåvarande intime vän, Kejsar Alexander, för att bereda oss åtminstone bibehållandet af Åland, svarade han, densamme, genom hvars kraftbud Finland rycktes ifrån oss, kallt: »Adressez vous a l'Empereur Alexander, il est grand et genereux»[2]. Hans missnöje med Sverige minskades ej genom Prinsens af Ponte Cervo val till thronföljare. »Jag hade önskat att han ej mottagit valet», yttrade han till en af sina förtrogna. Hans dubbelhet, det är förgäfves vi eftersökt en mildare benämning, så väl emot Prinsen som emot Svenska Regeringen började genast visa sig. Kontinentalsystemets antagande var, som man vet, hans Hobby horse, villkoret för all fred med honom. Han gjorde för Prinsen ingen hemlighet af att han äfven skulle fordra dess antagande af Sverige; men han lofvade Prinsen vid afresan, att ej göra anspråk derpå förr än i Maj det följande året (1811). Knappast hade likväl Prinsen kommit till Sverige[3], förrän Napoleons Minister Alquier derstädes i en ton, som liknade en Prokonsuls, fordrade, att Sverige skulle förklara England krig.

Nu börjades emellan Kronprinsen och Napoleon en brefvexling, i många afseenden märkvärdig, hvaruti man finner, under alla former reproduceradt, den förres lifliga ihärdighet att förmå den sednare sätta Sverige i tillfälle att göra gemensam sak med Frankrike — en ihärdighet, som någon gång till och med gränsade till glömska af den värdighet han var skyldig icke allenast den nation, i hvars namn han talade, utan äfven sin egen ställning[4].

Vi veta, att Sverige nyss hade slutat ett olyckligt krig, som försatt detsamma i stor skuld och beröfvät det tredjedelen af sitt område. Detta oaktadt erbjöd det sig att följa Napoleons fana, om han lemnade det subsidier. Huru svarade Napoleon? — Den 13 Nov. 1810 förelade Herr Alquier Konung Carl XIII en not, deruti han fordrade krigets förklarande mot England inom fem dagar, med hotelse att annars resa utan att taga afsked. Hans fordran beviljades. Den 17 och 19 i samma månad utfärdades krigsförklaringen mot England samt hur förhållas skulle med de Engelska varorna[5].

Engelska Ministèren (som man finner af Prem. Ministern Cannings Tal i Parlamentet) betraktade med ett mera medlidsamt än fiendtligt öga detta Sveriges steg. Men att England ej bekrigade oss, ej blockerade våra hamnar eller uppbrände Göteborg, likasom att vi ej kunde hindra Engelska krigs- och handelsskepp att samlas eller uppehålla sig vid Wingasund, sex mil ifrån Svenska kusten, samt att våra kanoner ej kunde skjuta så långt, räknade Napoleon oss till ett oförlåtligt brott. Han fordrade att på den långa vestra kusten ingen båt med Engelska varor skulle kunna smyga sig i land, och då sådant ej var möjligt hindra, lades äfven detta oss till last. Nu började demonstrationerna och trakasserierna för vår passivitet. Förgäfves svarade vi, att, utblottade som vi voro, vi omöjligen kunde mäta oss med Europas största sjömakt, att vi, till förandet af ett aktivt krig, behöfde flottor och arméer, och att vi, till bådas uppsättande, saknade penningar, dem vi af Napoleon begärde. Han lät genom sin Minister svara: »Att han ville först å& vår sida se handlingar öfverensstämmande med sitt system, hvarefter det vore möjligt att fråga kunde uppstå hos Hans Kejserliga Majestät att göra något för Sverige.» Detta var ju, om ej ett nytt: »Guds fred? - Yxskaft», likväl ett högst otillfredsställande svar, ty hvad säkerhet erbjöd väl detta: »vore möjligt» och detta: »göra något för Sverige?»

