Amen
| ← Promotionen 1824 |
|
Gengångaren → |
I det höga tempeltornet
Stod Pehr Klockare och ringde.
Klockan gjuten var i Tyskland
Af Klockgjutarn Kosegarten.
Klang gick ut från klockan, Tyska,
Som när Bjellermannen Blaren
Rister på sitt krönta hufvud,
”Och så ljufligen sang klockan
Som till säng hon läsarn följde.”
Men när som nu Callovai,
Ifrån Tyskeriets tornspets,
Der till tupp förbytt han thronar
Värpande åt snälla barnen,
Hörde Klockarns fromma bingbong,
Ville i Sankt Phosphors Orden
Han den goda Klockarn uppta’.
Dag och natt på Brödrens lärdom
Lyssnar han med nitisk vilja
Men af allt han kan dock fatta
Blott ett ord och det är Amen.
Dagligen han se’n sjöng Amen
Uti Svithiods-konstens tempel.
Sist, när Klockarn gick till hvila
Uti skötet af den vallmark,
Hvilken han, beprydd med träskor,
Uti lifvets dagar trampat, —
Uti skuggan af det granberg,
Hvarfrån han i barnaåren
Yr och ”Fröjdig” kottar rifvit, —
Utur grafven, der han gömdes,
Fridsäll uppkröp en blå klocka.
Med författarsvett på bladen
Skrifvet stod ett sirligt Amen.