Axel och Valborg
av Okänd författare
Medeltida ballad, även känd som "Visan om riddar Axel Tordsson och skön Valborg Ingemarsdotter". Omnämnd av prästen Johan Ödman [1] redan i början av 1700-talet. På Wikipedia finns en artikel om Axel och Valborg.


Axel och Valborg

De lekte gulltafel vid bredan bord
I glädje och lust med alla.
De fruer tvenne med ära stor;
Så underlig leken månd' falla.
Men lyckan vänder sig ofta om.
 
De tärningar lupo så ofta omkring
Så snart de sig månde vända,
Så gör ock lyckones hjul uti ring,
Hvars lopp man näpplig kan känna.
 
Fru juli och drottning Malfred
De lekte gulltafel med ära;
På golvet gånga barnen dervid,
De lekte med äple och päron.
 
På golvet gångar det barn så fint,
Med äple och päron månd' leka,
I salen herr Axel Tordsson kom in,
Han tänkte till Rom att resa.

Han helsade fruer och jungfruer tillik'
Honom följde tukt och ära,
I löndom han älskade det ädla vif;
Ty lyckan den vill förföra.
 
På armen han tog den lilla brud,
Klappade henne på hvitan kind;
”Krist give, att du vore vuxen nu
Snart bleve du kärasten min.
 
Hans yngsta syster svarade brådt —
På kläder hon guld månde bära —
”Vor' hon än vuxen i denna natt,
I måtten ej samman vara”.
 
Jungfrunes moder talte här rätt,
Hon månd' ej från sanningen vika,
”I ären nu alltför när i slägt,
Dock väl hvarannan lika”.
 
Han tog en gullring av sin hand,
Bad barnet därmed att leka,
Der hon uppvexte i ålder, förstånd;
Det gjorde hennes kinder bleka.
 
”Kom väl ihog, min lilla brud,
I dag månde jag dig fästa!
Jag vill nu resa af landet ut,
De främmande herrar att gästa”.
 
Herr Axel drager av landet ut,
Honom följer tukt och ära;
I klostret sattes hans lilla brud,
Att hon skulle sömmen lära.

De lärde henne väl silke att sy,
Och läsa lät' de henne lära;
Af hennes dygd gick härligt gny,
Henne följde stor tukt och ära.
 
Slik adeliga seder, som hon bar,
Bör hvar man med rätta prisa;
I sinne hon ock förståndig var,
Och räknas ibland de visa.
 
I klostret var hon i ellofva år,
Tills Gud hennes moder månd' kalla,
Då tog henne drottningen i sin gård,
Bäst månde hon henne falla.
 
I kejsarens gård herr Axel var,
Hans sporrar som guld månd' glimma,
Sitt svärd han vid sin sida bar,
Och lät sig ridderlig finna.
 
Herr Axel han sofver så sötelig,
Allt som en herre månd' tömma,
Om natten har han ej ro hos sig,
Allt för sina starka drömmar.
 
Herr Axel han sofver i högan sal,
Och hvilar på silket det fina;
Han hade ej ro om natten all,
Han drömmer om fästemö sina.
 
Han drömmer om jungfru Valborg skön,
I flöjel klädd med ära,
Hos henne satt Hakon, konungens son,
En bön han månde begära.
 
Om morgonen ganska bittidelig,
Då lärkan sin stämma rörde.
Uppstod herr Axel så hastelig,
Sig snarlig i kläder förde.
 
Rätt fort lät han sadla gångaren grå,
Han lyster i lunden att rida,
Sin underlig tankar af hufvud slå,
Och lyssna på foglasång blida.
 
Som nu herr Axel Tordsson,
Kom in uti rosende lunden,
Der mötte honom en pelegrim skön
Uti den samma stunden.
 
”Väl mött, god dag, du pelegrim from!
Hvarthän står din begäran?
Ifrån mitt land du komma månd'
Dina kläder de mig det lära”.
 