Visserligen lät Napoleon, i glidjen öfver krigsförklaringen mot England, Alquier tillkännapifva, att han befallt, det Svenska skepp och deras laster skulle emottagas i alla Franska och alla under Kejsarriket lydande hamnar, äfvensom att Sverige skulle från Frankrike få hämta all den spannmål det behöfde emot blott 1/10:del af den tull andra nationer betalte. Han fästade dervid likväl ett litet villkor — för att ej nämna det förnämsta, neml. så vida våra skepp under ett krigstillstånd med England kunde komma till Frankrike — att Konungen skulle skicka honom 2000 matroser till bemanningen af 4 Krigsskepp i Brest; och tog ganska illa, att Sverige hade en Konstitution, som nekade Monarken att förse honom med chair à canon på sin örlogsflotta. Det var blott »par manvaise volonté.»

Harmen öfver att England icke ville göra oss krig, och att vi icke kunde göra England krig, ökad af Danskarnas rapporter om de stora Engelska handelsflottor, som i Svenska hamnar tömde sina laster och medtogo Svenska varor i återlast, gjorde emedlertid att Napoleon sjelf beslöt, att, under det vi trodde oss med honom hafva fred, bekriga oss på alla möjliga sätt. Skymfliga artiklar mot Sverige och dess Regering i Franska och af Franska agenter i Tyskland styrda blad afvexlade med de oförsyntaste uppbringningar af Svenska handelsfartyg icke blott af Franska, utan äfven af Danska kapare — till den grad att sjelfva vår kusthandel icke mera kunde med säkerhet drifvas. Förgäfves beklagade vi oss öfver beggedera; förgäfves återförvisade vi Franska tidningarnas beskyllningar; förgäfves återfordrade vi våra handelsskepp. Äfven i de fall då Franska prisdomstolarna vågade fridömma dem, lät Napoleon deras domar hvila overkställda. Äfven mot Kronprinsen personligen tillät sig Napoleon handlingar af hämd, som voro lika opolitiska som ovärdiga. Ej nog att han i Pariserbladen lät mot honom införa sårande artiklar, han satte sig äfven i besittning af hans utländska dotationer, utan att för dem bestämma någon ersättning.

Den 8 Mars 1811, 13 dagar före Konungens af Rom födelse, skref han till Kronprinsen ett långt bref, hvaruti han ingick i förklaringar öfver sin politik och andades ett slags mauvaise honte öfver hvad som skett och ett slags hemlig benägenhet att närma sig Sverige. Han yttrade deruti, att han ville gifva Sverige kolonialvaror för 20 millioner Francs (10 mill. R:dr B:ko), dem han hade i Hamburg, men nb. Sverige skulle betala dem med sitt jern[6]. Huru detta jern skulle komma till Hamburg eller Frankrike, derom täcktes Napoleon ej yttra sig, eller trodde han verkligen att Engelsmännen skulle låta det passera, som likväl var lika omöjligt, som att det skulle kunna passera genom luften?

Under allt detta fortfor kaparekriget, i synnerhet på den tid af året, då Engelska krigsskepp aflägsnade sig från våra farvatten. Medan man här som bäst hoppades att se Frankrike återkomma till vänskapliga tänkesätt, spordes, att Prinsen af Echmüht[7] höstetiden 1811 låtit förstå, det han den följande våren skulle besätta Pommern och Rügen, hvilket också skedde. Men ej nog dermed: Svenska Embetsmännen derstädes arresterades och affördes till Hamburg, der de insattes i fängsligt förvar; Pommern och Rügen pålades ofantliga kontribotioner; de Svenska skeppen i dessa provinsers hamnar tvingades af mot dem vända kanoner att qvarblifva, hvarefter de utrustades till kaperier på Svenska handeln; alla offentliga Embetsmän afsattes och remplacerades af Fransmän; 2:ne Svenska regementer förklarades för krigsfångar och affördes till Frankrike; Svenska posterna qvarhöllos i Hamburg, och forskningar anställdes der, till utrönandet af det penningebelopp, som Svenskarne der kunde bafva placeradt, o. s. v.

