...quis talia fando
Myrmidonum Dolopumve aut duri miles Ulixi
temperet a lacrimis?
Jag minns ett gammalt kroggemak
med mörknad, remnig gips i tak,
där ölet hade särskild smak,
och där serveringsflickans bak,
som öl åt folket tappar,
fick många varma klappar.
För denna krog på denna dag
min minnesharpa strängar jag,
fastän en otidsenlig lag
för mig har reglat sagda vinhus.
Men om jag prisar den i ord,
så prise andra vid dess bord
i handling restaurang Gambrinus!
Du axlar matt ditt vårschabrak,
din kind är blek, din uppsyn spak,
ty var finns bot mot morgonskak
för den som när han vaknar
vart spår av pengar saknar?
Ack jo, min vän, gå blott en bit!
Det finns en krog med allsköns sprit,
som sett med välbehag ditt nit,
och som i dag dig ger kredit
till trots för kassans minus.
Dröj ej att ställa gången dit;
dess skylt som manar: tillförlit!
bär inskriften Gambrinus.
Nu uti munnens öppna vak
inramlar helan med ett brak
och går till botten, men stor sak!
I krögarns underjordsgemak
finns ännu många halva
till läkedom och salva.
Din själ är ljus. Men plötsligt slår
en blixt däri: »förföll i går!»
Ha, ödet har dig vid ditt hår!
Men nej, men nej: vid biggen går
en endossent, som ännu står
en reslig, oavverkad pinus
silvatica i bankers skog.
Du hoppas kan, ej utan fog,
att ödet åter sig bedrog:
hjälp finns för allting på Gambrinus!
Var finns den tro, var finns den sak,
varom man under detta tak
allt under gny och vapenbrak
ej drabbat hop, tills med ett knak
vrånglärarns brynja klyvdes,
i vilken trygg han yvdes!
Här striddes ordets goda strid
vid kägel och vid pyramid,
här under alla sorters id
sågs tunnan spela niobid.
Vad sen, om gråten blev så strid,
att vissa sörjare därvid
förglömde cosinus och sinus?
Eheu, mitt sinne har ej frid.
Jag märker det är vårens tid.
Finns Skåne kvar? och står Gambrinus?
