Amphiktyonier, orakel, fester och offentliga spel

9. Amphiktyonier, orakel, fester och offentliga spel.

Trots den mängd af små stater, hvari Grekland var söndradt, fans det likväl ett grekiskt folk. Alla, ifrån berget Olympos till udden Tänaron, kallade de folk barbarer, hvilka ej talade deras språk och ej dyrkade deras gudar. Utan tvifvel var skilnaden stor mellan Arkadiens råe herde och den fint bildade medborgaren i Athen eller Miletos; men likheterna voro likväl ännu större. Den enes synkrets [ 304 ]hade en ofantlig vidd, den andres var mycket inskränkt; men båda hade samma språk, samma gudar, samma sedliga begrepp. Båda förkastade, hvad man återfann hos andra samtida nationer, såsom menniskooffer, stympningar, månggifte, det i Thrakien förekommande bruket, att fadern sålde sina barn, och Asiatens slafviska lydnad för storkonungen. Med känsla af ett gemensamt ursprung kunde ingen af dem förlika sig med den tanken att låta sin stad uppgå i en främmande, icke grekisk stat.

Detta gemensamma lefnads-, tanke- och föreställningssätt ledde med nödvändighet Grekerna till att införa vissa gemensamma offentliga inrättningar, hvilka utgjorde en viss sammanhållningskraft. Dylika allmänna inrättningar voro amphiktyonierna, de offentliga spelen och oraklen.

Amphiktyonierna voro på en gång politiska och religiösa förbund, hvilka bildades af ett visst antal stater i afsigt att på fredlig väg ordna sina ömsesidiga förhållanden. Grekerna höjde sig aldrig, om ej i sina sista dagar, till den tanken att gifva sig en förbundsförförfattning, hvilken kunnat mångdubbla deras krafter, genom att liksom i en enda knippa förena de särskilda staterna. Men föreställningen om en broderlig förening fans alltid ibland dem, oaktadt de sönderslitande inbördes krigen. Det är detta sinnelag, som amphiktyonierna hade att tacka för sin uppkomst. Under den äldre tiden voro dessa föreningar talrika. Ett tempel var alltid medelpunkten för dessa förbund och en religiös fest tidpunkten för folkslagens eller deras ombuds sammanträden, ty den gemensamma dyrkan af samma gudomlighet och deltagandet i samma offer voro de enda band, som de gamle Grekerna underkastade sig. Den ryktbaraste af dessa amphiktyonier var den, som på våren församlade sig i Delphi, på hösten vid Thermopylä, på slätten vid Anthela. Traditionen tillade Amphiktyon, Devkalions son, stiftelsen häraf, under det Strabon tillskrifver Akrisios, konung i Argos, dess grundläggning. Hvilken än dess ursprung må vara, så bevisa de deri deltagande folkslagens namn, att denna inrättning var mycket gammal. Af tolf, hvilket var hela antalet, bodde nemligen sju af dessa folk på andra sidan berget Öta, hvilket visar, att den tid, då förbundet bildades, Thessalien ännu var hufvudlandet i Grekland.

Hvart och ett af dessa tolf folk hade två röster. Samtlige rösterna utgjorde sålunda tjugofyra, hvilket antal oförändradt qvarstod ända till Augusti tid, utom det att rösträtten någon gång öfverflyttades från ett folk till ett annat eller delades mellan två afdelningar af samma folkslag. Sålunda hade Sparta blott en af de två doriska [ 305 ]rösterna, Athen en af de två joniska. Hos de gamle och i synnerhet i Grekland utfördes hvarje mera högtidlig handling vid gudarnes altaren och föregicks eller efterföljdes af offer. Det är derföre ganska svårt att skilja emellan amphiktyoniernas religiösa och politiska karakter. I början var denna förening troligen ingenting annat än en fest till Demeters ära, hvars urgamla tempel höjde sig i närheten af Thermopylä, Samtidigt med denna fest öfverlade ombud från de tolf folken om gemensamma angelägenheter. Då man hör talas om dessa ombud från hela Grekland, får man dervid likväl ej tänka sig en nationalförsamling i ordets vanliga betydelse; ty hvarje stat i Grekland hade sitt fulla oberoende, och, då två millioner Asiater störtade sig öfver Hellas, var det ej amphiktyonerna, som ledde försvaret. Det är först efter segern, som de uppträda och handla. Då inviga de åt gudarne den förrädare, som visat fienden ingången till Grekland, samt uppresa en grafvård åt de hjeltar, som fallit vid Thermopylä. Genom dessa handlingar komma vi under fund med amphiktyonernas egentliga verkningskrets. Att gifva nationela belöningar, att uppresa bildstoder och grafvårdar öfver dem, som gjort sig väl förtjente af det gemensamma fäderneslandet, eller att slunga förbannelsen öfver den brottsliges hufvud, tillhörde denna det grekiska folkets högsta domstol, hvilken var en bild af de tolf store gudarnes råd. Amphiktyonerna voro äfven ett slags freds- och förlikningsdomare de förbundna staterna emellan; på samma sätt som presterskapet under medeltiden genom införandet af »Gudsfreden» bemödade sig att sätta en tygel på våldet, utstakade de vissa gränser för de krig, som förbundets medlemmar förde med hvarandra. Belägrades en stad, som tillhörde förbundet, var det förbjudet att afstänga brunnarne eller floderna, som tillförde den vatten; sedan den var intagen, hade man ej rättighet att förstöra den; under krigets lopp blef stillestånd beviljadt för de dödes begrafvande, och, för att ej förlänga hatet, var det ej tillåtet att uppresa något varaktigt segertecken. Skonsamhet mot dem, som tagit sin tillflykt till templen, och fullkomlig frihet för alla att bevista de offentliga spelen, att rådfråga oraklen, att begifva sig till det gemensamma templet, att der anställa offer o. s. v. tillhörde äfven den grekiska folkrätten, hvars väktare amphiktyonerna voro.

