Arbetarens hustru/I
| ← Arbetarens hustru |
|
Andra akten → |
RISTO.
Hvad funderar ni på, Vappu? Skulle det inte vara roligt ändå att vara i samma belägenhet?
VAPPU.
Att vara brud, menar ni?
RISTO.
Ja visst, ja, när man till på köpet blir så firad. Följ nu Johannas exempel och tag er en man, ni också.
VAPPU.
Nej, tack, jag vill inte ha någon.
RISTO.
Hvarför inte? Ni har visst ändå haft så många friare som det fins grå kattor. Hvad är det som gör er så betänksam?
VAPPU.
Det är många bugter på vägen, många krokar i sjön.
RISTO.
Ni är alltför försigtig.
VAPPU.
Bättre att se sig för än ångra bakefter.
Lefverop höras ånyo utanför. Johanna nickar gladt med hufvudet.
JOHANNA.
Ser ni den där flickan, som klifvit upp på planket på andra sidan gatan?
KATRI.
Den där, som står där i månskenet och svänger så förskräckligt med armarna? Det är en Guds nåd och under att hon inte tumlar hufvudstupa ned på gatan.
JOHANNA.
Är det inte Hopptossan?
KATRI.
Jo, sannerligen är det inte hon.
LAURA.
Alldeles riktigt. Nu känner jag också igen henne.
LOTTA.
Hopptossan, den där? Aldrig i verlden. Hopptossan har inte varit sedd här i sta’n på ett halft år. Hvarifrån skulle hon nu ha flugit hit så plötsligt?
JOHANNA.
Det vet jag inte, men säkert är att det är hon. Snälla Katri, bed någon gå ut för att bjuda henne hit in till oss.
KATRI.
Hvad tänker du på? Hopptossan hit in? Så’na trasor som hon troligtvis är klädd i?
JOHANNA.
Hvad gör det? Inte försämrar kläderna menniskan.
KATRI.
Nå, inte just det.
Går till dörren och talar sakta med Heikki, som derefter beger sig ut. — Man bjuder omkring thé.
LAURA.
Du kommer nog att ångra att du sände efter Hopptossan. Du skall få se att hon uppför sig opassande, som hon alltid gör.
JOHANNA.
Hvad är det för prat? Hopptossan är inte så elak, om man bara bemöter henne väl.
RISTO.
Jag skulle vilja veta hvad de där gaphalsarna därute säger om min brud.
YRJÖ.
Fast man inte hör det, vet man nog att de berömmer Johanna.
RISTO.
Och afundas mig. Ja, ja, Yrjö, hur är det med dig sjelf? Det sägs att du i många år haft ett godt öga till Johanna, men så kom jag och snappade ett, tu, tre flickan ifrån dig.
YRJÖ.
Hvad är det att tala om? Hon hade ju rättighet att ta hvem hon ville. Men det säger jag dig i alla fall, Risto: I Johanna har du fått en riktig skatt.
RISTO.
Åja, du säger inte för mycket. Vet ni hvad? Hon har sexhundra mark i banken förutom räntor; det är dagsens sanning. Skall jag kanske visa er det? Jag har redan tagit sparbanksboken i min vård. Titta hit, ska ni få se.
GUSTAF.
Sexhundra står det, tydligt och klart. Din lyckliga ost. För dig är det minsann ingen nöd. Om jag också kunde bli lika lycklig. Hörde du, Toppo? Sexhundra mark får den där lyckans gullgosse i hemgift med sin hustru. Ska vi inte också gifta oss, du?
TOPPO.
Med hin ondes mormor? De rika flickorna räcker inte till åt alla. En del får nöja sig med fattiga eller vara utan. Och jag för min del är helst utan, för då får jag lefva som jag sjelf vill.
GUSTAF.
Prata inte. Om du också tar en fattig en, så får du i alla fall någon, som kan laga dina byxor, så att du inte behöfver gå med knäna ute.
RISTO.
Ja, och hvad är det för prat att inte mannen skulle få lefva som han sjelf vill, om han också tar sig en hustru? Strunt. Kom och tag er en pipa, go’vänner.
GUSTAF.
Men nog skulle jag ändå helst vilja ha en rik flicka, jag också. Det är bara dumt att de inte står att ta på hyllan, efter de vanligtvis ha så många friare. Hur fick du Johanna att ge efter, Risto? Det skulle vara bra att veta.
RISTO.
Hvad betalar du, om jag säger dig det?
TOPPO.
Lofva ingenting, Gustaf. Jag skall lära dig konsten utan betalning.
RISTO.
Du? Nå, låt höra.
TOPPO.
Hvad är det för konst, annat än att dra flickorna litet vid näsan? Och det är lätt gjordt, ty de stackarna ha just inte mycken verldserfarenhet.