”Norge det är mitt fädernesland,
Jag är av Gildeska stämma;
Till Rom har jag mig ärnat för sann,
Om jag der kan påfven finna”.
 
”Är du kommen av Gildeska slägt,
Då är du ock min frände;
Har stolten Valborg mig förgät't?
Säg mig, om de henne känner”.
 
”Valborg hon är en jungfru så skön,
Jag henne så väl månde känna;
Det är så mången riddareson,
Som sätter sin lit till henne”.

”Jag Jag känner så väl den jungfru der,
Hon sliter sobel och mård;
Bland andra jungfrur hon loford bär,
Som tjena i drottningens gård”.
 
”Uppvuxen är Valborg skön jungfru för sann,
Som liljan fagrast på qviste;
Bland alla de jungfrur uti det land,
Ej skönare någon visste”.
 
”Under marmorstenen hvilar fru juli lik
Allt hos sin herre kära;
Drottningen Malfred tog Valborg med sig,
Hon henne månd' älska och ära”.
 
”Guld bär hon om sin hvita hand,
I perlor flätar hon sitt hår
Herr Axels brud af alle man
Hon kallas, ehvart hon går”.
 
”De kalla henne Axels fästmö skön,
Och göra deraf godt glam;
De ärna henne Hakon, konungens son,
Jag menar han blir hennes man”.
 
Herr Axel Tordsson, den ädle man,
Han klädde sig uti skinn;
Så går han uti salen fram,
För romerska kejsaren in.
 
”Hell sitten I, kejsar Henrik så from,
I ären så väldig en herre;
Urlof att resa jag bedes om,
Till fäderneslandet kära”
 
”Från mig är fader och moder död,
I fara står godset det bästa,
Mig tvingar dock mest min fästemö,
En annan vill henne fästa”.
 
”Urlof det skall du gerna få,
Sjelf skall jag dig det gifva;
Om du tillbaka komma må,
Din plats skall öppen blifva”.
 
Herr Axel han rider av kejsarens gård,
Honom följde så härliga skara.
Och alle, som voro i samma gård,
Bådo honom av hjertat väl fara.
 
På resan var han så hastig och snar,
Honom följde trettio svenner;
När han kommer till sin moders gård,
Då red den herren alena.
 
När nu herr Axel Tordsson
Kom fram till borgaled,
Ute stod fru Helfred, hans syster skön
Som hvilade dervid.
 
”Här står du, Helfred, syster min,
Nu väntar du mig icke komma,
Hur lefver Valborg, min fästemö fin
Den ros och dygdeblomma?”
 
”Skön Valborg hon lefver mycket väl,
Den skönaste jungfru bland alla,
Hon tjenar ock vår drottning sjelf,
Hon henne bäst månd' falla”.
 
”Du säg mig, Helfred, syster fin,
Du gif mig rådet det goda;
Huru jag kan tala med fästemö min,
Att ingen man det förstode?”
 
”Kläd dig strax uti silke och guld,
Och sammet uppå dig drag;
Säg dig vara mitt hemliga bud,
Tala med den jungfrun i dag”.
 
Det var herr Axel Tordsson,
Gick öfver höga lofts spång,
Der mötte honom drottningens jungfrur skön',
De kommo ifrån aftonsång.
 
Han räckte skön Valborg hvitan hand,
Med äran sad' till henne så:
”Jag är fru Helfreds sändningsbud för sann,
Att låta eder något förstå”.
 
Hon bryter upp det bref så stort,
Hon las det ut med alla,
Deruti stod' de älskogsord,
Som någon bäst kunde uttala.
 
Deruti lågo de gullringar fem,
Voro gjord' på sättet det bästa;
”Er gifver herr Axel Tordsson dem,
Som eder så ung månde fästa”.
 
”I lofva' att vara min fästemö,
Det skolen i hålla med ära:
Jag sviker eder ej på verldsens ö,
Det lofvar jag eder, min kära!”
 
Så följdes de över den höga bro,
Som Gud gaf dem till råda,
Der lofvade de hvarannan sin tro,
Och eder svuro de båda.

