Har du från din barndom dagen i ditt minne,
då vi lärde litet fågellåt förstå?
Vinter var det ute; varmt och trevligt inne,
där vi vid vårt fönster hörde båda två,
hur en kråkfamilj, som satt på grannens tak,
högljutt lade råd om någon viktig sak.
Obegripet krax
tydde åt oss strax
Anna, där hon satt och skötte nål och sax.
Kråketöser små,
sade hon oss då,
tala till sin moder så:
Ack, vi frysa, mor,
värre än du tror.
Flyg med oss till ön, där sunnanvinden bor!
Där vi köpa skor,
nätta franska skor,
för att skydda våra stackars klor.
Där vi värma opp
frusen liten kropp
med att plocka korn ur nejlikblommans knopp,
runda pepparkorn,
trinda pepparkorn,
katten blåser där i silverhorn.
Anna, kunna vi, som inga vingar äga,
även komma dit, till sunnanvindens ö? -
"Ja, det lyckas nog, som gamla visor säga,
om man hittat fram till svanegossens sjö;
där vid blommig strand man ser en liten båt,
prydd med gyllne rand och flagg och annan ståt.
Dragen av en svan
över böljans ban
mellan vattenliljor far han hela dan
på den blåa sjön
till den gröna ön -
silverhornets klang är gäll och skön."
Ja, men säg oss nu, kan någon visa vägen,
om vi gå och söka svanegossens sjö? -
Djupt i skogen vid ett vägskäl, enligt sägen,
står en visarstolpe, grå av år och tö.
Finner du ej den, så fråga fåglar små,
siskan och steglitsen, som i lunden slå,
svalesyskon fem
om du möter dem,
eller vandringsmannen från Jerusalem,
eller månens ny,
eller silversky,
eller tomtefar i nästa by."
Så i vinterdygnen språksam vid vår sida
barndomsdikten satt vid björkvedsflammans sken,
och när våren kom, och västanfläktar blida
lekte i vid fönstret knoppande syren,
kom med dem en skara sommarsagor ock,
kom och kvad i kapp med vingad sångarflock,
som till Norden snällt
återfärden ställt
och på nytt från lund och äng och åkerfält
och i skogens sal
hän ur skugga sval
livade med sånger berg och dal.
Var en väg bar hän i fjärran, förde leden
vandringsmannen bort till någon sagoängd,
enslig kvarn vid forsen, mossigt bo på heden,
sjö och strand förtalde äventyr i mängd,
klippan, där hon över dälden står på stup,
milan med sin glöd i furumoens djup. -
Ack, ur trälbestyr
fantasien flyr
gärna bort till sina gryningsäventyr,
lyckas då ibland
lossa sina band,
återse sin barndoms underland.
Länge nu det är,
sen vi bodde där;
månget år har gått i möda och besvär,
som oss skåda lät,
hur med näpna fjät
nya släkten tultat in i det.
Utanför dess port
möte sen vi gjort
med en poesi, som livets tyngd försport -
vingtrött poesi
gör nu dagsverk i
verklighetsexakt fotografi.
Men hur än därute livets öden välva,
är därinom porten dikten glad och ung.
Drottningen därinne, det är sångens älva,
Mytos, skaldegossen, är därinne kung.
Fursten i vårt släktes barndomsålders värld
har i barnens rike än en tron och härd.
Må de där förbli
med sitt feeri,
med sitt joller, nonsens, ljuva tokeri!
Må hon där förbli,
evigt ung och fri,
livets morgonrodnads poesi!
Än därinne finns
slottet, som du minns,
och där leker än den vackre sagoprins;
än i måneglans,
klädd i flor och krans,
sångens älva svävar där i dans.
Än som förr, när snö
yr kring land och sjö,
prata kråkor om att få på fjärran ö
skor och pepparkorn;
än från luftigt torn
katten blåser där i silverhorn.