JOHANNA.
Ja, kom ihåg hvad jag har sagt: Det blir ännu med tiden folk af Hopptossan.
LAURA.
Af den där galningen? Aldrig i evighet. Af den där, som man inte kan få att arbeta, om man bjöd till aldrig så mycket? En gång, då hon skulle hjelpa mig att skölja kläder, började hon plötsligt att dansa vid vaken. Gud vet hvad som for i henne, men det var omöjligt att låta bli att skratta åt den slamsan. Tänk er bara, klädningen var ända från medjan så full af is att den stod alldeles styf ut rundt omkring henne, och så flög och snurrade den där längs glanskisen som en hvirfvelvind. Och af en sådan en skulle det bli folk? — Jo pytt också.
LISA.
Säg inte det, du. Matmodern på Riistavesi berömde Hopptossan upp i himmelens höjd härom sistens. Hon lär ha varit hos dem hela sommarn och arbetat som en häst.
JOHANNA.
Ser man på det.
LISA.
Men drifvit hade de ändå med henne, stackars flicka, isynnerhet de unga vildhjernorna. Man vet väl, hurudana de ä’. Kan de någonsin låta bli att vara otäcka?
KATRI.
Men om hon gaf dem anledning till det?
LISA.
Visst inte. Hon hade bara varit så sparsam, att hon inte hade nänts äta ordentligt, för hon ämnar gifta sig nu i höst, ser ni. Hon hade sagt att hon har en fästman här i sta’n.
KATRI.
Det är troligtvis någon som har drifvit gyckel med henne.
JOHANNA.
Hvarför det?
KATRI.
Det är ju klart. Hvem skulle ta en så’n där?
LAURA.
Till på köpet som hon är zigenerska.
LISA.
Det är hon visst inte, för hennes far var en Väänönen från Tuusniemi.
LAURA.
Men modern var af zigenarslägt och lär dessutom varit en af rätta sorten. Hon kunde ju inte finna sig i att stanna hos sin man, utan rymde sin väg och tog Hopptossan med sig. Men Väänönens slägtingar for efter och tog barnet ifrån henne. Sedan hade de skamlöse zigenarne gjort trollkonster och därigenom bragt Väänönen till att supa så förskräckligt att han på några år förstörde sin gård och allting. Han söp också slutligen ihjäl sig.
JOHANNA.
Och lemnade sitt barn att ensamt och värnlöst trampa lifvets stig. Stackars Hopptossa. Kanske skulle hon likväl haft det bättre hos modern.
RISTO.
Seså, prata inga dumheter, Toppo. Jag blir aldrig i evighet rädd för hustru min, om jag också har lust att supa aldrig så mycket. Åhå, jo, det skulle se ut.
TOPPO.
Nå, nå, vi få väl se. Hvad kan du göra, om din gumma säger: Pengarna ä’ mina; du slösar inte med dem alldeles som du sjelf vill heller.
RISTO.
Hvad jag kan göra? Nå, det var också en fråga. Hvem är det som sköter förmögenheten, mannen eller hustrun? Känner du inte så pass Finlands lagar, bror lilla?
TOPPO.
Nog vet jag att lagen ger väldet åt mannen, men man ser ju att hustrurna söker att stå på sig i alla fall.
RISTO.
Ja, de spetsfundiga tör väl ha alla slags knep och konster för sig, men Johanna är inte af den sorten.
Toppo ler spefullt i det han gnolar och stoppar sin pipa.
Ja, skratta du. Liksom jag inte skulle känna Johanna. Och snart ska ni väl få se, om jag är man i huset eller om jag för ro skull bär byxor.
Går till Johanna.
När får vi något att dricka?
JOHANNA.
Snälla Katri, gå och skynda på dem där ute.
RISTO.
Och sätt fart i dem se’n. Hvad sjutton sölar de så länge för? Karlarna borde för längese’n ha fått något starkt i sig.
Katri går ut till höger.
JOHANNA.
Risto, tycker du inte denna begynnelse af vårt gemensamma lif är just som en solig vårmorgon?
RISTO.
Tycker du det? Herre Gud, så vacker du också är i afton. Det är riktigt en fröjd att se på dig. Och hvad du är präktigt klädd, just så som en rik brud bör vara. Jo, jag vill lofva det duger att få visa dig som sin brud.
JOHANNA.
Om bara du är nöjd, så bryr jag mig inte om någon annan. Och det är du ju, Risto?
RISTO.
Ja, det är visst och sant. Och det frågar hon om. Jag är så glad som en spelman, och kan jag vara annat när jag tänker på hur mången skulle vilja vara i mitt ställe i afton? Var säker på att det skär pojkarna i hjertat och att hvarenda en af dem tänker för sig sjelf: Fan besitta honom, som fick en så rik och vacker flicka.
