Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Sammanträffande af brott

← Straffets bestämmande i det särskilda fallet.

Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.

Begreppet brott och indelningar af brott. →

[ 108 ]Sammanträffande af brott.Hvarest flera brott af en person samtidigt föreligga till bedömande, kan enligt modern rätt för honom inträda en strafflindring. Samtliga de förskyllda straffen uttagas nemligen icke till fullo. Antingen uppgår det mindre straffet helt och hållet i det större (absorption), eller verkar det mindre brottet i allt fall endast såsom en försvårande omständighet eller en straffskärpningsgrund vid straffets utmätande för det gröfre, eller ock hopläggas visserligen de hvar för sig beräknade straffen men under ett afdrag å totalsumman. Dessa olika metoder förekomma vid sidan af hvarandra i den moderna rätten, stundom till och med i ett och samma straffsystem. Och härförutom går man delvis jemväl till väga på det sätt, att man för de särskilda brotten ådömer och uttager särskilda straff (kumulation). Absorptionsmetoden (poena major absorbet minorem) och kumulationsmetoden (quot delicta, tot poenæ) utgöra bestämda motsatser i förhållande till hvarandra. De öfriga metoderna stå åter förmedlande dem emellan. Mäklandet mellan de två hufvudmetoderna har dock härutöfver ledt till en åtskilnad mellan olika slags sammanträffande af brott, [ 109 ]materiell eller reell konkurrens och formell eller ideell konkurrens, samt uppställandet af en särskild klass af förbrytelser, de s. k. fortsatta brotten. Vid ideell konkurrens och fortsatt brott skall nemligen absorptionsmetoden principiellt användas, eljest åter kumulationsmetoden. Ifrågavarande begrepp utmärka alltså eftergifter från ett system, som i hufvudsak omfattat kumulationsmetoden. Med denna senare metod, den må nu brukas i vare sig ren eller modifierad form, visar det sig i öfrigt stundom vanskligt att jemte hvarandra verkställa straff af olika natur. Och med hänsyn härtill utbilda sig regler för förvandling af ett straff till annat. Och en sådan förvandling kan visserligen, ehuruväl så icke varit afsedt, faktiskt bereda en strafflindring. Men motsatsen kan också inträffa. Det råder för öfrigt ej full enighet, om de antagna reglerna för sammanträffande af brott skola följas endast för det fall, då någon på en gång lagsökes för flera brott (österrikisk rätt) eller, oberoende häraf, med afseende å alla de brott, han begått, innan han för det ena eller det andra af dem ställes till ansvar (svensk, dansk och norsk rätt äfvensom tysk rätt, den sistnämnda dock endast, så framt det först ådömda straffet icke är till fullo uttaget, efterskänkt eller preskriberadt).

Den historiska utgångspunkten bildar kumulationsmetoden. För den germanska rätten gällde här som alltid, att hvarje brott kräfde ett straff. Uppgåendet af ett straff i ett annat synes ej hafva varit kändt förutom så till vida, som de högsta straffen i straffskalan, fridlöshet och lifsstraff, enligt regel faktiskt uteslöto all annan bestraffning. Eljest utgingo straffen till fullo jemte hvarandra och det utan föregående förvandling af det ena straffet i straffart af samma slag som det andra. Äfven detta senare skedde nemligen ej utan nödtvång. Och derom uppstod så mycket mindre fråga, som man då för tiden ofta lät flera straff af olika natur följa å ett och samma brott. Lättare inträffade då, att straff af lika natur förenades genom bådas omsättande i en svårare straffart, nemligen om de icke egnade sig till ett hopläggande (i isländsk rätt fridlöshet, då någon mot samma man gjort sig skyldig till [ 110 ]två gerningar, hvarå viss tids landsförvisning borde följa, och sakerna förekommo vid samma domstol).

Absorptionsmetoden uppstod och vann utbredning i samma mån, som man började upphöra att i straffet företrädesvis se en upprättelse och vedergällning samt mindre tänkte på att brottslingen borde bestraffas än att brottsligheten i hans vilja borde genom straffet borttagas. Med en uppfattning af denna senare art måste man dock bringas till erkännande deraf, att, då en person företagit flera brottsliga handlingar, det mera eller mindre var en och samma brottsliga vilja, som i dem uppenbarade sig. Det vore således ej af nöden eller ens berättigadt att belägga honom med särskilda straff för hvarje särskildt brott, och det vore det så mycket mindre, som ett hopsummerande af straff här oftast innebure en strafförhöjning vida utöfver hvad åtgärden i och för sig syntes utvisa. Ty enligt regel blefve straffet med dess ökande äfven mera intensivt. Dessa slutledningar skulle naturligen i främsta rummet göra sig gällande, hvarest flera brott begåtts genom en handling (ideell konkurrens), eller då flera straffbara handlingar visserligen företagits men de voro af samma natur (fortsatt brott). Och det är i dessa fall, som den nya metoden jemväl först kom i bruk.