»Om sådant var vänskap, hvad är da fiendskap?» fråga vi med Geijer. — Hvad man af föregående således finner, är att Napoleon för så godt pris som möjligt ville förvärfva sig Sveriges vänskap, hvilket kom honom att glömma möjligheten af den hufvudroll Sverige snart nog kunde spela i det stora, snart till sin upplösning fortskridande, dramat; och när Sverige, till följe af dessa hushållsprinciper, icke kunde bära martyrkronan för denna vänskap, sökte han genom sitt vanliga skräcksystem imponera på detta i hans tycke så obetydliga land. Men detta obetydliga land hade, med all respekt för Napoleons, sina egna intressen att bevaka, intressen, som måste stödja sig på annat än på det blinda så ofta besvikna förtroendet till Autokraten. Året 1812, till hvars vidare tilldragelser vi i nästa nummer skola komma, inträdde. — 1812! Dess vårsol belyste Napoleons middagshöjd. Hvarföre hviskade ej i hans öra någon svartbevingad aning, att bakom dess vintermoln hans aftonrodnad skulle sjunka!

—e.


III. Artikeln.

1812 var nu inne. Allt mer och mer sammandrogo sig på Europas politiska horisont de moln, i hvars sköte de blixtrar smiddes, som snart skulle ljunga öfver Vesterns och Österns trotsigt hotande Kejsarspiror. Ju mörkare och mer olycksbådande atmosferen sammanträngde sig öfver vestern och östern, deste klarare och vigtigare började nordstjernan framtindra, och Napoleon, som i lyckans och framgångens solsken ej märkt dess vänliga ljus, fästade nu vid densamma en allvarlig blick, för att, om möjligt, ännu fånga dess strålar. Men emellan denna blick och denna stjerna sväfvade mörka skuggor, hvilkas vissnade anletsdrag buro pregeln af flydda dagars politik. Napoleon igenkände väl de dystra dragen; ty den pregel, de buro, var ett outplånligt afdrag af hans eget Kejsaresignet. Dock var ej utsigten helt och hållet förmörkad; ty Norden, eller rättare sagdt Sverige, fordrade af Napoleon blott en förklaring öfver de mellanliggande fiendtligheterna, en förklaring visserligen öfverflödig, der fakta talade så tydligt. Napoleon, likasom mången annan, svag för egna fosters lyten, såg de skedda fiendtligheterna med blida ögon och trodde; att det land, mot hvilket de blifvit begångna, skulle göra detsamma; ty genom Svenska Chargé d'Affairen Signeul, som i Mars 1812 ankom till Sverige, gaf han den äskade förklaringen. Men hurudan förklaring? — Sverige skulle afgifva en ny krigsförklaring mot England, hindra all kommunikation med Engelska kryssare, förse Sundet med batterier och utrusta en flotta, med ett ord, börja ett aktivt sjökrig mot England; men ej nog dermed: Sverige skulle uppsätta en armé af 30 à 40,000 man för att anfalla Ryssland, så snart fiendtligheterna emellan Frankrike och detta land började. För detta skulle Sverige i ersättning få Finland, possessioner i Tyskland och penningebidrag[8] till krigets fortsättande.