JOHANNA.
Hvad bryr vi oss om dem?
RISTO.
Än smeden då? Du kan tro att han är färdig att spricka af harm, fastän han försöker dölja det. — Nå, där ha vi nu ändtligen dryckesvarorna.
Katri ställer en bricka på bordet. Risto häller i glasen.
KATRI.
Hvad är det flickorna sysslar med? I afton måste alla vara glada. Det är minsann inte hvar dag en så’n här fest firas.
LISA.
Vi får väl dansa i qväll, eller hur, Johanna?
JOHANNA.
Ni ska få dansa så mycket ni nå’nsin vill. Risto har bedt Hakalas Janne att ta fiolen med sig.
LISA.
Det var då riktigt roligt. Fötterna kliar redan på mig af danslust. Hör nu, skall jag visa er, hur man dansar „en gammal flicka?“ Maka åt er litet.
Dansar och sjunger halfhögt:
„De krafla; de krafla; på glasberget krafla
De stackars gamla flickor; de krafla om hvarann,
,: Ty ingen gosse, ingen gosse kan de få till man :,:“
LAURA.
Låt bli att väsnas så där. Alla ser hitåt.
LISA
slutar att dansa.
Låt dem se. Hvad bryr jag mig om det?
JOHANNA.
Nej, svara du bara: När skall man väl få dansa, om inte på bröllop?
LISA.
Ser ni, nu tar Janne fram sin fiol. Nu börjar glädjen snart, och bruden skall föras främst i dansen. Åh, hvad du måtte vara lycklig i afton, Johanna.
JOHANNA.
Ja, jag har hvarken mål eller mått för min lycka i detta nu. En sådan dag som denna har jag ännu aldrig upplefvat.
LISA.
Du lyckliga menniska. När skall väl min tur komma?
JOHANNA.
När den rätta kommer, Lisa lilla, som Gud har bestämt åt dig.
LISA.
Ja, hvem vet det? Kanske ingen är bestämd åt mig.
JOHANNA.
Jo, det är det visst. Åt dig såväl som åt andra.
RISTO.
Er skål, go’ vänner. Kom och smaka på. I afton, pojkar, ska ni få dricka så mycket ni ha lust till. Jag svarar för att det skall räcka till. Se så, töm glasen i botten som jag gjorde. Så där ja. Det är lätt att fylla på igen. På mitt bröllop skall ingen kunna klaga att det dröjer för länge mellan suparna.
KATRI.
Bara de inte nu super sig alldeles fulla i afton?
JOHANNA.
Ånej. Risto förstår nog att hålla måtta.
KATRI.
Om han kommer ihåg det?
JOHANNA.
Visserligen. Det behöfver man väl inte tvifla på.
LISA.
Men vore det då så farligt, om de också skulle dricka litet? Då ä’ karlarna allra trefligast, när de ha en liten smula i hufvudet.
VAPPU.
Så tanklöst du pratar, Lisa. Om du finge en drinkare till man, så tänker jag du snart finge nog af den trefligheten.
LAURA.
Men sant är det att karlarna nu för tiden aldrig ä’ riktigt muntra annat än vid flaskan.
JOHANNA.
Det går verkligen inte an att säga så om alla. Det fins sannerligen ännu hyggliga ibland dem. Inte sant, Vappu?
RISTO.
Nu ä’ de fylda på nytt. Tag era glas, pojkar, och drick, drick duktigt. Drick tills verlden snurrar rundt för era ögon och det sjuder och susar i örona värre än i Tammerfors bomullsfabrik. Då vet ni att ni ha druckit på Ristos bröllop.
TOPPO.
Rätt taladt. Det är ett dåligt kalas, som en karl går nykter hem ifrån.
RISTO.
Och nu ska vi dansa polska. Är inte din fiol stämd ännu, Janne? Hugg i med några riktiga danstoner. Så, så där ja. Hejsan. Janne är en karl hela da’n, han. Skynda på nu, pojkar. När hvar och en tar sin, så tar jag min lilla dufva.
Går gnolande till Johanna.
„Hej hopp, min lilla sockertopp. Du och jag och Syrse-Lisa, Puntus Paavo och Juortos Jussi, Krog-Lassi och Mjölnar-Matti — —“
JOHANNA.
Risto, låt mig först säga dig ett par ord.
RISTO.
Tre, om du vill. Så-å. Ska vi gå riktigt långt undan, så att ingen hör oss. Nå, hvad i all verlden är det nu med dig?
JOHANNA.
De börjar väl inte att hålla oväsen här i afton? Jag begynner redan bli ängslig.
RISTO.
Hålla oväsen? Hvad fanken. Var det därför du blef så allvarsam? Så’na dumheter. Hvad slags oväsen skulle man väl hålla här?