Ehuru de antika rättssystemen i hufvudsak tillämpade kumulationsmetoden, afveko de dock delvis derifrån till förmån för absorptionsmetoden i fall af här beskrifna art. Det gällde sålunda redan i den grekiska rätten såsom grundsats, att ej två straff kunde ådömas för samma handling. Och i det hela var förhållandet ej annorledes i den romerska rätten. Allenast för det fall att af brotten det ena föll under privat och det andra under allmän åtalsrätt, skulle den privata talan vara oberörd af hvad, som kunde ådömas i den offentliga rättegången. Men i öfrigt skulle det mindre brottet endast tjena såsom straffskärpningsgrund. I den talmudiska rätten finnas till och med en mängd specialregler i ämnet. Och hvad beträffar fortsatt brott, var det ett begrepp, hvarmed den mosaiska rätten jemväl var förtrogen. Det finnes med afseende å sådan förbrytelse sagdt, att allenast ett straff [ 111 ]borde följa, så framt ej bestraffning redan egt rum med afseende å den tidigare gerningen.

I den germanska rätten vann absorptionsmetoden endast småningom insteg och till en början blott på samma sätt som i de antika rättssystemen, nemligen för de händelser, som falla under begreppen ideell konkurrens och fortsatt brott. Hvad särskildt beträffar begreppet fortsatt brott, torde dess upptagande i den moderna rätten knyta sig till den i den italienska medeltidsrätten uppställda åtskilnaden mellan delicta momentanea och successiva, under hvilken senare kategori fördes hvad, som nu förstås med s. k. kollektiva brott. Hvarest, såsom händelsen ansågs vara vid sedlighetsbrott och allmänt farliga förbrytelser, den rättighet, som tänktes vara föremål för brottet, redan genom första gerningen kränktes i hela sitt omfång, skulle senare tillkomna gerningar af samma art ej räknas såsom särskilda brott utan med den första handlingen bilda en enda förbrytelse. I öfrigt hafva teori och praxis i allmänhet tillgodogjort sig ifrågavarande begrepp och deras innebörd vida tidigare än lagstiftningen. Ett mera obestridt erkännande från lagstiftningens sida hafva de först rönt i sammanhang med den sista, under hänsyn till brottslingens rätt och bästa företagna grundliga ombildningen af hela den moderna straffrätten. Men nästan samtidigt uppstod äfven fråga om deras fullständiga afmönstrande och om ett ovilkorligt antagande af absorptionsmetoden vid hvarje sammanträffande af brott.

I den franska rätten har man förfarit på detta senare sätt (code d’instruction criminel § 365: ˮen cas de conviction de plusieurs crimes ou délits, la peine la plus forte sera seule prononcéeˮ). Annorstädes har man visserligen låtit det mindre brottet tjena såsom en straffskärpningsgrund (Österrike, Danmark), men dock, med principiellt antagande af absorptionsmetoden, förordnat, att allenast ett straff må ådömas. Och äfven här bortfalla icke allenast de olägenheter, som enligt nu rådande uppfattningssätt äro förknippade med kumulationsmetoden, utan äfven åtskilnaderna mellan reell och ideell konkurrens samt mellan flera brott och fortsatt brott. Till [ 112 ]sist har man i principen vidhållit kumulationsmetoden, nemligen vid reelt sammanträffande (norsk och svensk rätt; tysk rätt med afseende å böter och ˮhaftˮ), eller dock för sådant fall anordnat en särskild för brottslingen mera ofördelaktig straffberäkning (tysk rätt: vid frihetsstraff straffskärpning inom den af de sammanräknade straffen bildade latituden). Och då har man måst bibehålla begreppen ideell konkurrens och fortsatt brott. Här inträder nemligen då undantagsvis straffabsorption, eller sker detta i allt fall i större måtto än eljest.