Vid Dorotea, den ädla mö,
En ed de svuro tillsammans:
I äran ville de båda dö
Och lefva tillhopa med gamman.
 
Herr Axel rider af konungens gård,
Han var så glader till mods,
Hans fästemö uti höga loft står,
Hon både lekte och log.
 
Det stod så uti månader fem,
Och väl uti månader nio,
Ellofva grefvesöner gingo fram,
Som månde om henne bedja.

Ellofva voro de riddare skön'
Till henne i äran månd'gilja,
Den tolfte var Hakon, konungens son,
Han bad henne arla och serla
 
”Hören I, skön jungfru fin,
Och viljen I vara min kära,
Så tager jag eder till drottning min,
Och kronan skolen I bärä”.
 
”Hören I, Hakon, konungens son,
Det kan dock ej så gå;
Min tro har jag lofvat herr Axel from,
Den går jag aldrig ifrån”.
 
Fast vred blev Hakon, konungens son,
Och klädde sig uti skinn,
Så går han uti salen skön,
För sin kära moder in.
 
”Hell sitten I, kära moder min,
Hvad råd månd’ I mig bete?
Jag beder om skön Valborg fin,
Hon bjuder mig spott och spe”.
 
”Jag bjuder henne både heder och är’,
Samt rike och land tillika:
Hon säger sig hafva herr Axel så kär,
Hon vill honom aldrig svika”.
 
”Har hon sin tro bortlofvat för sann,
Då bör hon den hålla med ära;
Här äro väl fler af grefvestånd,
Så mäktig som hon månde vara”.
 
”Väl äro här grefvedöttrar fler’,
Så sköna och så rika;
Men ingen skön som Valborg är,
Ej heller så dygderika”.
 
”Med makt kan du henne icke få,
Ty det vore skam att höra;
Med vapen, om du henne vinna må,
Kan sig herr Axel ock röra”.
 
Fast vred blev Hakon, konungens son
Och vred så gick han ut,
Der mötte honom hans skriftfader from,
Som kallas svartebror Knut.
 
”Hvi går min herre så sorgelig fram?
Hvarthän står hans begäran?
Är honom påkommen någon motgång slem,
Då sägen mig det min herre!”
 
”Stor motgång är kommen mig uppå,
Som tvingar mig alla mest:
Skön Valborg kan jag icke få,
Herr Axel har henne fäst”.

”Hafver herr Axel skön Valborg fäst,
Han henne ej hem skall föra;
Deras härkomst ligger i klostret här näst,
Som I skolen se och höra”,
 
”Af ädel, hög och förnäm stam,
Närsyskonebarn de äro,
En fru, som dem till dopet fram
På Högeborgs slott månde bära”.
 
”Dopsyskon äro nu deföre de,
Allt för vår klosterrätt,
Derhos kunde vi erfara och se,
De äro i tredje slägt”.
 
”Min herre skrifver av landet ut,
Kapitlet skola de lyda;
Herr Axel får icke den ädla brud,
Vi vele honom det förbjuda”.
 
Det var Hakon, konungens son,
Han säger till svennerna så;
”I bedjen jungfruns morbröder from,
Till mig i stugan ingå”.

De grefvar stäldes vid bredan bord,
Med tukt och mycken ära;
”Vår nådige herre oss sände ord,
Han säge oss sin begäran”.
 
”Om eder systerdotter skön,
Med henne lefva ära,
Eder jag beder: mig henne ej sön!
Det är min bästa begäran”.
 
Svarade hennes morbröder tre,
De blevo så glada till mods;
”Väl är skön Valborg född, ty se,
En konungason lofvar henne tro”.

De ädle herrar och grefvar för sann,
De klädde sig uti skinn.
De gingo i högaloftssalen fram,
För Malfred, drottningen, in.
 
Drottningen Malfred, den mäktiga fru,
De helsade med tukt och sinne,
Dernäst stolt Valborg, den ädla brud,
Den skönaste der var inne.
 