JOHANNA.
Om karlarna dricker för mycket, så att de bli fulla?
RISTO.
Nå, än se’n då? Det händer väl ibland, isynnerhet på ett så’nt här kalas. Det vore väl inte så farligt.
JOHANNA.
Det skulle förstöra hela bröllopsglädjen för oss. Käre Risto, du är ju åtminstone på din vakt?
RISTO.
Hm, jag?
Gnolar:
„I eget bröllop kan jag, min flicka,
Väl gerna få ha en liten sticka.“
Den är ingen karl, ser du, som inte vågar ta sig en tår på tand.
JOHANNA.
Tyst, tyst, tala inte så högt. Du skämtar, Risto, och du menar inte hvad du säger. Jag skulle skämmas ögonen ur mig, om du skulle dricka dig full.
RISTO.
Hör man på. Det tycks det, eftersom — Hör, Johanna, glöm du inte hvad presten nyss sa’ åt oss.
JOHANNA.
Hvad då?
RISTO.
Att „mannen är qvinnans hufvud“.
TOPPO.
„Mannen är qvinnans hufvud“, liksom katten är råttans.
GUSTAF.
Och det är i senaste laget för råttan att pipa, när hon är till hälften i kattens mun.
RISTO.
Rätt, Gustaf, rätt, ha, ha, ha. Det är i senaste laget för råttan att pipa, när hon är till hälften i kattens mun. Nå, Johanna, ska vi begynna?
JOHANNA
lägger sina båda händer i Ristos.
Låt oss börja.
Alla ställa sig på sina platser, och dansen begynner. Polskan blir allt lifligare, och glädjen har nått sin höjdpunkt i det ögonblick, då dörren öppnas och Heikki släpar in Kerttu, som af alla krafter stretar emot. Dansen upphör, men alla förbli på sina platser.
KERTTU.
Jag vill inte in hit, hör du, jag vill inte. Släpp mig, din otäcka tjockskalle, eller jag biter fingrarna af dig.
RISTO.
Kerttu.
Drar sig afsides.
Hvad skall det nu bli för spektakel.
HEIKKI.
Sakta, sakta. Jesses, så hon rasar alldeles som ett vilddjur. Kors, så’na hvassa klor hon har. Aj, din rackarunge.
KERTTU.
Vill du låta mig vara i fred?
HEIKKI.
Väsnas nu inte för ingenting, för du skall in i alla fall. Här hjelper hvarken lock eller pock. Gustaf, tag du henne i andra armen.
JOHANNA.
Nej, nej, tvinga henne inte.
GUSTAF.
Det vore då också underligt, om inte två karlar skulle kunna rå på en så’n där flickslinka.
Knuffar henne med ett tag fram midt på golfvet.
Se så. Så’na puffar ger jag, sa’ käringen, körde hufvu’t i väggen.
TOPPO.
Hvad tusan är det där för en slamsmaja?
Alla skratta och tissla. Flickorna dra sig, sins emellan hviskande, till venster. — Kerttu står orörlig med knutna händer och ser skarpt omkring sig.
JOHANNA.
Välkommen, Kerttu.
KERTTU.
Nu blef det ett tisslande och tasslande i vinklar och vrår.
GUSTAF.
Hör du, Hopptossa, att bruden talar till dig.
KERTTU.
Mitt namn är Kerttu.
JOHANNA.
Välkommen till vårt bröllop, Kerttu.
KERTTU.
För att tjena till åtlöje för er?
Med knutna händer.
Välan, här är jag nu. Gör ert bästa. Försök om ni kan få mer af mig än hvad yxan får af stenen.
TOPPO.
Hvem är den där hundralappiga flickstackarn, som står där och visar tänder och stirrar så vildt?
GUSTAF.
Har du inte sett Hopptossan förr? Henne känner annars hela verlden.
KERTTU.
Ja, just henne, som ni i kapp hackat i småbitar och tuggat mellan era tänder. Har ni haft mycken nytta af ert arbete? Säg för ro skull. Synd fick ni fullt upp i hjertat af det, men det hade ni tillräckligt af förut.
TOPPO.
Kors för tusan, en sådan galla. Törs man alls närma sig den där, eller står det en eldslåga ut ur munnen på henne; — flyger det gnistor ifrån tungan?
JOHANNA.
Gå din väg, Toppo. Ingen får ha Kerttu till narr, hon är bjuden till gäst såväl som alla andra. Vill du inte gå dit bort till de andra flickorna, Kerttu?
KERTTU.
Nej.
JOHANNA.
Jag svarar för att de ska bemöta dig väl, om du bara å din sida vill vara vänlig emot dem.
KERTTU.
Hellre böjer jag mig för skogens träd än för slynor; hellre förliks jag med ulfvar än med trollpackor.