En hvar, som icke rent af är förblindad af Napoleontisk entusiasm, måste inse, att mot uppfyllandet af dessa propositioner reste sig den hårda omöjligheten både i fysiskt och moraliskt afseende. Sveriges belägenhet gjorde det till det första vapen, som kunde användas mot Ryssland, hvarföre det var naturligt, att detta land och dess allierade, innan de började kriget emot Frankrike, skulle söka slita detta vapen ur Napoleons hand. Och ingenting hade för dessa förenade länder, England och Ryssland, varit lättare. I samma ögonblick Sverige gjort min af att anfalla Ryssland, hade detta till lands med hela sin styrka kastat sig öfver Sverige (man besinne, att kriget, då Frankrike gjorde dessa förslag, ej ännu var förklaradt); och till sjöss hade England blockerat eller uppbränt dess sjöstäder samt helt och hållet tillintetgjort dess handel, så att icke ett fartyg hade kunnat komma till någon Svensk hamn. Var Sverige verkligen i det tillstånd att kunna uthärda alla dessa förenade anfall med dess följder, under ett år, då det, hemsökt af den svåraste missväxt, som på lång tid existerat, ej kunde umbära en stor import af spannmål från just det land, emot hvilket det skulle Förklara krig[9]? — Och, om traktater mellan sjelfständiga nationer anses betyda något, med hvad skäl skulle Sverige förklara krig mot en makt, som troget uppfyllt sina förbindelser mot detsamma och deremot gynna en annan, som under de förflutna åren icke allenast visat likgilltighet, utan, som vi nyss hafva visat, den uppenbaraste ovilja emot det land, hvars biträde nu anropades? — Kunde väl Sverige i Napoleons sist afgifna löften finna säkrare garantier, än i hans föregående? — Dessutom fordrade de af Frankrike begärda rustningarna en utgift af vida större belopp än de 10 millioner, för hvilka han ville köpa kolonialvaror. Ponera derjemte, att det lyckats Sverige att föra till Danzig och Lübeck den ifrågavarande qvantiteten, men att kriget mot Ryssland för oss ej aflupit efter Napoleons önskan, utan våra arméer blifvit slagna, hvad hade väl då kunnat hindra densamme, som under Sveriges krigstillstånd med England på det mest sårande sätt behandlade oss, för det vi, utan allt biträde, ej kunde med England föra ett aktivt sjökrig, äfven då antingen konfiskera varorna eller betala dem vida under värdet, i betraktandet af den mindre nytta han förment sig haft af oss? Detta må nu vara hur som helst, Sverige skulle i alla fall dels legat i förskott till utgifternas bestridande, dels af egna tillgångar skaffa sig medel, och huru skulle inkomster dertill fås? Jo, genom kontributioner i ett af ett föregående krig utblottadt och under en stor utländsk skuld suckande land, som till på köpet hotades med hungersnöden.

Den fysiska och moraliska omöjligheten att ingå i Napoleons allians var alltså gifven. Men Sverige gjorde ännu ett försök, att bringa honom till medgifvande af någon ersättning, motsvarande de uppoffringar han fordrade. Det är Er, sade det, som vi ha att tacka för förlusten af Finland. Ni inser nu det stora politiska misstag ni begått, då ni tillät en sådan spoliation; men den är nu skedd och det är troligt att äfven ni får plikta för edra misstag. Finland har varit för Ryssland, hvad Skåne, Halland och Blekinge voro för Sverige, under dess förening med Danmark, ett ständigt föremål för dess eröfringsbegär, och historien har visat, att en possession, skild från moderlandet af ett haf; ej i längden kan af det bibehållas, då den har till granne en större makt, som gjort till villkor för sin existens att äga det. Vi förutse ett krig med Ryssland för Finland hvart 10:de eller 20:de år — och till detta pris är det oss för dyrt betalt, äfven om vi kunde återtaga det, och en skuldsättning af 20 à 30 millioner är, i ett fattigt land som Sverige, icke så lätt utplånad, att den bör så der periodiskt förnyas: Sverige är trött af att se sig blottställdt att ständigt inblandas i fasta landets strider, af att se sig betraktadt som den tång, hvarmed än Frankrike, än England vill rycka sina brända kastanier ur elden; det vill till och med vara beröfvadt frestelsen till en sådan inblandning. "Det vill vara en verld för sig, der frihet och lycka i fred få utveckla sig. Gif oss Norrige — och vi äro det. Ni kan det. Ni har eller får tillräckliga medel i edra händer att hålla Danmark skadeslöst. Norrige är — för att nyttja ert eget argument, då ni införlifyade Holland och Belgien med Frankrike — af naturen oss ämnadt. Gif oss det: vi blifva då en makt i stånd att försvara oss mot yttre anfall, en på visst sätt insulär stat, en Ö i Norden, för en liten stat, som vill bibehålla sin sjelfständighet, den bästa belägenhet, som kan önskas; så ungefär svarade Sverige på Napoleons framställningar. Det behöfdes för den höga person, som då ledde Sveriges politik, blott en blick på kartan, för att inse både det nödvändiga och naturliga i dessa rikens förening — blott en blick i Sveriges historia, för att finna hur många fruktlösa ansträngningar Sverige, äfven under sina mest glänsande tidsskiften, gjort för att till sig sluta detta land. — Napoleon åberopade nu folkrätten, som förut icke så sällan fått stå tillbaka för hans kraftvilja, och svarade, att som han vore Konungens af Danmark bundsförvandt och vän, så kunde han aldrig samtycka till detta förslag. England och Ryssland erbjödo sig deremot att garantera Sveriges och Norriges förening[10], ja till och med Ryssland, i händelse af nederlag, äfven Finland.

