[ 233 ]

ALRIK och HILDUR.

Af mannakraft bevärnad,
Med frejdadt mod och frejdad glaf,
Drog Alrik ut i härnad
Att kämpa för den helga Graf.
Det röda korset lyste
På stålblank hjeltebarm,
Der unga Riddarn hyste
En bild så ljuf och varm.

Stolts Hildur satt i borgen,
Såg hären glättigt tåga fram;
Och ögat, dränkt i sorgen,
Fann Alrik dock bland moln och dam.
Snart kända fjäten skalla
I slottets hvälfda rum,
Der han på knä ses falla
För Hildur, rörd och stum.

Ett skärp, till trofast minne,
Hon lindar kring hans fasta arm:
”O, bär mig blott derinne!” —
Hon hviskar, tryckt intill hans barm;
”Svär mig, vid korsets fana,
Vid svärdet, som du bär,
Att du på stridens bana
Din Hildur trogen är!”’

Han svor sin hulda tärna
Sin tro, på riddarmanna-sed;

[ 234 ]

Blott dagens helga stjerna
Var vittne till hans dyra ed.
Snart timman var förliden,
Trumpeten kallar re’n
Till äran och till striden —
Och Hildur var allen!

Snabbt hingsten sporren lydde,
I Riddarns hjelmskrud luften hven,
Och dal och klippa flydde;
Blott borgens torn, i solens sken,
Ännu en helsning sände
Till strand, der skeppet låg,
Tills vinden seglen spände
På hafvets vida våg.

I nya taflor blänkte
Nu verlden, liksom hafvets rymd,
Och minnets däld sig sänkte
Bakom hvar våg alltmera skymd.
I tusen färgor skifta
Hans ungdomsmod och lust,
Tills flagg och segel hvifta
På Saracenens kust.

Hans dolda eld nu lågar
I skyhög brand vid vapnens larm,
Och Turkens spjut och bågar
Förgäfves syfta åt hans barm;
I hvilan drufvan blöder
Vid vapenlek och dans — — —
Ack! hvarje dag föröder,
Ett blad ur minnets krans.

[ 235 ]

Hvar näktergalar tona
Och dadeln vinkar purpurklädd,
Der skuggar cederns krona
Hans tält, vid Jordans rosenbädd:
Der österns fagra Tärna
Nu Alriks dyrkan är;
Och lik dess middagsstjerna
Hon strålar, men förtär.

Hvad hår, i mörka vågor,
Kring elfenbarmen vekt sig smög
Hvad blick, i vällustlågor,
Ur svarta ögat glödgad flög
Hvad dunkelsköna bågar,
De stolta ögonbryn,
Då Sultaninnan rågar
Åt Riddarn segrens vin!

En Pilgrim kom till hären,
Hans valfart öfver hafvet gått;
Bland skimrande gevären
Han sökte Riddar Alrik blott.
I liljehvita handen
En furustaf han bar;
Det sågs, från högre landen
Hans rena sinne var.

Hans smerta vext sig döljde
I vida kappan dunkelgrå,
Och pilgrimshatten höljde
Det blonda håret; ögats blå
Log sorglikt, likt azuren
Bland moln en månskensqväll,

[ 236 ]

Och tycktes i Naturen
Se blott ett grafvens tjäll.

På skullran cittran hvilar;
Ett återljud från flydda da’r!
Från tält till tält han ilar
Och sent vid Alriks tält han var,
Då soln vid nedergången
Sig slöt till hafvets bröst;
Allt stilla var; blott sången
Så klang med sakta röst:

”Då vårens gudom tänder
Sin fackla öfver himlens blå,
Då solen återvänder
Hvar höst med sommarfåglar små,
Då månans silfverglitter
På drifvan speglar sig, —
I loftet Hildur sitter
Och spejar efter Dig.”

”Så, natt och dag, hon blickar
Åt hafvets fjerran dunkla rymd;
Blott aftonstjernan skickar
Ett svar, men blek, i molnen skymd.
I dimmans flor vid stranden
Der böljan tumlar sig,
Hon vinkar dig med handen
Och famnar efter Dig.”

”Ej fadersväldet fjettrar
Dess vilda sorg i sluten cell:
Från brant till brant hon klättrar
I regn och storm, från häll till häll;

[ 237 ]

Och ljuder borgasalen
Af harpoklang och fröjd,
Då, ack! förstämd af qvalen
Hon söker klippans höjd.”

”En qväll det fyllda hornet
Gick rundt omkring med skumrikt mjöd,
Och slaget Tolf från tornet
I skog och dalar återljöd,
Och mörk, och dufven, sorgen
På nattens vingar låg:
Då flydde Hildur borgen,
Med Alrik i sin håg.

”Sin fosterbygd förlåter
Den arma, flyr kring vida haf;
Min brudkrans blommar åter,
Hon tänker, vid Försonarns graf!
Här fanns ock kransen, skuren
Af myrt och palm så skön, —
Men inom kloster muren,
Vid sång och trofast bön!”

”Ack, Alrik! hatets låga
Vid Korsets fot ej brinna kan;
Din glömska var min plåga,
Men äfven detta qval försvann.
Farväl! vi äro vänner;
Snart gry ju himlens da’r?
Då vet jag, att du känner
Hvad Hildurs kärlek var.” —

Väl hann den ömma sången
Än djupt den häpna riddarns bröst:

[ 238 ]

Men Hildur re’n var gången,
En vålnad lik, en anderöst.
I skog, i nattens dimma
Hemsk, vilseförd han lopp,
Tills dagens första strimma
Förgyllde palmens topp.

Då, ensam i naturen,
Med tända minnen, slocknadt hopp,
Står han vid klostermuren
Och ber till tysta cellen opp.
Forsent! — vid porten faller
Med rysligt återljud,
Det tunga, dystra galler,
Som gömmer Alriks brud.