LAURA.
Den skamlösa.
KATRI.
Hur vågar hon —?
GUSTAF.
Ska vi inte ta henne vid axlarna och ge henne samma skjuts ut som hon fick in?
HEIKKI.
Och med samma fart.
JOHANNA.
Var stilla. Ni får inte förbittra hennes sinne så där. Ni hör ju hur bittert det redan är förut. Kerttu, får jag inte bjuda dig ett glas vin?
KERTTU.
Jag vill inte ha något.
TOPPO.
Blixt och dunder. Hon är inte ful alls, när man ser litet närmare på henne. Halsen är som en ljungstängel; läpparna ä’ som vildhonung och kindbenen som två halfmogna lingon. Det är inte långt ifrån att jag redan börjar att bli kär i henne.
KERTTU.
Kommer du mig för när, så rifver jag ut ögonen på dig.
TOPPO.
Nå nå, det gör du väl ändå inte. Sjelfva katten får ju se på kungen, om inte annat så från spiseln.
KERTTU.
Går du din väg, bandhund.
TOPPO
ryggar tillbaka.
Inte så, skaparens skapelse.
KERTTU,
åter kall och lugn.
Skaparen tör väl ha skapat mig eller synden fostrat mig.
JOHANNA.
Bry dig inte om dem, Kerttu. De ska inte få göra dig något ondt, så länge du är under mitt beskydd.
KERTTU.
Under ditt beskydd? Är jag då en sådan stackare att jag skulle behöfva beskydd? Gå bort, långt ifrån mig. Dig hatar jag ännu mer än de andra.
JOHANNA.
Stackars flicka. Hur har ditt unga hjerta kunnat bli så hårdt?
KERTTU.
Det kan du fråga det där packet om. Och fråga framför allt din egen eländige brudgum, som gömmer sig där bakom de andra och inte törs visa sig.
JOHANNA.
Du får inte smäda Risto. Han har inte gjort dig något ondt.
KERTTU.
Det vet väl jag bäst.
JOHANNA.
Stig fram, Risto. Låt henne inte skymfa din heder med sina elaka beskyllningar.
Risto kommer långsamt fram.
JOHANNA.
Nå, ser du, Hopptossa, att han vågar.
KERTTU
betraktar Risto en stund under tystnad. Därpå utbrister hon med af raseri qväfd stämma:
Eländigt svek du din ed. Som en hund åt du opp din ära.
RISTO.
Hon ljuger. Hi, hi, hi. Det var knäfveln hvad hon kan finna på.
JOHANNA.
Och det bara skrattar du åt, Risto.
KERTTU
går ett steg närmare Risto med utsträckt hand.
Ljuger jag? Se mig rakt i ögonen och säg det ännu en gång, om du kan.
JOHANNA.
Det kan du ju, Risto.
RISTO
skrattar litet förläget, vänder sig bort och säger halfhögt till sina kamrater:
Alltid råkar man nå’nstans här i verlden ut för ett eller annat åkerspöke.
JOHANNA
försöker att qväfva sin vaknande ångest.
Gör som hon säger, Risto. Jag vet att du kan det.
Paus.
JOHANNA.
Se henne i ögonen, Risto. Du är ju i alla fall oskyldig.
KERTTU.
Vänd dig hit, om du vågar, eländige.
JOHANNA.
Och på det sättet låter du dig skymfas i allas närvaro. Vore jag man, skulle jag nog stoppa till munnen på henne. Jag skulle inte ha det minsta medlidande med en sådan där.
KERTTU.
Sticker du nu också fram dina klor, barmhertiga samaritanska? Skönt. Det var just hvad jag önskade. Kom nu hit hvarenda en af er. Jag fruktar er inte. Jag skall ändå ropa så att det skallar i öronen på er: Risto har svikit sitt ord, brutit sin ed. Risto är den ohederligaste skurk, den värste bedragare under solen.
JOHANNA.
Store Gud, Risto, försvarar du dig inte? Förneka henne då. Krossa denna orm, som spyr ut sitt gift öfver oss.
KERTTU.
Förneka? Krossa? Mig? Åhå! Under stenen är min förnekare, under jorden min förkrossare.
RISTO.
Hvad är det du bråkar och väsnas för, Kerttu. Låt oss försonas och kasta bort allt gammalt groll. — Och så ska vi dansa polska. Det är mycket bättre än att gräla om strunt. Jag skall hälla i ett glas vin åt dig, Kerttu. Kom och drick.
KERTTU.
Usling, med vin vill du utplåna din syndaskuld?
RISTO.
Var det nu verkligen en så stor synd? Ja, Gu sa’e jeg det, sa’ norrmannen. Att en ung man gycklar litet med en vacker flicka utan att ha några allvarsammare afsigter och isynnerhet när det är med en så’n stackare som du är, kära Kerttu. — — Seså, ska vi inte ta oss ett glas, pojkar?
