Bland Värends de sköna, de rika lunder satt
ung Axel med sin Hilda uti en sommarnatt.
Där språkades om kärlek, om forna dagars fröjd
då lyckans sol hon glänste uppå sin middagshöjd.
Den natten för Hilda var lika tung som glad
sin älskade hon smekte, sitt bröst hon sakta lad´
intill hans trogna hjärta och kvad med sorgsen själ:
Farväl I Manhems stränder, min älskade farväl.
Från Norden, från Norden min fader bort mig tar
Till Kaliforniens stränder i morgon bort han far.
Vår kärlek vill han skilja, ty ringa är din börd.
En son som du ej gärna av honom bliver hörd.
Välan, då farväl! Dock må hatet få sin gärd.
En son som jag, vid himlen, är ej din fader värd.
På stranden vill jag sörja, vid havet vill jag dö,
men aldrig vill jag glömma min ädla svenska mö.
På stranden ej länge jag tänker dröja få.
Jag längtar till den himmel där Nordens stjärnor gå.
Där vill jag blicka neder på jorden varje kväll,
och glädjas skall mitt hjärta om Hilda min är säll.
Och vinden han förde ett skepp på blånad våg.
På detta var skön Hilda - i moln snart skeppet låg.
På stranden låg ung Axel och kvad med sorgsen själ:
Farväl, farväl min Hilda, min älskade farväl!
Men Hilda allena satt mången aftonstund
uti sitt nya hemland, där var en lövrik lund.
Där sörjde hon sin älskling, som än i Norden var.
Vi skulle han däruppe allena bliva kvar?
Men jorden och solen de rulla sina klot,
och dubbelt nya öden får mänskan gå emot.
Nu Hildas fader kallar sin dotter till sig in.
Han ligger på sin dödsbädd - förändrat är hans sinn.
Hör Hilda, min dotter, min käraste på jord,
mitt samvet´ börjar vakna för stolthet uti Nord.
Ditt hjärta sorg jag vållat, förkastad Axel är.
Ack, om han dock här vore, jag hade honom kär!
Så talte och lade sig gubben sakta ned.
En vålnad. Än i drömmen hans rörda hjärta sved.
Han dog och ned i graven han lades inom kort,
men övergiven Hilda gick till sin lövsal bort.
På stranden en afton, ej solen bärgad var,
satt ännu sköna Hilda uti sin lövsal kvar.
Hon tänkte på sin Axel, hon suckade hans namn,
och vinden tog det sköna uti sin ambrafamn.
Och näcken han spelte på böljan upp en sång
och framför jungfrun trädde en yngling smärt och lång.
Kom i min famn du sköna, förskjut mig ej jag ber!
Den kärlek som mig hitfört sin bild i himlen ser.
Din Axel, din Axel, han suckade, jag är
från Norden har jag farit, du är mitt hjärta kär.
På Manhems slätter aldrig jag mera trivas kan,
sen turturduvan Hilda ur lunderna försvann.
Kom Axel, kom Axel och vila vid mitt bröst!
En hamn skall här dig givas, du är min enda tröst.
O, Sveland du sköna, du härliga på jord,
Jag vill din ära prisa. Flyg högt du sälla ord!
Och solen den klara på purpurbergen låg
till älskarna i lunden var liten Amor såg.
Hur rosenläppar smektes, hur famntag gåvos där,
vet varje Nordens tärna som en gång varit kär.