Den 24 Mars 1812 skref Kronprinsen ett bref till Napoleon, som kan anses för hans sista försök att stämma Napoleon till blidare tänkesätt mot Sverige.

Napoleon lät genom Österrikiska Ministern, Grefve Neipperg, göra ett nytt försök att förmå Sverige till en krigsförklaring mot Ryssland[11]. — Svenska Kabinettet svarade: att det såg sig ur stånd att föra något krig med sina egna tillgångar, utan ville förblifva neutralt, om Napoleon ville erkänna dess väpnade neutralitet, med den deruti grundade rättigheten att få öppna sina hamnar för alla länders fartyg, samt återställa Pommern; i fall af vägran dertill, ville Konungen, men blott i detta fall, antaga Kejsarnes af Ryssland och Österrike bemedling. Detta svar lemnades utan allt afseende liksom Hr d'Ohssons, vår Charge d'Affaires i Paris, den 28 Maj samma år inlemnade protest emot Pommerns ockupation och kaperierna, samt begärda förklaring deröfver.

Kriget förklarades mot Ryssland, och Napoleon uppbröt mot detsamma med en fruktansvärd här, som genom en kedja af segrar banade honom vägen ända till Moskwa. — Men Moskwas brand och Asiens dödande vindar satte för evigt en gräns för Napoleons örnar.

—e.