KERTTU,
nästan vansinnig.
Stanna.
Med qväfd röst:
Jag har ännu ett ord att säga. Se’n kan ni supa. Du hycklade kärlek under det att falskhet bodde i ditt sinne. Du störtade mig med afsigt i förderfvet. Därför skall du också få din förtjenta lön.
Tar fram en ring från sitt bröst och kastar den till Ristos fötter.
Med denna din förlofningsring sliter jag den sista ömma känslan ur mitt hjerta. Från denna stund ska endast hatets och hämdens lågor flamma där. Min förbannelse skall följa dig ända intill döden, ja, bortom den, på andra sidan grafven. Den skall tynga dina axlar som ett berg. Den skall tära ditt bröst som en mask, och dag och natt skall den påminna dig om hvems lycka och lif du har förkrossat.
JOHANNA.
Hjelp — jag svimmar.
YRJÖ
för henne till en stol.
Vatten, hemta vatten.
Vappu ger vatten åt Johanna och gnider hennes tinningar.
KERTTU.
Vissnar redan kärlekens blomma? Bleknar redan den af kyrkan helgade och af folket ärade? Tiden är ju ännu inte kommen. Njut först den sällhet, som du har grundat på en annans förderf. Njut fröjd och kärlekslycka så länge du kan. Under tiden skall jag kretsa som en uf kring er lyckas tjäll och ropa: Hämd, hämd, hämd.
Störtar ut. — Allmän bestörtning. — Paus.
VAPPU.
Hur är det med dig, Johanna?
YRJÖ.
Mycket illa, fruktar jag.
JOHANNA.
Kanske det går öfver. — Bli här hos mig, ni båda.
TOPPO.
Det var tusan till flicka att vara argsint. Hon fräste som en riktig vildkatt. — Och så stod du där, Risto, inför henne som en eländig syndare och kunde inte klämma ur dig ett enda ord.
GUSTAF.
Än vi andra då. Fan besitta, inte har jag heller ofta varit så handfallen som nyss.
LAURA.
Där kan ni se. Gick det inte som jag sade.
KATRI.
Hvarför skulle också Johanna be henne komma hit. Det kunde man ju veta förut, att inte Hopptossan kan vara folk.
RISTO.
Usch, det är visst och sant, den här skakningen går inte ur kroppen med annat än bränvin.
Fyller i glasen.
Hvad är det du letar efter, Toppo?
TOPPO.
Jag tittar efter hvart ringen tog vägen, som det där qvickhufvudet kastade på golfvet.
RISTO.
Låt den ligga, bror lilla. Det lönar inte mödan att leta efter den. Det var bara en vanlig messingsring, alldeles värdelös, fast hon, den där fjollan, bar den på bröstet. — Kom hellre och tag dig en sup. Er skål, go’ vänner.
Tre starka slag höras i väggen. Alla spritta till, isynnerhet qvinnorna.
QVINNORNA.
Hvad i Herrans namn var det?
LENA-KAJSA.
Det var döden som bultade.
ANNA-MAJA.
Eller kanske verldens sista stund är kommen.
TOPPO
ser ut genom fönstret.
Fan heller. Det var bara Hopptossan, som smälde i väggen. Nu hyttar hon med knytnäfven hitåt och hoppar som vore hon besatt.
RISTO.
Ut, pojkar. Tag fast den slynan och för henne till poliskammaren.
JOHANNA.
Nej, låt henne vara i fred.
RISTO.
Hon? Nej. I kurran med henne och det snart.
TOPPO.
För sent. Hon springer sin väg så fort att ni inte får fatt i henne. Hon har redan flugit så långt bort att af hela flickan syns inte mer än kjolen, som fladdrar i blåsten.
RISTO.
Nå, låt henne flyga då. Men fan må ta henne, om hon ännu en gång kommer inom mitt område.
LISA.
En sådan otäcka, som förstörde hela vår glädje. Få se, om det blir bra igen efter det här.
LAURA.
Knappast, när bruden ser så dyster ut.
LOTTA.
Jo, det här var ett trefligt bröllop. Det lönade just mödan att köpa blommor till bröstet för det här.
KATRI.
Nå, än jag då, som måste skaffa en annan i mitt ställe, efter frun inte ville ge mig lof annars.
VAPPU.
Känner du dig bättre nu, Johanna?
YRJÖ.
Vill ni kanske ha litet mera vatten?
JOHANNA.
Jag behöfver ingenting mer. Om jag bara orkade så pass mycket, att jag kunde komma bort härifrån.
RISTO.