”Väl dig, kära systerdotter skön,
Väl dig den stund du må lefva!
Om dig beder Hakon, konungens son,
Honom viljom vi dig gifva”.
 
”Hafven I mig bortlofvat nu,
Då vill jag eder det säga:
Herr Axel går aldrig utur min hug.
Helst lyster mig honom att ega”.

Svarade der hennes morbröder tre
Som de bäst tyckte sig falla:
”Det skall i sanning aldrig ske,
Att du ditt löfte skall hålla”.
 
Och det var Hakon, konungens son,
Han låter skrifva kring landen,
Att hemta erkebiskopen from,
Med klerkerna alla tillsamman.

Först svarade då mäster Erland,
Han las det kongabrev ut
Skam få den, som det påfann,
Ja, först och sist svartebror Knut!”
 
Erkebiskopen stod för bredan bord,
Han talte till kongen med ära:
”Min nådige herre sändt mig ord,
Han säge mig sin begäran!”
 
”Jag hafver mig en jungfru fäst,
Vid henne skolen I mig viga;
Herr Axel är henne av hjertat näst,
Hon skall honom öfvergifva”.
 
En stämning de utskrefvo fort,
Att till tinget skulle komma
Den ädle herre och jungfru så god,
Och stämningen icke försumma.
 
Om morgonen ganska bittidelig,
Som ottesången hade en ände,
Den ädle herre med fästemö sin,
Han skulle till kyrkan lända.
 
Den herre han stiger till höga häst,
Han månde så hjertelig sucka;
Den jungfru följer i karmen dernäst,
Sin sorg hon månde inlycka.
 
Det talte den sköna jungfru Valborg,
När hon kom i rosenlund:
”Sällan suckar gladt hjerta av sorg,
Men ofta ler sorgefull mun”.
 
Den riddarn rider på högan häst,
Hans tanke så vida omvankar;
Den jungfrun, som följer i karmen dernäst,
Hon döljer sin' sorgetankar.
 
Utom Mariae kyrkogård,
Der stego de herrar från häst;
Sedan de uti kyrkan gå,
De fränder och riddar som bäst.

De hvilade på den kyrkogård,
Der biskop dem mötte och klerker;
Deras hjerta var klämdt af sorgen hårdt,
Det kunde man på dem märka.
 
Erkebiskopen mötte dem på den stad,
Med sölfbeslagen staf uti handen,
Med sina ordensbröder i rad,
Att skilja de kärleksbanden.
 
Fram trädde straxt svartebror Knut,
Med slägtebok i händer,
Han las för dem den arftaflan ut,
Att Axel var Valborgs frände.

Den arfvetafla de läste ut all,
Som munken gaf dem till råda,
Närsyskonebarn vore de uti val,
På mödernesidan båda.

De vore närsyskonebarn så god',
Af adeligt blod det bästa;
I fjerde led deras slägtskap stod;
Straxt skilde dem åt de prester.

De vore komne av Gildeska rot,
Närsyskonebarn så fromma;
Herr Axel och skön Valborg god
Måtte icke tillsamman komma.
 
En fru dem båda till dopet bar,
Der de fingo dopsens gåva,
Herr Esbjörn begge deras gudfar var:
Hvarannan de ej måtte ega.

Så följde de dem till altaret fram
Fingo dem handklädet i händer,
De vore ej sen att lösa det;
Ty svennen var jungfrunes frände.
 
De voro fränder av ädelt blod,
Af Gildeska slägt, den bästa,
Dernäst vore de gudsyskon god':
De måtte ej sammanfästas.
 
Det handklädet mellan dem afskars slätt,
Ett stycke, de hvar tilldela;
Ej lefver det någon i verlden så käck,
Som vet, hur hans lycka vill spela.
 
”Det handklädet nu sönderskuret är,
Hvarmed I oss åtskilja;
Så länge vi lefva, det aldrig sker,
I bryten vår vänskap och vilja”.
 
