Minns du månen som på fästet ilar
och om natten gångar sig till ro?
Alla så i sömnen söker vila,
men vid stranden synes vandra två.
Det är Axel som är med sin flicka,
skeppet ligger, det skall gå från land.
Avskedskyssen vill han henne giva,
därför mötas de på denna strand.
Nu signal från skeppet höres ljuda.
Axel famnat har sin unga brud.
Nu sin båt han ifrån strand utskjuter,
o farväl, min högt beskärda brud!
Tiden ilar hän på lätta vingar,
fyra måna'r nu förgångna är.
Ingen var som brudkyss kunde giva,
rosorna på Linas kinder föll.
Lina går omkring i dystra tankar,
hon minns månen uppå fästet gå,
och om natten ser man henne vandra
för att tala med de böljor blå.
Vattnet stiger. Då en havsfru sjunger:
Båten kantrat, allt har gått i kras.
Ingen var som räddning kunde bringa,
nej, i böljan funno de sin grav.
O du grymma, o du stolta bölja,
du som rövat har min unga vän.
Är det så, så låt mig honom följa
bölja, bölja, svara mig igen!
Som förstenad lilla Lina sjunker
ned på bottnen av det kalla hav.
Axel! Axel! hör man henne ropa,
Axel svara från din kalla grav!