Olycklig den, som bröt mot de amphiktyoniska föreskrifterna! [ 306 ]Hvarje Grek var skyldig att hörsamma amphiktyonernas uppmaning och bidraga till utförandet af deras beslut. Under det första s. k. heliga kriget läto de intaga och med marken jemna staden Kirrha samt nedkallade gudarnes förbannelse öfver dem, som företoge sig att återuppbygga den. Orsaken härtill var, att Kirrha hade förolämpat den delphiske guden genom att beskatta de pilgrimer, som kommo för att offra vid hans altare. Den delphiske Apollons tempel med dess område stod nemligen under amphiktyonernas särskilda beskydd. De förvaltade gudens skatter och utlånte dem mot ränta till städer eller enskilde.

Man kan fråga, hvarföre amphiktyonerna, oaktadt de voro försedde med så stora rättigheter, i allmänhet utöfvade ett så ringa inflytande? Orsaken är att söka dels deri, att hvarje central myndighet, som utsträckte sin magt utöfver de religiösa rättigheterna, var en fasa för de grekiska staterna; dels deri, att Sparta och Athen, hvilka enligt den gamla röstfördelningen voro likstälda med de små folkslagen kring Pindos, ej hade någon förkärlek till en inrättning, der de voro af så liten betydelse. Under de persiska krigen och under de åttatio år, som Athens och Spartas öfvervälde räcker, är den delphiska församlingen af föga betydelse. Men då efter slaget vid Levktra den förnämsta rollen öfvergått till en stad i det nordligare Grekland, börjar den att röra på sig. Thebe finner för godt att stödja sig på henne och erhåller deri en förstärkning emot Sparta. Sedan blifver hon så småningom ett politiskt verktyg, hvaraf konung Philip i Makedonien skall veta att betjena sig.

Andra inrättningar, hvilka mindre öppet hade till mål att åstadkomma och bibehålla enheten mellan Hellenerna, bidrogo likväl kanske mer dertill, vi mena oraklen, festerna och de offentliga spelen. Grekerna ville ej veta utaf några federativa band, men om ett orakels rykte tillväxte, om ett storartadt tempel reste sig, om spel och fester, om strider och täflingar tillkännagåfvos, då lemnade dessa lättrogna och nyfikna menniskor, desse konstens och ärans älskare sina små stater, för att sluta sig till dem, som de dagen förut bekämpade och med hvilka de kanske skulle strida dagen derefter, men som de för tillfället blott ansågo som medlemmar af samma familj.