IV. Artikeln.

Men icke blott Moskwas brand och Asiens vindar voro de, som gåfvo de första stötarna åt Napoleons thron. Det fans ena annan vida fruktansvärdare makt, som redan, innan hans tåg mot Ryssland, förklarat sig mot honom, upphöjande sina otaliga hufvuden och armar till hans fall, det var allmänna opinionen, och dess lösen var: strid mot Universalmonrarkien! — Den beundran, som förr så troget följde hans segrande fanor öfver Afrikas brännande hedar och Alpernas snöklädda fjäll, som så entusiastiskt yttrade sitt bifall till störtandet af Tysklands murkna konstitutioner, förbleknade och förstummades allt mer och mer för herrskareblicken och herskare-ordet, när dessa, icke erkännande någon annan gräns, än herrskareviljan, allt djerfvare öch djerfvare flögo härjande och förstörande kring Europa. Hvad en efterverld kanhända skulle hafya insett, kunde de närliggande stunderna naturligtvis ej fatta. De sågo visserligen många onda utväxter, många giftiga tistlar brytas och falla under den väldiges hand; men jemte dessa äfven en och annan ädlare planta, hvars rot låg djupt i mensklighetens hjerta, uppryckas och förtrampas. Svedan af ett enda blödande sår döfvade för ögonblicket känslan af det goda, som för öfrigt skett, och med denna minnet af de många brister, som blifvit häfna. Man insåg ej det förlåtliga, för att ej säga det nödvändiga, i att samma hand, som uppryckte ogräset, medvetslöst kunde medtaga den späda blommans stjelk. Emellertid jemrade sig patienterna högt, och deras klagoskri fördes med mångdubblade återljud till de orter, der den bårdhändte läkaren ej ännu varit. För den möjliga vinsten, som var det ondas fördrifvande, vågade man ej ännu sätta det lilla goda, som man ännu hade, på spel. Man kände visserligen oket af det förra, men hade vänt sig att bära det; man ryste vid blotta tankan på att förlora det sednare. Derföre såg man sig, vid hvarje närmande från Napoleons sida, ännu ett steg närmare Despotismens jerngissel, kände redan verkningarna af hans fruktansvärda Polis och hörde tätt invid sig Tryckfrihetens döende stämma, utan att man ens reflekterade öfver, huruvida dessa tyranniets grundpelare; hvarpå Frankrikes kejsarethron då stödde sig, voro uppresta af nödvändigheten eller icke; man såg i de länders öden, hvilka förenades med Frankrikes, allt mer och mer uppskjuta denna feodal-aristokrati, som på ruinerna af den gamla murkna och grusade snart nog skulle famna hela Europa, för att, med Frankrike till medelpunkt och stöd, växa mationernas och folkens intressen öfver hufvudet, en feodal-aristokrati, visserligen i sin början hvilande på verkliga förtjenster, men som, i likhet med den: sedan sekler grundade numera döende, icke derföre just kunde bjuda någon prisvärd varaktighet. Hvad Rom varit för kyrkan, skulle Frankrike blifva för staten — i början den sanna storhetens och bildningens källa — och sedan kanhända förtryckets och slafveriets, till hvars häfvande otaliga reformationer och strider vore att förvänta. — Sålunda bildade sig denna opinion, som såg i Napoleon mindre tidehvarfvets störste hjelte, än tidehvarfvets störste våldsinkräktare, och lika mycket, som den förut beundrat den förre, nu mera hatade den sednare. Derföre, när Napoleon tågade mot Ryssland för att störta denna makt, var det knappt någon, med undantag naturligtvis af dem, hvilkas öde helt och hållet sammanhängde med hans, som icke önskade, att denna expedition måtte misslyckas, en önskan, som icke en gång det s. k. rysshatet förmådde afsvalna. — Hvad skäl hade väl Sverige för att kunna räknas till undantagen, eller icke tro, att Napoleon, sedan han krossat Ryssland och sålunda blifvit berrskare öfver Östersjöns och Bottniska vikens östra stränder, äfven skulle sträcka sin hand icke allenast öfver de vestra, utan ock öfver hela Skandinavien, för att från någon af Norriges hamnar och sjöstäder, t. ex. Trondbjem, enligt några Fransyska författare, kunna beherrska hela verldshandeln? — Månne väl tanken på denna möjlighet helt och hållet kunde vara främmande för Sveriges dåvarande statsmän? Minne icke äfven denna lade sin betydliga vigt i den vågskål, som vägde Rysslands och Frankrikes intressen? — En annan fråga blir den, hvad verlden derpå hade vunnit; men att svaret måste blifva högst problematiskt, bafva vi nyss sökt antyda.

Att omnämda opinion nått sin mognad, såg man genast efter Napeleons återkomst från det olyckliga Ryska kriget, då de fleste af hans bundsförvandter reste sig mot honom. Dock stod det ännu i hans makt att diktera för Europa en fördelaktig fred och rädda icke blott sina lagrar, utan äfven sin Kejsarekrona; men han, den ende bland alla, vägrade freden[12], för att på ännu flera otaliga offer slutligen blifva sitt eget.