Af jungfruns finger man gullringen tog,
Gullarmband av hennes hand,
Sin gåfva igen fick den riddare god,
Upplöst var kärlighetsband.
 
Han kastade guldet på altaret då,
Gaf det sankt Olof till ära,
Svor alla de dagar han lefva må,
Han Valborgs vän vill vara.
 
Vred var då Hakon, konungens son,
Allt under det silke röd:
”Efter du henne ej glömma kan,
Då är hon visst icke mö”.
 
Der svarade erkebiskop Erland,
Den visaste bland de klerker:
”Jag håller den för en oklok man,
Som ej känner älskogen starker”.
 
”Med vatten utsläcker man elden stor,
Härtill den brinnande brand;
Men kärlighets brand långt öfver går,
Den ingen man dämpa kan”.
 
”Solens hetta den brinner så starkt,
Att ingen den svalka kan;
Men älskogens brand är hårdare värk,
Den aldrig brytes, för sann!”
 
Dertill Herr Axel svarade så,
Stod klädd i silke röd;
”Den sak vill jag mig reda ifrån,
Skulle jag i morgon dö”.

Då blef Hakon, konungens son, vred,
Trädde fram på bredan sten:
”I morgon skall du mig svärja den ed,
Och det förutan allt men”.
 
”Svärja skall du i morgon för mig,
Allt både för klerk och prest,
Om Valborg hon är mö för dig,
Eller du har sofvit henne näst”.
 
”Om jag lofven skall gifva så,
Det kan jag fullväl göra;
I kampen törs jag än bestå,
Så länge jag mig kan röra”.
 
I loftet sof Eskelin, Hakons frum
Hon vaknar af sömnen så brådt:
”Sankt Birgitta rådde nu för min hug,
Hur jag hafver drömt i natt!”
 
”Jag drömde om juli, den ädla fru,
Som hvilar i svarta mull,
Hon bad, att jag av hjerta och hug,
Skulle vara hennes dotter hull”.
 
”Min herre, jag hafver sju söner med dig,
Hvar hafva de tjenare sköna,
De bjuda på svärd och våga sitt lif,
Att hjelpa den jungfru så väna”.
 
”Min herre, I sadlen gångarn grå,
Och som en herre bortrida,
I följen med henne, bifallen då,
Att hjelpen ifrån all qvida!”

Vi hafva tillsamman söner sju,
De unge hertigar raske,
Det är vår egen glädje och ro,
Att de kunna hålla sig tappre”.
 
”Närsyskonbarn vi voro i slägt,
Fru Juli och jag tillika,
Derföre står det oss mycket otäckt,
Om vi hennes dotter svika”.

Bittida om den morgonstund,
När solen begynte sig te,
På slottet gå de riddare fram,
Och vilja der aflägga ed.
 
Herr Axel Tordsson då färdig stod,
Och räckte sin hand ifrån sig:
”I kommen hit, grefvar af Gildeska rot,
Och lofven i dag med mig!”
 
Fram gå de ellofva riddare i mak,
Voro klädde i sobel och mård:
”Vi viljom lofva med Axel i dag,
Gud gifve det måtte väl gå:”
 
Strida runno tårar på jungfrunes kind,
Som regnet i tjockast månd’ falla:
”Ack hvar skall jag finna vännerna min
Jag är eländig bland alla”.
 
Så talte hennes morbröder då,
Som henne så månde svara;
”Ensam du sjelver svara må,
I rådet du ensam månd’ vara”.
  
Och det var erkebiskop Erland
Han talte till henne så:
”Fiender du många hafva kan —
Men vänner hafver du få”.
 
”Ja, fiender du väl många har,
Men vänner kan du ej finna;
Gud hjelpe dig av denna far'
Du måtte din sorg öfvervinna!”
 
”Att mig är min fader och moder död,
Må jag beklaga med smärta;
Men Gud, som alla hjelper af nöd,
Han känner dock bäst mitt hjerta”.
 
”Fru juli ligger under marmorsten,
Herr Ingemar i svarta mull:
Men vore de än i lifve igen,
Då vore mig mången hull”.
 
