Anselmo (Sommelius)
| ← Conrad |
|
Rodrik → |
Anselmo.
Segerlust mitt sinne fyller;
Ge mig stormhatt, svärd och kyller!
Flicka, du ej min idôle
Dyrkar, ej den aning känner,
Som min heta hjerna bränner,
Fattar ej min längtans mål.
Känn, af mod mitt hjertas väggar
Sprängas. Hoppets sporre äggar
Mig till bragder. Visste du
Huru mina ådror brinna
Såsom lavaströmmar, qvinna,
Du ej hejdade mig — nu.
Irrbloss vid min vagga brunno.
Till min segerskjorta spunno
Härnadens gudinnor garn.
Juno sjelf har stickat bältet;
Jag vardt fostrad för slagfältet
Och är fasans skötebarn.
Fredlös öfver allt på jorden
Är min själ som Falklands vorden:
Den på stormen utan rast
Tumlar om bland molnens fästen,
Rider, vid den vilda hästen
Som Mazeppa fjättrad fast.
Sjelf sitt öde hjelteanden
Leder som en blind vid handen;
Mannen lifvets paradis
Öppnar, vaktas det af djeflar
Än. Han slår den magt, som täflar
Med om hans bedrifters pris.
Illusionens lekboll blifven,
Qvinnan är tillspillogifven,
En inbillningens martyr.
För fantomer hon förblöder:
Med sitt eget hjertblod föder
Hon sin lidelses vampyr.
Blindt hon lyder stundens nycker:
Slumpen formar, som han tycker,
Hennes veka själs begär,
För i ledband hennes tanka:
Hennes vilja som en ranka
Omkring frestarns slingrad är.
Beatrice, här din trånad
Trampad blir, din svaghet hånad.
Hos mig trifs ej kärlek, — nej,
Äran mellan oss sig ställde
Obevekligt. Om det gällde
Verlden än, jag vacklar ej.
Arma dufva, vill du följa
Gamen i sin flygt — och skölja
Vingarna som han i blod?
Vågar du kondoren härma,
Liksom han kring solen svärma,
Bada i dess strålars flod?
Dödens magra händer skaka
Griftens facklor; vänd tillbaka!
Fly mig som en syndaskuld!
Jag har gift i hvarje åder
Och förbannelse vidlåder
Mig som orättfånget guld.
Raskt mig ryktets röster mana
Framåt som en vind; min bana
Är på fröjd och tårar rik.
På ett tärningskast, en lottning
Det beror, om du är drottning
Eller maka åt ett lik.
Du förgäfves suckar, tärna!
Tror du, att min lyckas stjerna
Mer i dina ögons glans
Blänker — eller att jag byter
Lagern bort, som frisk jag bryter,
Mot en bräcklig myrtenkrans?
Fritt må pinor sönderslita
Kroppen, qval som ormar bita
Själ'n: jag får dock stridens lön,
Ty odödlighet jag vinner;
Men ditt minne tyst försvinner
Som en droppa dagg i sjön!