Barnen (af Wirsén 1884)
| ← Den gode herden |
|
Palm och törne → |
Barnen.
Förakten ej de små! — Han lade
På dem, välsignande, sin hand,
Hau stälde fram ett barn och sade:
Den främste i min Faders land,
Den ypperste, som fins derinne,
Är den, som eger barnasinne.
För dem i fjerran ligger verlden,
Men himlen närbelägen än:
De ha så föga sett på färden,
Att de ej hunnit glömma den,
Och barnaläppars ljufva löjen
Blott spegla Edens ljusa nöjen.
I deras sammanknäppta händer
Har himlen lagt en väldig magt,
Till deras läger himlen sänder
En underbar, en vingad vakt,
Och barnets blida öga spårar
Långt mer än vårt af himlens vårar.
Vår blick, som spejar kring förveten,
Är ofta nog på glädje tom,
Hos dem har omedvetenheten
En skär, en inre rikedom,
Hvars skatt vi söka och ej finna,
Men böra, klarnad, återvinna.
På dessa liljors blad och stänglar
Än morgondaggens droppar le,
Och ständigt, ständigt barnens englar
I himlen Fadrens anlet se,
Då våra måste ned från ljuset
Att rädda, rädda oss ur gruset.
Förargen ej de små! — Det vore
Dig bättre, att till hafvets grund
Du med en sten om halsen fore
Än att det heliga förbund,
Som barn och englar sammanknyter,
Du med ditt hån, ditt tvifvel bryter.
Så skona detta späda öra
För hvarje spotskt och sudladt skämt!
Du vet ej, du, att barnen höra
Ett inre orgelspel allt jemt,
Musik från fjerran syskonandar:
Ve, att deri du missljud blandar!
O fläcken ej den hvita vingen,
Hvars glans dock ofta blir så kort!
Vår Faders vilja är, att ingen
Af dessa små skall tappas bort:
Han vill en gång dem alla ställa
I helig skrud kring Lifvets källa.
Förakten ej de små! — Den rene,
Marias son, dem tog i famn
Och sade: »ingen dem förmene!»
Den famnen än är deras hamn,
Det bo, dit dessa dufvor ila,
Det skjul, der späda lammen hvila.
O, led dem dit, o led dem trägen
Dithän, der deras herde är,
Så att en gång de hitta vägen,
När du ej mer på jorden är
Och mången falska stigar visar,
Dem dagens ätt som sanna prisar!
När Zions kung, af fålen buren,
Drog till Jerusalem en gång,
Brast ut från hvita tempelmuren
I »Hosianna» barnens sång.
Man bjöd dem tiga, ville banna,
De sjöngo dock sitt Hosianna.
Så skall en gång, när alla floren
Försvinna, som ha dolt vårt hem,
En barnasång ur högre koren
I Herrans Guds Jerusalem
Från tempelmuren mot oss klinga
Och åt pilgrimen välkomst bringa.
Då får ock jag på Edens ängar
Bli barn bland barn och le med dem
Och prisa dig på harposträngar,
Jerusalem, Jerusalem!
Då flyr hvart moln från skaldens panna,
Jag sjunger evigt Hosianna.