Bland alla de tvisteämnen, som, med anledning af 1812 års politik, uppstått, utmärker sig äfven, och kanhända isynnerhet, det, om hvad Sverige egentligen vunnit på Norrige. Vi bekänna uppriktigt, att vi äfven äro bland dem, som icke tro vinsten vara sådan att den i någon mån kan uppväga förlusten af Finland, hvilket bestämdt kan till en del tillskrifvas skillnaden emellan brödrafolkens Konstitutioner. Men kan väl någon påstå, att man år 1812 anade möjligheten af denna skillnad, eller trodde på annat, än på Norriges fullkomliga förening med Sverige? — Visserligen ingen. Men hvarföre skedde ej denna förening? — Vi känna, att Norrige med vapen i händerna satte sig emot föreningen, uppmuntradt dertill af Danska partiet. Men det är oss ej heller obekant Englands intriger i denna fråga. England, som nyligen ganska kännbart fått erfara, hvad Sverige under ett allmänt Europeiskt krig betydde, såg naturligtvis in i en framtid, hvad Sverige och Norrige förenade, såsom motvigt, å ena eller andra sidan, kunde vara. Det skulle derföre ligga i dess intresse att på något sätt försvaga unionsbandet; också ser man af Lord Durhams och andra Engelska Statsmäns åtgärder den tiden, genom hvilken sked den Engelska diplomatiens trådar gingo. För att förekomma ett krig, som möjligtvis för Sverige kunnat blifvit lika kostbart som mödosamt, gafs då åt Norrige dess ännu gällande konstitution. Efteråt har man insett misstaget, som troligtvis länge får stå qvar, helst Norrmännen nog äro så kloka att de ej så snart släppa ur händerna hvad de fått.

Och Åland — det är med blödande hjerta vi sett äfven denna Ö ryckt från Sveriges krona. Fosterländska vågor slå ej mer mot dess stränder. Ifrån dem resa sig immerfort fästningsverk, hotande vårt sjelfbestånd och vår frihet. Men då det skedda ej kan ändras, höfves det åtminstone att, medan tid dertill ännu är, bereda vårt sjelfförsvar, på det ej en framtid måtte kunna säga, att vi med korslagda armar stått och sett de första länkarna af våra bojor smidas. Det ligger något antingen högst oförlåtligt enfaldigt, eller också rent af antinationelt i att höja sin röst mot bidragen till försvarsverket, och att ej begagna sig af det innevarande tillfället, medan ännu det närvarande Europas störste krigare sitter på Sveriges thron. Vi förstå ej meningen i den opposition, som, på samma gång den tadlar vår Regering för dess vänskapliga förhållande till den Ryska, nekar henne medel att betrygga vårt försvar. — Dock vi erkänna gerna, att vi ej äga nog skarpsinnighet att kunna skönja roten, hvarutur alla dessa lösa skott skjutit — ja, vi till och med glädja oss åt vår okunnighet deruti!

Och bärmedelst hafva vi slutat vårt repertorium af 1812 års politik. Vi hafva dermed blott velat uttala våra åsigter af denna vigtiga tilldragelse, icke förmenande andra att tänka derom hvad de vilja. Således hvarken, såsom Dagligt Allehanda mot oss insinuerat, för »att taga Geijer under armarna», en åtgärd, som Geijer icke torde behöfva af någon och aldraminst af oss, eller för att »erbjuda tjenst» på grund af någon slags inställsamhet, alldenstund vi, trygge af vårt eget sjelfmedvetande, föga bekymra oss antingen dennur »tjenst» blifver hållen till godo, eller »försmådd.» Och att »försvaret är 1 sanning klent», såsom Aftonbladet, innan dess fulländande, yttrade, medgifva vi gerna af det skälet, att vi äro öfvertygade, det mången redan gjort det bättre och troligtvis kommer att ännu pöra det. — Till Dagligt Allehandas och Aftonbladets »utförliga Recensioner» skola vi, i sammanhang med vårt omdöme öfver den i dessa dagar från trycket utgifna skriften: Bidrag till Sveriges Historia efter den 5 November 1810, komma. Till dess farväl!

—e.

