Anjalaförbundet - Deklaration 12 augusti 1788
|
| Deklaration skriven av Anjalaförbundet under Gustav III:s ryska krig. På Wikipedia finns en artikel om Anjalaförbundet. |
Deklaration
d. 12 Aug 1788.
Då den här liggande arméen, samlad till försvar av Rikets gräns, som man påstått vara hotad af anfall, enligt Kongl. Maj:ts ordres, gått öfver densamma till Fredrikshamn; har sådant skett till följe af Regeringsformens 19 §., som stadgar: att Konungen äger kommendera sin armé, och våra militäriske lagar, som intet tillåta oss pröfva huruvida man bör lyda eller icke; men då vi under marsch i fiendens land och under murarne af Fredrikshamn, intet märkt af Ryska Befälhafvaren annat, än defensiva steg; hafva vi fattat den, till vissheten sannolika tankan, att anfallet af Svenska Nationen är gjordt.
Ömme, som medborgare, om helgden af den Regeringsform, vi besvurit, förbehåller sig Nationen rättighet, att dömma om nödvändigheten af offensift krig. - Skyldige som militärer att lyda vår högsta Chef, hafva vi funnit oss uti den, för redlige män brydsamma omständighet, att se våra skyldigheter stridande. Till att förena dem, så mycket möjligt varit, hafva några af oss gjort Kongl. Maj:t underdåniga föreställningar i detta ämne, avarå, till allmän bedröfvelse, intet afseende blifvit gjordt.
Sedan vi, efter en misslyckad expedition, härrörande af lama anstalter, dragit oss ifrån Fredrikshamn, hafva vi noga betänkt vår ställning. - Att strida med tapperhet och dö, som vanligen är så ärofullt för en militär, hafva vi upphört att så anse, då Fäderneslandet ingeting kunde vinna, och Riket befanns i de omständigheter, att rådiga och nitiska embetsmän behöfvas, för att rädda det ifrån undergång.
Dessa olyckliga omständigheter hafva vi funnit vara följderna. Tropparna, som stå under vårt befäl, hvilka aldrig blfivit attackerade, innan ett tagit offensift steg, äro ödvertygade, att misshäligheterna ifrån vår sida blifvit började, och äro missnöjde med ett krig, som våra grannar på allt sätt synas vilja undvika; de hafva icke insett någon nytta, som kriget skulle tillskynda Allmänheten, och öfvertygelsen om nödvändigheten deraf, som ibland ett, till frihet af naturen ämnadt folk, tillskapat oöfvervinnerliga stridmän, har hos dem försvunnit; derigenom sucka de starkare efter det lugn vi lemnat, utan att få byta det mot äran, och äro motvillige att strida mot den nation, som de tro önska vår vänskap. - Den härvarande arméens itslitna beklädning; total brist på förfriskningsmedel; svårigehten att få proviant, som redan märkes, då den öfver utsatt dag uteblifvit, och kanppheten af ammunition, hafva till öfverflöd ökat missnöjet och nedslagenheten hos tropparna.
Gränsen, som våra troppar betäcka, anse vi tillbörligen bevakad, och vilja äfvenledes densamma, i händelse af anfall, till sista blodsdroppan försvara; men som den bedröfliga underrättelsen från flera händer inlupit, att Ryska flottan till öfverlägsen styrka kryssar utanföre Sevaborg, samt der tagit och uppbrännt ett af våra Linieskepp under vår flottas och Svenska arméens ögon; hvilka från vallarna af en utaf Rikets förnämsta fästningar, kunnat se olyckan, tro vi Rikets Skärgård på alla sidor öppen för mord och brand, och med förtviflan måste vi tänka, att det icke är oss och våra vapen, utan Ryska nationens mensklighet som vi hafva att tacka, om vi finna, att mord, brand och förödelse icke rasat öfver vårt fädernesland.
Vi är också osäkre, huruvida Öfversten Baron Hastfehr, med sin korps kan bevara Savolax för Ryska arméens inbrott och i händelse han skulle gifva vika för anfallet, är hela landet öppet och har intet annat, än den segrandes ädelmod och mensklighet att lita på.
I betraktande af denna ohyggliga, men sanna målning, hafva vi tagit det beslut, att på sätt närliggande Bilaga utvisat, vända oss till Hennes Kejserliga Maj:t och försäkra henne om nationens tänkesätt: utom kärleken till fäderneslandet och omtanka om dess väl, de första af skyldigheter, förbinder äfvenledes den tro och huldhet vi svurit vår Konung, oss till att våga sådant; det vi sett honom misströstande, då vi sett konsternationen ibland de embetsmän, som omgifva dess person, hafva vi ansett vara redlige Svenske män värdigt, att taga det steg, som möjligen kunde göra oss till medlare imellan tvenne krönta personer: ett kall, som vi, med bibehållande af nationens heder, bättre tro oss kunna uppfylla, än hvad utländsk makt som helst, då deras intet annat än ensidiga och för oss fremmande afsigter kan ledas, och då vi deremot intet annat rådfråga än kärleken till fäderneslandet och trohet för vår Konung, med uppoffrande eller åtminstone äfventyrande af egna fördelar.
I betraktande af allt detta, med full lit till den höge lefvande Guden, som ser renheten af våra afsigter: svärja vi undertecknade vid hans heliga namn och vår heder, att med uppoffrande af blod och egendom, söka afvärja de olyckor, som hota vårt fädernesland; hvarföre vi äfvenledes, härigenom, med samma heliga ed, oss imellan sluta det fastaste förbund och stallbroderskap för att råda, hjelpa och bispringa hvarandra uti alla de mål, som med allmän och enskilt säkerhet ha gemenskap. Och, i händelse Hennes Kejserliga Majestät, icke vill beqväma sig till en, för nationen hederlig fred: anse vi oss från den stunden hvar och en personligen anfallen, och förpligta vi oss, att icke lefvande lemna vapnen, innan fäderneslandet är satt i fred och säkerhet.
[Hemliga Handlingar: hörande till Sveriges historia efter Konung Gustaf III:s inträde till regeringen., s. 123–126, Stockholm 1821]