Johanna skulle man rakt kunna skrämma förderfvad. Bry dig inte om hela saken. Inte går det an att bli vid dåligt lynne för så’nt där. Hör du inte? Nej, men se, hvad hon är barnslig. Nu gråter hon.
VAPPU.
Är det underligt? Låt hvar och en gå till sig sjelf. Det skulle väl inte vara så roligt att på sjelfva bröllopsaftonen få höra sådana saker om sin brudgum.
RISTO.
Hvilka saker?
VAPPU.
Bedrägerier.
RISTO.
Bedrägerier. Allt måste man höra. Så-å, bedrägerier. Ä’ ni alldeles tokiga? Är det bedrägeri, om man gycklar en smula med flickorna? Det händer ju jemt.
TOPPO.
Ja, fördenskull ä’ ju qvinnorna skapade hit till verlden, ty inte lär de ha stort annan befattning.
RISTO.
Ja visst, ja. Och hvad är det för ondt i, om en ung karl har en liten kärlekshandel då och då med en vacker flicka. Han kan ju ändå inte gifta sig med alla.
VAPPU.
Men ni hade ju förlofvat er med den där flickan enligt hvad jag förstod. Hvarför lemnade ni henne sedan utan vidare?
RISTO.
Hvarför, hvarför? Det var också en fråga. Naturligtvis därför att jag fick en bättre. Ty Johanna är sannerligen något annat än Kerttu, som inte har en ordentlig klädning en gång, mycket mindre pengar i banken. Nej, då tog jag väl hellre dig, Johanna, och inte lär du väl vara ond på mig för det, eller hur, he, he, he?
JOHANNA
stiger upp.
Jag måste bort härifrån, bort, hvad än måtte hända. Flickor, hjelp mig af med de här grannlåterna.
RISTO.
Hvad nu? Hvart ämnar du ta vägen? Midt under festen. Men så säg då.
JOHANNA.
Det vet jag inte, men jag måste bort. Det blir väl alltid någon råd. Men det vet jag, att vi två passar inte tillsammans.
RISTO.
Gud fördömme mig, tror jag inte att hon har mist förståndet.
KATRI.
Hvad tänker du på, Johanna? Du gör dig ju alldeles till åtlöje för alla menniskor.
LAURA.
Nyss kommen ifrån vigseln, och nu redan vilja skiljas ifrån sin man. Något sådant har man aldrig i verlden hört talas om.
LOTTA.
Och af en så’n orsak se’n. För en galen flickas skull. Ja, galen — för ingen menniska anser Hopptossan för klok.
JOHANNA.
Så hårdt ni ha satt i de här nålarna. Jag kan inte få ur dem på något sätt.
Hon sliter kronan och slöjan af hufvudet. — Leena-Kajsa och Anna-Maja komma fram och ställa sig på båda sidor om Johanna.
LEENA-KAJSA.
Der ser man hur den onde anden förvirrar menniskan, när han en gång fått henne i sina garn.
JOHANNA.
Den onde anden? Mig?
RISTO.
Ja visst, ja. Det där är den ondes anfäktelser, ingenting annat.
VAPPU.
Det må vara som det vill, men i Johannas ställe skulle jag göra på samma sätt.
LAURA.
Där är också en. Att ännu mer egga upp den där tokan.
KATRI.
Hvem bryr sig om Vappu? Hon är ju inte lik andra, tänker alltid annorlunda om alla möjliga ting.
LEENA-KAJSA.
Vappu är ett verldens barn. Hör inte på henne.
VAPPU.
Men tänk då en liten smula efter, godt folk. Hur skall man kunna lefva tillsammans med en man, som man inte kan lita på? Det är ju rent af omöjligt. Hellre skulle jag sannerligen gå och dränka mig.
JOHANNA.
Det är sant. Hellre gå och dränka sig än valla svin. Hindra mig inte, utan låt mig gå.
ANNA-MAJA.
Olyckliga, glömmer du så fort din heliga vigseled?
JOHANNA.
Min vigseled.
Sänker sitt hufvud.
LEENA-KAJSA.
Är det så du är din man underdånig? Är det på sådant sätt du ärar honom som din herre och man?
ANNA-MAJA.
Voro vi inte nyss här alla vittne till att du gafs i Ristos beskydd för att vara bunden till honom all din lefnads tid?
LEENA-KAJSA.
Och för att i allt skicka dig så, att du måtte täckas din man.
RISTO.
„Att du måtte täckas din man.“ Alldeles rätt, så ljöd prestens ord.
ANNA-MAJA.
Och nu vid första motgång är du strax färdig att skiljas vid honom, för hvars skull du är skapad —
RISTO.
— „ty qvinnan är skapad för mannens skull och inte mannen för qvinnans“. Det läste också presten i psalmboken.
ANNA-MAJA.
