Medan kulna vindar rasa
Och vår dag vill långsamt gå,
Vänner, samlens kring min brasa
Och en saga hören på!
—
Det var en gång i förra dagar
En enka på ett vackert slott,
Beläget, som jag höra fått,
I Europa – lika godt ...
I Tyskland, om er så behagar –
Men hållom oss till enkan blott.
Det var ej, som man torde tänka,
En gammal krank bedagad nåd,
Som gripit till det tvungna råd
Att sig i ensligheten sänka.
Åh, nej, fru Gunild var en enka,
Hvars knappa trettifyra år
Ännu ej allraminsta spår
Af tidens våldsamhet förrådde.
I hela hennes väsen rådde
Ett slags behaglig ärbarhet?
En liten art af andlighet –
Men utaf hennes blick man spådde
Till tankarnes lekamlighet.
Hos täcka könet, som man vet,
Är helighet just ej det bästa:
Den i förtal plär mest bestå.
Men hos fru Gunild icke så:
Hon flitigt sågs i kyrkan gå,
Men skonade ändå sin nästa.
Nå, vänner, denna vackra fru
En vacker dotter också hade,
Som med ett nio och ett sju
Sin hela ålder sammanlade.
Allt hvad man om dess fägring sade
Jag hinner ej upprepa nu.
Hvad man af följden bäst kan dömma,
Var det en flicka, täck och söt.
Fru Gunild derför ock beslöt
För verldens åsyn henne gömma:
Hon trodde sig dertill ha skäl,
I thy hon kände ganska väl
Att den ej någon list plär glömma,
Som skada kan en menlös själ.
Fru Gunild satte all sin heder
Att dana hennes sinnes skick:
Alltjemt om dygd och fromma seder
Den lilla någon lexa fick
Och huru sällskap blott förleder.
En dag, sen solen skridit neder,
Hon helt allen i trägåln gick.
Det hända plär de unga sköna,
Att små bekymmer hos dem rå,
Som de ej veta namn uppå,
Men menlöst söka från sig slå
I ensligheten på det gröna.
Hon gick der tankspridd af och an
Förutan uppsåt hvart det lände;
Men huru hon sin kosa vände,
Hon vid ett lusthus sig befann.
Ett samtal innanför hon hörde.
Som henne sällsamt förekom,
Hon studsade och såg sig om –
En okänd aning henne förde.
Hon nalkades och lyssnade
Och märkte något suckande,
Som hennes unga hjerta rörde.
»Ack», sade hon, »minsann, jag tror –
Nej, jag omöjligt vilse tager:
Det är ... ja, det är söta mor,
Som dessa djupa suckar drager,
Hvad orsak – hur skall jag förstå?»
Hon steg allt mer och mer på tå
Och spetsade sitt fikna öra,
Då hon af samma röst igen
Fick detta kära utrop höra:
»Ack, Rodrik, ömma, bästa vän,
Du endast kan mig lycklig göra!»
»Hå», tänkte flickan inom sig,
»Med mamma är ju ingen fara:
Jag har ej skäl att ängsla mig.
Men hvem kan denne Rodrik vara?» –
Hon till sin säng nu vägen tog;
Men, i den forskning, henne brydde,
All sömn från hennes ögon flydde:
Hon kunde ej begrunda nog
Hvad detta äfventyr betydde.
Att lösa denna svåra knut
Hon länge med sig öfverlade;
Men ändtlig, ledsen, brast hon ut,
Sen hon fru Gunild råkat hade:
»Hvem är – ack, mamma, säg, jag ber –
Den Rodrik, som, hvad jag fått höra,
Kan söta mor så lycklig göra
Och mamma hemligt hos sig ser?»
Fru Gunild såg sig upptäckt vara,
Blef brydd, men fann sig snart att svara:
»Det är, mitt barn, en varelse,
Som himlens blida skickelse
Ibland för mig vill uppenbara
Att råd och bistånd åt mig ge.
Det är en ande, kära flicka,
En skatt, som himlen då och då
De fromma själar plägar skicka.
Du mera ej kan veta få:
Du är för ung – men hvad det lider
Det kanske händer dig också.»
I parentes bemärkas må,
Hvad ingen, som jag tror, bestrider,
Att många sköna alla tider
Förstått att andar kalla på ...
Men, för att ej från saken gå,
Så hör hvad sedermera hände!
Knappt hade veckan gått till ände,
Förrän en hurtig ungersven
Till fröken små biljetter sände:
Som älskare sig tyst bekände
Och hemligt älskad blef igen.
Allt hinder mer hans låga tände:
Trots all fru Gunilds vaksamhet
Han innan kort fann läglighet
Att till den sköna väg sig leta.
Men lyckan nu i ynnest brast:
Fru Gunild, som ren allt fått veta,
Dem öfverraskade i hast.
Bestört och harmsen med detsamma,
Hon straxt till utbrott färdig var
Mot flickan, som blott gaf till svar:
»Det är en ande, söta mamma!
Jag innerligen önskat har
Att himlen också åt mig skänkte
En skatt, som den han mamma gett.
Jag derpå grubblat allt för ett –
Och då jag allra minst det tänkte,
Den ande, söta mor nu sett,
Sig genom fönstret till mig sänkte.»
Fru Gunild, af förvåning stum,
Af blygsel som af åskan slagen.
Fann ingen talan ega rum.
Hon lärde ock från denna dagen,
Att all en mors försigtighet
Kan ofta snarast bli bedragen,
Då flickan alltför litet vet.
För sent hon såg, till sin förtret,
Att flickor löpa större fara
Med andar uti enslighet
Än att i menskors sällskap vara.