Begreppet fortsatt brott synes i vår rätt först varit erkändt vid tjufnad. De bestämmelser, som vår nu gällande strafflag i sådant hänseende innehåller (Str.L 20,12), hafva sin förebild redan i stadganden på 1600-talet (KB 27⁄10 1699), som derefter bevarat sig och endast vunnit närmare utbildning (1734 lag MB 40,2; KF: 25⁄11 1772 om flera snatterier; KF 4⁄5 1855). Äfven i fråga om flera samlag med en qvinna, gällde det redan tidigare, att de skulle räknas såsom ett lägersmål eller ett horsbrott, om ej lagföring deremellan skett (K. Res. 7⁄3 1636, Svea HfR. Res. 5⁄9 1694 och 12⁄5 1696, 1734 lag MB 53,8). Och samma princip synes efterhand hafva börjat iakttagas vid några smärre brott (jfr. om svordom 1734 lag MB 3,1 om fylleri KF 16⁄11 1841 § 1). Men någon motsvarighet till vår nyare strafflagstiftnings allmänna bestämmelser om fortsatt brott (Str.L 4,1, jmfd. med KF 21⁄12 1857 § 1) företer icke den äldre rätten. Och likaledes tillhöra nu gällande stadganden om ideell konkurrens helt och hållet den nyaste lagstiftningen (Str.L. 4,1, jmfd. med KF 29⁄1 1861 § 70). Föreskrifterna i den närmast förut gällande rätten gå ännu i en helt och hållet motsatt rigtning. Vid vållande till brand, hvaraf flera personer ljöto döden, skulle full mansbot erläggas för hvar och en af dem (1734 lag BB 24,1). Förfalskning, hvarmed någon bedrog sig till förmån, ledde till straff både för förfalskningen och bedrägeriet (1734 lag BB 28,14; MB 8,1). Men det var här som i utlandet. Den öfverdrifna stränghet, som syntes ligga i ett hopläggande af straffen för flera brott, hade i praxis fört derhän, att man utan stöd af lagen ofta lät [ 113 ]det mindre straffet helt och hållet uppgå i det större. Sinnena voro sålunda fullt beredda på de reformer, som den nya strafflagstiftningen i dessa delar åvägabragte. Ja i sjelfva verket torde den föregående praxis hafva varit vida mera fördelaktig för brottslingen än den derpå följande lagstiftningen. Ty de vilkor för absorptionsmetodens tillämpande, som i denna senare uppställts, synas förut ej hafva varit kända och iakttagna af domstolarne.

I viss mån hade här angifna äldre praxis för öfrigt ett stöd i de föreskrifter, som efterhand kommit att gifvas om straffsammanläggning. Redan i 1734 års lag voro med afseende å kroppsplikt (vatten och bröd, spö, ris) vissa gränser satta, som ej fingo öfverskridas. Och derefter blef det förordnadt (K. Fkl. 23⁄3 1807 p. 11), att, der någon fällts till flera straff, dessa, med undantag allenast för viten och ensaksböter, skulle hopläggas och i fall af olika straffarter förvandlas i den svåraste. Högsta kroppsplikt finge dock ej öfverskridas, och äfven viten samt ensaksböter bortföllo i fråga om den, som vore dömd till högsta kroppsplikt eller fästning. Genom KF 21⁄12 1857 utbildades närmare de principer om strafförvandling, hvilka lågo till grund för stadgandena i K. Fkl. 1807, och innehållet i KF 1857 återgifves i hufvudsak åter af nu gällande strafflags stadganden om reell konkurrens och dervid förekommande sammanläggning af straff (Str. L. 4, 2 och 4—10; Prom. till Str. L. 11).

För närvarande eger hos oss full absorption endast så till vida rum, som dödsstraff och straffarbete på lifstid anses inbegripa hvarje annat straff. I öfrigt gäller kumulation såsom regel. Och de härför stadgade normerna iakttagas i öfrigt äfven för det fall, att någon, innan han till fullo undergått straffet för ett brott, begått ett nytt, nemligen med afseende å det nya straffet och det äldre straffets återstod. Vid förekomsten af olika slags frihetsstraff förvandlas den mindre svåra straffarten i den svårare (fängelsetid = half straffarbetstid). Och med afseende å sammanläggning af frihetsstraff har kumulationsmetoden för visst fall underkastats en modifikation (det längsta får ej ökas med mera än två år). Allt detta gäller dock allenast reell [ 114 ]konkurrens. I fall af ideell konkurrens användes med vissa undantag (kumulation för sådant straff som embetets förlust och för straffpåföljder) åter en modifierad (mindre brottet: försvårande omständighet) absorptionsmetod. Och så förfares äfven vid fortsatt brott (brottets återupprepande: försvårande omständighet; vid stöld, snatteri och inbrott: äfven straffskärpningsgrund).

