Sämunds Edda (Brate)/Andra kvädet om Gudrun

←  Nivlungarnes dråp

Sämunds Edda Översättare: Erik Brate

Tredje kvädet om Gudrun  →

Från Erik Brates översättning 1913. Originaltitel: Guðrúnarkviða in önnur
Texten hämtad från Projekt Runeberg 070327.

Andra kvädet om Gudrun

Konung Tjodrek var hos Atle och hade där mist nästan alla sina män. Tjodrek och Gudrun klagade för varandra sina sorger; hon talade till honom och sade:

1. »Jag var flicka bland flickor,
fostrad av min moder,
ljuslätt i jungfrubur,
med hjärtat för bröderna,
till dess att Gjuke
guld mig skänkte,
guld mig skänkte
och gav mig åt Sigurd.

2. Så var Sigurd
över sönerna till Gjuke,
som grön vitlök
ur gräset vuxen,
som högbent hjort
över hårgråa rådjur,
eller glödrött guld
över grått silver.

3. Tills mina bröder
mig ej unnade,
att en man jag hade,
förmer än alla.
Sova de ej kunde
eller saker döma,
förrn Sigurd de låtit
slå ihjäl.

4. Grane sprang till tinget,
gny var att höra,
men Sigurd själv
sågs ej komma.
Alla sadeldjuren voro
av svett skummande,
hade dryg möda
med dråparne på ryggen.

5. Gråtande gick jag
att med Grane tala,
med fuktiga kinder
jag frågade hästen.
Sorgsen blev då Grane,
sänkte huvudet i gräset;
hästen visste,
att hans herre ej levde.

6. Länge jag tvekade,
länge var jag tvehågse,
förrn om fursten jag frågade
folkets styresman.

7. Gunnar hängde huvudet,
men Hogne mig sade
om Sigurds
svåra död.
»Huggen ligger
på hinsidan vattnet
Guttorms baneman
ett byte för ulvar.

8. Se där Sigurd
i söderled!
Då kommer du att höra
korpar kraxa,
örnar skria,
åt åteln glada,
vargar tjuta
vid kärestan din.»

9. »Varför, Hogne,
vill du mig säga
sådan sorg,
som min sällhet rövar.
Ma korpar ditt hjärta
ur kroppen slita
över vida land!
Du värst är av män!»

10. Då svarade Hogne
så en gång,
trög till godsinthet,
av tärande sorg:
»För det har du, Gudrun
att gråta mera,
om korpar mitt hjärta
ur kroppen slita.»

11. Ensam gick jag bort
från ordskiftet,
att på skogen samla upp
vad ulven lämnat.
Jag snyftade icke
eller slog med händerna
eller kved och klagade,
som kvinnor göra,
då jag satt i sorg
vid Sigurds lik.

12. Natten så mörk
som i nedan mig tycktes,
då i sorg jag satt
vid Sigurds lik;
ulvarna syntes mig
allra bäst vara,
om de läte mig
livet mista
och man mig brände
som björkens ved.

13. Från fjället jag färdades
fem hela dagar,
tills Halvs höga
hall jag varsnade.

14. Sju halva år
jag höll mig hos Tora,
dotter till Hakon,
i Danmarks land.
Mig till glädje
i guld hon sydde
sydländska salar
och svanor danska.

15. Vi virkade på väven
vapenlekar,
på konstrikt arbete
konungens män;
röda sköldar
rustade kämpar,
svärdsflock, hjälmflock
hjältens följe.

16. Sigmunds fartyg
foro från land,
med gyllene stävbild
och stammen sirad.
Vi stickade på stycket
de strider de hade,
Sigar och Siggeir
söderut på Five.

17. Då frågade Grimhild,
gotiska kvinnan,
hurudan Tora
tyckte, att jag vore.
Hon slutade väva
och sönerna hämtade
för att enträget
åtspörja dem,
vem ville åt systern
för sonen bota
eller vedergälla makan
för mannens dråp.

18. Gunnar var villig
att guld bjuda
för att böta för brottet;
det bjöd ock Hogne.
Hon frågade också,
vem färdig vore
att springare sadla,
att spänna för vagn,
att häst rida
och hök låta flyga,
att avsända pil
från idegransbåge.

19. Valdar for till danskarna
jämte Jaritsleiv
Eymod den tredje
med Jaritsskar.
In gingo då
hjältars likar,
Långskäggs kämpar,
hade ludna röda kappor,
kort brynjor,
kupiga hjälmar,
vid bältet svärd
och brunt var håret.

20. Envar mig ville
juveler skänka,
juveler skänka,
och vänligt tala,
om de måtte för mina
många sorger
tillgift vinna;
jag trodde dem icke.