Der hon nu satt med jemmer och ve,
Och uti sin stora sorg,
Då kom Hakon och låt sig se,
Framridandes till den borg.
 
Han trädde fram så hastelig,
Sina ord lät han så ljuda:
”I lofven går jag i dag med dig,
Sjelf vill jag mig tillbjuda”.
  
”Fru Eskelin är mig huld och god,
Hon sofver mig hvar natt när,
Din moder och hon vore af en rot,
Derföre kommer jag här”.
 
”I träden fram mine sju söners tal,
Och eder i lofven blanda!
Herr Carl och hans söner af Söderdal,
De skola här stå till handa”.
  
Ellofva hertigsöner gingo fram,
Vore klädda i sobel och mård;
På fursterligt vis de pryddes för sann,
Och krusadt var deras här.
 
Ellofva grefvar gingo i flock,
De vore helt oförfärde,
Krusadt var deras gula lock,
Förgyld' vore deras svärd.
 
”Med jungfrun vilje vi svärja nu,
Och lofven med henne göra,
I träden här fram, både sven och jungfru,
Att hvar och en det må höra!”
 
På messebok lade herr Axel sin hand,
Och svärdet höll han uti fäste;
Hans rike fränder stode derhos för sann,
De ypperste och de bäste.
 
Fästet höll han uti sin hand,
Och udden stod mot en sten,
Sin ed på stunden gjorde han,
Och det förutan all men.
 
”Väl hafver jag haft Valborg kär,
Hon var min högsta tröst;
Jag henne dock aldrig var så när,
Att jag henne en gång har kysst”.
 
På messebok lade den jungfru sin hand,
Och så sin ed aflade:
”Min ögon vor’ aldrig så dristigt försann,
Jag torde herr Axel beskåda”.
 
Det bars öfver henne en himmel skön
Och sattes på henne skrud,
Så följde de henne i salen in,
Och kallade henne konungens brud.
 
In kom Hakon, konungens son,
Sitt tal månde han så fälla:
”Ej må härifrån någon riddare from
I natt sin resa anställa”.
 
”I dag vill jag fästa Valborg fin,
Allt till min hjertans kära;
Hon skall nu vara drottningen min,
Och kronan af röda guld bära”.
 
Der breddes duk, der sattes till bord,
Der skänktes båd mjöd och vin;
Herr Axel satt med sorgefullt mod,
Och talte till kärestan sin.
 
”I sägen mig Valborg, min ädla ros,
Medan vi äro ena härinne,
Hvad råd vi kunna uppfinna oss,
Att vår sorg måtte försvinna!”
 
”Får jag konungen , om det så går,
Så sker det ju mot mitt minne,
Om jag än lefde i tusende år,
Går I mig aldrig af sinne”.
 
”I höga loft vill jag sitta med id,
Och virka guldet det röda,
Så sorgelig vill jag lefva min tid,
Som turturdufvan månd’ göra”.
 
”Hon hvilar aldrig på grönan gren,
Hennes ben är’ aldrig så trötta,
Hon dricker aldrig det vatten rent,
Men rörer det först med fötter”.
 
”Min herre, I riden så lustelig,
Att skåda den villa rå,
Alla de tankar, I fån om mig,
I låten dem strax bortfara!”
 
”Min herre, I riden så fröjdelig,
Att skåda den vilda hara,
Alla de tankar, I fån’ om mig,
I låten dem strax bortfara!”
  
”Om jag än rider i rosende lund,
Och skådar de djur uti skogar,
Hvad skall jag göra om nattestund,
När jag dock icke kan sofva?”
 
”Mitt fädernegods jag säljer för sann,
För silfver och guld det röda,
Se’n vill jag draga i främmande land,
Och sörja mig sjelf till döda”.
 
”Min herre, I säljen ej godset bort,
Det är så svårt att mista,
Men sänder bud till herr Esbjörn fort,
Hans dotter skolen I fästa”.
 