Spådomskonsten sattes i Grekland i allmänhet mycket högt. »Gud», sade Platon, »har gifvit menniskan denna konst, för att ersätta hennes brist på vetande.» Det var ingalunda åt det mest odlade förståndet, man tillerkände förmånsrätten att kunna lyfta på framtidens slöja. Uppenbarelsen af den gudomliga viljan syntes så mycket mer i ögonen fallande, som verktyget derför var bräckligt. Den blinde, den [ 307 ]vansinnige var ofta i mängdens ögon en ofelbar profet, med hvilken statsmannens vishet och fältherrens erfarenhet borde rådföra sig. Vissa ovanliga källor, grottor, hvarifrån ångor, som medförde yrsel och sinnesförvirring, uppstego, betraktades såsom ställen, hvarest gudomligheten alltid var närvarande. Utom oraklet i Dodona med sina profetiska ekar och sina tre prestinnor, hvilka i bladens susning och grenarnes knakande, i porlandet af en källa, som upprann vid foten af en profetisk ek, i skramlet af de kopparkärl, som voro upphängda omkring templet, tolkade det tillkommande, fans det ej något ryktbarare orakel i Grekland, än Trophonios’ håla i Böotien och det delphiska i Phokis. Plutarchos och i synnerhet Pausanias hafva berättat oss de ovanliga scener, för hvilka Trophonios’ helgedom var skådeplatsen.

Ingången till hålan befann sig uti en grotta. Den rådfrågande fick nedstiga nattetid efter långa förberedelser och en sträng pröfning. Man nedgick på en stege till ett visst djup, der det blott fans en mycket trång öppning, hvarigenom fötterna nedstuckos. Derefter neddrogs man med en ytterlig hastighet ända till hålans botten, som låg vid kanten af en afgrund. Gripen af svindel genom den häftiga rörelsen och bedöfvad af den uppstigande ångan, hörde man der förskräckliga ljud, och midtunder detta buller urskilde man röster, som svarade på framstälda frågor; eller också såg man ovanliga syner, såsom blixtar, hvilka genomkorsade mörkret, eller bilder, tjenande såsom svar. Med inbillningen uppfyld af dessa ovanliga företeelser fick man uppstiga med samma snabbhet, som man nedstigit. Man skulle i hvardera handen hålla honungskakor, hvilka enligt presternas påstående hade den egenskapen att skydda för bettet af de ormar, hvaraf hålan var full, men i sjelfva verket för att hindra den rådfrågande att med händerna taga reda på det maskineri, som verkade. Det intryck, som åstadkoms af alla dessa tillställningar, var stundom sådant, att den rådfrågande aldrig rigtigt återkom från den förskräckelse, han erfarit, hvarföre man om menniskor, som voro behäftade med en obotlig sorgbundenhet, brukade säga: »Han har rådfrågat Trophonios’ orakel.»

Apollon var mindre förskräcklig. Hos ljusets gud tilldrog sig allt i öppen dag; prostinnan led ensam af gudens närvaro. Ryktet om detta orakel sträckte sig utom gränserna för den helleniska verlden ända till Lydien, till Etrusker och Romare. Cicero kallade det för verldens orakel, och Delphi blef verkligen medelpunkten för den grekiska religionen. Apollons orakelsvar meddelades ursprungligen af en ung flicka, senare genom en qvinna af minst femtio års ålder, slutligen räckte ej längre en Pythia till för mängden af de rådfrågande, [ 308 ]utan man anskaffade tre. Dessa olyckliga släpades till en öppning af jorden, hvarifrån egendomliga ångor uppstego. Der sattes de på en trefot, på hvilken presterna qvarhöllo dem med våld, och mottogo den profetiska inspirationen. Man såg deras anletsdrag blekna, deras lemmar röra sig konvulsiviskt. Till en början läto de blott suckar och klagorop undslippa sig; men snart började de med gnistrande ögon och skummande mun framsäga, af smärtorop afbrutna, osammanhängande ord, på hvilka man omsorgsfullt tog vara, och i hvilka man bemödade sig att finna en mening och en uppenbarelse rörande framtiden. Man får likväl ej betrakta dessa svar såsom frukten af en vansinnig yrsel; presterna, hvilka, tack vare det oerhörda tilloppet af besökande, kunde förskaffa sig noggranna underrättelser om alla angelägenheter, som rörde staten, ja till och med den enskilde medborgaren, gåfvo dessa otydliga ord en betydelse, som fruktan eller hoppet gerna antog, och som tron ofta förverkligade. De voro också ofta villiga verktyg för staternas styresmän. Demosthenes anklagade Pythia för att vara makedoniskt sinnad, oftast var hon likväl helleniskt sinnad. Under Greklands stora faror voro hennes svar med all sin tvetydighet alltid fosterländska.

[ 309 ]Grekerna, som ville veta allt, äfven det tillkommande, tyckte om oraklen; men de älskade ej mindre festernas högtidligheter. Hvarje stad hade sina högtider, och vid dessa tillfällen reserverades platser för invånarne från bundsförvandtstäder eller kolonier. Så snart gudstjensten begynt, upphörde alla andra sysselsättningar. Domstolarne stängdes, alla betalningar uppskötos, gäldenärer och brottslingar fingo gå oantastade.

