Apropåerna
| ← Sturzenbecker, Osc. Patr. |
|
APROPÅERNA.
ETT VÅDEVILL-MELLANSPEL.
Personerna.
Auditör Pepparmynt. Kamrerskan Fallerall. Kaptenskan Rosenstjelk. Doktorinnan Triptrap.
— De trenne fruntimmerna sitta förtroligt kring ett kaffebord. —
Auditören, (träder inom dörren.) Nä, det kan man blicket!... Mina damer, jag bugar mig. kalla att anlända i det intressanta ögon- Kamrerskan. Ah, Auditor Pepparmynt! Var obligeant och stig fram! (presenterar:) Fru kaptenskan Rosenstjelk.... tru doktorinnan Triptrap ... Auditoren. Jag hoppas jag icke kommer och störer ett gladt lag... Kamrerskan. Tvärtom! alldeles apropå! Var god och tag plats!... En kavaljer, som auditören, är alltid välkommen, en herre, som Sida:Nordstjernan1846.djvu/132 Sida:Nordstjernan1846.djvu/133 Sida:Nordstjernan1846.djvu/134 Sida:Nordstjernan1846.djvu/135 Sida:Nordstjernan1846.djvu/136 Sida:Nordstjernan1846.djvu/137 Sida:Nordstjernan1846.djvu/138 Sida:Nordstjernan1846.djvu/139 Sida:Nordstjernan1846.djvu/140 Sida:Nordstjernan1846.djvu/141 Sida:Nordstjernan1846.djvu/142 Sida:Nordstjernan1846.djvu/143 Sida:Nordstjernan1846.djvu/144 man lefvat, han var en doktor att taga reda på hvad som fattades unga flickor!
Auditören.
Han hade en skarp blick?
Doktorinnan.
Om han hade!
Kaptenskan.
Det är fasligt, hvad hela verlden i våra dagar lider af sjuklighet och pjunk; de gamla äro som raskast, ungdomen går och hänglar …
Auditoren.
Ja, icke sannt? sjelfva potatisen …
Doktorinnan.
Sjelfva potatisen! Det må Herr Auditoren visst säga; apropå om potatisen, hur går det för herrskapet? Mina äro totalt ruttna, de duga icke ens att kasta för — med respekt till sägandes!
Kaptenskan.
Nästan det samma med mina!
Kamrerskan.
Der är tyvärr ingen hjelp för dem. Och hvad läser jag häromdagen i en af tidningarne? Att äfven rofvorna börjat angripas!
Doktorinnan.
Skulle det vara möjligt?
(Mel. Bellman: ”Fader Movitz, bror!” etc.)
Det är dock för dant!
Det är ”inquietant”
i högsta måtto … om det är sannt!
Hvad skall se’n man få
i sitt hushåll då,
som något kan förslå?
Sida:Nordstjernan1846.djvu/146 Sida:Nordstjernan1846.djvu/147 Sida:Nordstjernan1846.djvu/148 Sida:Nordstjernan1846.djvu/149 Sida:Nordstjernan1846.djvu/150 Sida:Nordstjernan1846.djvu/151 Sida:Nordstjernan1846.djvu/152 Sida:Nordstjernan1846.djvu/153 Sida:Nordstjernan1846.djvu/154 Sida:Nordstjernan1846.djvu/155
Doktorinnan.
Ja det glömde vi alldeles bort …
Auditören.
Jag glömde det sjelf. Nå! Jo, saken var den, fru kamrerskan erinrar sig säkert från brunnsséjouren en viss major, som alltid gick med gröna glasögon och trakterade med historier, som just icke alltid hörde till det qvicka slaget.
Kamrerskan.
En liten vidlyftig. med korta ben … En fjesk!
Auditören.
Oss emellan sagdt, en stor narr; som på köpet trodde sig ha tur hos fruntimmer! Han har nu verkligen på gamla da'r blifvit förlofvad karl …
Kamrerskan
Det händer det otroliga. Major … hvad hette han nu igen?
Auditören.
Nonnenpipp.
Doktorinnan.
Hvad är det jag hör? Major Nonnenpipp i Småland?
Auditören.
Alldeles.
Doktorinnan.
Min köttsliga herr kusin! Och man icke averterat mig derom?
Auditören.
För fan! här sitter jag väl och talar halsen af mig! Ah? Är det en kusin till fru doktorinnan?
Kamrerskan.
Det visste jag heller icke; eljest, fru doktorinna, hade jag visserligen uttryckt mig med mera egard —
Doktorinnan.
Ingen fara skedd, mitt herrskap! Nå, auditör! Och majoren är förlofvad, med hvem?
Auditören.
Man skrifver mig till och säger: med ett gammalt troll men hon är rik som en guldgrufva! …
Kaptenskan.
Nå, herrarne äro också viga med att kalla oss fruntimmer för ”gamla troll” …
Auditören.
Ni gör mig orätt, min fru! jag talar alltid om såväl äldre som yngre damer med sammma vederbörliga aktning, men denna ifrågavarande lilla ”fästmö” — i parenthes ett stycke fröken, skall verkligen vara gammal som gatan, och i ordets egentligaste mening ett hår af sjelfvaste …
Kamrerskan.
Det är en fröken?
Auditören.
En fröken från Uddevalla-trakten, vid namn Hummerklo.
Kaptenskan.
Fröken Louise Marie Hummerklo? Min ungdomsvän och pensionskamrat! Hon förlofvad, och jag vet ingenting derom?
Auditören.
Aj, för satan! det kan man kalla att stöta på patrull!
Kaptenskan.
Förlofvad med en major!
Doktorinnan.
Major Nonnenpipp, Riddare af svärdsorden och, om jag icke misstager mig, äfven af Par Bricole.
Kaptenskan.
Min kära Louise Marie alltså majorska Nonnenpipp! … Nå, det kan jag säga var en nyhet!
Kamrerskan.
Det var ju det jag straxt sade, auditören kommer alltid med något nytt; han är en perla med det, vår goda auditör! — apropå om perla, låt mig servera än en liten tår! och alltid med glada nyheter! …
Auditören.
Ja, så händer det i verlden … (Stiger upp från bordet och vänder sig mot åskådarne.)
(Mel. Bellman: “Solen glimmar” etc.)
Ofta något gladt och godt
här på lifvets bana
kommer ”à propos de bottes,”
då vi ej det ana.
Mycket händer dock också,
när vi tänka minst derpå,
fanders så ”mal a propos;”
det är tingens vana.
Nyss med tvenne ord jag kom
illa fast i garnen:
jag mig såg i andanom
re’n på kaffeqvarnen …
Lyckligtvis min nyhet var
dock för ”à propos” och rar!
detta halp mig stackars karl
ondan Evabarnen.
Som i vanligt hvardagslag,
mycket ock på scenen
blott för apropå’ns behag
håller sig på benen.
Syns er ej vårt lilla skämt,
till en mellanrätt bestämdt,
också ha ett slikt, just jemnt?
— Svaren hvad J menen!
Slut.