”Allhed, hans dotter, I fästa må
Och lefva hos henne med ära,
I moders stad vill jag eder stå,
Och sorgen så för oss bära”.
 
”Ingen skön jungfru ja hafva må,
Och ingen trolofvar jag mig,
Kunde jag än kejsarens dotter få,
När jag nu icke fick dig”.
 
Erland erkebiskopen svarade brådt,
Han klappade dem med ära:
”I sägen hvarannan i afton god natt,
Det kan ej annan vara”.
 
En erkebiskop hon sade fritt ut,
Och kunde sin tunga väl röra;
”Skam få du, svartebror Knut,
Som häri skillnad månd' göra!”
 
Herr Axel böd den jungfru god natt,
Det gjorde han med stor ängslan,
Hans hjerta var med sorg belagdt,
Som fången i jern är fängslad.
 
Skön Valborg går i höga loft hän,
Med jungfrurna att sofva,
Hennes hjerta brinner af sorg och men,
Som eld och ljusnan låga.
 
Bittida om den morgonstund,
När solen sken med allo,
Begynner drottningen margelund,
På jungfrurna sina att kalla,
 
Drottningen bad jungfrurna i det sinn',
Att virka guldet det röda,
Stilla stod Valborg, jungfru fin,
Af sorg hennes hjerta månd' blöda.
 
”Valborg, jungfru skön och from,
Hvi är du så sorgse i hug?
Det sker dig ära och mycken mån,
Att du bliver konungens brud”.

”Jag vill heller hafva her Axel god,
Och lefva med honom i ära,
Än jag vill hafva en gåfva stor
Den norska kronan att bära.

”Så litet det dock gagnar mig,
Att mina vänner sig glädja,
När jag med tårar sorgelig
Min kinder må dagelig väta”.
 
Det stod nu en tid så rund,
Ja, väl uti månader tre,
Herr Axel och den jungfru from,
De kunde hvarken leka eller le.

Der kom då örlig på det land,
Den fiende så stark månd' vara,
Herr Hakon, konungens son för sann,
Han månde det land försvara.
 
Konungen lät bjuda kring all sin land
De lekte och lärde tillika,
Herr Axel, den högädle man,
Han månde dem icke svika.
 
Ty konung Hakon han var ej sen,
I fält då månde han rida,
Han bjuder i landet hvar och en,
Som svärd kunde bära vid sida,

Han bjuder utöfver all sin land,
Så många som svärd kunde bära,
Herr Axel, den högädle man,
Han skulle hans hövitsman vara.
 
Han sköld var både hvit och blå,
Han kändes i marken vida,
Två röda hjertan der månd stå;
För äran då ville han strida.
 
När som de kommo på marken fram,
Och sågo sina fiender glänsa,
Mer gall då mod och väldig hand,
Och icke med jungfrur att dansa.
 
Herr Axel bedref så manligt verk,
Sitt fädernesland till fromma,
För honom föllo de hofmän stark,
Han gjorde dem sadlarne tomma.
 
Han slog så mången tapper man,
Han trampad’ dem under sin’ hästar,
Han skonade ingen med sin hand,
Och helst de yppersta och bästa.
 
Han slog de herrar utaf Upland,
Som redo de höga hästar,
Kung Amunds söner föllo för hans hand,
De grefvar och hertigar bästa.

Så tjockt de pilar flyga i skar',
Som bönder, när de slå hö:
Hakon, konungens son, blef sår,
Och snarliga måtte han dö.
 
Som nu herr Hakon konungason
Från hästen månde nedfalla,
Herr Axel, ädle herren from,
Gaf sig dervid med alla.
 
”Hör du, Axel Tordsson kär,
Du hämna till fyllest min död,
Så får du landet och riket här,
Och begges vår fästemö”.
 
”Till fyllest skall jag hämna din död,
Att det skall spörjas till by,
Jag skonar mig ej för slag eller stöt,
Och aldrig skall jag fly”.
 