Bland dessa fester nämna vi blott Dionysos’-festerna, hvilka gåfvo upphof åt den dramatiska konsten; de stora Panathenäerna, hvilka i Athen med en storartad prakt firades till skyddsgudinnan Athenas ära; och Thesmophorierna, Demeters fest, hvilken framhöll de sedliga lagarne, annars så sällan framträdande uti den hedniska kulten.

Bland mysterierna voro de, som firades på Samothrake och i Elevsis, de äldsta och de mest ansedda. I de samothrakiska mysterierna kunde hvem som helst blifva invigd, men först efter försonande reningar, hvilka ansågos skydda emot fara under detta lifvet och tillförsäkra en lyckligare tillvaro på andra sidan grafven. Ett af de nödvändiga vilkoren var, att den, som skulle invigas, biktade sig för presten.

De elevsinska mysterierna komma oss ofrivilligt att tänka på de teatraliska föreställningar, som medeltiden, fast i en annan betydelse, äfven kallade mysterier; ty de utgjorde ett uppförande af den sköna sagan om Demeter och Persephone (Ceres och Proserpina), hvilken en af de homeriska hymnerna åt oss förvarat. Från dessa mysterier voro barbarer och mördare, äfven om ofrivillige, uteslutne; blott Hellener hade tillträde. Mysterierna tilltalade i synnerhet de yttre sinnena; de bestodo snarare i ett religiöst skådespel, än de meddelade några sedliga eller filosofiska läror. De fleste stannade fromt vid sagans innehåll: men tack vare sinnebildens tänjbarhet, infördes så småningom läror, hvilka ifrån början troligen ej funnos deri. Den i Demeters-sagan förekommande ynglingen Demophoon, hvilken renades genom lågorna, kom att föreställa själen, som luttras i pröfningarna; Persephone i underjorden, menniskans skenbara död; hennes återvändande till Olympen, uppståndelsen och odödligheten. De, som voro invigde i de elevsinska mysterierna, räknade med bestämdhet på en evig sällhet. »Den, som ej kunnat blifva invigd», säger Pindaros, »får förtvina i underjorden, under det att den genom invigningen renade menniskan efter döden får vistas bland gudarne».

Festligheter af en mindre lokal karakter voro de fyra stora offentliga spelen, de isthmiska i närheten af Korinth till Poseidons ära, de nemeiska i Argolis till Herakles’ ära, de pythiska i Delphi till [ 310 ]Apollons ära och de olympiska i Elis till Zevs’ ära. De pythiska spelen, inrättade år 586 för att hedra ormen Pythons besegrare, firades det tredje året af hvarje olympiad på den leende slätten vid Kirrha, hvarifrån man såg Delphi och Parnassos. Man kunde äfven urskönja templet, omgifvet af talrika brons- och marmorbilder, hvilka voro kringspridda i den vidsträckta omhägnaden, inneslutande gåfvor af stater, konungar och enskilde. Bildstoder, trefötter, bäcken, storartade vaser, dyrbara metaller bildade en ansenlig rikedom, betydligt öfverstigande tio tusen talenter (= 41,134,000 kronor).

De förnämsta af alla voro dock de olympiska spelen, efter hvilka Grekerna bestämde sin tideräkning. Den tid af fyra år, som förflöt mellan hvarje gång de firades, kallades en olympiad. Dessa spels ursprung är ytterst dunkelt. Olympia hade utan tvifvel sedan äldsta tider varit sätet för ett orakel och en Zevs’-dyrkan, och fester hade der tid efter annan blifvit firade. Den doriska eröfringen af Peloponnesos torde för en längre tid hafva afbrutit dessa festligheter, men deras förnyande, hvilket man tillskrifver Iphitos och Lykurgos, blef önskligt såväl af politiska som af religiösa skäl. Ifrån och med år 776 f. Kr. upptecknades offentligen namnet på segervinnaren i kapplöpning. Detta bruk fortsattes sedan, och segervinnarnes namn betecknade de olika olympiaderna. Under den tid spelen firades, afbrötos alla krig i Grekland, och ett slags gudsfred rådde under den tid, som var nödvändig för att begifva sig till och ifrån dem. Denna vapenhvila var likväl mycket kort, emedan spelen blott räckte i fem dagar. Blomsterkrönte härolder tillkännagåfvo på förband spelens öppnande, och dryga böter drabbade det folk, som kränkte den inträdda freden. En spartansk krigshär, hvilken år 420 inträngde i Elis, blef dömd till två miners böter (136 kronor) för hvarje soldat. De öfriga nationela spelen, af hvilka de nemeiska och de isthmiska firades två gånger under hvarje olympiad, medförde äfven ett fredstillstånd. Argiverna bortjagade mer än en gång en fiendtlig här genom att förklara de nemeiska spelen öppnade.