  1. Vi anse oss så mycket mera böra göra detta, som vårt Blad möjligtvis cirkulerar bland en större publik, än Litteraturbladet.
  2. Vänd eder till Kejsar Alexander, han är stor och ädelmodig.
  3. Kronprinsen höll sitt intåg i Stockholm d. 2 Nov. 1810; — och d. 7 i samma månad — fem dagar derefter — väckte Franska Ministern frågan om krigsförklaringen mot England.
  4. Man läse dessa bref; de äro alla tryckta.
  5. Nemligen konfiskation af all i Sverige befintlig Engelsk egendom samt förbud af kolonialyarors utförsel derifrån till Kontinenten.
  6. Således ändå betala dem! — Orden äro dessa: ”Je vous donnerai pour vingt millions de deérdes colonial, qui j'ai à Hamburg: Vous me donnerez du fer en echange.” — Hvilka köpmän i Hamburg eller annorstädes skulle väl, äfven om betalningen lyckats att framtränga till Frankrike, hafva velat köpa dessa varor, när de ej kunde transporteras utan fara att förloras under transporten genom uppbringningar af Engelsmännen?
  7. Han var, som man vet, befälhafvare öfver Franska arméerna i norra Tyskland.
  8. Med de 20. millionerna i kolonialvaror hade den förändring skett, att Napoleon skulle köpa dem af Sverige; men ej betala dem förrän de blifvit aflemnade i Danzig eller Lübeck.
  9. ”Att aliera sig med Frankrike”, säger Armand Lefebvre, en Fransysk författare, dessutom känd för sina mindre vänliga tänkesätt mot Sveriges dåvarande Kronprins, ”var att bryta, ej blott i orden, men i verket med England, var att utsätta sig för dess anfall, öfverlemna åt dess hämd hufvudstaden, åt dess inkräktning fästningarna vid sjösidan, flottan, rikets handel, För öfrigt var en expedition till Finland öfver hafvet under Engelska och Ryska flottornas eld omöjlig,”
  10. En afgörande omständighet afskar slutligen frågan. England och Ryssland proponerade hofvet i Stockholm, att garantera Sverige Norriges besittning, om, vid krigets utbrott i Norden, det ville göra gemensam sak med dem emot Frankrike. Ryssland gjorde mer: det tillbjöd sin förbindelse, i händelse det blef öfvervunnet, att låta i fredsunderhandlingarna hela tyngden af sina uppoffringar falla till Sveriges fördel och återställa Finland. Således under det Franska alliansen blott erbjöd detta rike en svår eröfring och faror af alla slag, försäkrade Engelska och Ryska alliansen fördelar i alla händelser: segrande öfverlemnade dessa makter Norrige åt Sverige; i fall af Rysslands nederlag inträdde Sverige i besittning af Finland, Emellan dessa begge systemer stodo vågskålarna ej jemt. Armand Lefebvre.
  11. Det var efter den slutade alliansen emellan Frankrike och Österrike den 14 Mars 1812.
  12. Till svar på den not, som Hertigen af Bassana ungefär i midten af Februari månad 1813 afgaf till Sverige, innehållande en mängd indirekta anfall mot Sveriges Kronprins, skref denne ett bref till Napoleon af d. 23 Mars sistnämde år, som Napoleon, efter sitt fall, ej bordt kunna läsa utan den lifligaste rörelse, utan att i dess författare igenkänna en bland de sannaste vänner han verkligen haft. Så skref han bland annat. ”Votre Majesté ne doit repousser la paix. Possesseur de la plus belle Monarchie de la terre voudra-t-Elle toujours en etendre les limites et leguer à un bras moins puissant que le sien le triste héritage de guerres interminables? | Votre Majesté ne s'attacherat-Elle pas à fermer les plaies d'une révolution dont ils ne reste à la France que les souvenirs de sa gloire militaire et des malheurs réels dans son enterieur? Svie les leçons de l'Histoire rejettent l'idée d'une Monarchie universelle; et le sentiment de l'indépendance peutêtre amorti; mais non effacé du coeuer des Nations. Que Votre Majesté pése toutes ces considerations et pense une fois réellement à cette paix générale, dont le nom profané à fait couler tant de sang!” Hvad hade Napoleon ej varit om han följt detta råd, äfven då? — Såkert icke på S:t Helena.