Herr Axel ränner i hopen in,
Han var så vred till mod,
Ehvem, som honom möter, geschwindt,
Den slog han ned till fot.
 
Då föllo alla de starke män,
Som bönderna korn månd' skära;
Herr Axel Tordsson, den ädle sven,
Stod manlig och oförfärad.

Den herre så länge värjade sig,
Tills han miste brynjan bäst,
Han stridde så friskt och mannelig,
Tills skölden blef klufven allt slätt.
 
Han värjade sig så mannelig der,
Och månde sig sjelver trösta,
Intill dess att hans goda svärd,
Det månde i fästet brista.
 
Aderton voro de dödliga sting,
Den herre han hade i bröstet;
Se'n buro de honom i tältet in,
Så nödigt de honom miste.
 
Af honom rann blodet så stridelig,
För segren då måtte han dö,
Det sista ord, han talade för sig,
Var allt om hans fästemö.
 
”I sägen skön Valborg så mycket god natt,
Vår herre för henne skall råda,
I himmelriket vi finnas fullsnart,
Och mötas gladeligt båda”.
 
In kom den lilla smådräng god,
Och stod för bredan bord,
I talet var han både snäll och klok,
Han kunde väl foga sin' ord.
 
”I jungfrur, afläggen silken röd,
Och bären det hvita linn!
Herr Hakon konung är nu död,
Och Axel, kär herren min”.
 
”Död är herr Hakon, konungens son fin,
Han ligger på döda bår,
Det hämnade herr Axel, herren min;
Ty fick han sitt banesår”.
 
”Segren hafva de vunnit visst,
All Norges land till ära,
Mång’ tapper krigsman har lifvet mist,
Ja, mången ädel herre”.
 
Så svårt grät Malfred, drottningen fin,
Det kan hvar moder väl röna,
Skön Valborg sörjer om kärasten sin,
Hon väter sin kinder sköna.
 
Hon talte strax till tjenaren sin,
Bad honom hastig att vara:
”Du hemta hit mitt förgyllda skrin,
Du månde det strax inbära!”
 
”I spännen grå gångar'n för karmen röd,
Till klostret vill jag mig gifva,
Jag glömmer aldrig herr Axels död,
Så länge jag här månd' bliva”.
 
Utanför Mariae kyrkogård,
Der trädde hon från sin karm,
Så sorgelig hon i kyrkan går,
Hon qvaldes med ångest och harm.

Gullkronan tog hon med sin hand,
Hon satte den på de stenar:
”Nu vill jag aldrig hafva man,
Men lefva en jungfru allena”.

”Två gånger var jag fästemö,
Men aldrig brud kunde blifva,
Nu vill jag uti klostret dö,
Från verlden mig alldeles gifva”.
 
De buro fram de förgylda skrin,
Deruti var guldet mesta,
Det skiftade hon bland fränder sin,
De yppersta och de bästa.
 
Hon tog guld och det stora halsband,
Hvari de smycken månd' hänga,
Fru Eskelin hon det gaf för sann,
Som henne hade älskat så länge.

Så tog hon upp det stora guldband,
Dertill de spetsar, fast bred',
Det gaf hon herr Hakon med mun och hand,
Som svor med henne den ed.
 
Hon tog fast mycket silfver och guld,
Väl öfver hundra gullringar,
Dem gaf hon de hertigesöner båld',
Som lofven med henne ingingo.
 
Hon gaf till kyrkor och skolor väl,
Och till dem, som skulle läsa;
För sin kära väns själ,
Hon stiftade dagelig messa.
 
Hon gaf till enkor och faderlös' barn
Och dem, som vandra om föda,
Till sankt Annae beläte skön
Gaf hon gullkronan den röda.
 
”I träden fram, biskop, ärvördig man,
I vigen mig in med mull,
Den klosterordning jag svär för sann,
Jag hoppas I varden mig hull!”


NoterRedigera

  1. Johan Petri Ödman, född 1682-10-21 Borås och avled 1749-02-10 på Prästgården i Tanum