Spelen bestodo i täflingar af alla slag: kapplöpningar till fots, till häst eller i vagn, täflan i diskoskastning (bild 113), i hoppning, i brottning (bild 114), i knytnäfkamp, eller i musik och skaldekonst, voro i lika hög grad omfattade af Grekernas ynnest. Endast en krans af lager eller oliv utgjorde segrarens belöning, och likväl var det både för segraren sjelf, den stat han tillhörde, och dem, som skänkt honom lifvet, en utomordentlig heder att vinna detta pris. Då han återvände till fädernestaden, infördes han der i triumf, hans namn var der på allas läppar, skalderne besjöngo honom, målarne och bildhuggarne [ 311 ]prydde de offentliga platserna eller templens pelargångar med hans bild. Man såg fäder dö af glädje vid omfamningen af sina segerrika söner. I Athen hade Solon bestämt en summa af 500 drachmer som en skänk åt segervinnaren. I Sparta fick den, som segrat i de olympiska spelen, den äran att under striden intaga den farligaste platsen.

Den rättvisan måste man göra Grekerna, att, om de högt värderade kroppsliga företräden, de likväl satte de andliga ännu högre. Vid de pythiska spelen såg man Pindaros af den församlade mängden förmås att intaga en särskild hedersplats, hvarpå han, med en krans på hufvudet och lyran i handen, genom sina sånger tillvann sig de lifligaste bifallsrop. Efter skaldens död fick den stol, på hvilken han suttit, sin plats inuti templet bland gudarnes bilder. Archilochos och Simonides erhöllo liknande hedersbetygelser. Någon gång bortdrog äfven en ryktbar åskådare mängdens blickar från täflingsbanan för att sjelf blifva föremålet för den allmänna uppmärksamheten. Themistokles, Herodotos och Platon vederfors denna heder. Den förstnämnde tillstod, att han aldrig i sitt lif erfarit någon ljufvare njutning.

Äfven från kolonierna och främmande länder besöktes dessa spel. Grekerna voro likväl de ende, som hade rättighet att deltaga i täflingarne. Sjelfve Alexander den store fick ej tillåtelse härtill, förrän han bevisat sin helleniska härkomst. Han var ej den ende konung, som eftersträfvade äran af en olympisk seger. På segervinnarnes lista läste man namnen Gelon och Hieron, konungar i Syrakusa, Theron, konung i Agrigent, Archelaos, konung i Makedonien, Pausanias, konung i Sparta. Den mest fullständiga jemlikhet rådde vid dessa spel; börd och förmögenhet hade ej der något företräde. Alla Greker af fri börd, hvilka ej begått någon vanhedrande handling, hade rättighet att deltaga. Det var jemlikheten fotad på rättskaffenshetens och hederns grund.

Så beskaffade voro dessa i forntiden så ryktbara spel. De bildade ett samband för alla Greklands folk; de tvungo dem att bortlägga sitt hat vid ingången till det heliga området. Mer än en gång förenades stater eller ingingo förbund med hvarandra midt under festligheterna. Känslan af det stora helleniska fäderneslandet, hvilken så ofta bortdomnade, fick en kraftig äggelse, då Herodotos för sönerna [ 312 ]berättade fädernas strider för den gemensamma friheten, eller då Lysias uppmanade dem att beväpna sig, för att ännu en gång försvara den emot de två faror, som hotade henne från öster och från vester, från perserkonungen och från tyrannen i Syrakusa.

Spelen underhöllo bland Grekerna smaken för kropps- och själsstärkande öfningar. De gagnade äfven konsten; bildhuggaren och målaren hade der för sina ögon ett slägte, som genom sin harmoniska utveckling till kropp och själ var det skönaste på jorden, och de erhöllo der sådana uppmuntringar, som intet annat folk någonsin gifvit. Rundt omkring Zevs’ tempel höjde sig inom den heliga lunden tusentals bildstoder, af hvilka största delen voro mästerverk, som återväckte ärofulla minnen. Hvilken skilnad mellan dessa festligheter på Alpheios’ strand eller vid foten af Parnassos och Romarnes fester, hvilka ej förmådde skänka någon glädje, så vida blod ej flöt för gladiatorns svärd eller lejonets tand!