Med dessa åtskilnader har dock i vår rätt införts all den osäkerhet, hvartill begreppen ideell konkurrens och fortsatt brott gifva anledning. Af begreppen hafva nemligen icke lemnats några särskilda bestämningar, och såväl i teori som i praxis råder härom alldeles icke någon enighet. Klart är, att kumulationsmetoden icke kan användas beträffande sådana straffbara handlingar, som af lagstiftaren förutsatts skola begås till ett större flertal, för att förbrytelse må uppstå (koppleri, konkursgäldenärs vingleri eller lefvande öfver sina tillgångar), eller i fråga om sådana, som med lagens affattning ingå såsom nödvändiga eller naturliga element i ett visst brott (förfalskning och begagnandet af det förfalskade, stöld och det stulnas förskingrande, tvegifte och hor). Här föreligger i sjelfva verket ej något sammanträffande af brott. Vidare är kumulationsmetoden utesluten, då resultatet af en enstaka handling faller under flera straff bestämmelser (våldtägt och blodskam) eller ock flera straffbara resultat af en sådan handling uppstå (flera träffade af ett slag eller af ett skymford). Och så är äfven förhållandet, då visserligen flera handlingar, hvilka hvar för sig äro af straffbar natur, företagits, men de likväl kunna sägas gifva uttryck åt fullt samma brottsliga viljobestämning. Men längre kommer man icke. Och det återstår dock att här afgöra, såväl hvad som må anses såsom en handling, som äfven när flera handlingar kunna sägas bero af samma brottsliga viljobestämning. Och här gå meningarne vidt åtskils från hvarandra. Hvad särskildt beträffar förutsättningarne för fortsatt brott, plägar man säga, att dertill hörer, att de straffbara handlingarne äro likartade, att föremålet för dem är detsamma samt att någon förändring i [ 115 ]viljan icke egt rum i tiden mellan deras utförande. Men dermed är blott ett tvisteämne ersatt med flera.

Med afseende å vissa brott har vår rätt särskildt påbjudit användningen af begreppet fortsatt brott, nemligen, förutom vid stöld och snatteri, äfven vid vissa förseelser mot politiförordningar (försäljning af bränvin samt af vin, maltdrycker etc.; tillverkning af nitroglycerin etc.). Och det föreligger jemväl uttalanden i alldeles motsatt rigtning (KF 13⁄7 1887 angående tillverkning af bränvin § 28 mom. 1; KF 16⁄6 1875 angående protokoll öfver lagfart etc § 2). Men häraf vinnes ingen ledning för bedömandet af den stora mängden af återstående fall. Till en del beteckna dessa specialstadganden såsom t. ex. de som gifvits om stöld, snatteri och inbrott tvärtom afvikelser från den uppställda hufvudregeln. Deremot bidraga de onekligen till ett mera bjert framhållande af den oegentlighet, som ligger i det samtidiga användandet af två metoder, som lemna så olika resultat som kumulations- och absorptionsmetoden. Ty med samma skäl som flera stölder kunna betraktas såsom ett fortsatt brott, borde väl så äfven kunna ske med flera bedrägeribrott (så äfven i norsk rätt, Str. L. 21, 30).

Sedan man engång kommit derhän att anse, det straffet bör mätas efter brottsligheten i viljan och ej efter brottets effekt, samt man vid sammanträffande af brott till följd häraf i viss mån öfvergifvit kumulationsmetoden och antagit absorptionsmetoden, skall det alltid visa sig svårt att upprätthålla den förra och hålla den senare inom vissa skrankor. Den åtskilnad mellan olika slags brott och sammanträffande deraf, som för sådant ändamål uppställes, skall alltid visa sig i viss mån ohållbar. Det mera i viljans brottslighet, som densammas framträdande i flera eller olikartade handlingar må förråda, lär väl domaren bättre än lagstiftaren vara i tillfälle att uppskatta till dess tillbörliga värde. Och derför ligger det nära till hands att antaga, det absorptionsmetoden slutligen skall fullständigt uttränga kumulationsmetoden. Åtskilnaden mellan ideell och reell konkurrens samt reglerna för sammanläggning och förvandling af straff [ 116 ]skulle då bortfalla, samt begreppet fortsatt brott upphäfvas eller rättare inträffa vid hvarje konkurrens af brott.