Uppå alpens isbelagda spira
dit ej någon mänsklig fot kan gå
där syns alprosen sina stänglar vira
in i bergets högst belägna vrå.
Men i dalen växte upp en blomma
lika skön som alpens fagra ros.
Många friare till henne komma,
ty alla ville äga alpens ros.
Den blomman var en ung behaglig tärna
en dotter till den rike Conrad Moor.
Men henne följde ingen lycklig stjärna,
ty högmod uti hennes hjärta bor.
Ack, ni blommor, suckade hon ofta,
den som finge äga er en stund
och få känna huru skönt ni dofta
och trycka blott en kyss på eder mun.
Så hon tänkte då en yngling sade:
Evelin, säg vill du bli min brud?
Allt mitt guld jag för din fot nedlade
och klädde dig i alpens blomsterskrud.
Nej, hon sade, ingens brud jag bliver
förrän som han mig ett löfte ger
och det är att han mig en alpros giver,
en enda blott jag fordrar inte fler.
Kuno har du mod att detta göra
så vill jag för evigt bli din brud.
Må Herrans hand dig uppå berget föra.
Farväl, o Kuno, dig nu skydde Gud.
Kuno klättrar upp för bergets klippa
tills han kom dit blomman slagit rot.
Hans enda handtag var en blomsterknippa
och mot en tuva stödde han sin fot.
Evelin, här har du dina blommor!
Men vad var det? En alpros vit som snö.
Evelin vänta, se nu snart jag kommer.
Min Gud, jag faller, låt mig icke dö.
Så han ropte då han störtar neder
ifrån bergets högst belägna topp.
Uti dalen ligga blott hans kläder
och så hans rysligt sönderslagna kropp.
Evelin hon skyndar ifrån gillet,
då hon såg den döde vilt hon skrek:
Store Gud, nu har jag själv förspillet
livet för den som jag älskade.
Evelins fader kommer ock till stället.
Döden då förenar båda två.
Och hela byn med honom tårar fällde
ett brudpar döden gjorde dem ändå.
Nu ej pennan här må längre rita
uppå kvinnors trots och övermod.
Alpens rosor äro ej mer vita,
de äro färgade av Kunos blod.