— är du färdig att skiljas vid honom, för hvars skull du är skapad, för att följa den onde andens lockelser och ditt eget köttsliga sinne. Ve, detta förderfvelsens djup, vid hvars rand du står, stackars menniskobarn.
JOHANNA.
Kanske ni ha rätt. Jag kom inte att tänka på det. Gode Gud, hvad skall jag göra?
LEENA-KAJSA.
Bed din man om förlåtelse och bed honom ha öfverseende med din svaghet, kommande ihåg att han är begåfvad med en starkare karakter och större visdom.
RISTO.
Ja — det skall jag nog komma ihåg. Och att det tillkommer mig att styra och leda hustru min till mitt bästa. Allt det där sades vid vigseln. Jag hyser därför inte heller något onödigt groll, utan är färdig att skänka Johanna min förlåtelse.
LAURA.
Hör ni, så godsint han är. Inte ett enda ondt ord om allt der här.
KATRI.
Det skulle inte mången man ha gjort i Ristos ställe. Johanna kan tacka sin lycka.
VAPPU.
Kom nu härifrån, Johanna. Du skall få bo hos mig till en början.
JOHANNA.
Jag kan inte skiljas vid min man. Det skulle ju vara en stor synd.
VAPPU.
Ja, tänk hvad det skulle vara. Synd? Att rätta ett misstag, som man märker sig ha begått. Jag gitter inte höra.
JOHANNA.
Du kommer inte ihåg att presten har vigt oss samman.
VAPPU.
Nå, än se’n, hvad hör det hit?
LAURA.
Bevare oss väl, en sådan hedning hon är.
Rop utifrån: „Bruden. Fram med bruden.“
KATRI.
Se så, nu vill de se bruden igen, och hennes drägt är i en så’n oordning.
LOTTA.
Sätt dig här på stolen, Johanna, så ska vi strax laga dig i ordning igen.
KATRI.
Hvad de väsnas. Vänta då ett ögonblick och håll er litet i styr. Ni ska nog få se oss, om ni också inte bråkar så fasligt. Seså, kanske det duger nu, bara det är något så när. Kom nu.
De gå fram till fönstret. Lefverop höras. Risto dricker och bjuder männen.
VAPPU.
Så ropade man ju också i gamla testamentets tid till offerlammen, då de fördes att slagtas. Hvad tror ni om det, Leena-Kajsa?
LEENA-KAJSA.
Jag känner inte till den saken. Men hvarför frågar du så?
VAPPU.
För ro skull bara.
LEENA-KAJSA.
Du skall alltid vara så klyftig. Ett sådant tal är eljest mycket opassande för en bröllopsgäst.
VAPPU.
Därför går jag också min väg. — Adjö, Johanna.
JOHANNA.
Nu redan? Dröj ännu en stund, Vappu.
VAPPU.
Nej, tack. Jag har fått nog af bröllopsglädje för den här gången. Adjö med er allesammans.
Går.
RISTO.
Det var tusan till brådska hon hade. „Fått nog af bröllopsglädje.“ Hå, nu är det först den riktigt skall börja. Sätt i med en polska igen, Janne, så att vi får dansa.
KATRI.
Det var ett förnuftigt ord. Vi måste dansa så att bruden får röda kinder igen. Ser ni, så blek hon är nu.
JOHANNA.
Låt dansen vara för i afton. Den går inte nu mera.
RISTO.
Och hvad skulle hindra? Nu först skall den just riktigt gå, se’n vi ha smuttat litet på glasen. Tag, du Johanna, Toppo, så skall jag dansa med den trefliga Lisa.
Gnolar:
„Och flickan hon är fager, och gossen ståtlig är, Han trampar takt, och flickan så prydligt dansar här.“ Inte sant, Lisa?
TOPPO
bockar sig för Johanna.
Får jag lof?
JOHANNA.
Jag sitter hellre här och ser på.
RISTO.
Hvad är det nu igen?
JOHANNA.
Jag förmår inte, Risto. Jag är så trött och alldeles som om jag hade feber. Jag faller bestämdt omkull, om jag försöker att dansa.
RISTO.
Åh pytt. Kom nu bara. Visst måste du dansa. Hur skulle det eljest se ut?
TOPPO.
Nå, Johanna? Låt nu alla sorger och bekymmer fara till skogs och kom och ta en svängom med oss.
RISTO.
Raska på nu, Johanna. Så där ja. Och ni andra också. Söla inte så, för då kommer vi ju aldrig i evighet att få börja.
Janne spelar. Alla ställa sig på sina platser.
ANNA-MAJA.
Till all lycka fick vi ändå Johanna att ta reson.
LEENA-KAJSA.
Ja, Gud ske lof att allt slutades så väl. Jag började redan bli orolig för hur det skulle gå.
Polskan begynner.
Ridån faller.