21. Grimhild bjöd mig
bägare att dricka,
sval och bitter,
att brottet jag ej mindes.
Kraften däri
var kommen av jord,
av sval, kall sjö
och svinets blod.

22. Där voro i hornet
varjehanda stavar,
ristade och rödfärgade,
reda jag ej kunde dem:
ormen den långe,
oskuret ax
från sjökonungs land,
led inom dörr.

23. I ölet var
mycket ont tillsamman,
blad från all skogen
och brända ollon,
offrade inälvor,
ärilens sot,
kokt svinlever,
som klagomål dövar.

24. Att förgäta jag gick,
som de gissat hade,
av ölet i salen
all orätt mot fursten.
Tre konungar föllo
på knä framför mig,
innan hon sökte
samtal med mig själv.

Grimhild sade:
25. »Jag giver dig, Gudrun,
guld till skänks
och en dryg del gods
efter din döde fader,
lödiga ringar,
Lodvers salar,
allt sängomhänget
efter slagne fursten.

26. Hunska möar,
som handhava vävstol
och göra guldväv så fager,
att gamman du får.
Ensam skall du bjuda
över Budles skatter,
i gyllene prydnad
och given åt Atle.»

27. »Jag önskar icke
äkta en man
och vill ej Brynhilds
broder äga.
Ej bra mig passar,
att med Budles son
ätten foröka
och åtnjuta lycka.»

Grimhild sade:
28. »Bry dig ej, att hämnd
på hövdingar söka,
därför att vi
de vållande voro.
Så skall bliva,
som om båda levde,
Sigurd och Sigmund,
om söner du föder.»

29. »Ej kan jag, Grimhild,
glädje känna
eller giva om mig
åt hjälten förhoppning,
sedan Sigurds hjärtblod
till min smärta drucko
vargen och korpen,
som voro vid liket.»

Grimhild sade:
30. »Till ätt av alla
den yppersta är han,
den furste, jag funnit,
och främst för visso.
Honom skall du äga,
tills dig ålderdom besegrar,
eller sakna man,
försmår du honom.»

31. »Bry dig ej du
att bjuda ut
denna ondskefulla ätt
så ivrigt åt mig!
Han skall Gunnar
grymt behandla
och bortslita hjärtat
ur bröstet på Hogne.
Innan livet jag tagit
från levnadslustige
stridens eggare
ej stanna jag skall.»

32. Gråtande grep
Grimhild det ord,
som spådde, att ont
ej sparas skulle
hennes båda söner,
och ej barnen fördärv.

Grimhild sade:
33. »Mer land jag dig giver
och lydande följe:
Vinbjorg, Valbjorg,
om du vill dem taga.
Äg dem i ditt liv
och var lycklig, dotter!»

34. »Den skall jag kora
av konungar
och dock nödtvungen få
av närskylda fränder;
min man mig ej bliver
till mycken hugnad,
ej brödernas bane
till barnens skydd.»

35. Snart sågs till häst
var hurtig sven,
och välska damer
i vagnar lyftes.
Sju dagar vi redo
och drogo över land,
påföljande sju
vi piskade böljorna,
trampade torrt land
de tredje sju.

36. Den väldiga borgens
väktare vid porten
grinden öppnade,
förrn i gården vi redo.

37. Atle mig väckte,
men vara jag kände mig
full av hätskhet
över frändernas död.

Atle sade:
38. »Nyss mig sålunda
nornorna väckte»
- olycksspådom
han önskade, jag tydde -
»jag tyckte dig, Gudrun,
Gjukes dotter,
hjärtlöst med svärd
mig genomstinga.»

39. »Det järtecknar eld,
nar om järn man drömmer,
något inbilskt och vänligt,
när om vrede av kvinna;
som bot mot ont
jag dig bränna skall,
läka och lindra,
fast led du mig är.»

Atle sade:
40. »Jag tyckte mig på gården
se telningar fallna,
sådana som jag ville
växa skulle,
rivna upp med rötter,
rödfärgade i blod,
burna fram på bänkarne,
bjudna mig att tugga.

41. Jag tyckte av min hand
hökar flyga,
utan rov,
till olycksboning;
deras hjärtan jag mig tyckte
tugga till honung
med sorgmodigt sinne,
svullna av blod.

42. Jag tyckte från min hand
hundvalpar lösa,
och glädjelöst
gnällde båda;
sen kropparna döda
mig kommo före,
och jag tyckte mig tvungen
att tära liken.»

43. »Det betyder, att män
tala om fiskfångst
och vrida huvudet
av vitlingar,
innan dagen gryr,
vad de dragit upp, de smaka;
ej många nätter
de mera skola leva.»

Atle sade:
44. »Jag tyckte sedan jag låg
och ej sova ville,
styvsint i sängen;
det stannat i minnet.»